Tidspress

det här tar för lång tid. Denna jävla dataanalys och jag gör det inte bra. inte bra alls. det är mindre än en månad kvar. Det kanske är detta som kommer att fuckas upp. Min dissertation kommer bli en katastrof.

Noja

Och föresten, eftersom jag börjat tro på typ kosmos, så går jag och väntar på att något ska gå åt helvete.
Jag menar, det vore ju bara rätt om det gjorde det, för det har ju gått så bra på senaste, och det var ju så dåligt tidigare. Så, om saker och ting går upp och ned, då borde det gå ned snart.
Nojjan började egentligen inte förens jag fick det andra erbjudandet om pengar.
Redan dagen efter började jag tro att jag skulle vara med i en trafikolycka, eller typ att hjulen på bilen skulle ramla av eftersom pappa precis bytt till sommardäck. Det var egentligen inte så att jag trodde pappa inte sett till att de var ordentligt åtskruvade, utan jag trodde att något skulle vara fel på skruvarna, eller att de behövde efterdras eller nått.
Jag tänkte att något måste ju hända mig eller min familj, för erbjudandet om pengar kan ju inte tas tillbaka. Men så kom jag på att jag ju skulle kunna göra katastrofalt ifrån mig på min dissertation, eller bli sjuk eller nått(jag känner långsamt en förkylning komma krypandes), så att jag inte klarar av att skriva den. Men så på flyget tillbaka till England så fick jag en deja-vu när jag pratade med kvinnan bredvid mig, och var säker på att jag drömt det, och att drömmen slutade fruktansvärt. Det som gör att jag känner att jag drömt något hellre än att det är en deja-vu är just detta att jag vet vad som kommer att hända här näst (kanske helt normalt för deja-vus..?), och det känns alltså väldigt logiskt att det ska ske eftersom att en del av drömmen besannats. Men jag kom ju till marken helskinnad. Kanske var det den fruktansvärda bussresan som min dröm föranade mig om, men det kunde jag ju hantera för jag går fortfarande på adrenalin från erbjudandet om pengar. Väl tillbaka hemma så hade jag inte fått det där brevet som G sa att School of Social sciences skulle skicka till mig, men jag hade fått svar på mitt acceptance av platsen....så nu börjar jag tänka att detta med att jag fått forskningsstipendiet är ett skämt. Eller kanske att jag bara blivit nominerad, och eftersom jag inte fattar hela ansökningsdokumentet så kommer säkert denna ansökan fuckas upp och jag får inga pengar alls. Jag kommer då alltså att vara utfattig och utan framtid. En annan möjlighet är ju att jag blir jätte olycklig i Southampton, det kanske inte alls är så fantastiskt som jag tror att bo vid havet och jobba med G och tydligen är Southampton väldigt snobbigt, så jag kommer säkert inte få några kompisar.
Detta känns nu helt logiskt eftersom jag väntar på att något ska gå fel.
En positiv person skulle ju anse att jag och min familj fick så mycket skit den där veckan att vi förtjänar lite lycka ett tag nu. Och ingen kan ta de här sakerna från oss. Och vad än framtiden leder till finns ingen anledning till att gräma sig för nu.
Men jag vill ju vara beredd. Vill ju vara realistisk. Pragmatisk. Och så är vi tillbaka till det som jag och S pratade om när vi sågs i söndags för första gången på ett år, att man lägger upp en plan för hur man ska agera om man misslyckas, eller om något går fel. Man är så beredd att det inte är ett om utan när det går fel. Och det gör att man nästan är inkapabel till att se när det blir rätt. Och det är där jag är nu. Jag ser bara det som kan gå fel just nu.

Idag skäms jag lite

Jag går igenom datan från mina fokusgrupper och förundras över hur smarta de är. Hur förnuftigt de resonerar runt demokrati, politik och deltagande. Så förnuftigt att jag ibland kommer till insikt om vissa saker som jag inte riktigt varit helt klar på tidigare. Vissa saker känns helt självklara, de lägger orden för min analys i munnen på mig (eller kanske skriver dem åt mig snarare), och jag undrar varför jag gör den här studien. Allt är ju självklart och jag kan bara uppnå triviala slutsatser. Inget nytt eller spännande, de jag studerar vet ju mer än jag för sjutton!
Kände lite samma sak när jag diskuterade det med Jeno, hon uttryckte precis samma argument som jag bygger, som C och G skriver. Alla har en åsikt om detta, alla vet något om det, och alla kan säga något smart. Alla utom jag. Jag problematiserar utan dess like, tycker att saker är mer värda än vad de är.
Ingen annan tycker att det är så himla spektakulärt egentligen, men jag försöker hippa upp det, så att folk ska tycka att det är intressant, tycka att det låter avancerat. Men egentligen så är det världens mest simpla slutsatser och ämne, men jag försöker göra det till mer än det är. Så idag skäms jag lite för denna insikt och denna ploj jag utsätter er alla (och inte minst framtida handledare) för.

