Alltså det här med uppsatser....

De gör mig helt galen. Jag pendlar mellan panik, prestationsångest och uppgivenhet. Idag har jag varit ganska lugn trots att dagen började med typ 2000 ord skrivna, hälften sagt och kom upp i  4800 ord när allt var sagt, och nu efter brutal cutting nått 3431, men i behov av att trolla bort de där 431 orden. Eller kanske 400, som om de kommer märka...

Har inte ätit mer än ett ordentligt mål om dagen på en vecka. Druckit massor med blåbärssoppa, te och ätit skorpor.

Det blir ju alltid så här. Jag jobbar, jobbar, läser och läser, hittar min vinkel, men får inte plats, återberättar alldeles för mycket. Blir förvirrad, känner att jag inte säger det jag vill, får inte fram det. Tycker ju egentligen att det är intressant, men när man måste minimera för att få med allt. Ja, nej då vill jag inte vara med. Tacka vet jag bloggen där jag får utveckla och inveckla så mycket som jag vill. Skriva meter efter meter av svammel. Speciellt istället för att skriva eller cutta uppsatsen. Klockan är nu snart ett. Jag undrar när jag kommer sluta facebooka och faktiskt vara nöjd och gå och lägga mig.

Detta gör mig glad:

"Ben Dunmore wishes he still lived with emily. somehow, scones and gossip girl just aren't as good" 

Minnen av en svunnen tid

När jag sitter här och chattar med henne kommer plötsligt minnen från då när vi var nära fram. Den där känslan i kroppen, den där doften, den där förståelsen av världen.  

Jag sitter och väntar på hennes svar, känner fortfarande igen sättet att skriva, sättet att prata, sättet att uttrycka sig. För ja, alla de tre är olika saker med henne. Det finns där, trots att det var så länge sedan. Trots att våra liv ser så olika ut, så finns vår kommunikation kvar någonstans. 

Allt kommer tillbaka. Det är som att jag är tillbaka till för fem år sedan. Fem år, en evighet.

Jag minns hennes rum, och hur väl städat det alltid var. Hur vi satt där en kväll och hade ljus och 'fairy lights' tända, och hon och han spelade gitarr. De där musikaliska. Och jag minns hur jag önskade att jag också var musikalisk. Jag ville också vara del av det, men istället fick jag njuta från sidan av. 

Jag minns middagen vi hade hos hennes mormor, och hur vi sedan upptäckte kungsholmen med kamerorna i högsta hugg. Jag minns fotot jag tog av henne vid en trappa, och hur naturligt det såg ut, trots att det var värsta arrangerat. Det var då det kändes som om vi bondade på riktigt. Och den gången hon fixade kladdkake-picknick och Regina Spektor på små små högtalare när vi skulle se en parkteater föreställning. 

Jag minns hur vi gick på blow up a panda, och att det typ inte var nått folk där, men vi hade trevligt ändå, och hur vi skrev små utvärderingar av banden efter att de uppträtt. Att vi köpte Tafra cdn. Den som jag fortfarande lyssnar på ibland, trots att det bara är 5 spår.  Och hur jag spanade efter den där killen i det där bandet. Han som var så snygg, och hon trånade efter den där andra killen i det där andra bandet. Ingen av oss fick det vi ville ha, eller ens kom nära det. Men det var nog den gemensamma önskan som förde oss samman då. Den där önskan om att hitta någon, hitta den där. Han som vad den. 

Det känns som om hela den perioden kan fångas i mitt rum med djupblåväggar, ett grått överkast på sängen som sticks lite, stjärnorna i taket och på väggen, och de små ljuskällorna som blinkar. Jag kan nästan se mig i mitt rum härifrån köket, ihopkrupen i sängen, uppkopplad på telefonlinjen, där i hörnan bakom garderoben som täckts av en gata i Hong Kong. Det var mycket som skedde i den hörnan, och i känslan av den hörnan.

Jag minns hennes fina ord om längtan. Hur de betydde så mycket för mig. Hur de hade så mycket mening. 

