Och jag måste ju också tillägga att eftersom socio-ekonomisk bakgrund (i praktiken utbildning)är en av de mest avgörande variablerna för huruvida man deltar politiskt eller ej (ju högre socio-ekonomisk status, mer sannolik att delta), så är ju förslaget att minska antalet medborgare som går vidare till högre utbildningar, eller har en bred grundutbildning och allmänbildning, ännu mer idiotiskt. (utan att på något sätt påstå att det har med intelligens att göra, jag tror att det handlar om en känsla av inkludering och exkludering av och från samhället) Det man gör är alltså att be om ett lågt röstdeltagande. Men som man bäddar får man kanske ligga... Dock är inte jag beredd att ligga i en borgerlig säng.

IB kan räddas utan borgerlig skola!

Jag måste säga att jag varit en av de största kritikerna av det svenska skolsystemet, och att jag faktiskt välkomnade en del av reformerna som de borgerliga kom med i förra valet. Jag tycker tillexempel att betyg är bra, de kan sporra till hårt arbete, men förstår också att de definitivt kan skapa onödig stress och orättvisa. Men jag tror att det handlar om hur betygen sätts och vilket förhållande man har till betygen. Personligen har jag ett gaska avslappnat förhållande till betyg, där jag inser vad mina svagheter är och därmed inte förväntar mig så höga betyg i de kurserna. Självklart kan detta ha att göra med att jag är ett sk. läshuvud och alltid, även när jag fått 'dåliga' betyg klarat mig generellt bra. Men jag tror att i den svenska skolan, och det är detta som är bra med den svenska skolan, så finns det utrymme för både de som har lätt för teori och de som är mer praktiskt lagda. Den borgerliga framtiden med fokus på individens val ser däremot inte ut att ge lika mycket svängrum för olika begåvningar.
Jag tar alltid min kompis J som exempel när jag pratar om detta, hon som ville bli servitris. Jag hade efter IB en prettoattityd där jag hade blivit inskolad till att tycka att 38 (eller 20.0) eller över var det ända som dög som slutbetyg och den enda vägen man skulle gå var till Oxbridge. Och det där med att bli servitris var ingenting man behövde utbildning för att göra. Tji fick jag när hon serverade på Nobellmiddagen och jobbade på en av Stockholms hetaste restaurenter direkt efter studenten, och jag med min IB examen kunde inte ens få ett jobb på ett café. Och under det sabbatsåret när jag träffade en massa folk som hade lyckats riktigt bra utan att ha en universitetsexamen, insåg jag, hur trivialt det än låter, att alla inte behöver gå på universitet för att lyckas. Det handlar om att man gör det man är bra på, jag är bra på att plugga, andra på att driva företag, ta hand om folk eller leka med barn. Och så länge man är nöjd med det man gör, så spelar det ingen roll vad man gör. Men både jag och J fick plats i den svenska skolan och vi hade båda samma möjlighet till att plugga vidare på högskola trots våra olika intressen. Våra gymnasieval var inte avgörande för vår framtid, utan pekade bara ungefär vilken riktning som vi skulle gå de närmsta åren. Att J nu skolar om till något helt annat, och jag fortfarande håller till i pluggträsket visar ju kanske i och för sig att mitt val var mer avgörande än hennes. Totalt i motsats till vad man motiverar en studieförberedande utbildning med...
Men jag blir riktigt rädd när jag läser ledaren i SVD som påstår att det nuvarande gymnasiesystemet sorterar ut de som är studietrötta och att ett system med större skillnader mellan de teoretiska och praktiska utbildningarna skulle lösa detta. Anledningen till att jag blir rädd är för att detta börjar likna det engelska systemet fruktansvärt mycket. Där ens gymnasieval är avgörande för om man kan gå vidare till universitetet eller inte. Här kan vi ta min andra kompis J som exempel, hon gick också ett praktiskt program på gymnasiet, tog ett sabbatsår för att hon var studietrött och visste inte ritkigt vad hon ville göra efter gymnasiet. Nu pluggar hon internationell krishantering på universitetet. Om inte hon hade fått den grundläggande högskolebehörigheten som den svenska gymasieskolan gav henne, skulle hon antagligen inte gjort det hon gör idag. Vi kan inte förvänta oss att 16 åringar, speciellt de skoltrötta, kan göra val som blir avgörande för deras framtid.
Käre PJ Anders Linder, glömmer bort vad det är som gör Sverige unikt och avundat av anda länder; vår universiella univeristetsutbildning. Ett välutbildat folk är bra för demokratin, bra för ekonomin och bra för folket. Den föreslagna borgerliga gymnasieskolan skulle ha som konsekvens att de som inte känner att de vill plugga vidare när de är 15, aldrig egentligen kommer att kunna plugga vidare och detta skulle kunna få fruktansvärda konsekvenser för vårt internationella rykte. Genom att föreslå en större skillnad mellan praktiska och teoretiska program löser man inte skoltrötthets problematiken, eller de påstådda 'klass skilnaderna' som detta skulle skapa, utan man begränsar en stor grupps möjligheter till framtida utbildning. Och detta säger jag trots att jag förstår att alla inte vill plugga vidare, för jag tycker att alla bör få en möjlighet att plugga vidare och den möjligheten ska inte tas ifrån dem efter högstadiet.
Där Linder fångar mig är i hans försvar för IB. Jag gillar IB. IB funkade väldigt bra för mig, och det är mycket tackvare IB som jag sitter här i England idag. Men att jag sitter här beror också mycket på VHS skepsis mot IB. Mina betyg hade helt enkelt inte uppskattats på samma sätt hemma som de gjordes här, och reformen som föreslagits angående IB examens är idiotisk. Jag håller fullständigt med om att det skulle för det första driva många elever från IB men även de med IB examen från Sverige. Och detta gör att Sverige förlorar många duktiga elever (även om jag är helt säker på att många duktiga också gör bra ifån sig på andra utbildningar!) Men jag förstår inte hur den borgerliga skolan skulle vara den enda lösningen på den problematiken. Problemet ligger hos en VHS inte hos gymnasieskolan. Det krävs en omprioritering hos VHS, inte ökade skillnader mellan teoretiska och praktiska utbildningar.

