Emilou och jobbet kanske kanske TRE MÅNDADER TILL!!

I fredags pratade min handledare med vår chef om det där med att jag skulle sluta den 14e maj. Och idag så berättade han att chefen ville att jag skulle stanna tre månader till!!!!
Detta kommer ju egentligen inte så jättemycket som en överraskning eftersom jag råkade gå förbi dem när de pratade om det i fredags, och typ hörde något om detta. Men jag visste ju inte. De kunde ha pratat om någon annan, de kunde ha ändrat sig efter att jag hörde dem prata om det. Så jag lade inte så mycket vikt i det hela.
Men så idag så pratade jag och min handledare igen, och då sa han att chefen ville att jag skulle stanna tre månader till!
Som tur var hade jag ju hört dem prata om det, så jag hade hunnit tänka lite på det (men jag vet inte hur trovärdigt mitt pokerface var egentligen). Och det jag kommit fram till var att om det behövdes för rapporten, ja då kunde jag tänka mig att stanna. Men jag ville inte stanna för stannandets skull, bara för att jag gillade det, och de gillade mig. Och min handledare sa att även om rapporten blev klar i tid, vilket inte var helt säkert, så behövde den ju liksom kommuniceras efteråt, typ gå ut till departement och prata om rekomendationerna som vi fört fram. Så visst kunde jag behövas för rapporten.
Så jag sa ja! Och nu håller vi på att kolla hur detta kan lösas. Förhoppningsvis ställer det inte till några problem.
Men sen tror jag att jag kanske tabbade mig lite när jag hade ett litet meet and greet med vår chef, då hon frågade om jag kunde tänka mig att 'branch out' och jag började prata om hur rapporten är så bra för den ger mig en massa olika typer av uppgifter. Alltså gav inget klart svar på frågan. Bra jobbat. Och så snackade jag skit om ett annat team. Hon kanske ångrar sig nu.

Emilou och dubbeldäckaren

Det är som en helt annan värld på övre våningen på dubbeldäckaren. Ingen står, ingen trängsel, inga dörrar som öppnas, ingen som klämmer sig förbi, ingen motor som brummar rätt i ditt öra. Det är liksom lite tystare, lite lugnare. Och så set man var bussen åker, lite ovanifrån. Att sitta på övervåningen gör resan till jobbet lite behagligare, man kan till och med slumra till lite.

Emilou och att springa in i väggen

Efter snart tre intensiva veckor då jag satt jävligt hög standard för mig själv, eller hit the ground running, som min chef sa, så har jag nu sprungit in i en tjock jävla betongvägg av brist på motivation. Jag kommer inte på något smart alls utan sitter mest och stirrar på dataskärmen och har ont i en rad olika kroppsdelar. jag har inte ens lust att ta tag i saker.
Jag visste att denna dag skulle komma, dagen då flytet tog slut och saker blev svårt. Och istället för att se det balanserat som jag förut trodde att jag skulle göra, så skapar topparna på berg och dalbanan nu mest ångest. Varför är jag inte lika kreativ som jag var förut?
Just nu vill jag bara hem och lägga mig i sängen. Men jag har ett möte kvar. Och så måste jag handla.
Jag har verkligen inte fått något gjort idag!

Om bara mensvärk kunde försvinna på det sättet också skulle jag vara otroligt tacksam!

Emilou och trasiga kroppen

I torsdagskväll när jag hurtigsprommenerade hem från jobbet i mina supersnygga snörkängor med en liten klack så trampade jag snett. Det gjorde liksom inte ont då när jag trampade snett, men under kvällen så började det göra ofantligt ont i foten. Men det var liksom inte muskelont som när man stukat foten, utan det var liksom i benen i foten. Det var heller inte svullet och gjorde bara ont i en viss vinkel när jag gick. Och ibland var det ganska okej och ibland kunde jag inte stödja alls.
Så jag haltade runt på konferensen i helgen, försökte vila den så mycket som möjligt. Men eftersom det inte blivit någe bättre under helgen bestämde jag mig igår för att gå till doktorn. Jag kollade till och med upp hur det funkar med att gå till en annan doktor än den man är registrerad hos. Och det är tydligen värsta enkelt, NHS har nått som heter Health centers dit man kan gå även om man inte är registrerad och de har öppet längre på kvällen! Och det finns ett sånt supernära där jag bor.
Jaja, typiskt nog så nu när jag kollat upp och bestämt mig för att gå så känns foten bättre idag! Det gör visserligen fortfarande lite ont, men inte alls lika illa som det var i helgen!! Så himla typiskt min kropp. Så fort jag tänker att nu får det vara nog så fixar sen sig!
Men men nu vet jag i alla fall hur jahaja göra om jag behöver gå till doktorn!

