Efter mötet

Mötet var väldigt bra. Inte alls så obekvämt som jag trodde att det skulle bli. Fick hjälp med den knepiga ESRC ansökan och fick bra kritik på mitt forskningsförslag. Måste korta det sjukt mycket, det är nu 11000 tecken och får bara vara 4000, men måste utveckla metoden och ge en motivering till varför Sverige-England är en bra jämförelse.
Sedan kom head of department (en till G) förbi för en kopp kaffe innan de båda åkte till Manchester för att delta i en konferens. Han gillade också mitt förslag och berättade lite mer om de andra som ska börja till hösten. Jag är den enda som fått finansiering för en MSc och PhD, de andra gör PhDs. Så jag kommer ligga lite efter, men det gör inget.
G tyckte också att det var en bra idé att jag kom redan i september och satte in mig i forskningen, och skulle försöka fixa lite extra pengar för det!
G och G hade en väldigt kul och tuff jargong emot varandra, och jag rycktes med i den snabbt.... kan ju vara både bra och dåligt....
Men det känns minsann bra det här med Southampton.

det är idag det gäller!

Det gick helt okej att somna, men jag vaknade 5.30, vilket ju kanske är bra för imorgon måste jag ju upp innan 5. Jag och Marta provade outfits igårkväll, och efter många byten och en hel del skämt, kom vi fram till detta:




Inte för casual, men ändå avslappnat. Jag hoppas att det kommer att duga.

alltså jag kommer seriöst inte kunna sova inatt. Varför föreslog jag ett morgonmöte???Ta tåget klockan 9??!! idiot.
men det är ju bättre i och för sig än att träffas vid lunchtid, för då kommer hela problematiken med om jag skulle äta innan eller efter, eller (ve och fasa) om han skulle bjuda på lunch! Om det hade varit så att vi skulle ses i Manchester istället för HEMMA hos honom skulle lunch-alternativet vara det optimala (dock skulle det ju leda till frågor om betalning, är det bjudlunch eller inte osv.), men nu skulle det innebära att han lagar (?) lunch, eller? Så, det där med morgontåg var kanske bäst ändå, och alternativen var ju antingen 9 eller 10 och om jag tog 10 skulle jag inte komma fram förens vid 11 och då skulle det bli farligt nära lunchtid.
Men det här med att jag blir alldeles, alldeles... nervös(?) så fort jag tänker på det bådar inte gott inför nattsömnen. Förhoppningsvis gör väl adrenalinet att jag ändå håller mig vaken och alert.
Det är ju egentligen alldeles ologiskt att bli nervös över något som dettta eftersom jag redan har pengarna (som Marta så sant påpekade), och kanske är det mer exaltering än nervositet, men jag är nervös över hur mötet kommer att te sig.

nej nu tillbaka till läsandet. jag har ju självklart inte fått ett ord skrivet idag.

ps. jag inser att detta låter mer som en date med en snubbe som jag är kär i än ett akademiskt möte med en professor.....vad det säger om mig och mitt förhållande till min PhD eller professorer låter jag hållas öppet för tolkning.ds.

Nu blev jag nervös

Oh herregud. Imorgon ska jag ju träffa G! Vad ska jag ha på mig? Kommer det bli värsta konstigt? Hur ska jag hantera det om det blir värsta konstigt?
Jag och Marta ska kolla outfits ikväll, till mig för imorgon, och till henne för att hon ska till Tyskland med sin kille och hans mamma tydligen är värsta fashionistan!

jag blev också nervös över den här jävlars kandidatuppsatsen. Det här läsandet tar mycket längre tid än jag tänkt mig. Och jag bävar för att skriva det. Riktigt mycket.

Effektiv

Ju mer jag läser desto mer inser jag att jag måste läsa. Inte så bra eftersom jag är typ en månad efter i min ambitiösa planering. Men jag har fått en hel del läst idag, speciellt på barn och ungas medborgarskap och en kritik av barnkonventionen(BK). Den var väldigt intressant och argumenterade att BK faktiskt reducerar barns rättigheter genom att bara se till välfärds rättigheter, som rätt till skola etc. men ignorerar andra viktiga delar av medborgarskap som rätt till deltagande och medbestämmande och att den begränsar barns rätt till sina rättigheter genom att ge vuxna rätt att bedöma om de är mogna för det. Detta går att applicera på hur barnkonventionen blir implementerad, för delaktighets rättigheterna tillfredsställs genom ungdomsråd och dylikt med vaga definitioner, mål och organisationer. Detta riskerar att istället för att engagera unga, orsaka större onintresse, för även när de bjuds in lyssnas de inte på. Alltså det problem som Ungdomsstyrelsen pekar på som det största problemet med ungdomsråd.

