Jag gråter fortfarande regelbundet. Har ingen aptit och enorm hemlängtan. På ett sätt är det ganska skönt att gråta när jag känner för det. Så länge jag är hemma alltså. Jag har inte gråtit på så länge förut att det är skönt att släppa på lite tryck.
Jag vet att det kommer bli bättre det här. Och jag kämpar för att försöka få det att bli bättre. Försöker tänka positivt och att jag ju bara varit här i totalt fem dagar hittils så det är ju inte så konstigt att jag är 1. trött och 2. inte har en massiv social krets.
Men jag vet inte riktigt hur jag ska gå till väga för att skaffa kompisar heller. Och jag är inte så nyfiken på att utforska grejer. D föreslog att jag skulle gå på puben och åka till stranden. Men han är mycket bättre på att vara själv än jag. Jag hatar att vara själv.
Men i kväll ska jag spela ulitmate frisbee med en av Js kompisar som bor här. Så förhoppningsvis vänder det snart.
No comments:
Post a Comment