oj

Oj då. 

All you need to do now is to pull Al.

Dagens ärende

Här om dagen deltog jag i en fokusgrupp som är del i ett projekt som jag varit med i sedan första året. Det handlar om inquirybased learning och vad för erfarenheter vi har av det och andra inlärnings upplevelser. 

Nu när jag har gjort mina egna fokusgrupp intervjuer såg jag ju på de här helt annorlunda. När jag satte mig tänkte jag på var jag hade satt mig(men faktiskt inte förens när jag väl satt mig, vilket ju tyder på att det där med folks placering spelar roll),och var de andra satt. Jag var värsta tönten och tänkte massa på hur och vilken typ av frågor som ledaren frågade, hur hon reagerade på våra svar, hur hon ställde följdfrågor och hur hon ledde diskussionen. Fast egentligen blev det vi som ledde det, eftersom vi kom in på hennes nästa fråga innan hon frågat.  Och det bra är att jag faktiskt kanske inte gjorde så jättefel i mina fokusgrupper. Visst att frågorna kanske var lite felformulerade, men inte helt tokigt, och jag tycker att jag 'betedde' mig bra(med vår ledare som måttstock) och ställde bra följdfrågor. Men, jag måste ändra mina frågor. Och tack vara denna fokusgrupp har jag fått ideer om hur jag kan formulera om dem.

Vi hade en hel del ganska intressanta diskussioner, och jag kom underfund med(ännu en gång) att jag är en riktig nörd. En liten pluggis som bara älskar det hon sysslar med. Detta kom främst fram i kontrasten en jätteirriterande tjej som pluggade juridik. Hon bara bara bara pratade om hur lite kontakttid de hade, hur lite praktiskt de fick lära sig, hur dåliga föreläsarna var, hur lite kontakttid de hade(ja, det är menat en gång till), hur få böcker de hade i biblioteket, hur lite praktiskt de fick lära sig(ja ännu en gång), hur oorganiserat det var. Och bara helt enkelt hur dåligt det var. Men samtidigt som hon tyckte de hade för lite kontakttid, tyckte hon att de hade för mycket att göra, men liksom om hon skulle ha mer kontakttid, skulle hon ju ha mindre tid att läsa in informationen. Hon tyckte även att de borde bli undervisade mer i tredje året än i första året. Hon undrade vad hon fick för pengarna; bara ett bibliotek för självstudier, enligt henne. Och vänta, nämnde jag att hon tycket de hade för lite kontakttid?

Jag håller med om att sex timmar i veckan för sammanlagt 60 poäng och tre kurser inte är så himla mycket kontakttid. Jag har i genomsnitt bara något högre, men så gör jag typ 80 poäng denna termin, nästa termin kommer jag ha tre kontakttimmar i veckan. Och man kan väl tycka att, att betala 17000(eller det dubbla, som de i mitt år egentligen betalar) för sex, respektive tre timmar är lite väl saftigt. 

Men hon sa ju emot sig själv, och bara bara bara klagade på sin kurs. Såg inte att hon liksom kanske tjatade lite om hur få kontakttimmar de hade. Hon fattade inte att hon liksom gjort den poängen, att hon inte hade tillräckligt med kontakttimmar, ett par gånger. Och liksom att det kanske fanns andra saker att prata om än hur få kontakttimmar hon hade. Hon såg inte alls vitsen av självstudier, hon ville ha svaren, hon ville bli matad med information. Ok, juridik är väl lite annorlunda än politik och filosofi, det kanske finns rätta svar i större utsträckning, men liksom hon är typ 20(?), och går på universitetet och vill bli matad med information. Hon förväntar sig det. 

Visst att jag också ibland önskade att någon bara kunde ge mig svaren, ge mig analysen, säga vad som är bäst, vad som är rätt. Men det är inget jag förväntar mig av tredje året på universitetet. Jag vill lära mig, inte bara bli undervisad. Jag vill läsa själv, ta reda på, tolka, analysera och kritisera. Trots att detta är asjobbigt och jag när jag väl gör det mest klagar(som möjligtvis märkts i bloggen, eller om man träffar mig när jag är i uppsatsskrivande eller tentaplugg mode.), och inte minst så är det svårt, och att uppleva post-uppsats-stress är aldrig kul, så skulle jag inte byta det mot att bara bara bli undervisad. Eller liksom jag lägger någon typ av (kantliknande) värdering i inlärningsprocessen, i tolkningsprocessen, i mitt resonemang och i min självständighet. Jag skulle aldrig riktigt lära mig något om jag bara blev undervisad och tillsagd vad jag skulle göra. 