Allt detta kommer tillbaka. Men jag vet att det inte går att få tillbaka. Men jag uppskattade det då, och jag uppskattar nu att jag hade det. Tycker bara att det är synd att det verkar ha gått förlorat. 

Re: fokusgrupper

Min inbox på mailen är full av sådana mail. En massa fram och tillbaka, hit och dit, ordna, fråga, informera. Fokus grupper är det som ockuperat mina tankar i ett par veckor. 

Men jag hatar fokus grupper. Jag hatar de som skriver om fokus grupper. Jag hatar att jag valde fokus grupper som min metod. 

Det hade säkert varit bra, om jag bara vetat mer innan jag startade. Trodde att det skulle vara lätt att bara ha en diskussion med dem, hur man ställde frågorna spelade inte så där jättestor roll. Eller liksom jag tyckte att det var okej med direkta frågor, trodde det var okej med direkta frågor. Men se, det var det inte. Du måste ställa indirekta frågor, som lirkar fram svaren du vill ha. Jag vet inte hur man gör det. Jag blir helt knäpp och blockad. Ju mer jag läser om det, desto mer ångrar jag att jag valde denna metod, för jag har ju inte gjort något rätt. 

Men det är en intressant metod. En metod som behöver prövas, utvecklas och användas. Men kanske inte av undergraduates, i deras kandidatuppsats. Det kanske är lite för ambitiöst. 

Och fan alltså, jag vet ju inte ens om man särskriver det eller inte. Spellchecken vill särskriva, men mina fingrar vill inte. 

....och hur kul boxningen än är så har jag ont nu. Min axel gör ont. Jag vet inte riktigt om det är från ett slag eller om det är från träningsvärk. Tror att det är bra för min kropp att åka hem. Jag har kanske tagit i lite för mycket denna vecka...I söndags var jag på gymmet, tisdags tränade jag, och gick på tuesday club,(vilket är typ som ett träningspass!) torsdag träning och gym idag. Känner det i benen också. Musklerna gör liksom ont, inte värker som träningsvärk utan ont. hugger liksom. Det är kanske varningssignaler. 

om inte allt för lång tid

så är jag hemma. På måndag, 13.25 landar jag. Saker har inte gått som jag tänkt mig, och det kommer bli svårt att göra det jag tänkt. Och min handledare är i London, så jag kan inte träffa honom för att få hjälp. Jag har samtidigt en uppsats att skriva på, så det kommer vara en stressad Emily som kommer hem. Bara så att ni vet.

Jag var och boxades idag. Det var jättekul. Rich ignorerar mig inte längre, och det är inte heller underligt med Dave. Jag tog det ganska lugnt, för jag vill inte skada mig. Men jag fick sparras, skulle göra en rond, men stannade två. Det var jättekul, och jag slog skiten ur en kille som vägrade slå tillbaka. Sen sparrades jag med en annan kille som faktiskt slog tillbaka, på riktigt. Jag hade helt glömt hur det känns att bli slagen. Jag kommer kanske ha blåmärken i morgon.

Jag fattar inte riktigt, men blir smickrad såklart, varför alla killar som jag tränar med tycker att jag är bra. Denna gång märktes det på killen som slog tillbaka, men även på killen som inte slog tillbaka när jag gick hårt på honom. Sen var det en kille i omklädningsrummet som frågade hur länge jag boxats, och tyckte att jag hade en bra stil. Det kanske bara är smicker, och för att jag är tjej. Jag menar, jag är ju faktiskt den enda tjejen där, så de har väl inte så mycket att jämföra med, och eftersom tjejer inte är lika bra som killar så förväntar de sig väl inte så mycket. 

Men jag kan inte rå för det. Det är skitkul. Skitkul att boxas, skitkul att de tycker jag är bra(vad det än grundar sig på, så känner de ju ändå att de vill säga det till mig.=smicker, och jag tackar aldrig nej till smicker.), skitkul att vara enda tjejen (även om det blir lite problematiskt i omklädningsrummet....) skitkul att skämta med Rich och Dave. Trots alla saker som jag skulle kunna tycka är fel eller analysera sönder. Jag vill helt enkelt inte tänka på de sakerna, för jag har kul. Och även om det kanske är alla de där dåliga sakerna, så om jag ser dem finns de. Nu är det på mina villkor. Nu ser jag det på mitt sätt. Även om det blir lite fel ibland...

