Emilou och Australien del 6- attention seeker

Nackdelen med att ha jobbat intensivt med ett stort projekt under en langre period ar att nar man val varvar ned sa kanns livet lite tomt. Just nu vantar jag mest pa att hora fran folk angaende det jag forsoker gora har, och det ar ganska trakigt. Sa jag sitter pa facebook, mailen, whatsapp och nu alltsa ocksa bloggen, for att fa lite stimulans, lite interaktion. Vid sadana har tillfallen ska man ju egentligen njuta av att man inte har nagra masten, och ta igen alla de saker man inte hinner med annars. Typ som att lasa massa artiklar. Men det ar ju sa himla trist! Speciellt nar jag laser utan nagot egentligt syfte. Det ar alltsa mycket roligare att kolla facebook i parti och minut, planera resor och blogga.

Emilou och Australien del 5- det går mot ljusare tider!

Eller alltså jag är ju fortfarande chockad över hur tidigt det blir mörkt och affärer stänger här, men helgen var väldigt rolig och jag känner inte att det är lika kämpigt att vara här, gå till jobbet osv. Jag har inte gråtit sedan i onsdags, och har nog med energi för att planera saker och ta beslut om saker. Och det känns inte så sopigt längre att gå hem efter jobbet och inte göra så mycket. Jag är trött, men det är för att jag plötsligt blivit en morgon människa som av mig själv vaknar klockan halv sju på morgonen och somnar klockan halv tio.
I helgen så satt vi uppe runt elden, och trots att klockan bara var halv nio var det becksvart ute. Vi diskuterade vilken tid som vi trodde månen skulle komma upp, och jag sa att det enda jag visste var att jag skulle somna inom en timme och att det skulle vara innan månen gick upp. En av camparna tog fram en gitarr och började spela och sjunga, och så sant som det var sagt så somnade jag prick halv tio, enligt utsaga.
Helgen var precis vad jag behövde, lugna frukostar, ingen stress, men ändå lite saker att fixa med och saker att göra. Så händelserik, men på halvfart. Jag hann landa och komma in i en bra rytm igen.
Jag har spenderat mestadels av dagen med att kolla på resor, dels för sista månaden här, men också under helgerna när jag är här. Det finns så mycket att se och göra, och jag ska verkligen försöka se till att göra så mycket jag hinner och kan. Samtidigt måste jag ju göra lite datainsamling och skriva ett papper, men jag har faktiskt bara åtta veckor här och på den tiden hinner man inte riktigt göra något 'theoretically groundbreaking' direkt. Men jag tänker att det faktiskt inte behöver vara det just nu.
Det jag verkligen ska försöka göra här är att få tillbaka balansen mellan jobb och nöje. Försöka bli uppspelt över och planera annat än min karriär. Jag ska också försöka se till att våga göra saker själv, och ha kul när jag gör saker själv. Det är en bra utmaning tror jag. Och egentligen är detta en perfekt set up; Jag har två månader i ett kontext som jag är rätt trygg i och sedan när jag acklimatiserat mig ger jag mig ut på äventyr.
Det kommer bli bra det här.

Emilou och Australien del 4- Jag gor planer!

Igar nar jag at lunch i koket sa blev jag implicit inbjuden till att fira pask med en av doktoranderna har. Hon borjade beratta om sina planer for pasken och att hon var tvungen att bekrafta lite grejer, men det var inte forens hon sa att det kunde vara kul for mig att hanga med och kolla pa kamel race som jag fattade att hon bjod in mig. Jag hade ocksa blivit medbjuden av Lain som jag jobbar med har att campa med hennes familj, men det kanns lite roligare att hanga med nagon som inte har tre barn. Vi pratade just om vad vi ska gora och jag ser valdigt mycket fram emot det! Antligen har jag lite planer som jag ser fram emot. I eftermiddag ska jag in till stan for att kopa en telefon och kolla runt lite, och forhoppningsvis borja gilla Canberra lite battre.

Emilou och Australien del 3- Jag kämpar

Jag gråter fortfarande regelbundet. Har ingen aptit och enorm hemlängtan. På ett sätt är det ganska skönt att gråta när jag känner för det. Så länge jag är hemma alltså. Jag har inte gråtit på så länge förut att det är skönt att släppa på lite tryck.
Jag vet att det kommer bli bättre det här. Och jag kämpar för att försöka få det att bli bättre. Försöker tänka positivt och att jag ju bara varit här i totalt fem dagar hittils så det är ju inte så konstigt att jag är 1. trött och 2. inte har en massiv social krets.
Men jag vet inte riktigt hur jag ska gå till väga för att skaffa kompisar heller. Och jag är inte så nyfiken på att utforska grejer. D föreslog att jag skulle gå på puben och åka till stranden. Men han är mycket bättre på att vara själv än jag. Jag hatar att vara själv.
Men i kväll ska jag spela ulitmate frisbee med en av Js kompisar som bor här. Så förhoppningsvis vänder det snart.