Så jag kom underfund med detta: jag älskar det jag gör. Jag tycker att det är viktigt. Jag kom till universitetet för att lära mig något, för att få en högre utbildning, för att var vetgirig och nyfiken, för att utvecklas. Och det spelar ingen roll att jag betalar massa pengar, för jag får ut något mer än det som pengarna skulle kunna gå till. Eller visst, det vore ju sjysst med lite mer böcker, så att man faktiskt kan få tag på det man ska läsa. 

Fokusgruppledaren frågade vad vi fått ut personligen av att gå på universitetet. Jag sa att jag upptäckt att jag blivit en nörd, att jag bara pratar om politik hela tiden och är jätte spänd på min kandidatuppsats och att få skriva den, och att det är det som ockuperar mest av mina tankar och min tid. När jag inte läser för mina seminarier osv. Så jag har inte mycket mer personligt. Hon sa då att jag blivit en: Scholar in Politics. 

Är det det man är när man alltså färgats så hårt av sitt ämne att man inte kan socialisera på något annat sätt än genom att prata om det? Är det det man är när man har svårt att kommunicera med nytt folk som inte delar ens passion, eller som inte har universitetspoäng?(jag ser den elitistiska varningen på mitt uttalande där, men jag ser inte felet hos dem, jag ser felet hos mig!) Är det det man är när man brinner för ämnet, när man skulle kunna prata om det(och kanske gör) hela tiden? Ja, då måste jag nog acceptera det. 

Bara det faktum att jag nu skrivit detta inlägg om hur fel den där tjejen hade, och hur upprörd jag blev av det, säger väl ganska mycket om hur insnöad jag är. (ett inlägg som förövrigt är 1150ord och tog typ 50 minuter att skriva, fan alltså, om uppsatser vore såhär lätta! Men jag inser ju också att våra 1500 filosofi uppsatser var asakorta!

Jag kanske är på väg att bli en akademiker. Kanske. Det är ju en framtid som jag har tänkt mig förut, men inte riktigt känt på det sätt som jag känner nu. Trots mina tveksamheter då när jag sitter och skriver de där tradiga uppsatserna, så kanske det blir en Dr. Andersson innan jag blir 26.

appropå...

det här inlägget om svunnen tid, så måste jag tillägga att det handlar kanske inte om att få tillbaka, utan att gå tillbaka. Det jag inte kan gå tillbaka till är den tiden och den situationen. Och därför kan jag inte känna de exakta känslorna igen. 

Jag är någon helt annan stans i mitt liv. Den där affischen sitter ju uppe på väggarna här i Sheffield nu. Ljusslingan ringlar sig i mitt rum runt ett fönster denna gång. 

Och liksom kanske går det att få liknande känslor i andra sammanhang. Kanske kan man få tillbaka det där som var. Men det kommer ju inte vara samma, för jag trånar inte längre efter killen i bandet. Jag sitter inte längre i min säng med stickigt överkast. Jag är inte för fem år sedan. Och på något sätt känns det okej när jag tänker på det så. För när jag inser att det inte är det samma och därför ju inte kan vara det samma, letar jag inte längre efter det. 

Kanske. 

Och så det där som kommer efter.

Satt uppe till 2 igår. Då hade jag 130 ord kvar att skära bort, och det ansåg jag vara möjligt att göra på morgonen innan klockan 12. 

Då var jag ganska lugn. Jag hade fått ihop något som åtminstone makade lite sense. Jag hade redigerat det, sett bristerna och förbättrat dem. Mamma (min ständiga co-writer, eller kanske snarare co-cutter) sa att hon fattade, men egentligen tror jag att hon säger det mest för att peppa mig. I och för sig frågade hon när vi kom till den 'svåra' delen vad det egentligen var jag ville säga. DÅ var det dåligt. Riktigt snurrigt. Men med lite klipp och klistra och prat så blev det något mer begripligt. 