Det här med postgrad och pengar

Jag tror ju att jag jinxar min framtid genom att berätta för allt och alla om den, jag tror att jag ska faila min BA, faila kandidatuppsatsen eller att Southampton av någon annan anledning ska ta ifrån mig pengarna. Ändå kan jag inte sluta prata om det, och en bidragande jinx skulle ju kunna vara att andra pratar om det (familjen och kompisar). Så däför har jag varit super nojig när det gäller den där ESRC ansökan som är ett krav för att jag ska få pengar från Southampton. Men det har gjort att jag skickat typ femton tusen mail till dem, alla med budskapet 'Jag fattar inte!'. Jag har antagligen inte gjort ett jättebra intryck...de skulle ju kunna ta ifrån mig pengarna bara för min idioti. Men jag har skickat alla de mailen för att jag inte vill riskera att göra något fel och inte få in ansökan, och därmed förlora alla pengarna. Den senaste krisen var att jag inte hade referenser bifogade med ansökan, och detta upptäckte jag efter att deadlinen för mig att skicka ansökan till dem varit. Men eftersom jag inte har tillgång till referenserna, och inte bör ha det eftersom de är konfidentiella, så tänkte jag att de skulle lösa det, och om det var några problem skulle kontakta mig. Dock vågade jag inte lita på det där med att kontakta om det blir problem efter hela Manchester incidenten, så jag mailade och kollade och en sekreterare ringde tillbaka. Då visade det sig att det var deras uppgift att göra det, men att de inte kunnat göra det pga de inte kunde komma åt dokumentet. Det visade sig i och för sig även att de inte hade mina elektronsika referenser, och jag fick be C och V att maila dem igen. Men, det visade sig också att de inte verkade som om de var på väg att ta ifrån mig mina pengar bara för att jag inte lyckats skicka in allt på rätt dag, utan de förstod att hela processen var väldigt komplicerad. Men jag förstår inte riktigt hur de tänkt sig att jag skulle bifoga konfidentiella referenser, eller varför de inte sagt att de inte kom åt ansökan. De verkade liksom vara helt främmande för denna problematik.
Men kanske så gör allt detta administrativa strul att jag förtjänar dessa pengar....

