Ja jag vet att den där utvärderingen av Sheffield dröjer. Och att det är ganska så tunt på uppdateringsfronten generellt på denna blogg numera.

Men kanske är det så att jag inte kan utvärdera Sheffield, för Sheffield finns fortfarande. Alltså jag menar inte i ett självklart fysiskt tillstånd, jag tror inte att saker och ting försvinner för att jag inte är där/ser dem. Det jag menar är att Sheffield och folket där ju fortfarande är en del av mitt liv, om än något sporadiskt. Vänskapsrelationerna som skapades i Sheffield finns ju fortfarande. Alldeles runt det nya året fick jag en del oväntad Sheffield-kärlek, som visar att det är inte bara jag som kommer ihåg dem, de kommer ihåg mig också. En flytt betyder inte avslut, även om jag trott det så många gånger.

Kanske är det så att utvärderingen dröjer för att om jag avlutar Sheffield så måste Southampton börja, och det känns inte riktigt som om Southampton har kommit igång än. Jag stapplar fortfarande runt på osäkra ben och försöker finna lite balans i tillvaron. Missförstå mig inte, jag trivs väldans bra, speciellt med det akademiska och har fått en del fina vänner. Men allt är fortfarande nytt och känns inte riktigt på riktigt.

Kanske är det båda sakerna tillsammans. Antagligen är det så, för sann samhällsvetare som jag är så kan jag ju inte tro att det finns en orsak till verkan.

nytt år, nytt decennium

00-talet var det första decennium som jag genomlevt, jag var 12 när det började och 22 när det slutade, så det är en ganska stor del av mitt liv!

- Jag har gått ut och överlevt högstadiet.

- Jag har gått ut och överlevt IB, med ett fantastiskt betyg.

- Jag har haft mitt första riktiga jobb.

- Jag har har flyttat hemifrån och tillbaka och iväg igen.

- Jag har blivit klar med min grundutbildning och blivit finansierad att fortsätta.

- Jag har bytt namn utan att gifta mig.

Klart det hänt en massa annat, men dessa saker är liksom viktiga hållpunkter som förändrat mitt liv och framtid. Och allt det på bara ett decennium.

Verkligheten

Det här med verkligheten är ett lustigt begrepp.

Jag kommer på mig själv ganska ofta med att känna att det liv jag lever här i Southampton inte riktigt är på riktigt. Snart så vaknar jag ur drömmen och befinner mig hemma i Stockholm. Ofta har det med språket att göra, jag hör mig själv prata engelska och det känns så himla långt ifrån något som ens skulle kunna vara min verklighet. Men engelskan är, och har varit i tre år, min verklighet. Så jag borde kanske ha vant mig. Men av någon lustig anledning så känns hela den här englandsgrejen inte riktigt på riktigt.

Det händer i sociala situationer också,som typ boxningen. Jag ser mig själv göra saker, ta del av saker och vara med folk, och det känns som om det är någon annan som gör det. Eller att det bara är på låtsas.

Ibland kan frånvaron från verkligheten ta andra uttryck, som tillexempel att jag vägrar inse saker i min omgivning. Eller det motsatta när jag får för mig att saker är på ett visst sätt och då ser världen ur den synvinkeln, för att ofta senare inse att jag hade fel. Sverige har självklart en stor roll i detta, jag lever fortfarande ett halvt, eller kanske tredjedels liv där. Så det gör att min verklighet inte bara är här, utan även där. Kanske inte så himla komplext när man bara säger det såhär, men att leva det är en helt annan grej!

hur som helst kommer jag ju hem på lördag!

Akademi del 1

Ja, det går ju inte direkt undan här med uppdateringarna och utvärderingen av Sheffield. Men här kommer den knepiga delen, akademi.

Jag har nog alltid varit en högpresternande plugghäst som är nyfiken på att veta mer om saker och ting, gå till grunden med ett problem och verkligen förstå något. Det var det som gjorde att jag valde att plugga politik och filosofi, jag hade erfarenhet av politiken genom ungdomsrådet, men ville veta mer. Ville förstå det bättre och lära mig vad saker och ting betydde. Se det ur ett annat perspektiv, få distans till verkligheten.

Så kom jag då till Sheffield den 11 september, utan att ha pluggat på över ett och ett halvt år och slängdes in i politisk analys, etik och politisk filosofi. Jag tror att jag blev lite överväldigad. För jag som inte direkt har svårt att ta till orda var knäpptyst i seminarier under de första månaderna, jag trodde att jag inte förstod vad de andra sa och att andra inte skulle förstå mig. Och så kom ju uppsatserna, första uppsatsen som jag skrev hade jag förberett mig ordentligt och börjat läsa tidigt, men ändå så satt jag där 12 timmar innan deadline och hade inte mycket skrivet och visste inte vad jag skulle skriva. Kanske berodde det på att jag hade valt att jämföra två helt olika filosofer, och som vanligt alltså gjort det svårare än nödvändigt för mig. Det var mitt första möte med min växande prestations ångest.