Jag tappar allt

Fan alltså. Varför blir det alltid såhär. Så fort något materialiseras eller formuleras så tappar jag all självkontroll. Tappar all rim och reson. 

Så fort tanken planteras i min hjärna, antingen genom att man hamnar i samma säng eller att något sägs, så kan jag inte få ut det. Jag tänker att det kanske inte är så tokigt ändå. Att de där sakerna som talar emot säkert går att komma över. Jag kanske vill det egentligen. Jag ska kanske inte vara så petig. Och jag behöver ju inte ens anstränga mig för att se de positiva sidorna, men ignorerar de negativa. 

Jag tappar all självständighet. Tappar allt. 

I mina tankar låter det och verkar det så himla bra, men jag glömmer att det ju inte är så i verkligheten. Verkligheten är en helt annan. Jag ser det jag vill se, inte det som är. Det vore ju okej om det bara hade med mig att göra, men tyvärr så har det ju med någon annan att göra också. Och om jag agerar på det jag ser, men de ser något annat, då blir det bara fel (sociologen ett tydligt exempel). Jag tappar verklighetsuppfattningen. Tappar allt.

Produktion

Det jag just skrev var cirka 1200 ord. Det är nästan en filosofiuppsats. Om man räknar orden som jag skrivit på bloggen kommer man nog lätt upp i minst det dubbla jämfört med antalet ord som jag skrivit för skolan. Kandidatuppsatsen kommer väl att väga upp lite med sina 12000 ord.  Det är underligt att det är så lätt att skriva om de sakerna, så lätt att på en timme eller så slänga ihop något som skulle kunna vara en uppsats. Men uppsatsen tar en vecka. Varför kan inte orden bara flyta när jag ska skriva uppsatser?

män män män

Det är underligt med dem. Tillgången, efterfrågan, bristen på efterfrågan och för mycket tillgång.  De som försöker att ta sig in i mitt liv, de som gör comeback(typ 5e gången) och de som jag nog skulle vilja ha i mitt liv. Men aldrig möter tillgången efterfrågan. Aldrig tillgås det som efterfrågas.

Mitt problem nu(eller kanske alltid) är att jag kanske erbjuder för mycket. Eller verkar erbjuda för mycket. Jag kanske plockar upp lite för mycket signaler om efterfrågan (av mig), men problemet är ju att det alltid är de som tillgången är begränsad till. Och jag vet seriöst inte hur jag ska hantera det problemet. Ok nog med abstrakt, här kommer de saker som fått mig att tänka. Jag börjar lite light.

I helgen var jag på House party hos Josephine och Kate. Alla i det gänget var där; inklusive sociologen. Jag hade världens finaste klänning på mig, nyinköpt, och håret var fluffigt. Det var en bra kväll. Rolig. Jag stod mest i köket och pratade om politik med Orton, Julian och Sociologen. Om min dissertation, framtid osv. Ja, jag njöt väl av att vara i centrum. Men kände mig ju som värsta tönten också. Jag kan helt enkelt inte socialisera på något annat vis än genom att prata politik. 
Orton påminde mig om att vi varit i samma British politics seminarium första året. Och att han i det seminariet medvetet låtit som en arrogant idiot för att han tyckte det var så trädigt. Men att när jag sade något så lyssnade han, för jag hade faktiskt något att säga. Något som inte var hyllning av Labour. (frågan är väl dock om det inte var en hyllning av Sverige, eller socialdemokratin istället, jag kommer inte ihåg). Senare berättade han om när vi mötts med Ben och Alasdair i Interval, och han hade tänkt: Oh shit, thats the very attractive swedish girl from my seminar, where I look like a twat.

Ok att det kanske bara var så att han sa det, utan att mena något med det. Men det tar ändå i mig. Var det ett försök att flirta? Visa intresse? Hur hanterar jag det? Utan att totaldissa.

