Emilou och det väntade

Och så hände det. Han bjöd ut henne på dejt. Gullig som hon är frågade hon mig om det var okej, eller hon fiskade om jag var intresserad av honom. Och jag sa nej såklart. För liksom han är ju uppenbarligen intresserad av henne, inte mig, så därmed är inte jag ett dugg intresserad.
Och så går det asdåligt på jobbet. Det där som de älskade förut, det har börjat tvekas på. Och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Och jag börjar känna av att jag har ett begränsat socialt liv här.
Och ännu en gång är det svårt att minnas de bra tillfällena för jag känner mest trycket i bröstet. Och huvudvärken.

Emilou och nålsticken

Jag vet att jag inte ska bry mig. Att det antagligen inte är något att bry sig om, och även om det var det så är det inte värt att riskera vänskap över.

Men det sticker ändå när hon säger att hon chattat med honom på FB. Det är ju egentligen inte så att jag är  speciellt intresserad. Men lite är jag nog. Kanske. Eller jag var, och så slutade jag vara för att nu under helgen bli lite förtjust. Men han är så himla svår att läsa. Han är liksom jättetrevlig, men mot alla. Och även om jag ibland kan känna av en ordentlig kemi så är det ju inte alltid. Men det är väl därför jag känner lite avundsjuka när hon säger att hon chattat med honom och han varit flirtig. Jag vill inte känna så. Men ändå så blir jag värsta sur, varför ska hon 'paxa' alla killar. Hon har ju en snubbe som hon är intresserad av. Och andra snubbar som är intresserade av henne.
Men jag vill inte tänka så. För jag vet att det ju inte är så. Jag vet att hon aldrig skulle göra något sådant. 

Men det sticker. 

Emilou och awkward

That awkward moment when du inte säger hej till tjejen som du eventuellt aka äta lunch med när ni ses i köket.
Detta är en tjej från Sheffield som jag inte var så himla bra kompis med, men vi hade ett gäng gemensamma bekanta och idag har jag bokat in en lunch med en av dessa bekanta, som egentligen inte är närmare bekant men som inte är lila blyg, och hon har sagt att hon ska försöka att få missen här tjejen som jag nu inte sa hej till i köket. Vi kommer antagligen båda låtsas om att vi inte sett varandra och vara väldigt chockade över att vi båda jobbar på samma ställe men inte sett varandra. Awkward, det är allt jag säger.

Emilou och jobbet kanske kanske TRE MÅNDADER TILL!!

I fredags pratade min handledare med vår chef om det där med att jag skulle sluta den 14e maj. Och idag så berättade han att chefen ville att jag skulle stanna tre månader till!!!!
Detta kommer ju egentligen inte så jättemycket som en överraskning eftersom jag råkade gå förbi dem när de pratade om det i fredags, och typ hörde något om detta. Men jag visste ju inte. De kunde ha pratat om någon annan, de kunde ha ändrat sig efter att jag hörde dem prata om det. Så jag lade inte så mycket vikt i det hela.
Men så idag så pratade jag och min handledare igen, och då sa han att chefen ville att jag skulle stanna tre månader till!
Som tur var hade jag ju hört dem prata om det, så jag hade hunnit tänka lite på det (men jag vet inte hur trovärdigt mitt pokerface var egentligen). Och det jag kommit fram till var att om det behövdes för rapporten, ja då kunde jag tänka mig att stanna. Men jag ville inte stanna för stannandets skull, bara för att jag gillade det, och de gillade mig. Och min handledare sa att även om rapporten blev klar i tid, vilket inte var helt säkert, så behövde den ju liksom kommuniceras efteråt, typ gå ut till departement och prata om rekomendationerna som vi fört fram. Så visst kunde jag behövas för rapporten.
Så jag sa ja! Och nu håller vi på att kolla hur detta kan lösas. Förhoppningsvis ställer det inte till några problem.
Men sen tror jag att jag kanske tabbade mig lite när jag hade ett litet meet and greet med vår chef, då hon frågade om jag kunde tänka mig att 'branch out' och jag började prata om hur rapporten är så bra för den ger mig en massa olika typer av uppgifter. Alltså gav inget klart svar på frågan. Bra jobbat. Och så snackade jag skit om ett annat team. Hon kanske ångrar sig nu.

Emilou och dubbeldäckaren

Det är som en helt annan värld på övre våningen på dubbeldäckaren. Ingen står, ingen trängsel, inga dörrar som öppnas, ingen som klämmer sig förbi, ingen motor som brummar rätt i ditt öra. Det är liksom lite tystare, lite lugnare. Och så set man var bussen åker, lite ovanifrån. Att sitta på övervåningen gör resan till jobbet lite behagligare, man kan till och med slumra till lite.

Emilou och att springa in i väggen

Efter snart tre intensiva veckor då jag satt jävligt hög standard för mig själv, eller hit the ground running, som min chef sa, så har jag nu sprungit in i en tjock jävla betongvägg av brist på motivation. Jag kommer inte på något smart alls utan sitter mest och stirrar på dataskärmen och har ont i en rad olika kroppsdelar. jag har inte ens lust att ta tag i saker.
Jag visste att denna dag skulle komma, dagen då flytet tog slut och saker blev svårt. Och istället för att se det balanserat som jag förut trodde att jag skulle göra, så skapar topparna på berg och dalbanan nu mest ångest. Varför är jag inte lika kreativ som jag var förut?
Just nu vill jag bara hem och lägga mig i sängen. Men jag har ett möte kvar. Och så måste jag handla.
Jag har verkligen inte fått något gjort idag!