Emilou och London.

Det tog mig en timme att komma till jobbet idag, antar att det är det som är grejen med London, det är oberäkneligt.

Emilou och jobbet kanske en månad till

Min chef hade inte tänkt på att jag slutar den 14e maj och att rapporten ska vara inne i slutet på juni. Så han ska prata med sin chef om att förlänga praktiken en månad!!
Är detta början på slutet av min akademiska karriär? Min chef började nämligen också som praktikant när han doktorerade, men blev kvar och är kvar sex år senare.

Emilou och kärleken

Allt jag vill är att bli kär. Våga bli kär. Få bli kär. Ha någon att vara kär i. Jag tror att jag skulle vara jättebra på att vara kär. Jag tror att jag har jättemycket kärlek och omtanke att ge. Så mycket att den som jag blir kär i skulle bli överöst men ömhet, omtanke och uppskattning.
Men just därför ges kärleken inte till vem som helst. Den som får den måste uppskatta den utan att utnyttja den. Inte bli rädd för den, våga vila i den. Och ge tillbaka.
Och det är just det kravet som gör det så himla svårt. Det är därför jag varit så blasé angående männen på senaste. Det är ingen av dem som förtjänar min kärlek. Därför får de agera betydelselösa mellanting som ger mig bekräftelsekärlek. Medan jag spara på kärleken till den som har vett nog att uppskatta mig och all min kärlek.

Emilou och konstiga män

Idag när jag på lunchen skulle till banken och betala tillbaka mina studielån så mötte jag en underlig man. Vi passerade varandra men just som vi passerade varandra så tyckte jag att han sa något. Så jag stannar till och frågar vad han sa. Han sa då att han trodde han sett mig förr, jag kände inte igen honom alls så jag sa att ja det kanske han gjort. Så frågade han var jag var ifrån, för han tyckte jag hade en accent. Jag sa automatiskt england av någon anledning, men rättade mig sedan och sa Sverige. Han sa då att han en gång träffat en svensk konstnär. Och så frågade han mig om jag jobbade i närheten. Ja, sa jag, men var medvetet vag för jag har blivit försiktigare med vad jag säger angående jobbet. Och så frågade han om han skulle träffa på mig igen, ja an sa det liksom hypotetiskt och inte som en fråga. Kanske det sa jag, log och gick vidare till banken.

Emilou och nya huset

Jag halkade i badkaret i morse,ja nya huset har badkar, jag drog ned draperiet. kändes så jävla miffigt.

Emilou och turen

Ok inte för att jinxa något här nu, men jag skrev ju förut om att jag trodde att saker kommer att gå åt helvete och det kanske de också kommer att göra. Men kanske kanske gör min attityd att även de saker som skulle kunna anses vara jobbiga inte blir så himla jobbiga. Alltså det klart att vissa saker ju liksom är objektivt skit, (som min kompis K som gjorde slut med sin kille som hon bor ihop med och underkändes på sin upgrade i veckan!) men småskitsaker som typ att jag inte blev tillfrågad om jag ville hänga med de andra praktikanterna ut i fredags, eller att jag kommer bo med två 40 åringar, eller att jag har ett papper som jag måste skriva. Och inte har någon lust. Eller att jag inte har någon kille. Eller att det visade sig vara så svårt att få någonstans att bo. De gör liksom mindre för jag tror att de balanseras ut av de bra sakerna som sker. Och de bra balanseras ut med lite dåligt. Lite upp, lite ned. Men nu måste jag jobba!