Jag ska nog sluta läsa tidningar, för det gör mig bara förbannad

jag läser det här reportaget (1,2 3)i gårdagens SVD, och kan inte rå för att bli riktigt förbannad. För det första för att det på första sidan påstår att de hör "tre röster från denna blandade grupp" och sedan pratar om josefin som gjort abort, Johan som knarkar och Miriam som har en knarkande pappa. Hur blandad verkar den här gruppen vara? Visst att Miriam vill bli advokat, men vad fan?! Fokuset ligger ändå på hennes struliga familjeförhållande.
För det andra stör jag mig på frågeställningen, och bakgrunden till reportaget, som verkar vara att utreda varför unga mår sämre och sämre. Detta reportage gör ingenting för den debatten, utan spär nog snarare på orsaken, som jag ser det, till ungas psykiska ohälsa. Ungas psykiska ohälsa har uppmärksammats av många instanser i flera år nu, det är stressen från skolan och betygen, ätstörningar, självskadebeteende och kriminalitet. Det är bilden av tonåringen som har alla möjligheter i världen men som inte kan välja vilken väg att gå, som då väljer den lättaste vägen, att inte välja, att inte satsa. Det är bilden av den apatiska tonåringen som 'skiter i allt'. Det är denna bild som fokuserar på i media, och även när ungdomar bryr sig och engagerar sig politiskt fördöms detta för det är inte genom de korrekta politiska formerna, utan genom våldsamma protester som Reclaim the Streets eller våldet i Rosengård.
Det jag menar med att denna bild och syn på unga förvärrar problemet med ungas psykiska ohälsa är att, som jag ser det, ligger orsaken i individualiseringen i samhället. Du är ansvarig för din framtid, ingen annan kan se till att du kommer dit du vill. Du måste ta ansvar och initiativ. Du står själv mot världen, och måste uttrycka vad som gör dig unik och sticker ut från gruppen. Det blir nästan en typ av socialdarwinism där du måste se till att överleva, och ingen annan kan eller bör hjälpa dig till detta. Speciellt inte staten. I och med globaliseringen och triumfen av den fria marknaden undermineras statens roll och kapacitet, och folket ser skeptiskt på statens inblanding. Marknaden, eller individuella aktörer, kan sköta det bättre genom fri konkurrens, för alla har ju samma förutsättningar att ge sig in på marknaden och konkurrera.
Det som jag menar går förlorat är den kollektiva identiteten, den där vi identifierar oss med en grupp som har något gemensamt med oss, som vi litar på och som ger oss stöd. I Sverige har detta tagit sig uttryck främst i att man ställer sig kritisk till att alla ska stöpas i samma form genom en likriktande skola och skatter som omdistrubierar inkomsten i samhället. Sverige behöver göra upp med staten och slita sig fri. Stå själv och ta ansvar, istället för att lita på att staten kommer och ger dig pengar när du blir arbetslös.
Tillbaka till ungdomarna, för detta är vad som tar sig uttryck i ungdomars psykiska ohälsa. Jag tror att tonåringar när de går från att vara beroende av sina föräldrar och önskar vara mer självständiga, söker nya identiteter och grupperingar att identifiera sig med. Men när samhället säger att kollektivitet är ute, och du bara har dig själv att lita på blir tonåringen, som visst söker sin egen identitet, villrådig eftersom den har inget att definiera sig utifrån. Det enda som den har som grund, familjen, är något som den försöker bryta sig loss ifrån. Här kommer mediarapporteringen in i bilden. Om det är så att vi ska stå som individer, måste vi respekteras som hela individer, om vi uppmuntras till att ta egna beslut och ta ansvar för dem, måste dessa beslut respekteras. Problemet är att tonåringar inte blir tagna på allvar, de ses inte som fullvärdiga medborgare, och detta leder till att de känner sig alienerade från samhället som dom lever i och därmed inte ser någon anledning alls att bidra genom att delta i de politiskt korrekta sätten att göra sin röst hörd. Och det resulterar i 'skiter i allt' attityden. Om media endast rapporterar de unga som är problem och 'skiter i allt' bidrar de inte direkt till att förbättra förhållandena mellan unga och vuxna. De antyder att det är detta som är problemet, när det snarare är symptomet, för det de gör då är att skicka ut signaler till både vuxna och unga att unga endast är problem. Man moraliserar runt ungdomars icke-deltagande istället för att faktiskt ta reda på vad unga menar med sitt icke-deltagande.
I dessa artiklar saknar jag problematiseringen runt ungdomars leverne idag. Det rapporterar bara att de unga knarkar, snattar och har struliga hemförhållanden. Stackars stackars unga idag. Man glömmer helt att se dem som individer som kan ta ansvar om man bara ger dem det. Man sänder otroligt blandade budskap, nämligen att unga ska stå själva och ta ansvar, men de ges inget ansvar och blir inte respekterade som individer.