Men jag har ju även kollat unimailen, gmailen och FB ett antal gånger.... men INGET händer någonstans. Har mailat både Valbona och G, bara fått ett svar. Väldigt dött alltså. Det mest spännande är nog faktiskt kritiken av BK...

april april?

Eum och nej, det var inte ett aprilskämt, för jag fick faktiskt reda på det den 31a mars. Tur var väl det!

Jag har nu börjat inse hur unikt det egentligen är, skolan har bara tre platser, och ger egentligen bara för tre år. Jag har fått en av de tre platserna, och jag har fått det för fyra år.

Jag ringde G igår, för det blev jag tillsagt att göra, för att prata om den där ESRC 1+3 ansökan som jag måste göra. Jag var jättenervös, och drog på det hur länge som helst. Och så svarade han inte! En stund senare ringde han upp, och eftersom jag hade hans nummer sparat så såg jag ju att det var han, men han presenterade sig och det blev en sådan där konstig, 'ja jag vet men oj vad överraskad jag blir heej!' Jag minns inte rikigt vad vi pratade om, mer än typ att jag sa att jag var ofantligt glad och tacksam, och undrade vad nästa steg var i ansökningsprocessen. Det var ju ESRC, men han trodde inte att jag hade så stor chans att få det eftersom jag bara är BA, utan att jag skulle ha större chanser nästa år. Men att vi skulle göra det som en token, och jag sa att jag hade fått det som ett krav för att få pengarna. Så, vi ska träffas på måndag och få ihop ansökan. Och här kommer det underliga. Jag ska hem till honom i Stockport. Eller det kanske inte är underligt alls. Bara bekvämt av praktiska anledningar. Han ska hämta mig på stationen och vi ska hem till honom och hans hund.
Hur som helst frågade jag också vad för forskning som jag kan tänkas hjälpa till med, och båda projekten som han presenterade lät väldigt intressanta. Lite skeptisk till metoderna, en är experiment (!) men de handlar om motivationer till politiskt deltagande.
Herregud,detta är så sjukt spännande!

jävlar i mig!

Jag pratade med min mamma ikväll, om hur jag tappat motivationen att arbeta för att jag inte fått pengar någonstans. Att jag liksom inte har något att arbeta emot, att jag blev så besviken och var tvungen att omprioritera mina förhoppningar. Men att det liksom var okej, att jag hade kommit över det värsta och accepterat att framtiden kanske inte innebar en PhD direkt. Och det var bra och okej. Men det var en grej i min online-tracking grej som jag inte riktigt förstod, och jag var lite orolig att det skulle bli en till M situation, och när jag mailade och frågade fick jag ett irriterat mail tillbaka. Och i och med det lite kritiska emailet jag skickade till G angående hans teori så blev jag lite orolig att jag sumpat mina chanser att få pengar i S. Men så skulle jag kolla emailen för att se när jag kommer till sverige och ser att jag har ett nytt mail:

The School of Social Sciences will formally be writing to you in the next few days to offer you a research studentship, jointly funded by the school and the centre. Congratulations! The studentship will pay your tuition fees and an annual maintenance stipend for four years of study: one year for an MSc (research training) and three years for PhD study.

Jag måste 'bara' få en 2.1, söka council pengar (men om jag inte får det får jag pengar från dem i alla fall!) och göra lite forskning för G. S. Det är inte så farliga krav för att jag ska få finansiering för fyra år!

Det är helt sjukt! ibland (typ nu på senaste i samband med mina ansökningar....) tror jag minsann på typ karma eller kosmos eller vad som helst som ger dig tur och otur för att säga dig något. För liksom jag har ju kännt mig färdig med Sheffield, så jag fick inte pengar här för att 'kosmos' försökte säga att jag ÄR färdig med Sheffield. Jag ville inte egentligen till M för att de ville ändra min metod, så 'kosmos' såg till att de fuckade min ansökan, för att säga till mig att M just is not the place for you. Och B vetoade 'kosmos' för att jag vill ju egentligen inte göra Sociologi. Men S var det meningen att jag skulle till, för då är jag nära havet, så att jag kan segla, och nära London så att jag kan träffa Marta rätt ofta! Ännu mer 'kosmos' är ju att jag skickade iväg denna ansökan på torsdagskvällen efter att jag träffat G, och deadlinen var på fredagen. Det var verkligen en sista-minuten-men-inte-planerad-ansökan. Och jag kände typ på mig(jag vet det är jävligt lätt att säga i efterhand) att den här 'oviktiga' ansökan skulle gå igenom, bara för att 'kosmos' vill jävlas med mig. (alltså få mig att vilja jättegärna typ Sheffield och Bristol jättelänge, för att slänga in S i sista minuten, och se till att det funkar i sista-minuten valet)