Jag gjorde ändå relativt bra ifrån mig i ettan, för jag jobbade hårt och var nog den enda som gjorde det trots att ettans betyg inte räknas. Den underligaste uppgiften och som vi fick bäst betyg på var när vi gjorde en presentation om tjetjenien konflikten i ryssland. Men jag tror att mitt hårda arbete i mångt och mycket har lönat sig, för jag har koll på saker och ting, och kan även nu knyta an till saker som skedde då i ettan. Men i övrigt så var ettan lite av ett akademiskt vakuum, jag hade inte riktigt koll på vad jag var intresserad av eller hur jag skulle knyta an det jag var intresserad av till det jag lärde mig. Kanske är det alltid så i grundkurser, att det är så generellt att det är svårt att få fokus. Men nyhetens behag och introduktionen till en helt ny värld gjorde ändå att jag uppehöll ett intresse för det hela. Jag minns fortfarande alla uppsatser jag skrev i ettan, det var British politics om EU, political analysis om democracy, comparative poltics om frankrike och ryssland, det var Matters of life and death om döden och abort, det var philosophy of religion om cosmological objection, det var human rights om just war och kvinlig könsstympning och det var globalisation of poltics om kalla kriget. Banne mig vad produktivt det var! Och här sitter jag och panikar över en uppsats!

Istället för sömn (en rip-off och kommentar till Isabelle)

Jag borde egentligen sova, för jag har satt alarmet på klockan 07.30 imorgon och min kropp har hela dagen skrikit efter sömn. Men som så många andra gånger så när jag väl ligger i sängen bestämmer sig min hjärna för att producera.(klockan är alltså halv tre, och jag är förkyld, detta kanske inte blir den mest samanhängande kommentaren, so please be gentle och ha förståelse)

Denna gång min hjärna går på högvarv är det tankar angående vad som verkar ha blivit en dikotomi mellan den duktiga flickan/kvinnan och det slarviga geniet. Det börjar hos Isabelle, som verkar vilja komma till sans med sin förvirring, och hittar en förklaring i det manliga geniets 'charmiga' 'legitimt grava förvirring'. Den är tillåten, omgivningen accepterar denna typ av förvirring, även om det kanske, precis som Isabel tar upp ibland är otroligt medvetet och genomtänkt. Isabelle ser orsaken till detta att det är ganska charmigt, men jag vet inte om jag håller med. Efter att ha bott med två, möjligtvis tre, av dessa manliga slarviga genier tror jag snarare att det är uppgivenhet som gör att vi accepterar. Vi förstår, och accepterar, att det helt enkelt inte finns så mycket att göra åt förvirringen eller latheten, utan gör det bara. Jag tyckte inte att det var ett dugg charmigt att de lämnade köket som en krigszon efter att de hade lagat mat, och om inte jag var där och städade upp det skulle det inte bli diskat eller städat någonsin.
Men här kommer genuset in, och Isabels uppror, acceptansen kan ses som en typisk kvinnlig 'egenskap', och detta sätts inom '' för att det antagligen är mer en produkt av kultur och uppfostran än en egenskap i personlig bemärkelse, eftersom, precis som diskussionen har kommit till genom Julia och Isobel, det oftast är en kvinna som 'har egenskapen' sopa upp spillrorna efter geniet. Se till att geniets verklighet fungerar, och i mitt fall se till att ingen av oss blev matförgiftad. Isabel vill sluta skämmas för att vara slarvig, för det är det hon får göra som kvinna, medans mannens slarvighet ses som ett tecken på att vi har ett geni att göra med.
Men, precis som Julia och Isobel kommenterar så är det kanske inte rätt väg att gå. Det finns kanske något att hämta i att torka upp efter sig, ta ansvar för sina handlingar, och ge tillbaka till dem som ger dig något. Det finns mycket att få genom att visa empati. Visst att det krävs att man ger lite, att man tänker lite på andra och gör det där jobbiga som att ta ansvar. Men det är inte denna förebild vi ska sträva efter, varför sträva efter att vara en arrogant intollerant egoist? Sure att du kanske lyckas konentrera dig på dina intellektuella kvaliteer och därmed utveckla dem, men seriöst, vad har du vunnit? Brist på social kompetens? Brist på respekt och hyfs?
Isobel nämner att det under denna hyllning av det slarviga geniet ligger en extremindividualism, och det är inte en lång koppling till Elins senaste inlägg om att vi kanske har ett ansvar att ta hand om varandra.
Jag håller med i detta, och jag har starka issues med individualismen som har övertagit vår kultur. Det som jag också blir otroligt frustrerad över är att det är den som tänker på andra som måste ändra på sig. Detta var definitivt starkt påtagligt då jag bodde med de två/tre genierna, det var jag som ville ha ordning och städat i huset som var den som skulle ändra på mig, jag projicerade mitt sätt att leva på dem och det var jag som skulle slappna av lite. Det är hur tydligt som helst att detta är en feministisk fråga, det 'manliga' draget- individualismen och allt som kommer med det, är det som prioriteras och värderas, medans det 'kvinnliga' draget- empatin är det som man vill komma ifrån. Detta om det manliga och kvinnliga skriver Julia och Isobel väldigt bra om. Och för att ännu en gång knyta an till Elin, om vi anser att det är mannens individualistiska drag vi ska leva upp till, så är det ju förbannat synd om alla kvinnor som blir uppfostrade till att inte vara slarviga, för då måste de hela tiden motarbeta antingen det de blir uppfostrade till och bete sig enligt det manliga idealet, eller att acceptera sin uppfostran och därmed acceptera underkastelse. Hur vi än väljer så förlorar kvinnan, och hon görs i båda situationerna till någon typ av offer.* Men detta är inte rätt väg att gå, utan det är snarare, som Julia och Isobel argumenterar, bättre att lägga värde i empatin och respekten för din omgivning.