Detta blev väl inte det tydligaste eller mest välformulerade inlägget, men jag blir så arg när jag stöter på sådant här.

Färdig

Minns ni när mitt PhD proposal var typ 4 sidor? Och hur jag arbetade ned det till två, mest genom att fuska med marginaler och textstorlek. Nu när jag söker det här jäkla ESRC stipendiet så får det bara vara 4000 tecken. Mitt tvåside proposal var 11000 tecken. Nu har jag lyckats få ned till 3980 tecken och det innebär 560 ord. Detta lyckades jag med genom att komprimera, komprimera, förkotrta och radera. Men de typ sista 150 orden fick jag bort genom att välja vem jag refererar (Hay är ju kortare än O'Toole), inte göra mellanslag efter skiljetecken och slå upp kortare synonymer för långa ord.
Jag har knappt fått med något alls känns det som, och det är inte alls särskillt tydligt. Men nu är jag färdig.
Egentligen så spelar det ju ingen roll om det är bra eller inte, eftersom jag har pengar ändå, och som Gerry sa så är det ju mest en token grej, men, jag vill inte göra dem besvikna. Först och främst vill jag ju visa att jag kan skriva, och kan uttrycka mig kort och tydligt. För liksom tänk om de läser det här och ba; "nej men heregud den här tjejen kan vi ju inte ha jobbandes och publicerandes för oss, hon kan ju inte skriva/är ju dum i huvet!" Men så vore det ju coolt om jag fick ESRC ändå, för det vore ju en otrolig merit, då har jag ju tävlat mot de bästa bidragen från hela Storbrittanien.
Men nu ska jag gå och sova, och förhoppningsvis kunna jobba på min litterature review imorgon, nu när jag kommit igång.

Äntligen hemma+Herregud!