Emilou och Australien del 2 - saknaden

Jag saknar D. Något enormt. Precis innan jag åkte umgicks vi ju ganska intensivt eftersom han var helt fantastisk och hjälpte mig att måla om och flytta alla möbler från lägenheten. Vi blev bara lite irriterade på varandra ett par gånger men jobbade annars väldigt bra ihop. Vi började prata framtid, han träffade mamma, och jag kände så himla starkt att jag verkligen gillar den här killen. Och allt det där vi sa om att vi får se hur det blir när jag är i Australien kändes så himla långt borta, jag ville inte att detta skulle vara början på slutet, inte ens att det skulle kännas som ett slut på något vis.
Eftersom jag jobbat intensivt med att bli klar med avhandlingen hann vi inte ses så himla mycket de sista veckorna jag var hemma så det var skönt att ha en hel helg tillsammans, även om vi ju mest jobbade och vi var båda helt slut.
Vi åt middag med mamma och jag hade helt plötsligt en kille som jag presenterade för mamma, en kille som jag vill ska komma hem till Sverige med mig och träffa hela familjen. Och därför saknar jag honom mer än jag trodde jag skulle.

Emilou och Australien del 1- dippen och hemlängtan.

Jag kom hit i lördags och Lain mötte mig på busstationen. Jag hade rest i typ 30 timmar, flugit i 24. Det hade varit jävligt intensivt veckan innan, jag blev klar med avhandlingen på fredagen, flyttade och målade på helgen, mamma kom på söndagen, jag lämnade in avhandlingen på måndagen, vi städade och gjorde det sista innan jag lämnade in nycklarna.
Så kommer jag till Australien, checkar in på boendet, Lain har fixat allt jag behöver i form av köks grejer och täcke, lakan osv. och tar mig sedan direkt för att handla mat. Så fortfarande full rulle.
När jag kommer hem från det, har packat upp väskorna och maten. Då ställer jag mig i duschen och gråter. Jag är helt slut och kan inte längre hålla tillbaka tårarna som jag gjort tidigare.
Jag undrar vad sjutton jag gett mig in på. Varför gör jag det här hela tiden? Flyttar och sätter mig i en situation där jag är ensam och själv? Lain har tagit jätteväl hand om mig, men det går inte att undgå att jag faktiskt känner mig ensam. Och det kanske inte är jättekonstigt att jag inte har en stor vänskaps krets eftersom jag bara varit här tre dagar, men det tär på mig. Jag saknar D. Jag saknar min familj och den trygghet som jag inbillar mig att jag hade i soton. Även om jag inte umgicks med så många där i slutet. Och en del av de som jag umgicks med jag kan klara mig utan.
Men så undrar jag hur sjutton det kommer bli i Newcastle. Det är ju samma jävla sak igen; jag flyttar någonstans där jag inte känner en kotte och måste bygga upp ett helt nytt liv. Jag är trött på det och är inte bra på att vara själv.
Jag försöker skypa med pappa, ordna med banken, men det verkar som om mitt internet kopplar ned då och då, så samtalen bryts hela tiden. Och jag kan bara ha antingen telefonen eller datorn inkopplade samtidigt. Och utan skype och whatsapp känner jag mig ännu mer isolerad. Och jag undrar hur sjutton jag ska klara mig i två månader med detta hattiga internet, speciellt eftersom det är mitt enda sociala liv för tillfället.
Det här kommer att gå över, antingen genom att jag lär mig hantera det eller genom att jag träffar folk jag vill umgås med och som vill umgås med mig. Och att vara här är ju en helt fantastisk möjlighet och jag borde vara mer uppspelt och exalterad. Men det är så himla tröttsamt. Socialisera och lära känna nya människor, jag är inte så bra på det. Jag är trött. Samtidigt ska jag hitta på ett nytt forskningsprojekt och prestera genom det. Jag är beroende av folk att berätta för mig vad som händer och vad jag ska göra. Beroende av att folk ska fråga om jag vill hänga med på lunch. Jag ogillar den känslan.
För tillfället räknar jag dagarna tills jag får åka hem igen.

Emilou och de kommande 24 timmarna

Jag vill bli klar med avhandlingen imorgon. Skriva ut och lämna in för att bli bunden på fredag. Men så hade jag möte med min handledare som ville att jag skulle skriva om min slutsats. Och göra lite ändringar på inledningen också, och egentligen läsa igenom hela avhandlingen för att se till att jag inte har dålig engelska överallt. Klargöra saker. Jag vill vara klar imorgon. Det kommer bli svårt. Jag har tagit ut segern i förskott och är bakis. Gjort en alldeles för tajt tidsplan för att flytta ut och måste få detta gjort. Vi ses på andra sidan. Då jag inte längre skriver på min avhandling utan då den är inlämnad.