Men det är inte bara en fråga om manligt och kvinnligt när det kommer till om vi diskar eller inte utan det hanldar om att det ännu en gång är den 'manliga' kvaliten som blir mallen. Precis som Elin påpekar så har vi kanske tappat bort empatin i vårt individfixerade samhälle, och detta kan ses som roten till många av de problem som vi har i samhället idag. Mina två akademiska förebilder Colin Hay och Gerry Stoker har ju gjort precis denna anlys av dagens politiska klimat med mer enfråge engagemang, marketisering av politiken och lågt deltagande i den formella politiken. Elin frågar vilket ansvar vi har för varandra, om vi har något, jag vill fråga vad vi har för ansvar för det vi har gemensamt. Som vår demokrati eller vår miljö. Det skriks efter kollektiva lösningar, internationella övergripande förslag och fördrag, men inget av detta kommer att ske så länge vi tänker på varandra bara som individer som inte behöver ta något ansvar. Vi måste lägga värde i det kollektiva, vi måste börja bry oss om varandra och det vi har tillsammans för att vår samlevnad ska fungera. Ett samhälle är inte ett samhälle utan de kollektiva elementen av det, och dessa kan var förtryckande, så som patriarkin, men även skapa en gemenskap och kollektiv identitiet som jag tror att vi alla behöver någon gång. Men varför individualismen har fått ett sådant genomslag är för rädlsan för det kollektivas makt, vi vill behålla vårt självbestämmande och vår frihet, vi vill kanske vara det slarviga geniet, för då är vi ändå individer. Men jag tror att vi måste komma över vråldjupet mellan individualism och kollektivism, det går att vara individualistisk kollektivist. Även om det låter som en contradiction in terms, så tror jag att det går, det handlar bara om att se att det är olika nivåer av existens. Vi har en del som är kollektiv där vi identifierar med andra och en annan del där vi står själva och bryter oss loss från likriktningen. De två krafterna arbetar tillsammans men mot varandra. Och jag tror att vi ständigt måste jobba på att hitta balansen.


*Och självklart kan vi här ta en diskussion om kön och genus, där de kvinnliga egenskaperna inte alltid finns hos en biologisk kvinna, och vise versa. Men, könsrollerna har en biologisk grund, inte i att de kommer från biologin álá grottmänniskor, utan att om man är en biologisk kvinna får man vissa förväntningar på sig från samhället, och uppforstras till att bete sig på ett visst sätt, så att föreställningarna får en viss resonans. Men eftersom det är en föreställning, eller social konstruktion, så kan varje individ göra motsatt förväntningarna.

