Emilou och det selektiva minnet

När jag tänker tillbaka på tiden då jag dejtade Toryboy så tänker jag att mest hela tiden var ganska konstig och dålig. Att jag kände en viss avighet mellan oss från första början. Och jag jämför hur det är med D nu, och tänker att det är så himla mycket bättre.
Men så läser jag inläggen jag skrev om hur kärleken kändes och det är inte alls som jag minns det. Jag minns att jag stod utanför min lägenhet och tänkte att pirret måste vara kärlek. Men att jag nu tänker hur fel jag hade. Jag läser att jag kände mig trygg med honom. Men känner inte alls igen den känslan nu.
Jag läser hur jag sökte bekräftelsen och visade mig sårbar, men mindes inte alls att jag gjort det.
Och jag inser att det jag känner med D ju är väldigt likt. Men jag minns inte de sakerna jag skrev om då. Jag blev ju så sårad av Toryboy att jag bestämde mig för att allt var skit. Att jag så gärna hade velat bli kär att jag blev kär i att vara kär. Så jag minns bara de irriterande sakerna som skedde efteråt och hur han gjorde slut med mig bara en månad efter att han sett mig.
Så egentligen skulle det här vara ett inlägg om att det är så mycket bättre med D, att jag är trygg, det är pirrigt, jag är rädd att förlora honom osv. Men nu inser jag att det kanske bara är så jag är kär och så jag känner kärlek, och jag måste acceptera att jag nog var lite kär i Toryboy ändå.

Emilou och tandborsten

Igår kväll tog vi ett nytt steg i vårt förhållande. Efter dryga tre månader sovandes hos mig så sov jag över hos honom och har numera en tandborste i hans badrum.
Det visade sig att han var på puben när jag kom dit. Jag blev först lite irriterad på att han inte sagt något till mig om att han var där, men pallade inte göra en grej av det för det vikitgaste var ju att vi båda var där.
Men det var första gången vi var ute med hans kompisar. Bland annat hans kompis som jobbar på universitetet som jag träffade på ett event en gång och som innan jag hade fullt kopplat vem han var kom fram till mig och sa Hi, you must be E, I know everything about you from D. varpå jag sa erm say what now? D who?
Hur som helst, så kom jag dit och de satt alla ute men D var den första jag såg. Även om alla vet att vi är ihop så är vi inte så himla pariga när vi är med andra. Jag vet inte riktigt varför men det har liksom aldrig blivit så, men det stör mig inte egentligen utan funkar väldigt bra. Jag tror att jag skulle tycka det var ganska konstigt att vara parig inför alla våra kompisar. Så när jag kom dit så kramade jag mina två kompisar som var där, men bara sa hej till D. Och jag tror hans kompisar reagerade på det. Speciellt han som jobbar på universitetet tror jag, han verkar verkligen ha en helt annan syn på förhållanden än oss. För han frågade också vad jag skulle tycka om D skaffade mustasch, om han skulle få tillåtelse av mig. Det var ju säkert bara skämt, men att det ens är något att skämta om visar liksom att vi inte är på samma våglängd. Så jag sa att D fick göra precis vad han ville med sitt ansikte, och att han antagligen hade starkare åsikter om det än jag. Men det var så himla konstigt att prata om honom i tredjeperson när han var där.
Imorse sov vi länge länge, det var skönt att inte sova på golvet som vi måste göra hos mig. Jag cyklade och köpte ägg och söndagstidning och han gjorde pannkakor till oss medan jag läste tidningen. Vi söndagshängde på ett sätt vi inte gjort på länge för vi har varit ute och snurrat runt i landet.Vi tar oss framåt, och det är spännande för jag har aldrig riktigt varit ihop på det här sättet. Jag har nog aldrig haft en tandborste hos min kille.