Satte ihop alla delarna till dissertation igår och det visade sig vara 21000 ord. Och detta är alltså utan en fullständig diskussion och slutsats. Jag kommer säkerligen att komma upp till 24000 ord innan jag är klar med det. Men, jag kan inte förmå mig att arbeta. Idag har jag knappt gjort något alls, utan väntar bara på att prata med mamma ikväll för att få feedback. Eftersom jag inte gör något, så borde jag ju istället vara ute och njuta av det fina vädret, men det kan jag ju inte heller förmå mig till. Så istället sitter jag i biblan och får ont i huvudet. Smart?

av någon anledning har jag 170 SEK på mitt skype konto för tillfället. Jag är helt säker på att när jag pratade med mamma igår stod det att jag hade £4. Alltså, inte bara har pengarna mer än tredubblats, utan de har bytt valuta också. Nu undrar jag ju såklart om det är så att det på något sätt dragits pengar från mitt konto utan att jag ville det... men det har det inte. Och även om det skulle ha skett förklaras inte den ändrade valutan. Detta är ett mysterium.
Spännande tider i biblioteket.
Men jag är faktiskt relativt nöjd med vad jag lyckats åstadkomma idag, min introduktion börjar verkligen ta form, men den börjar också närma sig 1200 ord. Alltså; type en uppsats i ettan eller 10% av min dissertation. Och jag har alltså lagt till 1000 ord till det monster av 16000 ord som min kanditatuppsats redan är. Och jag menar verkligen monster, för för tillfället består den av spridda tankar och svammel. Känner att det är klippa ord som kommer vara inne denna vår.

Dagens möte och boost

Pratade med C imorse om de 16000 orden som ska bli min dissertation. Mailade detta (eller kanske 10000 ord) till honom igår, men så när jag läste igenom det efter att jag mailat det ångrade jag mig eftersom det var otroligt snurrigt, oklart och väldigt väldigt alldagligt skrivet...plus att det ju var väldigt långt! Men, han hade hunnit läsa igenom det på tåget imorse, trots att han kom hem vid midnatt igår! Herregud så jag skämdes för detta då, jag hade skickat något halvdant och han hade faktiskt läst det! Tagit sig tid att läsa igenom det, och kommentera. Det värsta är nästan att han tyckte det var bra, mycket bra, och att jag är nära slutet; det behövs bara lite 'knitting together and tidying up' helt enkelt. Han sa att jag var nästan lite för 'apologetic' för min metod och att jag nästan kritiserade den för mycket, bättre att säga att jag inser vad det finns för brister, men att det finns stort värde i det ändå. Jag tycker fortfarande att det är väldigt spritt och förvirrat och jag vet inte riktigt vad jag argumenterar. Men efter mötet så kändes det som om jag ser någon typ av struktur i det hela.
Vi pratade också om vad för slutsatser och förslag på vidare forskning som skulle kunna komma från denna studie och kom ju då in på vad det är som driver utövandet av medborgarskap och vad man känner sig som en medborgare utav och att detta antagligen skiljer sig mellan Sverige och England; alltså det jag ska forska på. Vi kom ju då osökt in på det här med Southampton, och han sa att han ska göra en external review av dem, för de håller på att omorganisera sin fakultet och ska skapa ett forskningscenter där alla skolor inom fakulteten knyts samman för att forska om just medborgarskap, och att det verkar som om min forskning därmed är otroligt viktig för dem! Alltså; Jag- Viktig För Southampton.
När jag tänker på det så sa ju faktiskt G det när vi träffades; att mitt förslag kommer väldigt lägligt för deras omorgansiation. Det kommer bli bra det här.

en liten framgång

Det verkar som om det är superlätt att göra grafer i Excel. Alltså lätt visste jag väl att det var, men jag trodde det var lite mer fibbel än vad det nu visade sig vara. Nu får vi väl bara hoppas att resultaten stämmer med mina intuitioner. Annars får man väl göra som vilken god forskare som helst; gå tillbaka till datan och se till att du får resultat som stämmer med dina hypoteser.