Kärlek del 1

Äntligen kommer nästa del i följetongen om mitt liv i Sheffield. Tanken var ju att detta skulle skrivas under sommaren när Sheffield fortfarande var färskt i minnet och inte hade påverkats av de nya intrycken i Southampton. Men det blev inte så, sommaren var lång men gick fort, och inget blev ju egentligen skrivet. Jag undrar egentligen vad vitsen av detta är, jag har ju bloggat kontinuerligt, så det blir ju bara en repris av det hela. Men det kanske behövs, som ett avslut på tiden i Sheffield. Kanske som ett avslut på detta narcissistiska känslodravel.
Hur som helst har vi nu kommit till den första delen i Emilou och Kärleken. Det är nog denna del som är mest intressant eftersom denna del inkluderar dels det längsta 'förhållandet' och dels det med starkast känslor.
Vi börjar från början. De internationella vännerna som jag lärde känna på hösten blev inte bara mina vänner, utan en av dem, den 28årige tysken, blev även något av en pojkvän. Till en början var jag, eller min hjärna, emot det, han var gammal, inte så snygg och Tysk för fan! Men tidns nog vände dessa känslor och jag erkände för mig själv att jag nog kände något för denna man. Redan här bör väl varningsklockor ringa eftersom det var en övertalningsprocess att få mig att gilla honom, men kanske ligger det mer hos mig och min självbild (typ jag måste övertala mig själv om att denna person verkligen vill ha mig för att kunna acceptera eller våga känna något för den) eftersom det var precis samma sak med Herr M. Men, när jag väl hade övertalat mig själv om detta, eller nära slutet på den processen så har jag och tysken ett snack där han säger att det inte kan bli något riktigt på grund av vår åldersskillnad och att han bara skulle vara i Sheffield ett år. Så vi har ett 'öppet' förhållande, men det gällde ju bara i terorin, ingen av oss var egentligen ute och hånglade med andra människor, inte då i alla fall. Vi betedde oss som ett par under hösten, gick på promenader i regnet, drack vin och kollade på film, och det är väl det närmsta jag kommit ett förhållande på många år.
Under våren blev det dock annorlunda, för samtidigt som jag började bryta mig loss från höstvännerna så blev det att jag bröt mig loss från tysken, för han var ju del av den kretsen. Jag såg inget problem i det hela eftersom vi hade ett öppet förhållande utan förpliktelser. Just detta var vi uppenbarligen inte överrens om. Jag hade när vi hade det snacket stängt av alla mina känslor, inte tillåtit mig att känna mer än något tillfälligt, inte låtit mig fästas vid honom. Om min irritation över praktiskt taget allt han gjorde kom från denna ovilja att fästa mig vid honom eller om min ovilja att fästa mig vid honom kom från irritationsmomenten är en hönan eller ägget situation som jag låter hänga i luften. Antagligen bidrog de till varandra. Så när jag kände behovet av att bryta mig loss såg jag inga problem med det, men det gjorde han. Han ville träffas, han ville ha kärlek. Till saken hör att jag hade ofantligt mycket att göra i skolan också och därför hade begränsat med tid att ses, så jag var tvungen att prioritera, och han kom efter boxningen och mina nya vänner. Detta var Tysken inte riktigt med på, han hade under tiden utvecklat känslor för mig och då när jag kallblodigt började skärma av och göra andra prioriteringar blev han svartsjuk. Denna svartsjuka ledde honom till att göra helt irrationella saker som var menade att visa hans starka känslor för mig, antar jag, och som i ett annat sammanhang kanske skulle kunna tolkas så, men för mig då såg jag det bara som enorm irritaiton och nästan stalker aktigt. Så jag tog naturligtvis mer avstånd ju mer känslor han visade. Kulmen nåddes när han konfronterade mig i biblioteket, jag vad benhård mot honom och han sedan stötte på Abi och började störtgråta.
Det är lustigt, denna sida av mig, den strikt rationella som prioriterar och inte känner utan handlar kommer bara fram i vissa stunder. Då jag är pressad på något sätt, ofta känslomässigt. Jag har gått för långt i kompromisser med mig själv och kan helt enkelt inte komma ur det på ett snyggt sätt, så jag måste skära radikalt. När jag pratade om denna situation med min syster Anna så utbrast hon att hon inte skulle vilja bli kär i mig. Men det hon inte förstod var att jag bara agerade utifrån det han hade lagt ned som premiss. Vi var bara tillfälliga, och om han kunde få säga det med sin tidsplan som grund, kunde väl jag få bryta upp tidigare om jag ville det. Jag såg det väldigt pragmatiskt, för det var så relationen var. Den skulle ta slut efter en viss tidspunkt, jag bara flyttade den lite närmre i tiden för att funka med mina premisser.
Under denna tid så hade jag ju också kärleken till boxningen som konkurrerade med eventuella relationer till män. Och med boxningen så kom flirtandet och boxarna. Det var och är ju ganska ovanligt att tjejer boxas, så jag väckte en del uppmärksamhet där i källaren, speciellt eftersom jag inte var rädd att sparras och var väldigt seriös i min träning. Så under våren gick jag på en hel del 'dejter' eller öl efter träningen som vi kallade dem. Och detta utvecklades ju ännu mer i tvåan. Men jag insåg då under våren att det fanns mycket mer där ute än den tyska 28åringen, och att jag inte ville ha det jag fick. För det jag fick var helt enkelt något som begränsade mig i mitt nuvarande liv, men bara var där tillfälligt. Jag var helt enkelt inte beredd att uppoffra att bygga relationer eller ha kul för något som jag visste inte skulle vara. Det var väldigt enkel, men hård logik, samma resonemang som med vännerna.
Kanske mycket tack vare det goda självförtroende och jävlar anamma som boxningen och boxningsflirtandet utvecklade så raggade jag upp golfaren där i april någon gång. Vi var på en klubb och gick förbi varandra och fick ögonkontakt ett antal gånger och började tillslut prata, och i slutet av kvällen bytte vi nummer. Vi smsade en del och bestämde tid för en dejt. Jag var skiträdd, men uppspelt när jag gav mig ut i regnet för att träffa honom. Han var fantastiskt rolig och vi hade verkligen samma typ av humor, vi drack oss jättefulla och bröt alla dejtingregler genom att både hångla offentligt och gå hem till mig på första dejten. Men han var fin, och vi träffades ett antal fler gånger. Golfaren var någon som jag verkligen kunde se mig själv tillsammans med. Men så kom sommaren och jag åkte hem till Sverige, jag var nära på att inte åka hem utan stanna i Sheffield över sommaren och söka ett jobb. Men den pragmatiska sidan hos mig ansåg att jag inte kunde göra det 'för' en kille. Så här i efterhand kan jag kanske se att det skulle kunnat vara lika mycket 'för' mina vänner och för att jag gillade Sheffield, men det var inte så många som stannade under den sommaren, och jag ville inte vara 'utlämnad' till att bara ha honom när det inte var så seriöst än. Och inte att förglömma så hade att stanna i Sheffield under sommaren varit att välja emot familjen och vännerna hemma i Sverige. Sommaren och de andra loven var liksom deras tid, den tid då jag kom hem och landade.
Jag vet inte vad denna kärlekshistoria har sagt om mig, kanske att jag går mer på hjärna än hjärta. Att jag är en hardcore egoist som sätter mig själv i första rummet och bara gör det som jag vet att jag i längden kommer att må bra av. Jag tar inga risker när det kommer till känslor. Och det är kanske sant. Men samtidigt bygger jag luftslott, jag skapar förväntnignar, jag drömmer och önskar att jag ska hitta rätt. Att det ska funka, inte bara personkemi, utan ju också tajming. Det har varit svårt att ha liv i England och Sverige när det kommer till romanser, för båda liven har varit någorlunda tillfälliga och jag har vetat att ett längre uppbrott ligger i den snara framtiden och då har jag helt enkelt inte kunnat se, eller det har inte kunnat bli, någon egentlig framtid. Och till viss mån tror jag att för att våga känna kärleken, eller kanske lita på kärleken, för jag var ju väldigt kär i Golfaren och kanske lite kär i Tysken, så måste man se en framtid där kärleken får plats och är på riktigt. Men när man lever två liv är tajmingen väldigt viktig.
Så vad har vi lärt oss? Kanske att min syster har rätt, bli fanemig inte kär i mig!

