Jag kom hit i lördags och Lain mötte mig på busstationen. Jag hade rest i typ 30 timmar, flugit i 24. Det hade varit jävligt intensivt veckan innan, jag blev klar med avhandlingen på fredagen, flyttade och målade på helgen, mamma kom på söndagen, jag lämnade in avhandlingen på måndagen, vi städade och gjorde det sista innan jag lämnade in nycklarna.
Så kommer jag till Australien, checkar in på boendet, Lain har fixat allt jag behöver i form av köks grejer och täcke, lakan osv. och tar mig sedan direkt för att handla mat. Så fortfarande full rulle.
När jag kommer hem från det, har packat upp väskorna och maten. Då ställer jag mig i duschen och gråter. Jag är helt slut och kan inte längre hålla tillbaka tårarna som jag gjort tidigare.
Jag undrar vad sjutton jag gett mig in på. Varför gör jag det här hela tiden? Flyttar och sätter mig i en situation där jag är ensam och själv? Lain har tagit jätteväl hand om mig, men det går inte att undgå att jag faktiskt känner mig ensam. Och det kanske inte är jättekonstigt att jag inte har en stor vänskaps krets eftersom jag bara varit här tre dagar, men det tär på mig. Jag saknar D. Jag saknar min familj och den trygghet som jag inbillar mig att jag hade i soton. Även om jag inte umgicks med så många där i slutet. Och en del av de som jag umgicks med jag kan klara mig utan.
Men så undrar jag hur sjutton det kommer bli i Newcastle. Det är ju samma jävla sak igen; jag flyttar någonstans där jag inte känner en kotte och måste bygga upp ett helt nytt liv. Jag är trött på det och är inte bra på att vara själv.
Jag försöker skypa med pappa, ordna med banken, men det verkar som om mitt internet kopplar ned då och då, så samtalen bryts hela tiden. Och jag kan bara ha antingen telefonen eller datorn inkopplade samtidigt. Och utan skype och whatsapp känner jag mig ännu mer isolerad. Och jag undrar hur sjutton jag ska klara mig i två månader med detta hattiga internet, speciellt eftersom det är mitt enda sociala liv för tillfället.
Det här kommer att gå över, antingen genom att jag lär mig hantera det eller genom att jag träffar folk jag vill umgås med och som vill umgås med mig. Och att vara här är ju en helt fantastisk möjlighet och jag borde vara mer uppspelt och exalterad. Men det är så himla tröttsamt. Socialisera och lära känna nya människor, jag är inte så bra på det. Jag är trött. Samtidigt ska jag hitta på ett nytt forskningsprojekt och prestera genom det. Jag är beroende av folk att berätta för mig vad som händer och vad jag ska göra. Beroende av att folk ska fråga om jag vill hänga med på lunch. Jag ogillar den känslan.
För tillfället räknar jag dagarna tills jag får åka hem igen.
No comments:
Post a Comment