På tal om det är jag väldigt förvirrad i min blandade metod och analys. Alltså jag kvantifierar svaren (det är det jag ska göra grafer av) och har hypoteser; alltså en kvantitativ metod, men så finns det liksom grejer, nyanser, i svaren som inte kommer fram när man klassificerar efter teman, så jag vill göra en diskurs analys av dem. Men så vet jag inte hur man rapporterar de svaren. Alltså jag har typ tänkt att det kanske kommer fram i 'annat' kategorin, men jag vet inte riktigt hur jag ska få fram det ändå.
Men ännu en gång; fan vad detta tar tid.

Tidspress

det här tar för lång tid. Denna jävla dataanalys och jag gör det inte bra. inte bra alls. det är mindre än en månad kvar. Det kanske är detta som kommer att fuckas upp. Min dissertation kommer bli en katastrof.

Noja

Och föresten, eftersom jag börjat tro på typ kosmos, så går jag och väntar på att något ska gå åt helvete.
Jag menar, det vore ju bara rätt om det gjorde det, för det har ju gått så bra på senaste, och det var ju så dåligt tidigare. Så, om saker och ting går upp och ned, då borde det gå ned snart.
Nojjan började egentligen inte förens jag fick det andra erbjudandet om pengar.
Redan dagen efter började jag tro att jag skulle vara med i en trafikolycka, eller typ att hjulen på bilen skulle ramla av eftersom pappa precis bytt till sommardäck. Det var egentligen inte så att jag trodde pappa inte sett till att de var ordentligt åtskruvade, utan jag trodde att något skulle vara fel på skruvarna, eller att de behövde efterdras eller nått.
Jag tänkte att något måste ju hända mig eller min familj, för erbjudandet om pengar kan ju inte tas tillbaka. Men så kom jag på att jag ju skulle kunna göra katastrofalt ifrån mig på min dissertation, eller bli sjuk eller nått(jag känner långsamt en förkylning komma krypandes), så att jag inte klarar av att skriva den. Men så på flyget tillbaka till England så fick jag en deja-vu när jag pratade med kvinnan bredvid mig, och var säker på att jag drömt det, och att drömmen slutade fruktansvärt. Det som gör att jag känner att jag drömt något hellre än att det är en deja-vu är just detta att jag vet vad som kommer att hända här näst (kanske helt normalt för deja-vus..?), och det känns alltså väldigt logiskt att det ska ske eftersom att en del av drömmen besannats. Men jag kom ju till marken helskinnad. Kanske var det den fruktansvärda bussresan som min dröm föranade mig om, men det kunde jag ju hantera för jag går fortfarande på adrenalin från erbjudandet om pengar. Väl tillbaka hemma så hade jag inte fått det där brevet som G sa att School of Social sciences skulle skicka till mig, men jag hade fått svar på mitt acceptance av platsen....så nu börjar jag tänka att detta med att jag fått forskningsstipendiet är ett skämt. Eller kanske att jag bara blivit nominerad, och eftersom jag inte fattar hela ansökningsdokumentet så kommer säkert denna ansökan fuckas upp och jag får inga pengar alls. Jag kommer då alltså att vara utfattig och utan framtid. En annan möjlighet är ju att jag blir jätte olycklig i Southampton, det kanske inte alls är så fantastiskt som jag tror att bo vid havet och jobba med G och tydligen är Southampton väldigt snobbigt, så jag kommer säkert inte få några kompisar.
Detta känns nu helt logiskt eftersom jag väntar på att något ska gå fel.
En positiv person skulle ju anse att jag och min familj fick så mycket skit den där veckan att vi förtjänar lite lycka ett tag nu. Och ingen kan ta de här sakerna från oss. Och vad än framtiden leder till finns ingen anledning till att gräma sig för nu.
Men jag vill ju vara beredd. Vill ju vara realistisk. Pragmatisk. Och så är vi tillbaka till det som jag och S pratade om när vi sågs i söndags för första gången på ett år, att man lägger upp en plan för hur man ska agera om man misslyckas, eller om något går fel. Man är så beredd att det inte är ett om utan när det går fel. Och det gör att man nästan är inkapabel till att se när det blir rätt. Och det är där jag är nu. Jag ser bara det som kan gå fel just nu.