jag läste mailet när jag pratade med mamma, och bara skrek rakt ut. hoppade och fnittrade. fattade inte att det var sant. var tvungen att läsa det typ 10 ggr för att se till att jag inte missat typ en negation eller nått. Men så såg jag 'Congratulations' och jag menar, det är ju avgörande! Men jag fattade inte direkt hur kravlöst det var, alltså jag måste inte få council pengar, utan jag måste bara söka. jag ringde pappa och han godkände det för att det ligger vid kusten så jag kan segla. Springer in till Marta, som pratar allvar med en kompis, jag kommer in och skrattar och berättar nyheten. Ringer Martin, och bestämmer mig för att gå med dem ut.
Kvällen blev lagom bra. Mest grymt bra för att jag fortfrande är glad över pengarna.
Helt sjukt. Jag är så fantastiskt glad att jag inte vet om jag kommer kunna sova.

Det är en underlig känsla av att inte vilja ha men få och vilja ha men inte få. Vill man ha det man inte kan få eller vill man ha bara det man kan få? Känna stark motvilja och bemötas med en massa givmildhet, och sedan vilja ha den där givmildheten samtidigt som man vet att det inte går, inte så, och inte veta om man vill ha det på något annat sätt. Är det allt eller inget som gäller? Någonstans tror jag att det kommer att bli bra den här gången. Men vad bra är vet jag inte riktigt.

Det känns jävligt farligt att ta in den dimensionen i vänskapen. Speciellt om man räknar med att behålla vänskapen. Och det kan fucka upp en hel del i slutändan.

Nej, bort från känslorna och tillbaka till kandidatuppsatsen.

hm

Förra veckan var en skitvecka.
Denna vecka har ännu så länge varit ganska förvirrande.

Förra veckans krash gjorde att jag insåg att det är nivån på mina förväntningar som gör mig besviken(jaja jag vet att det är världens trivialaste insikt, men jag hade liksom inte fattat hur höga mina förväntingar var antar jag). Och de kan göra mig otroligt besviken när något går fel. Det underlig är ju att jag inte brukar ha sådan övertro på mig själv, jag brukar hålla mig till att vilja och önska men inte tro. Jag föll över lite för mycket på tro sidan. Hade inte en plan B, som jag såg som realistisk. Men så kom ju händelserna ur proportion pga. omständigheterna.

Igår gick jag och M på Colins inagurations föreläsning och hängde sedan med folket i department på en wine reception. Det var kul för vi pratade med massa folk om intressanta saker, och vi var de enda UG som var där. Men det var jävligt jobbigt också, för M berättade för alla om att han fått pengar (vilket ju är fullt förståeligt, jag skulle säkerligen basonera ut det över hela världen om jag fick pengar), och där stod jag med en mycket mindre intellektuellt stimulerande dissertation och PhD proposal och har inte fått några pengar. Det kom ju fram efter att M hade fått hjärtliga gratulationer från alla han pratade med. Så mindervärdes komplex i kvadrat, spetsat med lite vin på tom mage. Hela kvällen efter det så fick M höra om detta, hur skit allting jag och alla var och hur jag inte var smart och hur hela världen var emot mig. Jag måste varit otroligt härligt sällskap. Vi bestämde oss ändå för att laga middag med hans huskompisar och dricka vin.