Resan till Sverige var lååååång och jag kom inte hem till Lövis förens 22tiden. Vaknade 04.45, bussen gick 05.50, och av någon anledning så var den väldigt snabb och kom fram en halvtimme för tidigt, så jag han med en eller två bussar tidigare än jag skulle ha hunnit, så jag kommer till Stansted vid typ 10 och mitt flyg var 13.30. Eftersom jag försökt göra resan så billig som möjligt så flög jag endast med handbaggage och checkade in online. Så de där tre extra timmarna var inte alls välbehövliga.
I och för sig tog säkerhetskontrollen evigheter, det känns som om de har ökat säkerheten för typ varannan person blev stoppad och de gick igenom baggaget. Och de gjorde det supernoga. Jag blev stoppad både i metalldetektorn och med min väska. Först fick jag vänta evigheter på att någon skulle komma och söka igenom den, och sedan när det väl var min tur så gjordes saken inte lättare av att det är en ryggsäck. Med Massa små fickor och skrån. Och snubben var tvungen att söka igenom varenda liten milimeter. Av någon anledning kändes det värsta förnedrande. Han var liksom så opersonlig att det inte kändes okej att han kollade typ mina underkläder...
Satt sedan på Starbucks i de typ resterande två timmarna, vilket ju var rätt sjysst, men Stansted är inte direkt den mysigaste och lugnaste flygplatsen....
Väl på flyget så packades vi som... ja vad säger man.... sardiner, lamm på väg till slakt, jag vet inte vad. Och eftersom Ryanair tar typ 200kr för en incheckad väska utnyttjar ju folk handbagage möjligheten till max (precis som jag) detta gjorde i och för sig att jag som inte hade någon brådska att komma på planet inte fick upp min väska i handbaggage utrymmet. Den fick skickas ned i bagageutrymmet istället. Jag hatar hatar hatar Ryanair. Personalen är otrevlig och det är bara jobbigt.
Väl i Stockholm kommer pappa och hämtar mig och vi åker förbi Rutan som har pengar under madrassen. Jag berättar exalterat hela historien om G och pengarna, och pappa är stolt.
Sedan lämnar han av mig i VH där jag möter Lisa och har många timmars välbehövlig och supermysig uppdatering. Det är verkligen skönt att vara hemma.
Så kollar jag mailen. Och har fått ett mail från Bristol. De har fått en till nomineringsmöjlighet och jag var första reserv, så de vill nominera mig! Detta är bara till den öppna tävlingen för ESRC, (vilket jag även söker genom Southamptonoch man kan bara söka genom ett universitet) men en nominering garanterar mig inte pengar. Så Southampton är inte bara det jag redan har tackat ja till, men även det mer logiska eftersom jag är garanterad pengar där. Och även om Therese är bra i det ämne som jag vill forska om, så tror jag att jag har lite större svängrum i Southampton. Eller vad fan, om det hade varit så att jag fått dessa två erbjudanden samtidigt och de vore likadana hade jag haft fruktansvärt svårt att bestämma mig! Men detta är en enorm självförtroendeboost och visar att man ska ha is i magen och inte oroa sig i onödan. Och definitivt inte krasha i onödan! ( krashen orsakades i och för sig av fler variabler...) Nu måste jag bara skriva ett vänligt email där jag tackar men tackar nej, utan att spoliera mina chanser till framtida samarbete med Therese....

OCH, mitt rum var mycket mindre stökigt än jag trodde det skulle vara efter inbrottet. jag var beredd på kaos, men systern och mamma har verkligen fixat i ordning. OCH jag får tillbaka typ 3000kr på skatten! jag trodde jag skulle få restskatt.
Det går fanemig bra nu.

cyniker är vi allihopa

jag satt just och tänkte på Colins hjärteargument, det om den sociala konstruktionen av kriser, och att det är ganska så cyniskt och konspirationsteoretiskt. Han argumenterar praktiskt taget(väldigt förenklat) att bakom varje kris finns det en eller flera grupper som vinner på krisen och det är dessa som konstruerar krisen, regisserar den och nästan planerar den. Som den sanna konstruktivist han är så anser han inte att detta är något som försvagar meningen med krisen, utan den har precis lika mycket värde och effekt för att vi tror att det är en riktig kris. Poängen är alltså att kriser är sociala konstruktioner, det finns inget som ÄR en kris, utan det handlar om att en grupp makthavare (i det vidare begreppet, alltså inte nödvändigtvis den politiska eliten) pekar på vissa händelser och säger 'Kris!'.
Generellt är jag ett stort fan av konstruktivism, min feministiska ådra skulle inte överleva utan ett visst uns av social konstruktion, och jag håller i princip med om att det säkert inte finns något som är en kris. Men det som gör mig lite skeptisk har att göra med att någon verkar vinna på det. Att man tror på konspirationer i den sociala konstruktionen, att någon har ett mål med att skapa en kris och får ut något av det. Och här kommer Martins baksidor fram, han håller starkt med Colin, och ska ju för bövelen skriva sin PhD på att den nuvarande finansiella krisen är en konstruktion*, och delar alltså konspirationsteorin. Det som skrämmer mig med konspirationsteoretiker är att det känns som att de tror att alla och hela värden är (potentiellt) emot dem, och när som helst kan vända sig emot dem, så fort de rätta materialistiska faktorerna finns som de kan använda till sin förmån. De litar inte på någon, men det är fördelaktigt att verka som om man litar på folk och som att folk kan lita på dig. Men de är hela tiden beredda på att du kan vända dig mot dem och de är hela tiden berädda att vända sig emot dig.
Detta stör mig ofantligt. Mestadels för att jag inte tror att politik kan fungera utan tillit. Och då pratar jag genuin tillit, inte en media-fasad och polerad tillit. Men också för att på ett personligt plan blir det väldigt svårt att vara kompis med en sådan person. Eller som M själv uttryckte det när vi dissade rational choice "what scares me the most is not that people might be this way, but how the people who believe it see me!"