Om bara mensvärk kunde försvinna på det sättet också skulle jag vara otroligt tacksam!

Emilou och trasiga kroppen

I torsdagskväll när jag hurtigsprommenerade hem från jobbet i mina supersnygga snörkängor med en liten klack så trampade jag snett. Det gjorde liksom inte ont då när jag trampade snett, men under kvällen så började det göra ofantligt ont i foten. Men det var liksom inte muskelont som när man stukat foten, utan det var liksom i benen i foten. Det var heller inte svullet och gjorde bara ont i en viss vinkel när jag gick. Och ibland var det ganska okej och ibland kunde jag inte stödja alls.
Så jag haltade runt på konferensen i helgen, försökte vila den så mycket som möjligt. Men eftersom det inte blivit någe bättre under helgen bestämde jag mig igår för att gå till doktorn. Jag kollade till och med upp hur det funkar med att gå till en annan doktor än den man är registrerad hos. Och det är tydligen värsta enkelt, NHS har nått som heter Health centers dit man kan gå även om man inte är registrerad och de har öppet längre på kvällen! Och det finns ett sånt supernära där jag bor.
Jaja, typiskt nog så nu när jag kollat upp och bestämt mig för att gå så känns foten bättre idag! Det gör visserligen fortfarande lite ont, men inte alls lika illa som det var i helgen!! Så himla typiskt min kropp. Så fort jag tänker att nu får det vara nog så fixar sen sig!
Men men nu vet jag i alla fall hur jahaja göra om jag behöver gå till doktorn!

Emilou och London.

Det tog mig en timme att komma till jobbet idag, antar att det är det som är grejen med London, det är oberäkneligt.

Emilou och jobbet kanske en månad till

Min chef hade inte tänkt på att jag slutar den 14e maj och att rapporten ska vara inne i slutet på juni. Så han ska prata med sin chef om att förlänga praktiken en månad!!
Är detta början på slutet av min akademiska karriär? Min chef började nämligen också som praktikant när han doktorerade, men blev kvar och är kvar sex år senare.

Emilou och kärleken

Allt jag vill är att bli kär. Våga bli kär. Få bli kär. Ha någon att vara kär i. Jag tror att jag skulle vara jättebra på att vara kär. Jag tror att jag har jättemycket kärlek och omtanke att ge. Så mycket att den som jag blir kär i skulle bli överöst men ömhet, omtanke och uppskattning.
Men just därför ges kärleken inte till vem som helst. Den som får den måste uppskatta den utan att utnyttja den. Inte bli rädd för den, våga vila i den. Och ge tillbaka.
Och det är just det kravet som gör det så himla svårt. Det är därför jag varit så blasé angående männen på senaste. Det är ingen av dem som förtjänar min kärlek. Därför får de agera betydelselösa mellanting som ger mig bekräftelsekärlek. Medan jag spara på kärleken till den som har vett nog att uppskatta mig och all min kärlek.

Emilou och konstiga män

Idag när jag på lunchen skulle till banken och betala tillbaka mina studielån så mötte jag en underlig man. Vi passerade varandra men just som vi passerade varandra så tyckte jag att han sa något. Så jag stannar till och frågar vad han sa. Han sa då att han trodde han sett mig förr, jag kände inte igen honom alls så jag sa att ja det kanske han gjort. Så frågade han var jag var ifrån, för han tyckte jag hade en accent. Jag sa automatiskt england av någon anledning, men rättade mig sedan och sa Sverige. Han sa då att han en gång träffat en svensk konstnär. Och så frågade han mig om jag jobbade i närheten. Ja, sa jag, men var medvetet vag för jag har blivit försiktigare med vad jag säger angående jobbet. Och så frågade han om han skulle träffa på mig igen, ja an sa det liksom hypotetiskt och inte som en fråga. Kanske det sa jag, log och gick vidare till banken.

Emilou och nya huset

Jag halkade i badkaret i morse,ja nya huset har badkar, jag drog ned draperiet. kändes så jävla miffigt.

Emilou och turen

Ok inte för att jinxa något här nu, men jag skrev ju förut om att jag trodde att saker kommer att gå åt helvete och det kanske de också kommer att göra. Men kanske kanske gör min attityd att även de saker som skulle kunna anses vara jobbiga inte blir så himla jobbiga. Alltså det klart att vissa saker ju liksom är objektivt skit, (som min kompis K som gjorde slut med sin kille som hon bor ihop med och underkändes på sin upgrade i veckan!) men småskitsaker som typ att jag inte blev tillfrågad om jag ville hänga med de andra praktikanterna ut i fredags, eller att jag kommer bo med två 40 åringar, eller att jag har ett papper som jag måste skriva. Och inte har någon lust. Eller att jag inte har någon kille. Eller att det visade sig vara så svårt att få någonstans att bo. De gör liksom mindre för jag tror att de balanseras ut av de bra sakerna som sker. Och de bra balanseras ut med lite dåligt. Lite upp, lite ned. Men nu måste jag jobba!