Idag skäms jag lite

Jag går igenom datan från mina fokusgrupper och förundras över hur smarta de är. Hur förnuftigt de resonerar runt demokrati, politik och deltagande. Så förnuftigt att jag ibland kommer till insikt om vissa saker som jag inte riktigt varit helt klar på tidigare. Vissa saker känns helt självklara, de lägger orden för min analys i munnen på mig (eller kanske skriver dem åt mig snarare), och jag undrar varför jag gör den här studien. Allt är ju självklart och jag kan bara uppnå triviala slutsatser. Inget nytt eller spännande, de jag studerar vet ju mer än jag för sjutton!
Kände lite samma sak när jag diskuterade det med Jeno, hon uttryckte precis samma argument som jag bygger, som C och G skriver. Alla har en åsikt om detta, alla vet något om det, och alla kan säga något smart. Alla utom jag. Jag problematiserar utan dess like, tycker att saker är mer värda än vad de är.
Ingen annan tycker att det är så himla spektakulärt egentligen, men jag försöker hippa upp det, så att folk ska tycka att det är intressant, tycka att det låter avancerat. Men egentligen så är det världens mest simpla slutsatser och ämne, men jag försöker göra det till mer än det är. Så idag skäms jag lite för denna insikt och denna ploj jag utsätter er alla (och inte minst framtida handledare) för.

Jag ska nog sluta läsa tidningar, för det gör mig bara förbannad

jag läser det här reportaget (1,2 3)i gårdagens SVD, och kan inte rå för att bli riktigt förbannad. För det första för att det på första sidan påstår att de hör "tre röster från denna blandade grupp" och sedan pratar om josefin som gjort abort, Johan som knarkar och Miriam som har en knarkande pappa. Hur blandad verkar den här gruppen vara? Visst att Miriam vill bli advokat, men vad fan?! Fokuset ligger ändå på hennes struliga familjeförhållande.
För det andra stör jag mig på frågeställningen, och bakgrunden till reportaget, som verkar vara att utreda varför unga mår sämre och sämre. Detta reportage gör ingenting för den debatten, utan spär nog snarare på orsaken, som jag ser det, till ungas psykiska ohälsa. Ungas psykiska ohälsa har uppmärksammats av många instanser i flera år nu, det är stressen från skolan och betygen, ätstörningar, självskadebeteende och kriminalitet. Det är bilden av tonåringen som har alla möjligheter i världen men som inte kan välja vilken väg att gå, som då väljer den lättaste vägen, att inte välja, att inte satsa. Det är bilden av den apatiska tonåringen som 'skiter i allt'. Det är denna bild som fokuserar på i media, och även när ungdomar bryr sig och engagerar sig politiskt fördöms detta för det är inte genom de korrekta politiska formerna, utan genom våldsamma protester som Reclaim the Streets eller våldet i Rosengård.
Det jag menar med att denna bild och syn på unga förvärrar problemet med ungas psykiska ohälsa är att, som jag ser det, ligger orsaken i individualiseringen i samhället. Du är ansvarig för din framtid, ingen annan kan se till att du kommer dit du vill. Du måste ta ansvar och initiativ. Du står själv mot världen, och måste uttrycka vad som gör dig unik och sticker ut från gruppen. Det blir nästan en typ av socialdarwinism där du måste se till att överleva, och ingen annan kan eller bör hjälpa dig till detta. Speciellt inte staten. I och med globaliseringen och triumfen av den fria marknaden undermineras statens roll och kapacitet, och folket ser skeptiskt på statens inblanding. Marknaden, eller individuella aktörer, kan sköta det bättre genom fri konkurrens, för alla har ju samma förutsättningar att ge sig in på marknaden och konkurrera.
Det som jag menar går förlorat är den kollektiva identiteten, den där vi identifierar oss med en grupp som har något gemensamt med oss, som vi litar på och som ger oss stöd. I Sverige har detta tagit sig uttryck främst i att man ställer sig kritisk till att alla ska stöpas i samma form genom en likriktande skola och skatter som omdistrubierar inkomsten i samhället. Sverige behöver göra upp med staten och slita sig fri. Stå själv och ta ansvar, istället för att lita på att staten kommer och ger dig pengar när du blir arbetslös.
Tillbaka till ungdomarna, för detta är vad som tar sig uttryck i ungdomars psykiska ohälsa. Jag tror att tonåringar när de går från att vara beroende av sina föräldrar och önskar vara mer självständiga, söker nya identiteter och grupperingar att identifiera sig med. Men när samhället säger att kollektivitet är ute, och du bara har dig själv att lita på blir tonåringen, som visst söker sin egen identitet, villrådig eftersom den har inget att definiera sig utifrån. Det enda som den har som grund, familjen, är något som den försöker bryta sig loss ifrån. Här kommer mediarapporteringen in i bilden. Om det är så att vi ska stå som individer, måste vi respekteras som hela individer, om vi uppmuntras till att ta egna beslut och ta ansvar för dem, måste dessa beslut respekteras. Problemet är att tonåringar inte blir tagna på allvar, de ses inte som fullvärdiga medborgare, och detta leder till att de känner sig alienerade från samhället som dom lever i och därmed inte ser någon anledning alls att bidra genom att delta i de politiskt korrekta sätten att göra sin röst hörd. Och det resulterar i 'skiter i allt' attityden. Om media endast rapporterar de unga som är problem och 'skiter i allt' bidrar de inte direkt till att förbättra förhållandena mellan unga och vuxna. De antyder att det är detta som är problemet, när det snarare är symptomet, för det de gör då är att skicka ut signaler till både vuxna och unga att unga endast är problem. Man moraliserar runt ungdomars icke-deltagande istället för att faktiskt ta reda på vad unga menar med sitt icke-deltagande.
I dessa artiklar saknar jag problematiseringen runt ungdomars leverne idag. Det rapporterar bara att de unga knarkar, snattar och har struliga hemförhållanden. Stackars stackars unga idag. Man glömmer helt att se dem som individer som kan ta ansvar om man bara ger dem det. Man sänder otroligt blandade budskap, nämligen att unga ska stå själva och ta ansvar, men de ges inget ansvar och blir inte respekterade som individer.