Men så vid vidare eftertanke så är ju jag också lite av en cyniker och konspirationsteoretiker. Jag argumenterar ju emot exkludering från majoriteten. Av kvinnnor från patriarkatet, av barn och unga från vuxenvärlden. Och någonstans antyder jag ju då att exkluderingen till viss del är medveten och att de som exkluderar vinner på det. Men denna antydan behöver inte vara lika stark som i Colin och Martins argument, för det första för att den inte är uttalad, men också just för att den inte är uttalad är jag öppen för att den är baserad på missförstånd, brist på insikt osv.ja alltså, egentligen att de som exkluderar är dumma i huvet. Jag tror att den öppna formuleringen kan skapa mer konflikt än lösning, men samtidigt kan min dumförklaring göra det samma. Colins argument är ju inte så starkt att han pekar på en grupp som alltid vinner, utan det är en mer pluralistisk syn på makt, makten är spridd och makthavare finns överralt. Och det behöver egentligen inte vara en koordinerad aktion. Och det kan jag ju skriva under på, för jag vill inte beskylla enskilda personer eller peka ut grupper som aktivt och medvetet exkluderar, men sammantaget så blir det större effekter än vad en enskilld akt kan orsaka, och detta är otroligt viktigt att tala om, peka på och göra något åt. Det är väl kanske det som jag saknar i Colin, han verkar anse att detta är så som världen fungerar, grupper konstruerar kriser, vi slutar aldrig göra det (jag menar kolla bara på kvällstidningarna, de är ju proffs i kriskonstruktion). Det är som att dessa spridda maktfulla grupper inte går att nås, och det är bara i efterhand som vi kan se att något är en konstruktion. Jag saknar idealismen, tron på människor och förändring. Men samtidigt är jag ju den som kallar folk dumma i huvet. Så det känns som att alla som är kritiska till omvärlden är cyniska och går runt med konspirationsteorier, även de som är idealister, för någon måste ha gjort fel för att vi ska se problem och vilja ha förändring.

*vilket ju väcker frågor om vem det är som vinner på den nu, och som det verkar är det politkerna, de återtar makt från marknaden, vinner förtroende genom att ge bidrag etc. och detta har jag ju egentligen inget emot, eftersom min tes bygger mycket på misstron och proffessionaliseringen av politiken.

Efter mötet

Mötet var väldigt bra. Inte alls så obekvämt som jag trodde att det skulle bli. Fick hjälp med den knepiga ESRC ansökan och fick bra kritik på mitt forskningsförslag. Måste korta det sjukt mycket, det är nu 11000 tecken och får bara vara 4000, men måste utveckla metoden och ge en motivering till varför Sverige-England är en bra jämförelse.
Sedan kom head of department (en till G) förbi för en kopp kaffe innan de båda åkte till Manchester för att delta i en konferens. Han gillade också mitt förslag och berättade lite mer om de andra som ska börja till hösten. Jag är den enda som fått finansiering för en MSc och PhD, de andra gör PhDs. Så jag kommer ligga lite efter, men det gör inget.
G tyckte också att det var en bra idé att jag kom redan i september och satte in mig i forskningen, och skulle försöka fixa lite extra pengar för det!
G och G hade en väldigt kul och tuff jargong emot varandra, och jag rycktes med i den snabbt.... kan ju vara både bra och dåligt....
Men det känns minsann bra det här med Southampton.

det är idag det gäller!