Vaknade tidigt, och kände riktigt bristen på panik. Jag var lugn, hade kontroll. Tog mig ned till biblioteket, och började redigera. Ta bort de där sista orden. Skrev ut skrev om. Och plötsligt var klockan 11 och jag skrev ut uppsatsen, gick till politics department och lämnade in den. Har efter det inte gjort mycket idag. Men har samtidigt inte känt mig så där sjukt lättad som jag trodde att jag skulle känna mig efter paniken som jag kände hela förra veckan. Men det kom inte. Tror att den kanske avtog långsamt allteftersom jag jobbade mer med orden. 

Men, så kommer det oundvikliga efter. Det som känns efteråt. Inte direkt efteråt, utan en stund senare. Då när formuleringar kommer fram till mitt medvetande. Jag hör dem i huvudet och hör att de inte funkar. Det värsta är kombinationerna, då två meningar kommer upp, som jag på något sätt sagt något om och deras förhållande. Och jag känner att det inte funkar. Så kände jag nu med min hela feministiska kritik av Hays argument. Och att jag inte knöt samman Hay med Wight. Utan presenterade dem som kontraster. Fan alltså. Uppsatsen är skit. Och jag hamnar i post-uppsats- panik. 

Och alltså jag spellcheckade ju inte en sista gång, jag grammatik kollade inte ens.

Denna panik är nästan värre än under-uppsats- panik, för den kan man i alla fall göra något konstruktivt av, men post-panik kan man fanemig bara acceptera. Eller kanske snarare ignorera. Men acceptera att man inte kan göra något åt det man panikar över. Det är liksom essensen av post-panik. Den infinner sig när det är för sent. 

Alltså det här med uppsatser....

De gör mig helt galen. Jag pendlar mellan panik, prestationsångest och uppgivenhet. Idag har jag varit ganska lugn trots att dagen började med typ 2000 ord skrivna, hälften sagt och kom upp i  4800 ord när allt var sagt, och nu efter brutal cutting nått 3431, men i behov av att trolla bort de där 431 orden. Eller kanske 400, som om de kommer märka...

Har inte ätit mer än ett ordentligt mål om dagen på en vecka. Druckit massor med blåbärssoppa, te och ätit skorpor.

Det blir ju alltid så här. Jag jobbar, jobbar, läser och läser, hittar min vinkel, men får inte plats, återberättar alldeles för mycket. Blir förvirrad, känner att jag inte säger det jag vill, får inte fram det. Tycker ju egentligen att det är intressant, men när man måste minimera för att få med allt. Ja, nej då vill jag inte vara med. Tacka vet jag bloggen där jag får utveckla och inveckla så mycket som jag vill. Skriva meter efter meter av svammel. Speciellt istället för att skriva eller cutta uppsatsen. Klockan är nu snart ett. Jag undrar när jag kommer sluta facebooka och faktiskt vara nöjd och gå och lägga mig.

Detta gör mig glad:

"Ben Dunmore wishes he still lived with emily. somehow, scones and gossip girl just aren't as good" 

Minnen av en svunnen tid

När jag sitter här och chattar med henne kommer plötsligt minnen från då när vi var nära fram. Den där känslan i kroppen, den där doften, den där förståelsen av världen.  

Jag sitter och väntar på hennes svar, känner fortfarande igen sättet att skriva, sättet att prata, sättet att uttrycka sig. För ja, alla de tre är olika saker med henne. Det finns där, trots att det var så länge sedan. Trots att våra liv ser så olika ut, så finns vår kommunikation kvar någonstans. 

Allt kommer tillbaka. Det är som att jag är tillbaka till för fem år sedan. Fem år, en evighet.

Jag minns hennes rum, och hur väl städat det alltid var. Hur vi satt där en kväll och hade ljus och 'fairy lights' tända, och hon och han spelade gitarr. De där musikaliska. Och jag minns hur jag önskade att jag också var musikalisk. Jag ville också vara del av det, men istället fick jag njuta från sidan av. 

Jag minns middagen vi hade hos hennes mormor, och hur vi sedan upptäckte kungsholmen med kamerorna i högsta hugg. Jag minns fotot jag tog av henne vid en trappa, och hur naturligt det såg ut, trots att det var värsta arrangerat. Det var då det kändes som om vi bondade på riktigt. Och den gången hon fixade kladdkake-picknick och Regina Spektor på små små högtalare när vi skulle se en parkteater föreställning. 

