Jag har bävat inför min 30 årsdag.
Det är så mycket som ställs på sin spets just detta år. Det är inte bara det vanliga med att när en fyller jämt, och gammalt så ska en ha massa utvecklingsmål antingen uppsatta eller avklarade. Innan jag fyller 30 vill jag ha; bestigit ett berg, blivit en självsäkrare människa, sprungit en mil under en timme, trivas på jobbet, klara en yogapose, vara hälsosam, ha barn, bostad, bil etc. Eller under mitt 30 vill jag uppnå; bättre jobb, bättre hälsa, klättra upp på ett berg, bli en självsäkrare människa, springa en mil under en timme, klara en yogapose etc. etc.
Alla dessa saker som på något sätt kopplas till dennna abstrakta ålder 30. Då är det meningen att en ska bli lite mer vuxen, ta lite mer ansvar, vara lite mer etablerad i livet och inte ha tjugonågonting-åringens kval, osäkerhet och flyktighet. Tjugonågonting är åren då det är okej att prova saker, utforska och undersöka, både professionellt och personligt. Trettio är då en ska vara klar med detta ungdomliga beteende, vara lite säkrare på det en vill och ha riktning. Det passar inte längre att prova, eller om du provar nytt så ska det vara med mening och del av en strategi.
Men mitt liv är inte så. Och även om jag vet att många andras liv inte heller är så, känns det som om mitt liv borde vara så. Och jag trodde att jag skulle ha lite bättre koll nu. Jag trodde att jag skulle ha lyckats lite bättre på jobbet och därmed vara lite mer säker på vad jag vill. Men då kickar att fylla trettio och under detta år uppnå massa saker in istället. Nu när jag kanske inte uppnått alld jag borde ha under mina tjugonågonting vilda år, det kan jag ta igen under mitt första trettionågonting år. För det är en milstolpe. Det är viktigt att fylla trettio. Folk har speciella fester för att de fyller trettio.
Men det är inte så för mig. Trettio blev liksom en födelsedag som vilken annan. Jag var förkyld och alla mina planer lades på is. Mitt trettionde år på jorden kommer definitivt vara transformerande, för mitt kontrakt tar slut när jag fyller trettioett. Men det är ju inte frivilligt. Det är inte jag som väljer förändring. Och då är det svårt att se fram emot förändringen. Då finns det ingen anledning att ha en speciell fest för det.
Jag känner mig inte mer vuxen, känner mig inte mer utvecklad, känner mig inte mer självsäker eller ens säker på vad jag vill göra i livet bara för att jag fyllt trettio. Jag känner inte att jag behöver förändra mitt liv eller ta mig an en massa utmaningar för att jag plötsligt fyllt trettio. Livet ger mig nog med utmaningar som det är just nu, och har gjort det de senaste tre åren. Jag behöver verkligen inte utmana mig mer (även om jag i mina nyårslöften gav mig några roliga utmaningar), jag behöver klara av de utmaningar som jag har i livet just nu. Jag behöver fortsätta kämpa.
Det är ett viktigt och omvälvande år jag har framför mig. Det är många saker som behöver komma på plats. Jobb, relation, plats. Trettio kommer vara ett stort och viktigt år, men inte för att jag fyller trettio utan för att livet har gjort det på det viset.
No comments:
Post a Comment