Även om det nu är mycket bättre än vad det var den första tiden här då jag grät konstant så känns min vistelse ganska meningslös. Jag har inte lyckats göra det jag skulle göra, och känner inte riktigt att jag knutit de kontakter jag önskat att jag skulle gjort. Och någonstans i mitt bakhuvud tänker jag att det varit mer produktivt för mig att vara kvar i Southampton och jobba på att få ut publikationer från min avhandling med Gerry. Och då hade jag ju kunnat vara med D också. Jag är inte så bra på att deala med att inte producera. Det är absolut inte så att de jag jobbar för verkar missnöjda med det jag gör, de är väldigt nöjda. Men jag känner att jag inte presterar, jag är inte nöjd med vad jag gör, och är framförallt inte alls motiverad att se till att få något gjort.
Jag är med om helt fantastiska erfarenheter, träffar trevliga människor och ska ju snart på semester. Men jag kan liksom inte uppskatta det. Jag gillar inte limbo och just nu är jag i ett större limbo än jag varit på många många år. Det där när man är mittemellan två liv och det därför inte är någon vits att skapa ett nytt liv. Jag umgås med trevliga människor här, men känner att relationerna liksom är meningslösa för jag ska ju snart åka tillbaka till Europa. Och även om vi just nu halvt planerar att söka pengar för att jag ska kunna komma tillbaka, så känns det meningslöst att lägga ned energi på att behålla relationerna. De är tillfälliga, trevliga och ger mig något att göra på helgen, men de kommer att ta slut och försvinna snart. Samtidigt är det på något vis en ganska skön sak, för det gör att jag inte behöver oroa mig så mycket för att vårda relationerna. Det låter kanske arrogant, och det klart att jag vårdar dem för jag umgås ju med dessa människor. Men om ett störningsmoment kommer upp eller en liten meningskiljaktighet så kan jag ju liksom bara släppa det, för om bara lite mer än en månad är jag på andra sidan jorden igen. Det klart att detta är en sund inställning till vänskap i allmänhet, att inte hålla på och störa sig på sina kompisar, men här kan jag helt enkelt tänka att jaja jag står ut i en månad. Mina kollegor här skämtar om att de inte kommer klara sig utan mig, och
att de kommer sakna mig, och jag skrattar artigt och säger att jag
kommer sakna dem med. Men egentligen längtar jag tills dagen då jag
sitter på flyget hem.
Men på grund av detta limbo kan jag inte heller riktigt se fram emot semestern, för jag vill bara hem och ha ordning på livet igen. Jag ser mer fram emot att flytta till Newcastle, börja ett riktigt jobb och bygga ett hem igen än att kajka runt på australienska kusten i en månad. Ok, det är kanske inte helt sant, jag ser lite fram emot kustens äventyr. Men jag längtar också till den dagen då det är jag som sitter på planet som flyger över himlen på väg hem.
No comments:
Post a Comment