Jag minns hur vi gick på blow up a panda, och att det typ inte var nått folk där, men vi hade trevligt ändå, och hur vi skrev små utvärderingar av banden efter att de uppträtt. Att vi köpte Tafra cdn. Den som jag fortfarande lyssnar på ibland, trots att det bara är 5 spår.  Och hur jag spanade efter den där killen i det där bandet. Han som var så snygg, och hon trånade efter den där andra killen i det där andra bandet. Ingen av oss fick det vi ville ha, eller ens kom nära det. Men det var nog den gemensamma önskan som förde oss samman då. Den där önskan om att hitta någon, hitta den där. Han som vad den. 

Det känns som om hela den perioden kan fångas i mitt rum med djupblåväggar, ett grått överkast på sängen som sticks lite, stjärnorna i taket och på väggen, och de små ljuskällorna som blinkar. Jag kan nästan se mig i mitt rum härifrån köket, ihopkrupen i sängen, uppkopplad på telefonlinjen, där i hörnan bakom garderoben som täckts av en gata i Hong Kong. Det var mycket som skedde i den hörnan, och i känslan av den hörnan.

Jag minns hennes fina ord om längtan. Hur de betydde så mycket för mig. Hur de hade så mycket mening. 

Allt detta kommer tillbaka. Men jag vet att det inte går att få tillbaka. Men jag uppskattade det då, och jag uppskattar nu att jag hade det. Tycker bara att det är synd att det verkar ha gått förlorat. 

Re: fokusgrupper

Min inbox på mailen är full av sådana mail. En massa fram och tillbaka, hit och dit, ordna, fråga, informera. Fokus grupper är det som ockuperat mina tankar i ett par veckor. 

Men jag hatar fokus grupper. Jag hatar de som skriver om fokus grupper. Jag hatar att jag valde fokus grupper som min metod. 

Det hade säkert varit bra, om jag bara vetat mer innan jag startade. Trodde att det skulle vara lätt att bara ha en diskussion med dem, hur man ställde frågorna spelade inte så där jättestor roll. Eller liksom jag tyckte att det var okej med direkta frågor, trodde det var okej med direkta frågor. Men se, det var det inte. Du måste ställa indirekta frågor, som lirkar fram svaren du vill ha. Jag vet inte hur man gör det. Jag blir helt knäpp och blockad. Ju mer jag läser om det, desto mer ångrar jag att jag valde denna metod, för jag har ju inte gjort något rätt. 

Men det är en intressant metod. En metod som behöver prövas, utvecklas och användas. Men kanske inte av undergraduates, i deras kandidatuppsats. Det kanske är lite för ambitiöst. 

Och fan alltså, jag vet ju inte ens om man särskriver det eller inte. Spellchecken vill särskriva, men mina fingrar vill inte. 

....och hur kul boxningen än är så har jag ont nu. Min axel gör ont. Jag vet inte riktigt om det är från ett slag eller om det är från träningsvärk. Tror att det är bra för min kropp att åka hem. Jag har kanske tagit i lite för mycket denna vecka...I söndags var jag på gymmet, tisdags tränade jag, och gick på tuesday club,(vilket är typ som ett träningspass!) torsdag träning och gym idag. Känner det i benen också. Musklerna gör liksom ont, inte värker som träningsvärk utan ont. hugger liksom. Det är kanske varningssignaler. 

om inte allt för lång tid

så är jag hemma. På måndag, 13.25 landar jag. Saker har inte gått som jag tänkt mig, och det kommer bli svårt att göra det jag tänkt. Och min handledare är i London, så jag kan inte träffa honom för att få hjälp. Jag har samtidigt en uppsats att skriva på, så det kommer vara en stressad Emily som kommer hem. Bara så att ni vet.

Jag var och boxades idag. Det var jättekul. Rich ignorerar mig inte längre, och det är inte heller underligt med Dave. Jag tog det ganska lugnt, för jag vill inte skada mig. Men jag fick sparras, skulle göra en rond, men stannade två. Det var jättekul, och jag slog skiten ur en kille som vägrade slå tillbaka. Sen sparrades jag med en annan kille som faktiskt slog tillbaka, på riktigt. Jag hade helt glömt hur det känns att bli slagen. Jag kommer kanske ha blåmärken i morgon.