Emilou och det är svårt att vara ihop

Okej någon gång ska jag sluta analysera det här med att vara ihop. Men just för tillfället har jag lite av en fnurra på tråden.
Innan jag åkte till Wien sa jag till honom att han skulle spendera tid med sina kompisar för jag hade ockuperat två av hans helger i rad. Och jag menade det, för jag tror inte att det är bra att spendera tid bara med varandra. Och det är väl inte som om han behöver få min tillåtelse att träffa sina kompisar, men han ville gå på en ölfestival och jag var inte så sugen på det så jag sa att han borde gå med sina kompisar och att vi kunde ses efter eller en annan dag.
Men så nu när jag är tillbaka så vill jag ju träffa honom.Helst nu på direkten. Och det skulle passa bäst att träffas ikväll. Men så hänger han ju såklart med sin kompis ikväll. Och då nu när jag vill träffa honom så tycker jag inte att det är lika okej att han träffar sina kompisar (eller alltså det klart att det är okej, men jag vill ju träffa honom NU). Mest för att jag vet att det här betyder att vi antagligen inte kommer att träffas förens någon gång i mitten av veckan, och det kommer att ställa till det för mig.
Men jag vill ju att han ska träffa sina kompisar. Så jag får helt enkelt stå ut. Och vänta. Mest tror jag nog att jag var frustrerad över att jag trodde att han skulle på den där ölfestivalen, och så har jag sagt att jag också ska dit, så jag trodde jag skulle få träffa honom, men så visar det sig att han bara kanske ska dit. Om jag bestämt mig för att inte gå, men visste att han skulle gå så skulle det här ju inte vara en grej, det var bara att jag hoppades att få träffa honom. 

Emilou och vad som hände sen 2 (eller ska det kanske vara 3).

Det är svårt det här att typ vara ihop. Battersea bridge var om något ett bevis på just det. Jag har en teori om att förhållanden går i tre. Efter tre dejter är det okej att ligga (inte för att jag någonsin egentligen följt den regeln), efter tre veckor är det lite mer seriöst.  Efter tre månader slutar smekmånadsfasen. Efter tre år går man igenom en 'ska vi verkligen vara tillsammans' kris. Men den vet jag inte så mycket om personligen.
Nu i dagarna var det tre månader sedan den där kvällen på puben då vi bestämde att vi skulle prova. och även om vi ju inte alls egentligen följde det där med tre dejter (eller kanske men inget av det var ju egentligen dejter..) så hamnade vi såklart i tremånaderskrisen. Det började ju på Battersea bridge som ju egentligen bara var ungefär två månader in i det vi höll på med, men så i förra veckan efter att vi varit i Cardiff för att göra data insamling för min avhandling så var jag bara så sjukt less på honom att jag funderade ganska så seriöst på att göra slut.
Battersea bridge skedde efter typ tre månader. Men så när jag kom tillbaka från Sverige så gav han mig en bild som vi tagit den kvällen och sa you wanted some kind of comittment, now you have a picture of me that you can have at home for people to see. Bilden är inte en typisk här är min kille bild, men den är perfekt. Den säger allt om oss.
Men sen så senare den veckan fick jag ändå för mig att han ville göra slut igen. Vi åkte till Cardiff för att göra datainsamling och jag höll på att bli galen på honom. Så på måndagen var det jag som var på väg att göra slut. Jag undrade om jag verkligen ville ha det som han gav mig. Om det var värt att kämpa för. Speciellt eftersom jag inte trodde att han var så intresserad av att fortsätta vara typ ihop.
Men så bestämde jag mig för att inte oroa mig så mycket. Att inte tro hela tiden att han ville göra slut med mig, för om han ville göra det så får han väl göra det. Men jag kan ju inte basera mina känslor på huruvida han kanske kommer göra slut eller inte.
Detta kändes och lät mer logiskt i mitt huvud, och det funkar i mitt huvud. Och det absolut bästa är att det funkar med oss. Och hela veckan var vi bara så jävla bra. Sen på helgen åkte vi till Manchester för att göra datainsamling. Han skulle gått på surfkurs, men ställde in för att jag behövde hjälp och vi blev på något sätt mer bekväma med att vara med varandra. Vi delar med oss av vardagssaker, funderingar och förlitar oss på varandra.Kvällen innan jag åkte till Wien var vi på middag med våra kompisar. Trots att alla vet så är vi ändå inte riktigt pariga. Men när alla gått satt vi och lekte med varandras händer på puben och pratade länge länge efter att de andra gått.
Jag tror att det är bra för oss att vara ute med andra. Det har varit mycket bara vi hittils. Men när vi är med andra och när vi är ute så känner jag i hela kroppen hur bra vi är. Han får mig att skratta med hela kroppen. Han gör mig bra och rolig. När jag inte är med honom saknar jag honom. Och det är inte bara en känslomässig saknad, jag saknar honom med hela kroppen. Fysiskt. Inte för att jag behöver vara med honom, utan för att jag vill vara med honom. Jag vill ha hans kropp näranära min.
Då kvällen innan Wien var det riktigt kallt här i soton. Men vi kunde inte riktigt slita oss från varandra när vi skulle säga hejdå. Vi försökte värma oss på varandra, men det var svårt, så vi stod där i kylan och hånglade med kallare och kallare fingrar men ville inte riktigt sluta.