Nästa situation skäms jag nästan över. Jag bröt mitt eget löfte. Mitt löfte till mig själv. Sociologen följde mig hem. Men jag höll i alla fall  på lite av moralen, och vi pratade om saker och ting. Han  sa att han tyckte om mig. Och bla bla bla. Orkar inte skriva. Poängen är att han ännu en gång har visat intresse, efterfrågan, och ännu en gång känner jag att jag helt enkelt inte kan ge det han vill ha. Eller att vi liksom inte vill samma sak.  Men hur säger jag detta? Utan att fucka upp massa saker. Jag fattar inte att jag trodde att det skulle vara annorlunda denna gång. Jävligt dumt att ge sig in i den situationen, nu måste jag ju lösa den.

Sen har vi boxarna. Rich har ju hela tiden trott att bara för att jag är sjysst mot honom, så flörtar jag med honom. Och nu när jag sagt att jag inte  är intresserad, ja då hör jag inget från honom. Nu har hans vän Dave, som jag trodde allt var lugnt med, alltså inga missförstånd med flört eller inte bevisat motsatsen. Jag har hela tiden sett det bara som vänskap, utan spänningar eller flirt. Men det har nu blivit mer och mer uppenbart att det kanske inte är så han ser det. Eller jag vet att han inte ser det så, han och Rich hade ju pratat om mig på ett sätt som inte var endast vänskapligt.

Men jag vill inte komma till den insikten. Jag vill inte erkänna. För det betyder att jag inte får svara på smset han skickade, och då känner jag mig värsta taskig, och det kommer bli konstigt när vi ses. Och det betyder också att jag på något sätt måste säga till honom(också) att jag inte vill ha honom. Och så blir det det där komplicerade igen där jag vill fortsätta vara kompis och bete mig som jag brukar, men förklara att det inte betyder att jag är intresserad.

Varför är det så att allt förstörs när man lägger in en attraktion? Och varför är det så att vissa killar tror att man är intresserad bara för att man är pratsam och glad? Känslan jag får av Rich och Dave är att de plockar upp allt(ja, lite som jag…), och agerar på dessa små vibbar(vilket jag inte gör!), och agerar ganska snabbt, och starkt. Men, att om det inte ger resultat så är det ok. De fattar den vinken också. Det var väl det jag gjorde fel med Rich. Jag svarade, utav ren vänlighets vana, men jag tror att det till och med var något praktiskt som det hade att göra med. Så började ju egentligen Dave grejen också. Så, jag behöver egentligen inte känna mig dum eller elak för att jag inte svarar. Det vore elakare att svara och då ’lead him on’.

Sedan har vi ju den andra situationen, där efterfrågan kanske möter tillgången, så småningom. Idag på seglingen njöt jag i fulla drag när både Henry och Chris ville segla med mig, de frågade mig praktiskt taget samtidigt.  Men jag valde Henry,  för att fortsätta vårt samarbete från då när vi kapsejsade.  Och för att han är sjukt snygg. Det var asroligt att segla efter en liten stund så styrde jag. Jag var i och för sig livrädd att kapsejsa, så varje gång båten lutade försökte jag falla i vind, så att det skulle sluta luta. Så det var mycket fram och tillbaka, för vi tappade ju rätt så mycket fart när jag fegade ur. Kanske ska jag vara tuffare, och istället för att styra mig ur, som man gör på stor båt, ska jag kanske luta mig ur, som man kan göra på liten båt.

I båda fallen(speciellt Henry) skulle det vara helt okej om det fanns lite intresse och spänning. Och jag tycker ju att Henry är värsta snygg. Men, efter lite FB stalking, med hjälp av och på uppmuntran av Marta, så upptäckte vi att han kanske är bög. Eller alltså det står att han är intresserad av män, men vi hittade inga andra ledtrådar som pekar åt att det är sant. En del fyller ju i de där infofälten på skoj. Jag kan ju hoppas på det.