Jag fattar inte riktigt, men blir smickrad såklart, varför alla killar som jag tränar med tycker att jag är bra. Denna gång märktes det på killen som slog tillbaka, men även på killen som inte slog tillbaka när jag gick hårt på honom. Sen var det en kille i omklädningsrummet som frågade hur länge jag boxats, och tyckte att jag hade en bra stil. Det kanske bara är smicker, och för att jag är tjej. Jag menar, jag är ju faktiskt den enda tjejen där, så de har väl inte så mycket att jämföra med, och eftersom tjejer inte är lika bra som killar så förväntar de sig väl inte så mycket. 

Men jag kan inte rå för det. Det är skitkul. Skitkul att boxas, skitkul att de tycker jag är bra(vad det än grundar sig på, så känner de ju ändå att de vill säga det till mig.=smicker, och jag tackar aldrig nej till smicker.), skitkul att vara enda tjejen (även om det blir lite problematiskt i omklädningsrummet....) skitkul att skämta med Rich och Dave. Trots alla saker som jag skulle kunna tycka är fel eller analysera sönder. Jag vill helt enkelt inte tänka på de sakerna, för jag har kul. Och även om det kanske är alla de där dåliga sakerna, så om jag ser dem finns de. Nu är det på mina villkor. Nu ser jag det på mitt sätt. Även om det blir lite fel ibland...

Jag tappar allt

Fan alltså. Varför blir det alltid såhär. Så fort något materialiseras eller formuleras så tappar jag all självkontroll. Tappar all rim och reson. 

Så fort tanken planteras i min hjärna, antingen genom att man hamnar i samma säng eller att något sägs, så kan jag inte få ut det. Jag tänker att det kanske inte är så tokigt ändå. Att de där sakerna som talar emot säkert går att komma över. Jag kanske vill det egentligen. Jag ska kanske inte vara så petig. Och jag behöver ju inte ens anstränga mig för att se de positiva sidorna, men ignorerar de negativa. 

Jag tappar all självständighet. Tappar allt. 

I mina tankar låter det och verkar det så himla bra, men jag glömmer att det ju inte är så i verkligheten. Verkligheten är en helt annan. Jag ser det jag vill se, inte det som är. Det vore ju okej om det bara hade med mig att göra, men tyvärr så har det ju med någon annan att göra också. Och om jag agerar på det jag ser, men de ser något annat, då blir det bara fel (sociologen ett tydligt exempel). Jag tappar verklighetsuppfattningen. Tappar allt.

Produktion

Det jag just skrev var cirka 1200 ord. Det är nästan en filosofiuppsats. Om man räknar orden som jag skrivit på bloggen kommer man nog lätt upp i minst det dubbla jämfört med antalet ord som jag skrivit för skolan. Kandidatuppsatsen kommer väl att väga upp lite med sina 12000 ord.  Det är underligt att det är så lätt att skriva om de sakerna, så lätt att på en timme eller så slänga ihop något som skulle kunna vara en uppsats. Men uppsatsen tar en vecka. Varför kan inte orden bara flyta när jag ska skriva uppsatser?

män män män

Det är underligt med dem. Tillgången, efterfrågan, bristen på efterfrågan och för mycket tillgång.  De som försöker att ta sig in i mitt liv, de som gör comeback(typ 5e gången) och de som jag nog skulle vilja ha i mitt liv. Men aldrig möter tillgången efterfrågan. Aldrig tillgås det som efterfrågas.

Mitt problem nu(eller kanske alltid) är att jag kanske erbjuder för mycket. Eller verkar erbjuda för mycket. Jag kanske plockar upp lite för mycket signaler om efterfrågan (av mig), men problemet är ju att det alltid är de som tillgången är begränsad till. Och jag vet seriöst inte hur jag ska hantera det problemet. Ok nog med abstrakt, här kommer de saker som fått mig att tänka. Jag börjar lite light.