Emilou och vad som hände sen 1.

Jag har inte skrivit om aktivisten på ett tag. Det blev ju skevt där efter slutet. Men då tänkte jag att det var jag som gjort fel, att det var jag som klantat mig. Och till viss del gjorde jag det, men nu i efterhand så känner jag att det är jag som är besviken på honom. Han var den som varit ihop med någon annan och aldrig sagt något till mig. Inte ens när jag säger till honom att jag gillar honom så tycker han att det är relevant information att ge mig. Och när han väl berättar det för mig så är det ändå honom det är synd om. Det är han som är sårad och besviken.
Och allt detta skulle vara helt okej om det var så att han på något vis hade visat att han insåg att han sårat mig, då han höll mig på halster så länge. Lät mig exponera mig själv, säga mer än vad jag ville säga egentligen, och vara övertydlig medans han aldrig gav mig någon klarhet alls. Allt detta var ju ganska förnedrande med tanke på den information som han satt inne på. Han hade kunnat bespara mig detta om han bara hade sagt något från första början.
Jag är fanemig ganska förbannad på honom. För att det alltid hela jävla tiden handlar om honom. Jag såg det inte förut, för jag var ju intresserad av att veta mer om honom. Men nu så ser jag det mest som självupptaget besserwisser skitsnack. Han skriver jordens längsta meddelanden, med detaljer som ingen behöver veta egentligen, men som han skriver kanske för att verka smart eller bara för att han gillar sina egna ord. Allt detta  tog jag tidigare som ett tecken på att han gillade mig, men nu vet jag ju att det inte alls är så. Han var ju ihop med någon under hela den tiden.
Jag är besviken på honom. För att han aldrig gav tillbaka något av det jag gav honom. All det stöd, den pepp och alla de råd jag gav honom. Det jag fick tillbaka var en käftsmäll. Kanske är jag eller ska jag vara besviken på mig själv för att jag accepterade detta så länge. Och visst det är ju fullt möjligt, och det vore även helt logiskt. Men jag tänker inte ta på mig hela ansvaret här. Han betedde sig ändå dåligt, och det som tippade mig över kanten hade jag ju ingen kontroll över. Han undanhöll ju det för mig. Och det är just det som får mig att känna att det liksom inte var värt något alls.
Ibland gör detta mig riktigt arg. Jag är arg på honom, hur han betedde sig, och det är grundat i en djup besvikelse. Men ibland bryr jag mig inte alls. Ett tag efteråt försökte jag ju fortsätta vara nära kompis med honom. Jag åkte ju till Chichester, och försökte maila osv. Men nu så pallar jag liksom inte. Jag har andra saker att tänka på, som avhandlingen och D. Aktivisten har slutat betyda så mycket. Jag är inte ens särskillt brydd om hans vänskap just nu. För ett år sedan kunde jag nog inte ens föreställa mig att det var så här vår relation skulle sluta.