Sen pratade vi. Han bad inte om ursäkt eller sa förlåt. Han förstod inte vad han gjort för fel. Han hade bara varit ärlig mot mig och sagt hur han kände i den situation som han var då. Jag sa att jag förstod det, och att jag inte förväntade mig en ursäkt eller ett förlåt. Inte ens en förklaring. Utan jag behövde bara att han visste hur jag reagerat och känt. Och att jag ju redan förlåtit honom i mig, eller vad man ska säga, för även om han hade bett om ursäkt, bett om förlåtelse eller förklarat så om inte jag i mig var beredd att göra det så hade hans ord inte betytt något ändå. Jag har kommit fram till att jag ändå vill vara hans kompis. Det kan ses som destruktivt nedlåtande osv. men han menar inget illa. Oh shit jag låter ju som en förtryckt tjej i ett abusive relationship som vägrar att inse att förhållandet far henne illa. En som lever i förnekelse. Och kanske förnekar jag min rätt att hata honom genom att så lätt förlåta honom. Men det får tiden utvisa, kanske känns det inte okej senare. Men jag har verkligen tänkt på det här. Massor. Och samtidigt tycker jag att det är taskigt mot honom att kräva honom på en massa ursäkter, förlåt och förklaringar, det blir någon typ av martyrskap (herregud jag är så ledsen att du bara måste måste tycka synd om mig och be om ursäkt) eller maktutövande(han har sårat mig och är då skyldig mig ett förlåt, playing the pity card) som jag inte alls kan skriva under på. Jag ville prata om det med högt i tak, för att fråga alla saker som jag undrade så jag slipper tänka på dem senare.

Jag är ännu en gång inte flickväns material, för vi är ju kompisar, och det är en utveckling av oss som kompisar. Jag vet inte riktigt hur okej jag är med det. För samtidigt som jag ju vill vara med någon, och alltså vara flickvänsmaterial, så vill jag ju inte falla in i den där fickvänsrollen. Den där som tappar en del av sig när hon hittat en annan, eller kanske hon den där som inte är hel innan hon hittat sin andra hälft. Hon som komprimerar sig själv för ett förhållande. Jag passar ju inte där. Visst att jag påverkas av folk, det kan jag inte förneka, och visst att man måste ta hänsyn till de man är i någon typ av relation med. Men det måste vara tvåsidigt, jämlikt och hela det yada yada. Jag passar inte in i bilden att tappa mig för någon annan, jag är högljudd säger vad jag tycker (oftast) och måste få stå själv, gå själv och vara själv. Klart som fan jag inte passar in i flickvänsrollen eller är flickvänsmaterial, för jag behöver ju ingen.
MEN, jag tror och hoppas på att det finns folk med en annan syn på relationer. Att det finns människor som ser att man måste få behålla sig själv när man är tillsammans. Att det finns de som inte tycker att man behöver någon, utan att man kan vilja ha någon, och att relationen är baserad på det snarare än behovet.

Och jag tror att jag är ganska nöjd med som det är. Men det är farligt, det är en svår balans mellan att ta det för det är och tänka framåt. Jag får verkligen se hur det utvecklar sig.

fylleblogg

LÄTT att jag fyllebloggar(holie, denna är till dig)! Var just ute med Hollie, Marta,Alix och Hollies kompis. Mina linser fuckade hela kvällen, för jag fick huvudvärk, som vanligt.
men hick, på er. (alltså jag har värsta fyllehickan)

och så får jag en massa annan jävla lycka kastad rätt i ansiktet från facebookstatusar. fucking jävla facebook alltså

(jag vet att jag kastar rätt mycket lycka omkring mig när jag skriver(skrivit) om mina möten med Colin, Ed (i Manchester) och Gerry, men jag lovar, jag ska sluta med det. Och vara mycket mer realistisk, och pragmatisk framöver (om jag inte skulle råka få pengar någon dag, då kommer jag basonera ut det i (inter-)nationell radio.) )

Idag hatar jag Martin lite

Idag kom det slutgiltiga beskedet, det blir inga pengar från Sheffield. Och underligt nog, även om jag känt mig lite färdig med Sheffield, så blev jag besviken för att jag inte får stanna i Sheffield. Det var inte bara det att jag inte fick pengar, för förhoppningsvis får jag pengar någon annanstans, men det var det att, kanske just om jag får pengar någon annanstans, så kommer jag inte vara kvar i Sheffield nästa år. Och Southampton och Bristol ligger jättelångt bort. Jag skulle så gärna vilja stanna dels för kompisar, men också för att jag verkligen skulle vilja jobba med Colin. Hade ett möte med honom idag om kandidatuppsatsen, och han var så himla positiv och hjälpsam. Visst att Stoker också var trevlig, men jag gillar ju inte hans argument så himla mycket och han känns lite mer pompös. Therese i Bristol verkar ju väldigt snäll, men samtidigt är hon sociolog, och jag har fått lite dåliga vibbar från henne i de senaste emailen, plus att det är jättesvårt att få finansiering där. Och Manchester vill ju att jag ska överge min kvalitativa metod, vilket jag inte riktigt är beredd att göra, för det är det som gör mig unik...

