Den där känslan av meningslöshet har kanske inte helt lagt sig, men jag tror att jag nu har ett papper på gång som kan bli riktigt bra. Ett papper som är baserat i det jag gjorde för avhandlingen men bättre strukturerat än vad jag lyckats få till där. Allt tack vare ett möte idag. Nu ska jag kanske inte ta ut segern i förskott, men känslan av att saker och ting går framåt och liksom kommer samman, det är en känsla jag längtat efter.
Tidigt insåg vi att två månader att göra det jag tänkt göra nog var lite kort, och tidigt fick jag därför försöka hantera känslan av att misslyckas. Eller kanske inte misslyckas, men behöva erkänna att det inte funkar och börja om på nytt. Börja om på nytt en extra gång när jag precis avslutat typ det största jag någonsin gjort och då jag sagt farväl till det ställe jag bott på i fyra och ett halvt år. Börja om på nytt med jobbet när jag precis sagt farväl till alla mina vänner och funnit nya. Och sen funkade inte omstarten heller. Så då var vi på plan C, där jag var beroende av någon annan för att få data att analysera. En någon annan som tydligen hade en meltdown. Jaha ja, jag sitter väl bara och väntar då på att denna meltdown ska gå över för att kunna arbeta... Allt detta var alltså ganska frustrerande. Jag kunde liksom inte arbeta och göra rätt för mig. Och denna frustration ganska tröttsam. Det är egentligen inte förens denna vecka eller kanske förra veckan som jag hade orken och motivationen att faktiskt skriva lite på de där två pappren (ett otroligt konstigt ord) som jag lyckats vrida och vända mina misslyckade projekt till.
Jag försökte att tänka att jag ju bara hade två månader, att jag ju faktiskt har gjort grejer typ som att gett feedback på papper, jag kommer att ha gjort tre presentationer, jag har träffat de där namnen som jag bara läst och citerat tidigare och fått en förståelse för hur Australiens politik fungerar. Jag har nätverkat och varit en aktiv del i fakulteten. Men det kändes liksom inte nog. Alla de sakerna kändes liksom som undanflykter när jag planerat att få ut två artiklar (mycket bättre ord) från projektet och också helst något från min avhandling. Även om det uppenbarligen var ambitiöst så kände jag mig värdelös. För inte bara hade jag inte lyckats producera, men jag hade inte ens motivationen att försöka.
Därför känns det så otroligt skönt att nu faktiskt ha en artikel där jag känner att det är sådant jag vill göra och som jag gjort förut, som jag liksom har koll på och som faktiskt kan bli riktigt bra. En artikel som applicerar och utvecklar det jag gjort i min avhandling och alltså kan bli en publikation som jag har riktig användning för. Tillslut kom motivationen, inspirationen och energin till mig. Den kom till mig genom att en kollega tyckte vi skulle ha ett seminarium. Vi hittade en artikel som jag känner till väldigt väl och hade en konversation om den. Och det visade sig att jag har massa åsikter om artikeln som jag egentligen inte visste att jag hade, massa bra insikter om svagheterna och problemen med artikeln och föreslag på alternativa lösningar. Jag förvånade mig själv med hur genomtänkt min kritik egentligen var, trots att det var totalt ogenomtänkt och ostrukturerat.
När jag kämpade med motivationen sa folk att det skulle lösa sig tillslut. Och jag vet det ju egentligen; det löser sig ju alltid tillslut. Och även om det också hade varit ok att åka härifrån med bara nätverk i bagaget, och det kanske är det enda jag kommer härifrån med, så känns det bra att motivationen, energin och inspirationen äntligen kommit till mig. Nu när det är två veckor kvar på institutet. Men det viktigaste är att jag nu känner att jag verkligen fått ut något av att vara här. Jag vet att det funkar så här, jag kämpar och kämpar för att få till något, tänker, reflekterar, vrider och vänder, och mår dåligt för att det inte kommer framåt. Men så tillslut släpper det. Jag kommer förbi spärren, hittar formuleringen som fixar strukturen, jag hittar den gömda länken, och den känslan är nästan värd all oro och småångest som leder upp till den. Eller den kanske måste vara värd den, för annars skulle jag inte hålla på med detta antar jag. Ibland är jag rädd att jag liksom behöver den där ångesten för att nå euforin, men det är något framtiden får utröna.
No comments:
Post a Comment