Emilou blir privat

Eller alltså, jag har ju varit rätt privat så jag tror att det nu kanske är dags att göra bloggen privat. Bloggen är väldigt mycket en ventil för mig. Jag skriver väldigt öppet om mina känslor och saker och ting som sker i mitt liv. Och egentligen så är det väl inte så många som läser här, men jag har blivit lite paranoid. Så för att fortsätta läsa, ge mig emailadresser att registrera. Puss!

Emilou och Battersea Bridge

Vi åkte till London i fredags, vi hade biljetter till en Rudimental konsert. Med alla London tjejerna. Han skulle träffa dem för första gången, och vi hade Ms lägenhet för oss själva hela helgen och allt var upplagt för en fantastisk helg. Vi hade planer för lördagen, skulle till spitafield market och äta på viatmemesisk restaurang. Konserten var bra, han kom bra överens med tjejerna. Men någonstans i mitt huvud så var jag helt övertygad om att han var på väg att göra slut.
Vi börjar gå hem från tjejerna till Ms lägenhet, det regnar och är typ klockan tre på natten. Någonstans mellan battersea park och battersea bridge så ändras vårt samtal. Jag vet inte vad som föranledde det, men mitt på Battersea bridge, med utsikt över hela London under en fullmåne så säger jag att det känns som om han kommer göra slut. Han svarar I'm not in love with you och där på Battersea bridge börjar de värsta 24 timmarna i mitt liv.

Emilou och att väga upp

Jag lovade ju att det skulle sluta vara en kärleksblogg, så nu för att väga upp så delar jag med mig av.... Fredagsångesten!
Jag har ju varit sjuk med olika sjukdomar ganska konstant den senaste en och en halv månaden, och som om det inte var nog med ångest och oro för varför i hela fridens namn jag är sjuk hela tiden så vaknade jag dunderförkyld i onsdags. Så de senaste två dagarna har jag mest tyckt synd om mig själv och velat ha någon som tycker synd om mig också.
Men det kan väl D, tänker du säkert nu. Och det är väl det jag också önskade, men av någon anledning så när han kom förbi idag så var vi så där dåligt osynkade igen. Jag mådde dåligt, han mådde dåligt, det regnade och var kallt. Och i situationer som idag så undrar jag hur hållbart det egentigen är. Och om jag kommer kunna/vilja se när det har gått för långt.
Idag var första dagen på två veckor som vi kunde ligga, men vi gjorde inte det. Vi har varit tvungna att hålla tillbaka i två veckor, (vilket varit bra i viss mån för det har lett till att vi umgåtts ute och med kompisar och att typ alla vet nu), så man skulle tro att vi hade velat hoppa i säng direkt. Men icke. Vi kanske ville, men liksom tog inte initiativet. Jag var ju sjuk han var ju trött. Och känslan av vad fan är det här egentligen? förstärktes.
Så förkylning, osynk och inget ligga; välkommen till min fredagsångest. Och det är redan innan vi har börjat prata jobb och politik.
Jag vet ju att det är tillfälligt, att det kommer gå över, och förstärks av att jag inte kan gå ut och distrahera mig med kompisar eller ut och springa. Men uschamig denna känsla är fanemig inte rolig.

Emilou och mormor

Min pappa påminde mig just om en grej som mormor brukade säga. Det här var roligt. Det måste gå! 
Och det är nog så jag känner med mycket grejer just nu. Det är mycket som händer och sker, men det mesta är roligt, så då måste det gå. 

