Idag kom det slutgiltiga beskedet, det blir inga pengar från Sheffield. Och underligt nog, även om jag känt mig lite färdig med Sheffield, så blev jag besviken för att jag inte får stanna i Sheffield. Det var inte bara det att jag inte fick pengar, för förhoppningsvis får jag pengar någon annanstans, men det var det att, kanske just om jag får pengar någon annanstans, så kommer jag inte vara kvar i Sheffield nästa år. Och Southampton och Bristol ligger jättelångt bort. Jag skulle så gärna vilja stanna dels för kompisar, men också för att jag verkligen skulle vilja jobba med Colin. Hade ett möte med honom idag om kandidatuppsatsen, och han var så himla positiv och hjälpsam. Visst att Stoker också var trevlig, men jag gillar ju inte hans argument så himla mycket och han känns lite mer pompös. Therese i Bristol verkar ju väldigt snäll, men samtidigt är hon sociolog, och jag har fått lite dåliga vibbar från henne i de senaste emailen, plus att det är jättesvårt att få finansiering där. Och Manchester vill ju att jag ska överge min kvalitativa metod, vilket jag inte riktigt är beredd att göra, för det är det som gör mig unik...
Jag hade inte berättat något för mamma och pappa eftersom jag inte fått ett definitivt nej än. Men så idag ringde jag pappa, och jag måste ha fångat honom mitt i en depp, för han var så himla nere, han kände sig ensam för att han inte träffade nått folk och han gjorde en massa saker för andra och oj oj oj. Och samtidigt var jag nere för att jag inte fått pengar, så tillsammans muntrade vi inte direkt upp varandra. Han försökte ställa frågor om det och mina vänner, men det var standarden, 'hur är det med Marta?'(för att det enda namnet på mina kompisar som han kan) och 'hur är det med tjejerna här hemma?' och jag svarar som jag gjort alla andra gånger han frågat med att Marta kommit in på LSE och att jag inte har så mycket kontakt med tjejerna. Pappa lyckades alltså gnugga in att han inte lyssnar på det jag har att säga, och att Marta kommit in på sin skola, och att jag typ inte har några kompisar hemma längre (känndes det som, inte nödvändigtvis sant!)Jag kände att jag bara ville gå och lägga mig i ett hörn och gråta för jag kände mig så värdelös. Men så vände det från ledsenhet, till försvar och ilska och självklart kanaliserades detta mot den som jag vet fick pengar; Martin. Detta blev ännu värre när mamma ringde tio minuter senare och det första hon säger är att hon hörde från pappa att jag inte fått pengar, och hon är tyst. Och jag hör besvikelsen i tystnaden. Säger det lite nedlåtande 'det var ju synd' och jag hör besvikelsen i rösten. Tystnaden talar mer än orden, men orden talar för att hon inte är besviken på mig, men för min skull för att jag jobbat så hårt och ville det så gärna. Och istället för att hon peppar mig med att jag ju har andra finansierings möjligheter så får jag peppra henne med det. Tillslut blir jag arg och säger att hon inte behöver vara besviken för min skull utan att jag gjort det ganska bra själv och att jag inte vill prata om det mer för då känns det mer, och jag vill inte känna. Hon säger då förlåt, men att jag har rätt i att hon är besviken för min skull, men frågar också om jag vet vem som fått pengar, och då kommer ilskan mot Martin igen. Inte nog med att han är jävligt smart, men han är fattig också! Och det gör ju att han får en massa pengar och liten studieskuld. (ok, hans ekonomiska status spelar ingen roll här, eftersom det för en gångs skull inte var means tested, utan gick på akademisk merit, men det stör mig lika mycket, och kombinationen smart och fattig är en, nästan bokstavligt, gyllene en)
Jag vet att det inte är hans fel, och beslutet är inget mot mig personligen, utan det handlar om att det var jätte hård konkurrens, och att de helt enkelt inte kan ge någon med en 2.1 pengar hur bra forskningsförslaget är, om det finns någon annan med en 1st och lika bra forskningsförslag. Men jag känner mig ändå besviken, så klart. Ilskan kom irrationellt och oprovocerat tillbaka när han sedan smsade mig och frågade om jag var ute för St:Patricks day, jag kunde inte undgå att tänka att 'nej det var jag inte, för 1. vi har inte alla något att fira, och 2. vissa av oss har inte får framtid säkrad, så vi måste få typ en 90 på kandidatuppsatsen för att ha en chans.' Men jag svarade att jag var hemma och 'sulked the lack of ESRC funding' och att jag skulle ut imorgon. Han frågade om jag skulle vara i biblan imorgon, och jag sa att jag antagligen skulle det. Men jag kanske stannar hemma nu, för jag är inte säker på att jag pallar prata om besvikelsen igen, vad som gjorde att jag inte fick pengar och att jag ju faktiskt har andra möjligheter, men att jag ändå hade hoppats mest på att få vara kvar här med Colin.
Det lustiga är att jag hela tiden trott att mina föräldrar är stöttande, till 100 procent, att de alltid står vid min sida, peppar mig och är mina största supportrar. Men så idag blev det jag som vände de långa jobbiga deprimerande tystnaderna i samtalen till något positivt, valde att inte prata om det, pratade om de bra och roliga sakerna, typ som pappas badminton, pappas filosofi kurs, mammas ridning osv. Jag vet och har länge vetat att föräldrar bara för att de är föräldrar inte betyder att de är fantastiska undermänniskor, utan att de också har sina dåliga dagar, dåliga sidor och brister. Men jag var inte beredd på att det skulle samanträffa med att jag fått min första riktiga akademiska motgång(och jag fattar att det är asalöjligt att det får så stor betydelse, och först så hade det ju inte det, men det är något som sker när man berättar för folk som gör det större). Jag trodde kanske att de skulle se det och kunna se över sina känslor och bara finnas där för mig, men det kunde de inte. Men så insåg jag att det gör inte dem till dåliga föräldrar. Pappa var värsta nere och kände att han aldrig fick något uträttat, så han kunde helt enkelt inte ta in vad jag sa, och därför inte heller riktigt vara stöd eftersom han inte tog in. Men det är helt enkelt något jag måste acceptera, och han är ju en superpappa i många många andra avseenden(som jag inte kan gå in på här, men som jag typ skrev en uppsats om en gång i tiden). Och mamma, eftersom hon varit så pass delaktig i utformningen av förslaget så var detta säkert nästan ett personligt nederlag, och hon blev säkert dubbelt besviken, för sig och för mig. Inte undra på att hon inte kunde vara stöttande, och det tyder ju på att hon engagerar sig i det jag gör. Så om jag bara ser det i lite perspektiv så kan jag se att mina föräldrars konstiga beteende hade mer med dem att göra än med mig, visst att detta kan vara att de inte kunde ignorera sina känslor och känna för mig, men detta är inte allt som definierar vår relation. Och det är jävligt svårt att ignorera känslor, jag menar jag hatar ju Martin för att han fått pengar.
No comments:
Post a Comment