Det gick helt okej att somna, men jag vaknade 5.30, vilket ju kanske är bra för imorgon måste jag ju upp innan 5. Jag och Marta provade outfits igårkväll, och efter många byten och en hel del skämt, kom vi fram till detta:




Inte för casual, men ändå avslappnat. Jag hoppas att det kommer att duga.

alltså jag kommer seriöst inte kunna sova inatt. Varför föreslog jag ett morgonmöte???Ta tåget klockan 9??!! idiot.
men det är ju bättre i och för sig än att träffas vid lunchtid, för då kommer hela problematiken med om jag skulle äta innan eller efter, eller (ve och fasa) om han skulle bjuda på lunch! Om det hade varit så att vi skulle ses i Manchester istället för HEMMA hos honom skulle lunch-alternativet vara det optimala (dock skulle det ju leda till frågor om betalning, är det bjudlunch eller inte osv.), men nu skulle det innebära att han lagar (?) lunch, eller? Så, det där med morgontåg var kanske bäst ändå, och alternativen var ju antingen 9 eller 10 och om jag tog 10 skulle jag inte komma fram förens vid 11 och då skulle det bli farligt nära lunchtid.
Men det här med att jag blir alldeles, alldeles... nervös(?) så fort jag tänker på det bådar inte gott inför nattsömnen. Förhoppningsvis gör väl adrenalinet att jag ändå håller mig vaken och alert.
Det är ju egentligen alldeles ologiskt att bli nervös över något som dettta eftersom jag redan har pengarna (som Marta så sant påpekade), och kanske är det mer exaltering än nervositet, men jag är nervös över hur mötet kommer att te sig.

nej nu tillbaka till läsandet. jag har ju självklart inte fått ett ord skrivet idag.

ps. jag inser att detta låter mer som en date med en snubbe som jag är kär i än ett akademiskt möte med en professor.....vad det säger om mig och mitt förhållande till min PhD eller professorer låter jag hållas öppet för tolkning.ds.

Nu blev jag nervös

Oh herregud. Imorgon ska jag ju träffa G! Vad ska jag ha på mig? Kommer det bli värsta konstigt? Hur ska jag hantera det om det blir värsta konstigt?
Jag och Marta ska kolla outfits ikväll, till mig för imorgon, och till henne för att hon ska till Tyskland med sin kille och hans mamma tydligen är värsta fashionistan!

jag blev också nervös över den här jävlars kandidatuppsatsen. Det här läsandet tar mycket längre tid än jag tänkt mig. Och jag bävar för att skriva det. Riktigt mycket.

Effektiv

Ju mer jag läser desto mer inser jag att jag måste läsa. Inte så bra eftersom jag är typ en månad efter i min ambitiösa planering. Men jag har fått en hel del läst idag, speciellt på barn och ungas medborgarskap och en kritik av barnkonventionen(BK). Den var väldigt intressant och argumenterade att BK faktiskt reducerar barns rättigheter genom att bara se till välfärds rättigheter, som rätt till skola etc. men ignorerar andra viktiga delar av medborgarskap som rätt till deltagande och medbestämmande och att den begränsar barns rätt till sina rättigheter genom att ge vuxna rätt att bedöma om de är mogna för det. Detta går att applicera på hur barnkonventionen blir implementerad, för delaktighets rättigheterna tillfredsställs genom ungdomsråd och dylikt med vaga definitioner, mål och organisationer. Detta riskerar att istället för att engagera unga, orsaka större onintresse, för även när de bjuds in lyssnas de inte på. Alltså det problem som Ungdomsstyrelsen pekar på som det största problemet med ungdomsråd.

Men jag har ju även kollat unimailen, gmailen och FB ett antal gånger.... men INGET händer någonstans. Har mailat både Valbona och G, bara fått ett svar. Väldigt dött alltså. Det mest spännande är nog faktiskt kritiken av BK...

april april?

Eum och nej, det var inte ett aprilskämt, för jag fick faktiskt reda på det den 31a mars. Tur var väl det!

Jag har nu börjat inse hur unikt det egentligen är, skolan har bara tre platser, och ger egentligen bara för tre år. Jag har fått en av de tre platserna, och jag har fått det för fyra år.

Jag ringde G igår, för det blev jag tillsagt att göra, för att prata om den där ESRC 1+3 ansökan som jag måste göra. Jag var jättenervös, och drog på det hur länge som helst. Och så svarade han inte! En stund senare ringde han upp, och eftersom jag hade hans nummer sparat så såg jag ju att det var han, men han presenterade sig och det blev en sådan där konstig, 'ja jag vet men oj vad överraskad jag blir heej!' Jag minns inte rikigt vad vi pratade om, mer än typ att jag sa att jag var ofantligt glad och tacksam, och undrade vad nästa steg var i ansökningsprocessen. Det var ju ESRC, men han trodde inte att jag hade så stor chans att få det eftersom jag bara är BA, utan att jag skulle ha större chanser nästa år. Men att vi skulle göra det som en token, och jag sa att jag hade fått det som ett krav för att få pengarna. Så, vi ska träffas på måndag och få ihop ansökan. Och här kommer det underliga. Jag ska hem till honom i Stockport. Eller det kanske inte är underligt alls. Bara bekvämt av praktiska anledningar. Han ska hämta mig på stationen och vi ska hem till honom och hans hund.
Hur som helst frågade jag också vad för forskning som jag kan tänkas hjälpa till med, och båda projekten som han presenterade lät väldigt intressanta. Lite skeptisk till metoderna, en är experiment (!) men de handlar om motivationer till politiskt deltagande.
Herregud,detta är så sjukt spännande!

