Jag har inte skrivit om aktivisten på ett tag. Det blev ju skevt där efter slutet. Men då tänkte jag att det var jag som gjort fel, att det var jag som klantat mig. Och till viss del gjorde jag det, men nu i efterhand så känner jag att det är jag som är besviken på honom. Han var den som varit ihop med någon annan och aldrig sagt något till mig. Inte ens när jag säger till honom att jag gillar honom så tycker han att det är relevant information att ge mig. Och när han väl berättar det för mig så är det ändå honom det är synd om. Det är han som är sårad och besviken.
Och allt detta skulle vara helt okej om det var så att han på något vis hade visat att han insåg att han sårat mig, då han höll mig på halster så länge. Lät mig exponera mig själv, säga mer än vad jag ville säga egentligen, och vara övertydlig medans han aldrig gav mig någon klarhet alls. Allt detta var ju ganska förnedrande med tanke på den information som han satt inne på. Han hade kunnat bespara mig detta om han bara hade sagt något från första början.
Jag är fanemig ganska förbannad på honom. För att det alltid hela jävla tiden handlar om honom. Jag såg det inte förut, för jag var ju intresserad av att veta mer om honom. Men nu så ser jag det mest som självupptaget besserwisser skitsnack. Han skriver jordens längsta meddelanden, med detaljer som ingen behöver veta egentligen, men som han skriver kanske för att verka smart eller bara för att han gillar sina egna ord. Allt detta tog jag tidigare som ett tecken på att han gillade mig, men nu vet jag ju att det inte alls är så. Han var ju ihop med någon under hela den tiden.
Jag är besviken på honom. För att han aldrig gav tillbaka något av det jag gav honom. All det stöd, den pepp och alla de råd jag gav honom. Det jag fick tillbaka var en käftsmäll. Kanske är jag eller ska jag vara besviken på mig själv för att jag accepterade detta så länge. Och visst det är ju fullt möjligt, och det vore även helt logiskt. Men jag tänker inte ta på mig hela ansvaret här. Han betedde sig ändå dåligt, och det som tippade mig över kanten hade jag ju ingen kontroll över. Han undanhöll ju det för mig. Och det är just det som får mig att känna att det liksom inte var värt något alls.
Ibland gör detta mig riktigt arg. Jag är arg på honom, hur han betedde sig, och det är grundat i en djup besvikelse. Men ibland bryr jag mig inte alls. Ett tag efteråt försökte jag ju fortsätta vara nära kompis med honom. Jag åkte ju till Chichester, och försökte maila osv. Men nu så pallar jag liksom inte. Jag har andra saker att tänka på, som avhandlingen och D. Aktivisten har slutat betyda så mycket. Jag är inte ens särskillt brydd om hans vänskap just nu. För ett år sedan kunde jag nog inte ens föreställa mig att det var så här vår relation skulle sluta.
No comments:
Post a Comment