Jag hade inte berättat något för mamma och pappa eftersom jag inte fått ett definitivt nej än. Men så idag ringde jag pappa, och jag måste ha fångat honom mitt i en depp, för han var så himla nere, han kände sig ensam för att han inte träffade nått folk och han gjorde en massa saker för andra och oj oj oj. Och samtidigt var jag nere för att jag inte fått pengar, så tillsammans muntrade vi inte direkt upp varandra. Han försökte ställa frågor om det och mina vänner, men det var standarden, 'hur är det med Marta?'(för att det enda namnet på mina kompisar som han kan) och 'hur är det med tjejerna här hemma?' och jag svarar som jag gjort alla andra gånger han frågat med att Marta kommit in på LSE och att jag inte har så mycket kontakt med tjejerna. Pappa lyckades alltså gnugga in att han inte lyssnar på det jag har att säga, och att Marta kommit in på sin skola, och att jag typ inte har några kompisar hemma längre (känndes det som, inte nödvändigtvis sant!)Jag kände att jag bara ville gå och lägga mig i ett hörn och gråta för jag kände mig så värdelös. Men så vände det från ledsenhet, till försvar och ilska och självklart kanaliserades detta mot den som jag vet fick pengar; Martin. Detta blev ännu värre när mamma ringde tio minuter senare och det första hon säger är att hon hörde från pappa att jag inte fått pengar, och hon är tyst. Och jag hör besvikelsen i tystnaden. Säger det lite nedlåtande 'det var ju synd' och jag hör besvikelsen i rösten. Tystnaden talar mer än orden, men orden talar för att hon inte är besviken på mig, men för min skull för att jag jobbat så hårt och ville det så gärna. Och istället för att hon peppar mig med att jag ju har andra finansierings möjligheter så får jag peppra henne med det. Tillslut blir jag arg och säger att hon inte behöver vara besviken för min skull utan att jag gjort det ganska bra själv och att jag inte vill prata om det mer för då känns det mer, och jag vill inte känna. Hon säger då förlåt, men att jag har rätt i att hon är besviken för min skull, men frågar också om jag vet vem som fått pengar, och då kommer ilskan mot Martin igen. Inte nog med att han är jävligt smart, men han är fattig också! Och det gör ju att han får en massa pengar och liten studieskuld. (ok, hans ekonomiska status spelar ingen roll här, eftersom det för en gångs skull inte var means tested, utan gick på akademisk merit, men det stör mig lika mycket, och kombinationen smart och fattig är en, nästan bokstavligt, gyllene en)

Jag vet att det inte är hans fel, och beslutet är inget mot mig personligen, utan det handlar om att det var jätte hård konkurrens, och att de helt enkelt inte kan ge någon med en 2.1 pengar hur bra forskningsförslaget är, om det finns någon annan med en 1st och lika bra forskningsförslag. Men jag känner mig ändå besviken, så klart. Ilskan kom irrationellt och oprovocerat tillbaka när han sedan smsade mig och frågade om jag var ute för St:Patricks day, jag kunde inte undgå att tänka att 'nej det var jag inte, för 1. vi har inte alla något att fira, och 2. vissa av oss har inte får framtid säkrad, så vi måste få typ en 90 på kandidatuppsatsen för att ha en chans.' Men jag svarade att jag var hemma och 'sulked the lack of ESRC funding' och att jag skulle ut imorgon. Han frågade om jag skulle vara i biblan imorgon, och jag sa att jag antagligen skulle det. Men jag kanske stannar hemma nu, för jag är inte säker på att jag pallar prata om besvikelsen igen, vad som gjorde att jag inte fick pengar och att jag ju faktiskt har andra möjligheter, men att jag ändå hade hoppats mest på att få vara kvar här med Colin.