Detta blev väl inte det tydligaste eller mest välformulerade inlägget, men jag blir så arg när jag stöter på sådant här.

Färdig

Minns ni när mitt PhD proposal var typ 4 sidor? Och hur jag arbetade ned det till två, mest genom att fuska med marginaler och textstorlek. Nu när jag söker det här jäkla ESRC stipendiet så får det bara vara 4000 tecken. Mitt tvåside proposal var 11000 tecken. Nu har jag lyckats få ned till 3980 tecken och det innebär 560 ord. Detta lyckades jag med genom att komprimera, komprimera, förkotrta och radera. Men de typ sista 150 orden fick jag bort genom att välja vem jag refererar (Hay är ju kortare än O'Toole), inte göra mellanslag efter skiljetecken och slå upp kortare synonymer för långa ord.
Jag har knappt fått med något alls känns det som, och det är inte alls särskillt tydligt. Men nu är jag färdig.
Egentligen så spelar det ju ingen roll om det är bra eller inte, eftersom jag har pengar ändå, och som Gerry sa så är det ju mest en token grej, men, jag vill inte göra dem besvikna. Först och främst vill jag ju visa att jag kan skriva, och kan uttrycka mig kort och tydligt. För liksom tänk om de läser det här och ba; "nej men heregud den här tjejen kan vi ju inte ha jobbandes och publicerandes för oss, hon kan ju inte skriva/är ju dum i huvet!" Men så vore det ju coolt om jag fick ESRC ändå, för det vore ju en otrolig merit, då har jag ju tävlat mot de bästa bidragen från hela Storbrittanien.
Men nu ska jag gå och sova, och förhoppningsvis kunna jobba på min litterature review imorgon, nu när jag kommit igång.

Äntligen hemma+Herregud!