Uppdatering

Idag träffade jag de som går samma kurs som jag.
Först var jag lite hämmad, för vi träffades alla i ett rum, och ingen verkade vilja ta kontakt. I en sekund, minut eller vad man nu vill kalla den stunden som jag kände så, så panikade jag. Jag trodde ett tag att min MSc (jag har ikväll lärt mig att göra skilnad, och de tär en väsentlig skillnad mellan MA och MSc) skulle bli som den här första veckan. Den första veckan som också var som första året. Då jag bara hängde med de internationella, och visst, hade kul och fick häftiga utbyten, men jag visste att jag skulle vara där längre än dem, så jag behövde skapa ett liv där. På ett helt annat sätt än dem. Jag behövde leva för framtiden, inte bara för stunden.
Hur som helst övergick paniken i lugn då T, en ny T, också letade efter utgången i det som är min nya fakultet som mer liknar en labyrint (trots att det är en fyrkant) än en byggnad. Vi började prata och gick sedan för at fika. När vi gick in till cafét så mötte vi några som vi kännde igen från morgonmötet och fikade med alla dem. Det blev lite så där konstigt som när en grupp träffas, att alla pratar i mun på varandra eller inte pratar alls. Men det var okej, för det känndes som om vi fick igång en hel del diskussioner och snack ändå.
Mitt på dagen bjöds det på lunch från vår skola, vi satt på golvet, var ivägen (för dem som ville igenom dörren som vi typ blockerade) och kände av varandras nivåer och ställningstaganden.
De flesta av dem, förutom T, gör en vanlig vidareutbildning, vi gör en som leder till forskning. Och det märks nästan, jag har mitt ämne som jag bryr mig om, T har en väldigt teoretisk syn på saker, och ställer de komplicerade frågorna, de andra har ett intresse, men håller sig på en ganska grundläggande nivå. Men, det sagt, så är det ju bara olika typer av intressen, olika vägar att gå, olika frågor att ställa och olika stimulans.
Men kontentan är att jag trivs. Jag trivs otroligt bra. Folket jag träffat hittils synkar jag med på ett riktigt bra sätt, och det verkar som om vi är överrens om det (A höll med mig om det på puben ikväll). Vi är helt enkelt ett bra gäng som råkat sammanstråla under den första dagen.
Det bästa med att jag trivs är att jag är så bekväm. Som ikväll så stannade jag kvar efter att mina kompisar gått hem(!) och snackade med folk som råkade göra liknande kurser som jag. Jag är helt enkelt en re-fresher, jag återlivar första årets nyfikenhet och vänlighet till folk, men jag har en trygghet som jag saknade som fresher.
Som grädde på mostet så träffade jag idag en av mina gamla semnarieledare från Sheffield, som jag kom väldigt bra överrens med, och som också skrev en av mina rekomendationer.Hon hade också kommit till södern och ska undervisa typ alla av mina kompisar, och hon föreslog att vi skulle fika någon dag. Denna grädde gör att jag trivs ännu mer, för jag vet att inte bara så trivs jag med mina kursare som jag kommer att vara med i ett år framöver, utan jag trivs med personalen på fakulteten, som jag kommer vara med fyra år framöver!
Detta är säkerligen alldeles osammanhängande och bara deskriptivt, men det är så det blir när man har hängt med folk på en pub.

Lite bort-längtan

det är egenligen underlig att man, eller kanske jag, känner som mest bort-längtan när det är som bäst. Ikväll var vi på en klubb, en sådan där klubb som jag vanligtvis inte gillar, men som funkar om det känns rätt. Och ikväll kändes det rätt. Trots att det var med en del av de som känns lite obekväma, på det sättet att man inte är riktigt säker på om de fattar vad man menar eller om man själv fattar vad de menar. Men där på dansgolvet så spelade det ingen roll om vi fattade eller inte, vi bara dansade.
Men mitt i detta bra, så när jag nu kommer hem, hem till mitt nya rum, det med den stora garderoben och fönsterkarmen, så är det någonannanstans jag vill. Det är både hem till Sverige och till Sheffield, på samma gång. Så egentligen är det ju inte Hem, utan bort. Kanske är det för att jag vet att kvällen, som var riktigt bra, hade varit fantastisk med de som jag verkligen känner mycket för. Att om jag kan ha så kul med nya bekanta, tänk då hur bra det hade varit med mina käraste.
Jag saknar er. Jag saknar er massor, i varje ögonblick, hela tiden. Och som allra mest när jag har det fantastiskt.