Emilou och det var ju ganska lätt ändå

En av grejerna som hände när jag flyttade hit var att jag slutade vara politisk. Det kanske skedde lite tidigare också, men det var först när jag flyttade hit som det liksom märktes mest för jag visste inte var, när, hur, varför. Jag fokuserade på plugget och att vara student. Det var liksom kul och bra. Men anledningen till att jag inte var politisk var ju lika mycket att jag inte visste som att jag inte vågade. Det var massa saker jag var rädd för. Men nu när jag är där mitt i det politiska igen, många år och erfarenheter rikare, jag då fattar jag ju att det inte var så himla svårt eller läskigt. Det är ju faktiskt ganska kul. Men det tog ett tag och det tog tills jag hittade något jag tror på.

Emilou och jag kan nog inte flytta härifrån nu

Jag var på möte ikväll. För en kampanj som jag egentligen inte är involverad i, men råkade bli det nu. Jag har också råkat ta på mig en roll i det lokala partiet. Eller det klart jag ska bli vald också, men tydligen är ingen annan nominerad så det vore svårt att inte bli vald på kompetensgrunder i alla fall...
Men poängen är att jag nu tar på mig massa roliga saker här i England, så de där planerna att flytta hem, ja de har nog blivit lite mer förskjutna nu. Jag ska ju såklart till Australien först, men när jag kommer tillbaka vill jag nog jobba med sånt här och för tillfället är det här som jag har kontakterna för att göra det möjligt.

Emilou lovar att lägga av

Asså detta har ju blivit någon typ av 'jag är nöjd, trygg och glad (och kär) men vet inte riktigt varför' blogg nu på senaste känns det som. Jag lovar att sluta med detta. Inte att känna dessa känslor, men att konstant skriva om dem. Jag lovar.

Emilou och det där som jag visste att jag behövde men inte visste hur jag skulle få.

Jag tror att om D hade hänt för ett år sedan, eller kanske till och med bara för ett halvår sedan, då tror jag inte att jag hade varit redo.
Vad jag inte vore redo för vet jag inte helt. Men kanske att ha den avslappnade relationen som vi har nu. Kanske hade jag inte kunnat säga det där jag sa den där fredagskvällen efter vår katastrof dejt.
Kanske hade allt varit på samma sätt, men jag har en känsla av att det inte hade det. Jag tror inte att vi hade hänt för ett år sedan. Inte bara för att jag ju då höll på att bli kär i aktivisten, men för att jag liksom inte hade kunnat se det på samma sätt som jag gör nu. Se honom på samma sätt. Inte ta hans osäkerhet som något som handlar om mig eller reflekterar mig.
Det är något som skett, något som förändrats som gjorde mig redo. Och det är det där jag visste att jag behövde under alla de dagar, veckor och månader som jag suktade efter kärleken, det jag visste att jag på något sätt saknade. Jag trodde nog ibland att jag hade det, men så försvann det. Och del av uppgivenheten var att jag inte visste hur jag skulle få det. Jag vet inte hur jag fått det nu heller, men det känns som om jag har kommit någonstans med mig själv som gör mig redo för att vara med någon annan.
Det kanske inte håller, det kanske försvinner igen, men jag måste dokumentera för att komma ihåg att en dag, ja då kändes det rätt. Dokumentera för att kunna gå tillbaka och kanske kanske känna igen. Emilou, kom ihåg den här känslan.

Emilou och hjärtat

Vi smsar planer för kvällen. Vi har inte setts sedan i Lördags, och innan det var det på tisdagen. Ok inte så himla långa gapp, men ändå. Vi smsar om att ses. Och planer för helgen. Och han skriver 'Vi ses snart!' på Svenska. Och mitt hjärta smälter lite. Jag vet inte riktigt varför (eller jo det vet jag men det är en annan historia).
Jag kan inte berätta, och berättar inte, dessa saker för mina kompisar. Men det är saker som det här som får mig att se fram emot att träffa honom. Som får mig att känna pirret i magen. Det är våran grej, det är våran relation. Det är vi mot världen. Det går inte att förklara eller dela med sig av, men ingen annan behöver förstå eller veta, för vi vet. Vi är vi.