Det lustiga är att jag hela tiden trott att mina föräldrar är stöttande, till 100 procent, att de alltid står vid min sida, peppar mig och är mina största supportrar. Men så idag blev det jag som vände de långa jobbiga deprimerande tystnaderna i samtalen till något positivt, valde att inte prata om det, pratade om de bra och roliga sakerna, typ som pappas badminton, pappas filosofi kurs, mammas ridning osv. Jag vet och har länge vetat att föräldrar bara för att de är föräldrar inte betyder att de är fantastiska undermänniskor, utan att de också har sina dåliga dagar, dåliga sidor och brister. Men jag var inte beredd på att det skulle samanträffa med att jag fått min första riktiga akademiska motgång(och jag fattar att det är asalöjligt att det får så stor betydelse, och först så hade det ju inte det, men det är något som sker när man berättar för folk som gör det större). Jag trodde kanske att de skulle se det och kunna se över sina känslor och bara finnas där för mig, men det kunde de inte. Men så insåg jag att det gör inte dem till dåliga föräldrar. Pappa var värsta nere och kände att han aldrig fick något uträttat, så han kunde helt enkelt inte ta in vad jag sa, och därför inte heller riktigt vara stöd eftersom han inte tog in. Men det är helt enkelt något jag måste acceptera, och han är ju en superpappa i många många andra avseenden(som jag inte kan gå in på här, men som jag typ skrev en uppsats om en gång i tiden). Och mamma, eftersom hon varit så pass delaktig i utformningen av förslaget så var detta säkert nästan ett personligt nederlag, och hon blev säkert dubbelt besviken, för sig och för mig. Inte undra på att hon inte kunde vara stöttande, och det tyder ju på att hon engagerar sig i det jag gör. Så om jag bara ser det i lite perspektiv så kan jag se att mina föräldrars konstiga beteende hade mer med dem att göra än med mig, visst att detta kan vara att de inte kunde ignorera sina känslor och känna för mig, men detta är inte allt som definierar vår relation. Och det är jävligt svårt att ignorera känslor, jag menar jag hatar ju Martin för att han fått pengar.

Unga är inte del av folket

Efter snart tre år här på Ön så har jag insett att jag kanske måste sätta mig in lite i politiken här (ja jag är den sämsta politikstudenten någonsin!), och jag blev tipsad av både Colin och Tom om att det var ett inslag på Weekly Politics Review som tog upp UK Youth Parliament(UKYP). Så jag bestämde mig för att lyssna på det. Det handlade om att Parliament hade diskuterat huruvida UK YP skulle få använda House of Commons en dag om året för att ha en debatt. Det hade tydligen skett förra året i House of Lords och var tydligen en succé. Snubben som var emot att de unga skulle få sitta i house of commons var inte bara störigt konservativ och lade alldeles för mycket värde i ett hus och dess historiska värde, men sade även att han hade dessa värden för att han "respect[ed] the sovereignty of the people" och att han som MP representerade folket. Jag undrar bara då vad han anser att de unga är, och vad han anser att YMPs representerar?!?! De här kommer att få rösta inom en snar framtid, och om han inte ser dem som riktiga människor innan dess tror jag inte att han kommer att få så många röster! Visst att jag ska ge honom lite rum för tolkning, people på engelska betyder ju mer medborgare än människa, men logiken är densamma, är bara de som får rösta medborgare?
Lagar och sunt förnuft säger något annat, Barnkonventionen ger barn nästan mer rätt till inflytande än vad vi som vuxna har, och vi tykcer väl ofta att medborgarskap inte har att göra med huruvida man röstar eller inte, utan om man påverkas, är del av och/eller tar del i samhället som man lever i. Visst att rösta är en viktig del, men om han sitter där och säger att han representerar de-som-röstar-folket, då har han en väldigt liten grund att stå på med tanke på att endast runt 50% av det Brittiska folket röstade i senaste valet, och han som del av den konservativa oppositionen definitivt inte kan tala om någon typ av representation i någon vidare bemärkelse speciellt med tanke på deras (enligt mig högst odemokratiska) valsystem.

Första framtidsplan-setbacken

Martin fick i söndagsmorse reda på att han fått ESRC pengar från Sheffield. Jag visste att han skulle få det, och är väldigt glad för hans skull, men är självklart lite besviken att jag inte fick det. Jag hade inte då och har ännu inte fått något besked alls, inte ens att jag inte fått pengar. Så innerst inne går jag runt och hoppas på att det kanske är så att de väntar på att alla ska svara på om de vill ha pengarna eller inte, och att någon kanske säger att de inte vill ha, och det gör att jag får pengar istället. Men det är ju inte så sannolikt. Så nu hoppas jag starkt på Southampton, Bristol och Manchester.