Den stora flytten

Igår gick alltså flyttlasset till Southampton. Bilen räckte nästan till, fick överge ett par saker hos mormor. Men rummet är typ fullt nu ändå. Saknar lite förvaring så ännu så länge ligger alla mina skärp på golvet och alla smink och hårsaker ska vi inte ens börja att prata om...
Imorse var jag och käraste moster nere vid vattnet, det är inte riktigt havet eftersom Southampton ligger i en lång vik där en flod mynnar ut, men det var vatten. Jag trivs vid vatten, och jag kände direkt att jag verkligen kommer att gilla att bo här. Det kände jag i och för sig redan när jag google-street-viewade området som jag bor i, ett väldigt mysigt område med lummiga ekträd som skapar aller och lövhögar som man kan släpa fötterna igenom. Det kände jag också när vi körde in på området som jag bor på och såg de gamla tegelhusen omgivna av samma lummiga ekskog. Och inte minst kände jag det när jag klev in i mitt rum och upptäckte den breda fönsterbrädan och den stora garderoben. Jag visste då att jag gillade Southampton. Trots att madrassen är som att sova på konservburkar, bara ett av mina tre eluttag fungerar, jag behöver ladda på elmätaren med pengar och jag verkar ha blivit ihopföst med de internationella postgraduate studenterna. Allt det går att ha överseende med för att jag har min stora garderob, mitt fönsterbräde, skogen och havet.
Det här kommer att bli bra.

eller eh

det där första inlägget om vännerna, det kom ju innan det jag skrev tidigare. bara för att det sparades som datumet då jag började skriva det. försökte fippla med när det skulle publiceras, men det funkade ju inte. så, här är det , alla andra inlägg från första terminen kan man ju läsa här, och andra terminens bravader kan man ju läsa om här, men fubba inte i denna kronologiska historia, utan läs bara fram till juni!

11903?

Föresten undrar jag vad som skett med min counter där nere i högra hörnet. Den har hållit sig på något tusental under hela min bloggtid, men nu har den fått fnatt och gått upp till nästan 12000. Har jag blivit spammad? Eller har min bloggläsarkrets plötsligt, helt utan mitt vetande, utvidgats radikalt? Kanske har den bara fått fnatt.

Hösten och uppbrotten

De där utlovade utvärderande inläggen från min tid i Sheffield dröjer som kanske har märkts. Men de är på väg, jag lovar. Det första ligger redan som ett utkast som bara behöver skrivas klart.
Det är bara det att jag har så mycket-lite att göra. Alltså, mycket småsaker att göra. Som att hänga med folk, hjälpa syrran och pappa med grejer, röja ut mitt rum, få ordning på flytten osv. Alltså saker att göra innan jag åker tillbaka.
Hösten, eller september, betyder ju just det för mig, att åka tillbaka; uppbrott. För de flesta betyder september uppstart, nystart och återseende. Men allt det kommer ju en månad senare för mig, det kommer ju först i slutet av september eller början av oktober. Då kommer återseendet, uppstarten och nystarten. Men September betyder mest uppbrott från det jag har här hemma.
Det är ändå lite lustigt det här med uppbrott, för första gången jag åkte var det ett jäkla stohej det var avskedsfester, presenter och tårar. Massa fina ord och lyckönskningar, det låg spänning och förväntan i luften och det pirrade i magen och ända ut i tåspetsarna när jag tänkte på det jag hade framför mig. Jag var redo att åka, redo för utmaningen. Samtidigt kände jag ju självklart en viss sorgsenhet över att lämna familj, vänner och Sverige; de som var så fina och sa så fina ord om vad jag betydde för dem, men det finaste var nog tårarna. De som visade mer känslor än vad orden någonsin kunde uttrycka. Och som vi grät! Mamma sprang tårögd efter flygbussen som jag satt på och knackade på fönstret där jag satt med lika tåriga ögo. Detta trots att vi skulle ses bara en vecka senare när de kom över till England med en bil fullastad av den materiella delen av mitt liv. Det avskedet där måste ha betytt mycket mer än, 'Hej då, vi ses om en vecka!' Det måste ha varit ett farväl av minsting-dottern, och denna dotter flyttar längst första gången hon flyttar.
Men allteftersom har avskeden avtagit, blivit mindre spektakulära, mindre anmärkningsvärda och mindre dramatiska. Och inte minst mindre tårar! De har blivit som 'jahaja, hej då igen då, vi ses väl om ett tag' Där ett tag kanske låter som nästa vecka,men vi alla vet betyder typ tre månader. Mitt flackande fram och tillbaka har blivit vardag och något som vi vant oss vid.
Men denna höst betyder nog flytten något mer. Denna höst är flytten mer definitiv, mer permanent. Jag kommer inte komma hem lika mycket de kommande åren, och definitivt inte under så lång period under sommaren. Men det försvinner nästan lite i vardagen i att jag åker tillbaka.
Denna flytt är inte bara en annan typ av avsked heller, utan det är en annan typ av uppstart. Jag ska börja en ny utbildning på ett helt nytt ställe, så det blir egentligen inget återseende, bara nytt nytt nytt. Men också detta glömms bort i vardagen i att jag åker. Jag har inte riktigt känt samma spänning och förväntan som jag gjorde den 11 september 2006. Kanske är det för att jag typ vet vad som väntar, eller så är det bara för att jag är van att åka.
Jag blir alltid lite melankolisk om hösten för att när alla andra börjar på nytt och har sina återseenden avslutar jag och har bara uppbrottet framför mig. Det blir liksom ett tidigt uppbrott med alla som återser sina gamla klasskompisar eller jobbarkompisar. Ett uppbrott medans jag är här, som skapar ett vakuum. Vad ska jag göra medans? Innan det riktiga uppbrottet som leder till min uppstart?
Men jag undrar vad som gjort att avskeden inte känns lika mycket längre, inte är lika dramatiska eller tårfyllda. Kanske är det för att jag vet att jag har ett liv där borta, kanske är det för att jag vet att livet här i någon mån finns kvar.

