How much do you know about yourself if you've never been in a fight?

Såg detta uttalande på baksidan av min 'Fight Club' DVD, som jag fick i födelsedagspresent för evigheter sedan men inte ens tagit av plasten på. Och jag inser nu efter min första fight att det ligger väldigt mycket sanning i det. Fast det behöver ju inte direkt vara en fight, utan det går även bra med andra adrenalin pumpande aktiviteter som kräver din fulla koncentration och snabba reaktioner samtidigt som det kräver ett enormt lugn. Lägg sedan på en enorm fysisk påfrestning i att faktiskt bli slagen, slå och flytta på sig, och du börjar närma dig vad som krävs när du är där i ringen. Det klart att man kan ställa sig i ringen utan att behärska alla dessa kvaliteer, och det är många som gör det, inklusive mig själv när jag gick upp i ringen första gången. Men, det man inser där när man står öga mot öga med någon som kommer att slå en och som man kommer att slå, då inser man vilka av dessa kvaliteer som man har och vilka man inte har. Jag har nu i efterhand insett att det var den psykiska påfrestningen som var mest ansträngande för mig när jag gick upp i fighten. Fysiskt är jag starkare än henne, även tekniskt, men veckan innan fighten hade jag först panikat när vi skulle sparras för att jag såg henne sparras med en annan tjej och jag tyckte att jag inte kunde klara av att komma undan hennes jabbar, för att sedan i andra ronden bli sjukt frustrerad och arg och därmed börjat slåss istället för att fightas. Skillnaden är hårfin, eftersom båda går ut på att man ska fysiskt slå en annan person, men en fight innebär strategi och poäng medan ett slagsmål endast handlar om att slå så hårt och mycket man kan. Självklart är det bra om man slår hårt även i en fight, men det är inte det som är poängen. Men att hitta den balansen och klara av att hålla huvudet kallt men alert är vad jag tycker gör en bra boxare.

Grejen är den att denna balans och kontroll av stress, frustration och prestation är något man behöver i andra delar av livet, inte bara när man står i en boxningsring! Jag märkte detta när jag panikade på precis samma sätt som i boxningen över en uppsats. Det handlar helt enkelt om självkontroll och självförtroende, att kunna prestera när adrenalinet pumpar, att kunna återhämta sig snabbt från motgångar och ge dubbelt så mycket efteråt. Jag lärde mig under min träning inför fighten att jag är min egen värsta fiende och största konkurrent. Jag är inte tävlingsinriktad, vilket i viss mån skulle vara bättre för då skulle jag bli nöjd så länge jag vann, utan jag är jävligt driven. Det var därför jag tränade fem gånger i veckan i en månad, det var därför jag inte drack alkohol på en månad och det var därför jag flippade veckan innan fighten. Jag hade så sjukt höga förväntningar på mig själv för jag har boxats längre än Charlie, och jag är tekniskt bättre, men när detta inte fick uttryck i ringen så blev jag besviken på mig själv. Men det var också därför jag kunde återhämta mig från flippen och ställa om min inställning till fighten. För mig handlade det tillslut inte om att vinna, utan det handlade om att klara tre ronder både fysiskt och psykiskt. Och det gjorde jag. Kanske inte supersnyggt, en av boxarna sa att det såg ut som att hon lekte med mitt huvud, men jag flippade inte och blev inte knockad. Nu i efterhand minns jag bara hur trött jag var under fighten, kanske var det eftermiddagens spänning och stress, kanske var det förkylningen som kom smygande eller så var det den mentala ansträngningen av att inte flippa och börja slåss som gjorde det.

Men fighten och träningen inför fighten lärde mig otroligt mycket om mig själv och hur jag reagerar i stressade, pressade och adrenalin pumpande situationer, och det är jag jävligt glad för!