Alltså, det är ju smickrande att höra att Orton tycker att jag är attraktiv, att sociologen kommit fram till att han vill ha mig(vilket jag i efterhand tvivlar på, men det är en helt annan historia), att båda boxarna vill ha mig, och att det blev lite av en stand off mellan två killar som båda ville segla med mig(vilket, ja jag vet, inte alls betyder att de är intresserade av mig, utan bara ett sätt att välja vem man seglar med, vi hade ju pratat med varandra). Men det ställer ju till en jävla massa problem också. Kan de inte bara vilja vara vänner med mig? Jag menar, det funkar ju jättebra med Martin, det har aldrig varit några frågetecken där. Men med så många andra ligger det något, det efterfrågas något, det tillgås något men de möts så sällan. 

Framtiden

Nu nar jag har 8 manader kvar pa min utbildning ar det dags att tanka pa vad att gora harnast. Jag ar ganska installd pa att gora en MA. Och jag hittade ju min drom masters har i Sheffield. Men nu har jag fatt reda pa att om man inte gor en masters i research methods kan man inte gora en PhD i England. Och det kanske jag vill. En MA skulle bara innebara £3500 mer i tuition fee. Och lagga till en rad pa ditt CV. Det kan vara bra, och det kan racka. Men jag tror att jag vill langre. Jag tror att det jag vill gora kan halla langre. Jag pratade med Colin om detta, och han trodde definitivt att det fanns nog med substans i det jag gor min dissertation pa att ta vidare till en MA och PhD sa smaning om. Och han trodde att det fanns mojlighet att fa pengar for det eftersom det var ett 'up and coming topic' i politiken. For det ar ju det som ar nasta problem. Det kostar sa javla mycket pengar att gora en MA, och man maste aven betala for en PhD. Det gor att Sverige lockar. Hemma dar allt ar gratis. Hemma ar hemma. Men England ar battre. Det gar inte att undga. Det ar som Martin sa; konkurrensen har ar sa himla hog, sa om man kommer ut harifran med en bra utbildning och bra betyg betyder det att man ar javligt bra. Och jag vill ju vara javligt bra.
Ja det dar med framtiden forlangdes just. Jag trodde att det skulle vara ett ar, och sen kanske tre till, men som det ser ut nu vill jag nog binda upp mig for fyra till. Pa en gang. Jag skulle bli doktor tidigare an Anna och mamma. Jag skulle vara 26 och doktor. Fatta det.

Det ar nog ganska viktigt att fatta det for att det ska ske. Jag laser nu en bok om det undermedvetnas kraft, och det har gjorts experiment som visar att om man blir primad med ord som forknippas med en viss sak, sa paverkar det ens beteende. Tillexempel sa hade de gjort en studie dar folk 'utsattes' for ord som forknippades med alder, orden hade blandats in med andra ord, men nar forsokskaninerna gick darifran sa gick de med tyungre och langsammare steg. Och afro amerikaner som bads uppge sin ras pa ett prov fick vetydligt samre resultat an de afro amerikaner som inte bads uppge ras. Sa, det undermedvetna tog fram alla negativa forutfattade meningar om svarta som finns, och detta paverkade om de svarade ratt pa fragor eller ej. Sa, jag ska nu se mig sjalv som en smart person som ar pa vag att bli doktor, och da kommer det att funka.
Forutsatt att jag verkligen vill detta forstas. Men om att vara PhD betyder att jag far fortsatta studera alla de saker som intresserar mig och lara mig mer hela tiden, da kanns det som om det kommer vara underbara 4 ar.

Det är en dålig idé att hångla med Freshers. Oftast ger de dig freshers flu,(ibland, om du hat otur även någon könssjukdom eller två), men min fresher, han nöjde sig med att ge mig halsfluss. Redan på Torsdagen började jag känna mig svag, så där att man känner i hela kroppen att någon stor sjukdom är på väg. Sover jättedåligt, och när jag kliver ur sängen på fredag morgon är det med tunga tunga kliv. Väl i duschen börjar jag känna att mina knän sviktar, och badrummet börjar liksom snurra... Jag fattar att jag är på väg att svimma, och jag ville inte svimma i duschen, men jag var tvungen att tvätta av mig tvålen. Efter det stapplar jag ur duschen, bankar på Martas dörr, och ramlar i säng. Där ligger jag sedan i tre dagar. Förutom när jag gick till doktorn förstås. På fredagen trodde de att det var ett virus, och eftersom jag kunde svälja mitt eget saliv så fanns det inget de kunde göra. Så det var bara att gå hem och vila och proppa mig full av paracetamol. 