Vänner del 1

Ettan, det var året som jag hade längtat efter och bävat inför så länge, och det var vännerna som jag var mest nervös över. Skulle jag trivas, ha lätt att få kompisar och känna mig trygg och säker?
Året började ju med att jag träffade alla de där masterstudenterna på international orientation week. Av någon anledning så drog jag mig alltid då till de äldre, de som inte var 18 och just flyttat hemifrån. Jag kände mig inte riktigt bekväm med de på min kurs, det var så stor skillnad på oss; de hade kommit till Univeristietet för att komma ifrån föräldrarnas övervakning och leva studentlivet, jag hade flyttat från Sverige och lämnat familj, vänner och trygghet bakom mig för att plugga. Jag ville lära mig, de ville supa. Så jag hängde med de som kommit längre i livet, men tyvärr innebar inte det alltid att vi ville samma saker, hade samma intressen eller värderingar. Och det främsta var kanske att de bara skulle vara där ett år och jag tre. Jag skulle etablera ett liv där, de var där tillfälligt. Det blev svårt att balansera, och jag skärmade av mig från de på min kurs genom att, man kan väl nästan säga, se ned på deras ungdom, samtidigt som att det var med dem som jag behövde komma överrens, knyta band och hänga för det var med dem som jag skulle spendera kommande tre år. Det var en väldigt jobbig konflikt där även om jag hade kul med masterstudenterna under hösten började inse att det inte funkade, samtidigt som jag inte direkt hade något alternativ.
Så i viss mån besannades alla mina största farhågor den där första terminen, jag kände mig inte riktigt bekväm med England och det Universitetet hade att erbjuda mig, så jag ville bara hem. Och detta färgade mycket av första terminen, då jag spenderade många timmar gråtandes i telefon med mamma och pappa som peppade mig till att fortsätta kämpa och hitta saker att göra för att få mig att trivas.
Det måste vart svårt för Abi, hon som var min närmsta kompis på kursen, hon som räddade mig från det första hemska boendet och som jag trivdes bra med. Jag var ju missnöjd med hela min existens. Men hon var mitt hopp och den som öppnade dörren till det riktiga freshers livet, och hon skulle ju vara där framöver också. Första terminen gav ju även Martin, och han är väl ett kapitel för sig som det skrivits, ältats och tänkts tillräckligt om.
Så andra terminen tog jag tag i mig själv och började boxas, jag träffade annat folk och hade min egen grej, jag ockuperade min tid och mina tankar på något annat än att försöka få det perfekta livet som jag hade föreställt mig. Boxningen blev liksom min egen grej, ett intresse, och ett andnignshål där jag träffade en massa annat folk, folk som inte alla pluggade, och de som pluggade pluggade inte på samma universitet eller samma kurs. Det blev något att se fram emot. Boxningen var riktigt kul, men jag har inte riktigt lyckats komma tillbaka till den lika intensivt som jag gjorde då under ettan. Kanske för att jag inte behövt det andningshålet.
Andra terminen bjöd även på andra trevligheter, i och med att boendesituationen löste sig i och med att Martin hookade up med Ben, Alasdair och Emily så började jag hänga med dem, både för att lära känna dem, men också genom att vi letade hus tillsammans. Jag kom in i ett gäng och häng som jag började trivas med, och jag slappnade av och njuta av studentlivet. Under första veckan på andra terminen träffade jag även Marta. Vi hade ett seminariutm tillsammans i 'Comparative Politics' och jag satt hela tiden och pratade om Sverige, för även om jag varit en anglofil i hela mitt liv och började känna mig hemma i England, så har jag märkt att Sverige ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Marta kom då fram till mig efter seminariet och frågade om jag pratade Svenska, jag blev först nästan lite förnärmad, varför skulle jag inte prata Svenska?? Men tydligen hade hon stött på många utlandsboende som snackade om sitt ursprung, men bott utomlands hela sitt liv så de inte ens kunde språket. Men, det utvecklade sig till en nära vänskap under de kommande åren, och jag är väldigt glad åt att ha lärt känna Marta. Alla de bekanskaperna gjorde att jag började se ett liv framför mig i Sheffield, ett liv som jag såg fram emot.
Men samtidigt som jag började trivas mer och därmed fick fler vänner så blev det ju konflikter. Folk blev svartsjuka på varandra, och jag drogs åt alla olika håll och klarade inte av att koordinera. Jan och Abi blev båda svartsjuka på Ben som jag pluggade med och skulle bo med, och jag var väl kanske lite onödigt hård mot dem båda. Jag undrar varför det ska bli så jämt, att folk blir sura för att man har andra vänner och andra intressen. Visst att jag tycker att det är jätteskönt att bli 'en i gänget' och vara självklar, och det är väl något som jag alltid har strävat efter och velat vara. Men samtidigt klarar jag inte av de kraven som blir då(från vissa, självklart inte alla) man inte, enligt dem, helhjärtat upplåter all sin tid till deras umgänge. Eller om man, ve och fasa, har andra vänner som man har det trevligt med! Utan dem! Denna balans hade jag väldigt svårt med under ettan, jag ville inte offra självklarheten samtidigt som jag inte ville gå miste om trevligheten. Tidigare har jag löst dessa konflikter genom att spärra av delar av mitt liv, det var livet i Saltis under veckorna, och livet i VH under helgerna. Sedan tog kanske Saltis över, för att sedan under sabbatsåret minimeras till förmån för VH igen. Men nu var jag tvungen till att multitaska, och även om jag kan göra det rätt bra när det gäller mina grejer, så har jag ofantligt svårt för det när andra kommer in i bilden, för jag vill ju vara alla till lags. Jag vill vara överallt hela tiden, inte gå miste om något eller prioritera bort någon. Inte behöva säga till någon att jag inte kan komma med på det där de bjuder med mig på för att jag är upptagen med annat. Eller, det värsta, hamna i en situation där jag inte kan bjuda med någon som frågar på det jag ska göra. Så var det nämligen på grund av Abi och Bens frostiga relation. Om jag skulle göra något med Ben och Alasdair kunde jag inte bjuda med Abi, för jag visste att det skulle bli obekvämt. Och detta gjorde såklart Abi ledsen. Så jag hamnade i en obekväm situation där jag nog tog för mycket ansvar för mina vänners välbefinnande.
Jag lärde mig ändå väldigt mycket under mitt första år. Och trots att första terminen fylldes av tårar så blev det ju bättre. Tårarna fick mig väl att ändå inse vad det var jag ville ha, och att det bara skulle ske om jag gjorde något åt det. Trots att jag är fullt medveten om att bara man själv kan ta ansvar för sin egen situation så hade jag nog förväntat mig att England skulle bli en vändning. Att jag skulle förändras endast av bytet av geografiskt läge, att mitt sätt att vara bland folk och se på sociala situationer skulle ändras av en flygresa. När detta inte skedde är nog den sunda reaktionen att gråta och längta hem. Där hade jag ju tryggheten, där visste jag hur det låg till, och jag hade Lövis-hemma som alltid kunde ge mig en automatisk boost av lugn. Nu var jag tvungen att hitta det lugnet i mig själv, på ett nytt sätt, och det började jag väl till viss mån göra under andra terminen. Jag är inte helt och fullt färdig med den processen, men det kanske man aldrig blir, eller kanske inte bör bli.

