Det är en underlig känsla av att inte vilja ha men få och vilja ha men inte få. Vill man ha det man inte kan få eller vill man ha bara det man kan få? Känna stark motvilja och bemötas med en massa givmildhet, och sedan vilja ha den där givmildheten samtidigt som man vet att det inte går, inte så, och inte veta om man vill ha det på något annat sätt. Är det allt eller inget som gäller? Någonstans tror jag att det kommer att bli bra den här gången. Men vad bra är vet jag inte riktigt.

Det känns jävligt farligt att ta in den dimensionen i vänskapen. Speciellt om man räknar med att behålla vänskapen. Och det kan fucka upp en hel del i slutändan.

Nej, bort från känslorna och tillbaka till kandidatuppsatsen.