Dagen efter mådde jag sämre, halsen var svullnare, och vi såg antydningar till vita prickar, så det bar av till sjukhuset igen(de har ett walk in centre, typ som en akut, men inte med jätte akuta fall, och det är nära där vi bor.) Denna gång såg sjuksystern också de vita prickarna, och kände mina väldigt svullna körtlar, och jag fick penicillin. Sedan bar det hem och sova. Redan på söndagen började jag känna mig bättre, och kunde hålla mig vaken mestadels av dagen, och igår var jag så pass pigg att jag bäddade rent och gick till föreläsning. 

Men tre dagars sovande har gett oanade effekter. Jag trodde att när man sov när man var sjuk så liksom var det för att man är sjuk och behöver vila, men att det inte ger någon större effekt på sömnrytmen. Men igår kunde jag verkligen inte sova. Var klarvaken till halv tre. Ville inte läsa och få igång hjärnan igen, men kunde inte heller sova. Vaknade halv 8 imorse, trodde att jag skulle vara dödstrött, men icke! Har känt av lite idag, men så blev jag boostad av att prata med Colin Hay om Masters, PhDs och min dissertation. 

Snart ska jag se till att inte missa min föreläsning som är klockan 15, som jag gjorde förra veckan genom att tro att den var kl 16. 

Mamma bokade min biljett hem i november idag. Kommer den 10e och åker den 17e. Kommer ha asamycket att göra med research och uppsatts. Men jag kommer hem!

Ja, sjalvkontrollen kan slanga sig i vaggen!

Hedonismen har kommer jag. Bestamde mig igar for att ga ut med Martin och hans kompisar, till Tuesday club, vilket spelar pillermusik, alltsa musik du maste vara 'pilled up' for att gilla. Men jag blev lagom full och hade ratt kul efter att jag blivit av med var hippievan som inte riktigt kande sig bekvam...Under kvallen bestamde jag mig ocksa for att inte bry mig om sjalvkontrollen, liksom for att kolla vilket det ar jag egentligen vill. Och det lutar nu at att hangla. Jag tokdansade med mina drogade vanner, och helt plotsligt(ok inte alldeles helt plotsligt, men alla beskrivningar jag forsokte mig pa blev bara pseudo pervo.) hanglade jag med en Psykolog.
Sa, bara nagra dagar efter att jag teoretiserar om mitt goda nya jag, sa faller allt samman. Jag menar, jag skulle ha sprungit imorse, men var lite for bakis och trott. Igar fick jag bara tva artiklar lasta, sa nu ligger jag Jattemycket efter eftersom jag ar bakis idag.
Men kanske ar det sa har, jag vill inte slentrianhangla med Sociologen eller Boxaren, for att jag helt enkelt inte ar pa riktigt attraherad av dem(samma sak med W) men med Psykologenn kanndes det som om det faktiskt fanns spanning och attraktion. Pa riktigt. Sa det ar ok, om det skulle fortsatta. An sa lange. Dock ar det ju en issue att han ar en fresher, dvs Tva Ar under mig. Men detta ar andra gangen han gar ettan, sa han ar 20(nyligen fyllda...) sa det ar ju inte rikgit barnarov. Men jag borjar kanna mig gammal. Riktigt gammal.

Brist på den där hyllade självkontrollen...

Det här med att ta med datorn till Uni var inte en så bra idé. Jag har mestadels surfat idag. Och detta märks ju på frekvensen av blogginlägg också! Två på en och samma dag, efter ett långt uppehåll. Det är anmärkningsvärt, och talar om brist på självkontroll, trots det jag skrev och skröt om i dagens tidigare inlägg. Men faktiskt så skrev jag det inte idag, jag skrev det hemma för ett par dagar sedan. Det förtar tyvärr inte faktumet att jag slösat massa tid på ingenting.