I helgen var jag på House party hos Josephine och Kate. Alla i det gänget var där; inklusive sociologen. Jag hade världens finaste klänning på mig, nyinköpt, och håret var fluffigt. Det var en bra kväll. Rolig. Jag stod mest i köket och pratade om politik med Orton, Julian och Sociologen. Om min dissertation, framtid osv. Ja, jag njöt väl av att vara i centrum. Men kände mig ju som värsta tönten också. Jag kan helt enkelt inte socialisera på något annat vis än genom att prata politik. 
Orton påminde mig om att vi varit i samma British politics seminarium första året. Och att han i det seminariet medvetet låtit som en arrogant idiot för att han tyckte det var så trädigt. Men att när jag sade något så lyssnade han, för jag hade faktiskt något att säga. Något som inte var hyllning av Labour. (frågan är väl dock om det inte var en hyllning av Sverige, eller socialdemokratin istället, jag kommer inte ihåg). Senare berättade han om när vi mötts med Ben och Alasdair i Interval, och han hade tänkt: Oh shit, thats the very attractive swedish girl from my seminar, where I look like a twat.

Ok att det kanske bara var så att han sa det, utan att mena något med det. Men det tar ändå i mig. Var det ett försök att flirta? Visa intresse? Hur hanterar jag det? Utan att totaldissa.

Nästa situation skäms jag nästan över. Jag bröt mitt eget löfte. Mitt löfte till mig själv. Sociologen följde mig hem. Men jag höll i alla fall  på lite av moralen, och vi pratade om saker och ting. Han  sa att han tyckte om mig. Och bla bla bla. Orkar inte skriva. Poängen är att han ännu en gång har visat intresse, efterfrågan, och ännu en gång känner jag att jag helt enkelt inte kan ge det han vill ha. Eller att vi liksom inte vill samma sak.  Men hur säger jag detta? Utan att fucka upp massa saker. Jag fattar inte att jag trodde att det skulle vara annorlunda denna gång. Jävligt dumt att ge sig in i den situationen, nu måste jag ju lösa den.

Sen har vi boxarna. Rich har ju hela tiden trott att bara för att jag är sjysst mot honom, så flörtar jag med honom. Och nu när jag sagt att jag inte  är intresserad, ja då hör jag inget från honom. Nu har hans vän Dave, som jag trodde allt var lugnt med, alltså inga missförstånd med flört eller inte bevisat motsatsen. Jag har hela tiden sett det bara som vänskap, utan spänningar eller flirt. Men det har nu blivit mer och mer uppenbart att det kanske inte är så han ser det. Eller jag vet att han inte ser det så, han och Rich hade ju pratat om mig på ett sätt som inte var endast vänskapligt.

Men jag vill inte komma till den insikten. Jag vill inte erkänna. För det betyder att jag inte får svara på smset han skickade, och då känner jag mig värsta taskig, och det kommer bli konstigt när vi ses. Och det betyder också att jag på något sätt måste säga till honom(också) att jag inte vill ha honom. Och så blir det det där komplicerade igen där jag vill fortsätta vara kompis och bete mig som jag brukar, men förklara att det inte betyder att jag är intresserad.

Varför är det så att allt förstörs när man lägger in en attraktion? Och varför är det så att vissa killar tror att man är intresserad bara för att man är pratsam och glad? Känslan jag får av Rich och Dave är att de plockar upp allt(ja, lite som jag…), och agerar på dessa små vibbar(vilket jag inte gör!), och agerar ganska snabbt, och starkt. Men, att om det inte ger resultat så är det ok. De fattar den vinken också. Det var väl det jag gjorde fel med Rich. Jag svarade, utav ren vänlighets vana, men jag tror att det till och med var något praktiskt som det hade att göra med. Så började ju egentligen Dave grejen också. Så, jag behöver egentligen inte känna mig dum eller elak för att jag inte svarar. Det vore elakare att svara och då ’lead him on’.

Sedan har vi ju den andra situationen, där efterfrågan kanske möter tillgången, så småningom. Idag på seglingen njöt jag i fulla drag när både Henry och Chris ville segla med mig, de frågade mig praktiskt taget samtidigt.  Men jag valde Henry,  för att fortsätta vårt samarbete från då när vi kapsejsade.  Och för att han är sjukt snygg. Det var asroligt att segla efter en liten stund så styrde jag. Jag var i och för sig livrädd att kapsejsa, så varje gång båten lutade försökte jag falla i vind, så att det skulle sluta luta. Så det var mycket fram och tillbaka, för vi tappade ju rätt så mycket fart när jag fegade ur. Kanske ska jag vara tuffare, och istället för att styra mig ur, som man gör på stor båt, ska jag kanske luta mig ur, som man kan göra på liten båt.