Emilou och männen, livet och lite om jobbet

Denna vecka har varit helt galen. Sheffield i helgen, med Martinhångel som jag inte trodde skulle hända. Men resulterade i att jag bara sov två timmar. Stökig men trevlig frukost med Alix, och jag orkade bara vara sur på henne en liten stund för att hon drog med sin kille som för att gnugga det i mitt ansikte, att hon har en ny kille. Men jag har ett liv. En grym praktikplats, två potentiella publikationer och jävligt fina vänner.  Åkte sedan till Retford, där det var SNÖ och träffade fina Andy som jag inte träffat på nästan ett år. Träffade bebisen, moster och kusin, men alltså BEBISEN! Typ den sötaste i världen. Ned till Soton på måndagen, skvaller och middag med finaste R&F. Nytt jobb på tisdag då jag slängdes rätt in i möten, boende letande och uppgivenhet för att det är så jävla svårt sen hemkomst i onsdags och tröttheten! Upp klockan sex och inte i säng förens ett. Någon kväll. Insikten att de försöker (eller måste) slå akedemikern ur mig. Bergochdalbanan som detta innebär. Ibland älskar jag det och ibland hatar jag det. Varför kan vi inte använda robusta bevis? Varför kan vi inte föra ett normativt argument?
Trevlig middag med vänner i torsdags och möten med alla i gruppen om vad de gör, tog också ett möte för jobbet själv. Funderande på min roll och vad jag har kan och inte kan göra. Sen fredag och enorm trötthet och läsande hela dagen. Kollar på rum, blir lite besviken i hjärtat men hjärnan säger att det är ok och duger.  Jag måste ju ha någonstans att bo. För att sedan gå och dricka öl utan middag med fina Sheffield kompisar. Bestämmer mig för att inte åka tillbaka till soton, får tre sängerbjudanden av de fina killarna jag var med. Dansar med B har en väldigt fin kväll. Klättrar över staketet till Hyde Park med B, klättrar upp på en häststaty. Promenerar till Notting Hill, äter Notting Hillfyllemat. Feta och spenat backlava. B ville egentligen till McDonalds, men det var stängt. Så det blev lyxfyllemat och Snapple. B är väldigt charmig och jag märker vad det är han vill. På bussen hem berättar jag för honom om mig och M, hela den långa historien hur jag blev sårad och kom över det och hur vi har varit sedan dess, och han påstår att han inte visste något om det alls. Jag vet inte om jag tror på honom för T visste innan jag sagt något till honom. Väl hemma sätter jag mig i en fåtölj och vi analyserar musikvideor. Han vill att jag sätter mig bredvid honom i soffan så han han luta huvudet. Jag sätter mig bredvid honom. Han lutar huvudet och tar min hand. Pussar mig på kinden och jag fnittrar. Han känns så ung. Så oerfaren. Så tafatt. För tre-fyra år sedan hade jag blivit alldeles till mig. Men nu var jag alldeles blasé. Visst det är mysigt att hångla och gosa. Jag gillar att gosa men det är liksom allt. Vi hånglade i princip för att vi var en tjej och en kille som druckit öl och inte fått nått på länge. Inte för att vi har någon kemi. Jag visste det redan när vi dansade. Visste vad han ville och att vi inte är kompatibla. Inte synkade. Inte alls. Och jag låg där och tänkte på precurement. Ja, så spännande var det. Precurement är typ det tråkigaste som finns.
Men vi hånglade bara. Mer kändes liksom inte rätt. Jag gav honom vad han ville ha, men det var inte mer än så.
Vi sov i olika sängar och åt frukost med hans mamma som tog min emailadress så att jag kan komma till hennes skola och prata om att plugga statsvetenskap.

Emilou gets excited!

ÅÅÅÅH  jag är så himla pepp!!!! kunde knappt sova för att jag är så pepp.
Tredje dagen på jobbet och jag ska på ett möte själv. Råkade kanske ta på mig för mycket där, men jaja.
flyttar på måndag till dyr dyr lägenhet. men det är det enda jag hittat hittils.
Men pendlingen är tröttsam så himla tröttsam. Kanske har det att göra med två väldigt intensiva dagar också, men jag har typ ont i kroppen för att jag är så trött.
Pendlar mellan att älska det och hata det. Hoppas jag hittar en balans så småningom.

Emilou är brutal

Av någon anledning så har jag släppt alla hämningar när det kommer till att säga vad jag verkligen tycker. Jag dömer folk och säger det. Allt med glimten i ögat, men ändå ganska brutalt. Som att jag tillexempel berättade för martin att han var dålig i somras. Bara så där.