På tal om slöseri med tid, så är jag nog lite förvirrad idag också. Jag missade just en föreläsning för att jag trodde den var klockan 16, men den var klockan 15. En trea ska inte göra sådana misstag. Jag satt i och för sig och läste för föreläsningen, men det gör det egentligen inte bättre, för då har jag gjort arbetet men missat underlättandet och förklaringen. För detta är avancerad skit. Handlar om hur vi gör vårt moraliska dömande, och varför. Och det är inget metafysisk dravel, utan detta är kognitivt. Så, det hade ju varit skönt att få en sammanfattning. 

Dagen har även bjudit på IPK iakttagelser. Det  verkar som om universitetet detta år har haft en 'underliga huvudformer' kvot på intagningen. Jag har sett tre personer med mycket underliga huvudformer. Och här pratar vi inte bara om lite utstickande ögonbryn eller nått,utan här pratar vi litet ansikte och enorm hjässa eller avlångt minimalt ansikte och världens bredaste nacke.  

Nu är det slut på dagens rapport. Hoppas den varit njutbar.

Självkontroll

Jag har på senaste tiden försökt utöva självkontroll. Detta innebär bland annat att jag inte ska slentrianmässigt hångla med vem som helst som vill hångla med mig, bara för att hångla liksom. Jag kom fram till detta efter att jag och W var så himla dåliga. Dåliga tillsammans och dåliga för varandra. Vi hade kanske kunnat vara bra, om vi bara låtit oss. Om vi bara släppt det där att det var bara nu under sommaren, inget mer långvarigt eller långsiktigt. Men det är en annan historia. Jag bestämde mig i alla fall för att nästa person som jag hånglar med ska vara någon jag vill ha, någon som jag är kär i. Inte bara attraherad av(av olika mer eller mindre logiska anledningar)

Min utövning av självkontroll har här i England betytt att jag inte får hångla/ligga med Boxaren. Och heller inte med Sociologen. Den senare av dem är nog ganska lätt att undvika eftersom det ju rann ut i sanden ganska tidigt förra året. Dock sa B att han hade frågat om mig. Det är mycket mycket möjligt att han sa så bara för att hånas, ställa till det i mitt huvud eller se min reaktion till det. Vad det än vad han hade för mål med det, så lyckades han till viss del. Jag hamnade i tankegångar som inte överensstämmer med min självkontroll. Men, som tur var hindrade min förkylning mig från att agera på dessa tankegångar, så min självkontroll uppehölls.

Den förste av dessa potentiella slentrianhångel var lite svårare att undvika. Jag trodde att han typ var sur på mig eftersom jag inte hört något från honom på länge, och han inte varit sitt lite opassande jag de gånger vi pratat. Men så fick jag ett sms i söndags. Och så kom det hela igång igen. Han ville ses på kvällen. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag var lockad(ja tyvärr, och jag har ingen förklaring till det), men självkontrollen, självkontrollen! Jag var ju tvungen att säga nej. Och jag ville ju inte träffa honom, inte på det sätt som han menade i alla fall. Men visste inte riktigt hur jag skulle säga det utan att göra honom sur. Och det är ju ännu svårare att vara tydlig, utan att bli missförstådd på sms. Tillslut föreslog jag att vi skulle ses ändå, för att reda ut saker. Detta skedde i måndags. Det blev tidigt uppenbart att han trodde att det betydde något helt annat än vad det gjorde att jag kom dit. Jag försökte visa att jag inte riktigt hade samma mål som han med detta möte, men han fattade inte. (han är inte världens smartaste kille, det vet jag….) Tillslut var jag ju tvungen att säga rätt ut att jag inte ville. Han ville ha en förklaring, jag kunde inte ge en. Så han trodde typ inte på mig. Jag sa att jag inte behövde förklara mig för honom. Vid ett tillfälle tror jag till och med att han föreslog något mer seriöst. Men det avvisade jag innan det ens han bli en helt uttryckt tanke. Så, detta utövande av självkontroll blev väldigt lyckat. Jag föll inte för frestelsen att få ett betydelselöst hångel som självförtroende boost. Det gjorde mig stolt, och hela grejen med att leva som du lär, utöva självkontroll kändes faktiskt rätt bra.