Emilou och Newcastle

Jag fick en bra känsla när jag var där. Det var soligt, jag hittade en favorit restaurang (turkisk och billig!), ett mysigt jazzcafe, och bra barer. Jag längtar tillbaka till en av barerna speciellt. Kan inte sluta tänka på den. Jag är alltså redan kär i min nya hemort. Newcastle.

Emilou och avhandlingen

Hörni, det börjar dra ihop sig mot slutet på min avhandling! Har fått kommentarer från handledare och korrläsare och det verkar som om min avhandling faktiskt snart är klar för inlämning. Den är värd att skickas iväg till en professor som ska läsa och säga om jag blir godkänd eller inte. Men avhandlingar skickas inte till professorer om de inte är bra nog för att med största sannolikhet bli godkända, med mer eller mindre rättelser, för det vore att slösa deras värdefulla tid. Detta innebär alltså att min avhandling, den jag jobbat på i fyra år, snart är redo för detta! Herregud. Jag kan knappt fatta det. Men fy sjutton vad skönt!

Emilou och edit

Ja alltså det tidigare inlägget var ju inte så informativt. Men jag tror jag kommit underfund med vad det är som gör det så jävla svårt att sätta ordet på det, det är att jag ju varit singel i.... liksom hela mitt liv. Så att då plötsligt ha en pojkvän, att vara någons flickvän det blir en omställning. Som jag kanske tänker alldeles för mycket på, men det är ju delvis för att jag tänkte väldigt mycket på hur det var att vara singel när jag var singel. Alltså egentligen ändrar det ju inte mig så himlans mycket men det är en förändring i mitt liv och liksom lite min självbild, och kanske i det långa loppet andras bild av mig också.
Typexemplet var då jag blev fast i Newcastle, så började jag snacka med en snubbe som sedan frågade om mitt nummer och jag gav det glatt till honom. Utan att tänka på att det kanske inte var så smart, eller sjysst, när det ju faktiskt är så att jag har kille. Det är ju fullt möjligt att han ville ha mitt nummer bara för vänskap, men i vilket fall så borde jag kanske sagt något för att göra premisserna klara; jag är någons flickvän. Nu har det ju inte blivit ett problem eftersom han bara smsat en gång och inte svarat på mitt svar.
Men gamla vanor ligger alltså kvar, i hela mitt liv har jag varit singel och alltså kunnat ge mitt nummer till vem som helst  utan att ens behöva tänka på saken. Men nu är situationen lite annorlunda och det tar ett tag för mig att vänja mig vid att jag, alltså jag emilou, är ihop med någon.

Emilou och plötsligt händer det

Jag sa, helt utan att mumla, skämmas eller rodna, My boyfriend D...

Precis lagom till att omständigheter snart kanske gör att han inte är det längre. 

Emilou och det är mycket nu

Skriva skriva skriva avhandling. Sjukdom efter sjukdom på rullande band. Och så går telefon och kyl och frys sönder på samma dag. Jag får ett taskigt email från nån som stört sig på att jag raderat deras print job, men de hade lämnat skrivaren och den hade fastnat. Ont om pengar och ont i huvet. Måste hitta någonstans att bo down under. Kollar på jobb, men borde inte, har ju inte tid. men behöver ju försörjning. Tänker på intervjun. Moster frågar om jag vill ha en bil.
Jag pratar med folk, men interagerar egentligen inte. Jag är på kontoret men är inte där.
Det är mycket nu. Det är svårt att doktorera.

Emilou och det är fanemig svårt att doktorera

Oftast under mitt akademiska liv så har jag påstått att de flesta intellektuellt sett kan doktorera. Det som skiljer angnarna från vetet är huruvida man har uthålligheten att hålla på med en och samma sak i tre år.
Men ibland så tänker jag att det också har med intelligens att göra, och att jag helt enkelt inte har den. Jag har hållit på i tre år, men utan att egentligen lyckats lösa den där svåra frågan som jag nu, sex veckor innan jag ska lämna in avhandlingen, kämpar med.
Livet är alltså lite svårt för tillfället. Men imorgon kommer jag till Sverige!

Emilou och drömmen om pengarna

Jag drömde inatt att jag fått stipendie pengarna jag sökt. När jag kom ihåg drömmen visste jag först inte om jag hade drömt det eller inte, för jag vaknade ett par gånger under natten och morgonen, så jag visste inte om det var så att jag kollat mailen fått reda på det och sedan somnat om. Men så var det inte. Jag borde få reda på något denna vecka, jag hoppas att denna dröm inte jinxat något.