Resan till Sverige var lååååång och jag kom inte hem till Lövis förens 22tiden. Vaknade 04.45, bussen gick 05.50, och av någon anledning så var den väldigt snabb och kom fram en halvtimme för tidigt, så jag han med en eller två bussar tidigare än jag skulle ha hunnit, så jag kommer till Stansted vid typ 10 och mitt flyg var 13.30. Eftersom jag försökt göra resan så billig som möjligt så flög jag endast med handbaggage och checkade in online. Så de där tre extra timmarna var inte alls välbehövliga.
I och för sig tog säkerhetskontrollen evigheter, det känns som om de har ökat säkerheten för typ varannan person blev stoppad och de gick igenom baggaget. Och de gjorde det supernoga. Jag blev stoppad både i metalldetektorn och med min väska. Först fick jag vänta evigheter på att någon skulle komma och söka igenom den, och sedan när det väl var min tur så gjordes saken inte lättare av att det är en ryggsäck. Med Massa små fickor och skrån. Och snubben var tvungen att söka igenom varenda liten milimeter. Av någon anledning kändes det värsta förnedrande. Han var liksom så opersonlig att det inte kändes okej att han kollade typ mina underkläder...
Satt sedan på Starbucks i de typ resterande två timmarna, vilket ju var rätt sjysst, men Stansted är inte direkt den mysigaste och lugnaste flygplatsen....
Väl på flyget så packades vi som... ja vad säger man.... sardiner, lamm på väg till slakt, jag vet inte vad. Och eftersom Ryanair tar typ 200kr för en incheckad väska utnyttjar ju folk handbagage möjligheten till max (precis som jag) detta gjorde i och för sig att jag som inte hade någon brådska att komma på planet inte fick upp min väska i handbaggage utrymmet. Den fick skickas ned i bagageutrymmet istället. Jag hatar hatar hatar Ryanair. Personalen är otrevlig och det är bara jobbigt.
Väl i Stockholm kommer pappa och hämtar mig och vi åker förbi Rutan som har pengar under madrassen. Jag berättar exalterat hela historien om G och pengarna, och pappa är stolt.
Sedan lämnar han av mig i VH där jag möter Lisa och har många timmars välbehövlig och supermysig uppdatering. Det är verkligen skönt att vara hemma.
Så kollar jag mailen. Och har fått ett mail från Bristol. De har fått en till nomineringsmöjlighet och jag var första reserv, så de vill nominera mig! Detta är bara till den öppna tävlingen för ESRC, (vilket jag även söker genom Southamptonoch man kan bara söka genom ett universitet) men en nominering garanterar mig inte pengar. Så Southampton är inte bara det jag redan har tackat ja till, men även det mer logiska eftersom jag är garanterad pengar där. Och även om Therese är bra i det ämne som jag vill forska om, så tror jag att jag har lite större svängrum i Southampton. Eller vad fan, om det hade varit så att jag fått dessa två erbjudanden samtidigt och de vore likadana hade jag haft fruktansvärt svårt att bestämma mig! Men detta är en enorm självförtroendeboost och visar att man ska ha is i magen och inte oroa sig i onödan. Och definitivt inte krasha i onödan! ( krashen orsakades i och för sig av fler variabler...) Nu måste jag bara skriva ett vänligt email där jag tackar men tackar nej, utan att spoliera mina chanser till framtida samarbete med Therese....

OCH, mitt rum var mycket mindre stökigt än jag trodde det skulle vara efter inbrottet. jag var beredd på kaos, men systern och mamma har verkligen fixat i ordning. OCH jag får tillbaka typ 3000kr på skatten! jag trodde jag skulle få restskatt.
Det går fanemig bra nu.

