Emilou och progress

Så jag skickar meddelandet. Gör 90 benböj för att vara på den säkra sidan. Kollar inte facebook på hela dagen. Det är nog det längsta jag inte varit på facebook frivilligt på väldigt väldigt länge. Jag går på cirkelträning och bestämmer mig att efter den, då får jag kolla. När jag kommer hem på kvällen. När jag har M på telefon support. Då är jag mogen att kolla. 
Efter cirkelträningen mår jag illa av nervositet, eller så var det för att det var så varmt. Jag vet inte. Men jag ska kolla något på internet på telefonen och facebook kommer upp, och jag ser att jag har nya meddelanden. Ett är från honom. 
Sorry I got in last night and then almost as soon as I stopped

Jag vågar inte läsa mer än första raden, det man ser i förhandsvisningen. Jag smsar R. Hon blir helt galen på mig. Inte bara har det tagit mig typ ett år att faktiskt ta något initiativ, men när jag väl tagit det så vill jag inte veta utgången av det. Jag påstod till och med under dagen att eftersom jag var nästan helt säker på att svaret skulle vara negativt och jag inte visste hur jag skulle ta det så var det nästan bättre att inte veta. I alla fall så länge. Och när jag väl visste så var jag ju tvungen att reagera på något vis, och jag visste inte hur. 
Men så kommer jag hem och med R på telefonsupport så öppnar jag meddelandet. Och det är ett antiklimax. Han svarar att han är sjuk och måste iväg så ska svara ordentligt senare. Jag svarar efter ett tag att det är ok, inte så mycket att prata om egentligen. 
Och så idag reser jag mest hela dagen, tänker inte så mycket på det. Eller analyserar det liksom inte. Blir en kort stund lite arg, men pallar liksom inte. Det är verkligen något med den här snubben som får mig att inte freaka (inte alltid i alla fall). R smsar kollar om jag är ok. Och jag är ok. Är lite nervös över om jag kommer få ett ordentligt svar eller inte, men orkar liksom inte känna mer. Kanske är det en försvarsmekanism, och det är väl egentligen inget fel med det, men jag känner liksom inga känslor. Eller låter de inte stanna kvar i alla fall. Jag känner så lite att jag till och med undrar om jag ens egentligen känner något för honom. 
Så kommer jag till Retford, träffar T&C, fikar kanelbullar. Pratar hela eftermiddagen, mycket bra distraktion. Men vid sju kollar jag datorn lite snabbt, och han har svarat. Första orden är: its nothing to be embarassed about.

Jag paniksmsar till R: Thats not good is it? 
Förutom att jag skrev goo istället för good för jag var så nervös att jag inte kunde skriva. Nu kommer alla känslorna. Alla de som jag inte känt tidigare. Nervositeten, uppspeltheten, ovissheten. Jag velar och vågar inte kolla. R blir än mer galen. Och tillslut så säger jag äsch what the fuck. 
Och resten av meddelandet är inte alls dåligt.
I dont have anyone else in my life that I talk to like I do with you and therefore the thought has crossed my mind on more than one occasion about maybe it being something potentially more than just a friendship. I'm glad we are friends and that we are working through this whole PhD thing together....

Egentligen vet jag inte vad det betyder. J svor åt honom för att han är akademiker och inte kan prata klartext, men hon är ju van vid italienare. Men så var ju inte jag heller världens tydligaste utan höll mig på den säkra sidan av känslouttryck. 
Men detta är bra. Det är positivt. Det är inte en flat out rejection. Visst det är tvetydigt, men det är vad kan man förvänta sig av två som är över-analytiska och därmed också försiktiga som inte lyckats få fram detta på nästan ett år. Så detta är framgång. Myrsteg och försiktigt. Men framgång.