I båda fallen(speciellt Henry) skulle det vara helt okej om det fanns lite intresse och spänning. Och jag tycker ju att Henry är värsta snygg. Men, efter lite FB stalking, med hjälp av och på uppmuntran av Marta, så upptäckte vi att han kanske är bög. Eller alltså det står att han är intresserad av män, men vi hittade inga andra ledtrådar som pekar åt att det är sant. En del fyller ju i de där infofälten på skoj. Jag kan ju hoppas på det.

Alltså, det är ju smickrande att höra att Orton tycker att jag är attraktiv, att sociologen kommit fram till att han vill ha mig(vilket jag i efterhand tvivlar på, men det är en helt annan historia), att båda boxarna vill ha mig, och att det blev lite av en stand off mellan två killar som båda ville segla med mig(vilket, ja jag vet, inte alls betyder att de är intresserade av mig, utan bara ett sätt att välja vem man seglar med, vi hade ju pratat med varandra). Men det ställer ju till en jävla massa problem också. Kan de inte bara vilja vara vänner med mig? Jag menar, det funkar ju jättebra med Martin, det har aldrig varit några frågetecken där. Men med så många andra ligger det något, det efterfrågas något, det tillgås något men de möts så sällan. 

Framtiden

Nu nar jag har 8 manader kvar pa min utbildning ar det dags att tanka pa vad att gora harnast. Jag ar ganska installd pa att gora en MA. Och jag hittade ju min drom masters har i Sheffield. Men nu har jag fatt reda pa att om man inte gor en masters i research methods kan man inte gora en PhD i England. Och det kanske jag vill. En MA skulle bara innebara £3500 mer i tuition fee. Och lagga till en rad pa ditt CV. Det kan vara bra, och det kan racka. Men jag tror att jag vill langre. Jag tror att det jag vill gora kan halla langre. Jag pratade med Colin om detta, och han trodde definitivt att det fanns nog med substans i det jag gor min dissertation pa att ta vidare till en MA och PhD sa smaning om. Och han trodde att det fanns mojlighet att fa pengar for det eftersom det var ett 'up and coming topic' i politiken. For det ar ju det som ar nasta problem. Det kostar sa javla mycket pengar att gora en MA, och man maste aven betala for en PhD. Det gor att Sverige lockar. Hemma dar allt ar gratis. Hemma ar hemma. Men England ar battre. Det gar inte att undga. Det ar som Martin sa; konkurrensen har ar sa himla hog, sa om man kommer ut harifran med en bra utbildning och bra betyg betyder det att man ar javligt bra. Och jag vill ju vara javligt bra.
Ja det dar med framtiden forlangdes just. Jag trodde att det skulle vara ett ar, och sen kanske tre till, men som det ser ut nu vill jag nog binda upp mig for fyra till. Pa en gang. Jag skulle bli doktor tidigare an Anna och mamma. Jag skulle vara 26 och doktor. Fatta det.

Det ar nog ganska viktigt att fatta det for att det ska ske. Jag laser nu en bok om det undermedvetnas kraft, och det har gjorts experiment som visar att om man blir primad med ord som forknippas med en viss sak, sa paverkar det ens beteende. Tillexempel sa hade de gjort en studie dar folk 'utsattes' for ord som forknippades med alder, orden hade blandats in med andra ord, men nar forsokskaninerna gick darifran sa gick de med tyungre och langsammare steg. Och afro amerikaner som bads uppge sin ras pa ett prov fick vetydligt samre resultat an de afro amerikaner som inte bads uppge ras. Sa, det undermedvetna tog fram alla negativa forutfattade meningar om svarta som finns, och detta paverkade om de svarade ratt pa fragor eller ej. Sa, jag ska nu se mig sjalv som en smart person som ar pa vag att bli doktor, och da kommer det att funka.
Forutsatt att jag verkligen vill detta forstas. Men om att vara PhD betyder att jag far fortsatta studera alla de saker som intresserar mig och lara mig mer hela tiden, da kanns det som om det kommer vara underbara 4 ar.