Även om det är lite tråkigt (jag menar, de där sporadiska hånglen är ju rätt så kul; det är ju kul att hångla! Och de där spänningarna som finns att spela på, leka med och tillslut agera på, de är ju väldigt spännande och roliga.), så känns det grymt att vara i full kontroll. Jag bestämmer mig för en sak och agerar fullt ut på den. Detta brukar ju inte direkt vara min starkaste sida. Jag brukar alltid tulla på regler och bestämmelser, speciellt, eller kanske endast, de jag satt upp för mig själv. Så är det ju liksom med det där med träningen, rökningen, pluggandet osv. alla de där destruktiva sakerna som jag gör, och som jag försöker att bli av med som jag hittills liksom bara inte lyckats med. Men nu känns det som om jag är på god väg, med alla dessa grejer.(Dock sitter jag ju nu och skriver detta när jag borde läsa om psykopater...)

Men så häromdagen satt jag och raderade lite sms. Och något av dessa gamla sms fick mig att tänka. Det verkar som om det jag gör är att indirekt säga att jag är trött på att hångla runt, och vill ha något seriöst. Men vill jag verkligen ha något seriöst? Vill jag verkligen bli någons flickvän? Vill jag bli som min syster? 

Min intuition säger ju direkt nej, det verkar så krångligt, så mycket krav, så mycket att tänka på. Jag vet att detta inte nödvändigtvis är resultatet av att ha pojkvän. Men man lutar ju mer åt det hållet då än när man är singel. (I och för sig är det ju en liknande situation när man har en bästa vän som man gör allt med och delar allt med, det kan faktiskt i vissa fall vara ännu mer exkluderande.)

Vill jag verkligen ha de förpliktelserna till en person? Vill jag ha de problem som kommer med en sådan relation? Lösa de där konflikterna där ens älskade inte beter sig som man vill, sårar en och man förlåter. Förlåter, tullar antingen på sig själv eller sin älskade.

Men jag vet ju att ett förhållande kommer med en massa bra saker också. Man har en person som man håller närmst. En som man kan lita på i alla väder. En som får en att känna de där känslorna. Och man är beredd att tulla på sig för att hitta sin gemensamma väg tillsammans. Och det är kanske som mamma och pappa sa när jag var liten och de bråkade, att om man verkligen älskar varandra så kan man bråka också. Bråk är egentligen ett tecken på att man älskar varandra.

Men det hjälper inte. Det kravlösa slentrianhånglet ställer inga krav. Ställer inte till med några bråk. Och om det betyder att du inte är älskad så gör det inget, för det är inte det som är meningen. Meningen är tillfredställelse, i en nästan hedonistisk bemärkelse. Det är det ni är för varandra, och det är jävligt lätt att leva upp till. Och när det kommer till tillit, så kan man nästan alltid lita på att personen ifråga vill bli tillfredställd. Visst att denna tillit inte sträcker sig längre, men ju mindre räckvidd, desto mindre sannolikhet att bli besviken.

Risken finns ju att det kollapsar ändå. För att meningen försvinner. Tillfredställelsen försvinner. Och eftersom det var den enda basen för relationen finns det inte mycket mer att gå på.

Jag skulle kunna hålla på såhär hur länge som helst. Jag vet helt enkelt inte om jag vill ha ett förhållande eller inte. Men jag kommer väl antagligen inte veta det förens jag träffar den där rätta. Och kanske behöver man hångla runt lite för att hitta honom. Eller inte.

Just nu är jag ändå ganska nöjd med att hålla min självkontroll, mest för att ha självkontroll ger självförtroende boost. Inte så mycket för att jag slipper, eller blir utan slentrianhångel.