jävlar i mig!

Jag pratade med min mamma ikväll, om hur jag tappat motivationen att arbeta för att jag inte fått pengar någonstans. Att jag liksom inte har något att arbeta emot, att jag blev så besviken och var tvungen att omprioritera mina förhoppningar. Men att det liksom var okej, att jag hade kommit över det värsta och accepterat att framtiden kanske inte innebar en PhD direkt. Och det var bra och okej. Men det var en grej i min online-tracking grej som jag inte riktigt förstod, och jag var lite orolig att det skulle bli en till M situation, och när jag mailade och frågade fick jag ett irriterat mail tillbaka. Och i och med det lite kritiska emailet jag skickade till G angående hans teori så blev jag lite orolig att jag sumpat mina chanser att få pengar i S. Men så skulle jag kolla emailen för att se när jag kommer till sverige och ser att jag har ett nytt mail:

The School of Social Sciences will formally be writing to you in the next few days to offer you a research studentship, jointly funded by the school and the centre. Congratulations! The studentship will pay your tuition fees and an annual maintenance stipend for four years of study: one year for an MSc (research training) and three years for PhD study.

Jag måste 'bara' få en 2.1, söka council pengar (men om jag inte får det får jag pengar från dem i alla fall!) och göra lite forskning för G. S. Det är inte så farliga krav för att jag ska få finansiering för fyra år!

Det är helt sjukt! ibland (typ nu på senaste i samband med mina ansökningar....) tror jag minsann på typ karma eller kosmos eller vad som helst som ger dig tur och otur för att säga dig något. För liksom jag har ju kännt mig färdig med Sheffield, så jag fick inte pengar här för att 'kosmos' försökte säga att jag ÄR färdig med Sheffield. Jag ville inte egentligen till M för att de ville ändra min metod, så 'kosmos' såg till att de fuckade min ansökan, för att säga till mig att M just is not the place for you. Och B vetoade 'kosmos' för att jag vill ju egentligen inte göra Sociologi. Men S var det meningen att jag skulle till, för då är jag nära havet, så att jag kan segla, och nära London så att jag kan träffa Marta rätt ofta! Ännu mer 'kosmos' är ju att jag skickade iväg denna ansökan på torsdagskvällen efter att jag träffat G, och deadlinen var på fredagen. Det var verkligen en sista-minuten-men-inte-planerad-ansökan. Och jag kände typ på mig(jag vet det är jävligt lätt att säga i efterhand) att den här 'oviktiga' ansökan skulle gå igenom, bara för att 'kosmos' vill jävlas med mig. (alltså få mig att vilja jättegärna typ Sheffield och Bristol jättelänge, för att slänga in S i sista minuten, och se till att det funkar i sista-minuten valet)

jag läste mailet när jag pratade med mamma, och bara skrek rakt ut. hoppade och fnittrade. fattade inte att det var sant. var tvungen att läsa det typ 10 ggr för att se till att jag inte missat typ en negation eller nått. Men så såg jag 'Congratulations' och jag menar, det är ju avgörande! Men jag fattade inte direkt hur kravlöst det var, alltså jag måste inte få council pengar, utan jag måste bara söka. jag ringde pappa och han godkände det för att det ligger vid kusten så jag kan segla. Springer in till Marta, som pratar allvar med en kompis, jag kommer in och skrattar och berättar nyheten. Ringer Martin, och bestämmer mig för att gå med dem ut.
Kvällen blev lagom bra. Mest grymt bra för att jag fortfrande är glad över pengarna.
Helt sjukt. Jag är så fantastiskt glad att jag inte vet om jag kommer kunna sova.