Jag vill bara att det ska vara riktigt dåligt väder

Idag så har jag suttit inne hela dagen, jag har suttit inne och läst. Läst seriösa grejer, oseriösa grejer, halvseriösa grejer och lite facebookande på det. Och trots att jag ju njuter av att läsa alla dessa grejer, jag gillar det, det är roligt, intressant och bra, så får jag asadåligt samvete. Jag har ju bara suttit inne och läst, denna fina dag då jag är i Strängnäs. Eller inte riktigt, jag var ute och åt lunch med mamma och så gick jag en liten promenad och stannade till i några butiker på vägen, men insåg då att jag bara ville handla, och var då tvungen att gå hem eftersom jag är luspank och lever på lånade pengar.
Jag gillar att läsa, men känslan förtas lite av det dåliga samvete jag känner när det känns som om man borde vara ute och njuta av det (halv-)fina vädret och den friska luften. Jag satt en stund på balkongen, men det blev lite för kallt för det blåser så på första våningen, och om jag har balkongdörren öppen för att njuta av den där friska luften så blåste nästan halva lägenheten ut...Så jag har mest suttit inne och läst, utan särskillt mycket frisk luft. Och jag har dåligt samvete för det. Allt skulle kännas så mycket bättre om det bara var dåligt väder, då skulle jag kunna sitta inne och kolla på grejer på internet eller läsa utan dåligt samvete. Eller kanske om det var riktigt fint väder, då skulle jag kunna sitta på balkongen och sola, eller gå till parken. Men nu när det är överhängande risk för regn och kallt så känns det inte så pepp. Detta mellanväder gör liksom att man går i limbo mellan innesittare och utenjutare, och just idag valde jag att vara lite innesittare, men med ångest. Allt skulle vara så mycket lättare om det bara var riktigt dåligt väder.