Här om dagen deltog jag i en fokusgrupp som är del i ett projekt som jag varit med i sedan första året. Det handlar om inquirybased learning och vad för erfarenheter vi har av det och andra inlärnings upplevelser.
Nu när jag har gjort mina egna fokusgrupp intervjuer såg jag ju på de här helt annorlunda. När jag satte mig tänkte jag på var jag hade satt mig(men faktiskt inte förens när jag väl satt mig, vilket ju tyder på att det där med folks placering spelar roll),och var de andra satt. Jag var värsta tönten och tänkte massa på hur och vilken typ av frågor som ledaren frågade, hur hon reagerade på våra svar, hur hon ställde följdfrågor och hur hon ledde diskussionen. Fast egentligen blev det vi som ledde det, eftersom vi kom in på hennes nästa fråga innan hon frågat. Och det bra är att jag faktiskt kanske inte gjorde så jättefel i mina fokusgrupper. Visst att frågorna kanske var lite felformulerade, men inte helt tokigt, och jag tycker att jag 'betedde' mig bra(med vår ledare som måttstock) och ställde bra följdfrågor. Men, jag måste ändra mina frågor. Och tack vara denna fokusgrupp har jag fått ideer om hur jag kan formulera om dem.
Vi hade en hel del ganska intressanta diskussioner, och jag kom underfund med(ännu en gång) att jag är en riktig nörd. En liten pluggis som bara älskar det hon sysslar med. Detta kom främst fram i kontrasten en jätteirriterande tjej som pluggade juridik. Hon bara bara bara pratade om hur lite kontakttid de hade, hur lite praktiskt de fick lära sig, hur dåliga föreläsarna var, hur lite kontakttid de hade(ja, det är menat en gång till), hur få böcker de hade i biblioteket, hur lite praktiskt de fick lära sig(ja ännu en gång), hur oorganiserat det var. Och bara helt enkelt hur dåligt det var. Men samtidigt som hon tyckte de hade för lite kontakttid, tyckte hon att de hade för mycket att göra, men liksom om hon skulle ha mer kontakttid, skulle hon ju ha mindre tid att läsa in informationen. Hon tyckte även att de borde bli undervisade mer i tredje året än i första året. Hon undrade vad hon fick för pengarna; bara ett bibliotek för självstudier, enligt henne. Och vänta, nämnde jag att hon tycket de hade för lite kontakttid?
Jag håller med om att sex timmar i veckan för sammanlagt 60 poäng och tre kurser inte är så himla mycket kontakttid. Jag har i genomsnitt bara något högre, men så gör jag typ 80 poäng denna termin, nästa termin kommer jag ha tre kontakttimmar i veckan. Och man kan väl tycka att, att betala 17000(eller det dubbla, som de i mitt år egentligen betalar) för sex, respektive tre timmar är lite väl saftigt.
Men hon sa ju emot sig själv, och bara bara bara klagade på sin kurs. Såg inte att hon liksom kanske tjatade lite om hur få kontakttimmar de hade. Hon fattade inte att hon liksom gjort den poängen, att hon inte hade tillräckligt med kontakttimmar, ett par gånger. Och liksom att det kanske fanns andra saker att prata om än hur få kontakttimmar hon hade. Hon såg inte alls vitsen av självstudier, hon ville ha svaren, hon ville bli matad med information. Ok, juridik är väl lite annorlunda än politik och filosofi, det kanske finns rätta svar i större utsträckning, men liksom hon är typ 20(?), och går på universitetet och vill bli matad med information. Hon förväntar sig det.
Visst att jag också ibland önskade att någon bara kunde ge mig svaren, ge mig analysen, säga vad som är bäst, vad som är rätt. Men det är inget jag förväntar mig av tredje året på universitetet. Jag vill lära mig, inte bara bli undervisad. Jag vill läsa själv, ta reda på, tolka, analysera och kritisera. Trots att detta är asjobbigt och jag när jag väl gör det mest klagar(som möjligtvis märkts i bloggen, eller om man träffar mig när jag är i uppsatsskrivande eller tentaplugg mode.), och inte minst så är det svårt, och att uppleva post-uppsats-stress är aldrig kul, så skulle jag inte byta det mot att bara bara bli undervisad. Eller liksom jag lägger någon typ av (kantliknande) värdering i inlärningsprocessen, i tolkningsprocessen, i mitt resonemang och i min självständighet. Jag skulle aldrig riktigt lära mig något om jag bara blev undervisad och tillsagd vad jag skulle göra.
Så jag kom underfund med detta: jag älskar det jag gör. Jag tycker att det är viktigt. Jag kom till universitetet för att lära mig något, för att få en högre utbildning, för att var vetgirig och nyfiken, för att utvecklas. Och det spelar ingen roll att jag betalar massa pengar, för jag får ut något mer än det som pengarna skulle kunna gå till. Eller visst, det vore ju sjysst med lite mer böcker, så att man faktiskt kan få tag på det man ska läsa.
Fokusgruppledaren frågade vad vi fått ut personligen av att gå på universitetet. Jag sa att jag upptäckt att jag blivit en nörd, att jag bara pratar om politik hela tiden och är jätte spänd på min kandidatuppsats och att få skriva den, och att det är det som ockuperar mest av mina tankar och min tid. När jag inte läser för mina seminarier osv. Så jag har inte mycket mer personligt. Hon sa då att jag blivit en: Scholar in Politics.
Är det det man är när man alltså färgats så hårt av sitt ämne att man inte kan socialisera på något annat sätt än genom att prata om det? Är det det man är när man har svårt att kommunicera med nytt folk som inte delar ens passion, eller som inte har universitetspoäng?(jag ser den elitistiska varningen på mitt uttalande där, men jag ser inte felet hos dem, jag ser felet hos mig!) Är det det man är när man brinner för ämnet, när man skulle kunna prata om det(och kanske gör) hela tiden? Ja, då måste jag nog acceptera det.
Bara det faktum att jag nu skrivit detta inlägg om hur fel den där tjejen hade, och hur upprörd jag blev av det, säger väl ganska mycket om hur insnöad jag är. (ett inlägg som förövrigt är 1150ord och tog typ 50 minuter att skriva, fan alltså, om uppsatser vore såhär lätta! Men jag inser ju också att våra 1500 filosofi uppsatser var asakorta!
Jag kanske är på väg att bli en akademiker. Kanske. Det är ju en framtid som jag har tänkt mig förut, men inte riktigt känt på det sätt som jag känner nu. Trots mina tveksamheter då när jag sitter och skriver de där tradiga uppsatserna, så kanske det blir en Dr. Andersson innan jag blir 26.