cyniker är vi allihopa

jag satt just och tänkte på Colins hjärteargument, det om den sociala konstruktionen av kriser, och att det är ganska så cyniskt och konspirationsteoretiskt. Han argumenterar praktiskt taget(väldigt förenklat) att bakom varje kris finns det en eller flera grupper som vinner på krisen och det är dessa som konstruerar krisen, regisserar den och nästan planerar den. Som den sanna konstruktivist han är så anser han inte att detta är något som försvagar meningen med krisen, utan den har precis lika mycket värde och effekt för att vi tror att det är en riktig kris. Poängen är alltså att kriser är sociala konstruktioner, det finns inget som ÄR en kris, utan det handlar om att en grupp makthavare (i det vidare begreppet, alltså inte nödvändigtvis den politiska eliten) pekar på vissa händelser och säger 'Kris!'.
Generellt är jag ett stort fan av konstruktivism, min feministiska ådra skulle inte överleva utan ett visst uns av social konstruktion, och jag håller i princip med om att det säkert inte finns något som är en kris. Men det som gör mig lite skeptisk har att göra med att någon verkar vinna på det. Att man tror på konspirationer i den sociala konstruktionen, att någon har ett mål med att skapa en kris och får ut något av det. Och här kommer Martins baksidor fram, han håller starkt med Colin, och ska ju för bövelen skriva sin PhD på att den nuvarande finansiella krisen är en konstruktion*, och delar alltså konspirationsteorin. Det som skrämmer mig med konspirationsteoretiker är att det känns som att de tror att alla och hela värden är (potentiellt) emot dem, och när som helst kan vända sig emot dem, så fort de rätta materialistiska faktorerna finns som de kan använda till sin förmån. De litar inte på någon, men det är fördelaktigt att verka som om man litar på folk och som att folk kan lita på dig. Men de är hela tiden beredda på att du kan vända dig mot dem och de är hela tiden berädda att vända sig emot dig.
Detta stör mig ofantligt. Mestadels för att jag inte tror att politik kan fungera utan tillit. Och då pratar jag genuin tillit, inte en media-fasad och polerad tillit. Men också för att på ett personligt plan blir det väldigt svårt att vara kompis med en sådan person. Eller som M själv uttryckte det när vi dissade rational choice "what scares me the most is not that people might be this way, but how the people who believe it see me!"

Men så vid vidare eftertanke så är ju jag också lite av en cyniker och konspirationsteoretiker. Jag argumenterar ju emot exkludering från majoriteten. Av kvinnnor från patriarkatet, av barn och unga från vuxenvärlden. Och någonstans antyder jag ju då att exkluderingen till viss del är medveten och att de som exkluderar vinner på det. Men denna antydan behöver inte vara lika stark som i Colin och Martins argument, för det första för att den inte är uttalad, men också just för att den inte är uttalad är jag öppen för att den är baserad på missförstånd, brist på insikt osv.ja alltså, egentligen att de som exkluderar är dumma i huvet. Jag tror att den öppna formuleringen kan skapa mer konflikt än lösning, men samtidigt kan min dumförklaring göra det samma. Colins argument är ju inte så starkt att han pekar på en grupp som alltid vinner, utan det är en mer pluralistisk syn på makt, makten är spridd och makthavare finns överralt. Och det behöver egentligen inte vara en koordinerad aktion. Och det kan jag ju skriva under på, för jag vill inte beskylla enskilda personer eller peka ut grupper som aktivt och medvetet exkluderar, men sammantaget så blir det större effekter än vad en enskilld akt kan orsaka, och detta är otroligt viktigt att tala om, peka på och göra något åt. Det är väl kanske det som jag saknar i Colin, han verkar anse att detta är så som världen fungerar, grupper konstruerar kriser, vi slutar aldrig göra det (jag menar kolla bara på kvällstidningarna, de är ju proffs i kriskonstruktion). Det är som att dessa spridda maktfulla grupper inte går att nås, och det är bara i efterhand som vi kan se att något är en konstruktion. Jag saknar idealismen, tron på människor och förändring. Men samtidigt är jag ju den som kallar folk dumma i huvet. Så det känns som att alla som är kritiska till omvärlden är cyniska och går runt med konspirationsteorier, även de som är idealister, för någon måste ha gjort fel för att vi ska se problem och vilja ha förändring.

*vilket ju väcker frågor om vem det är som vinner på den nu, och som det verkar är det politkerna, de återtar makt från marknaden, vinner förtroende genom att ge bidrag etc. och detta har jag ju egentligen inget emot, eftersom min tes bygger mycket på misstron och proffessionaliseringen av politiken.