Emilou och tre år!!

Idag är det tre år sedan det här hände. Kvällden då jag övertalade D att vi skulle försöka va ihop. Att vi försökte betydde inte att vi skulle vara tillsammans om ett halvår, ett år eller förevigt. Men nu är vi här tre år senare och fortfarande ihop. 

Mycket har hänt sedan dess. Vi har stått emot stora utmaningar och geografiska avstånd. Och för ett år sedan tog vi nästan slut. 

Då i början tyckte jag många saker var svåra med att vara ihop, och det finns fortfarande saker som är jättesvåra. Som att D aldrig lär sig att tänka kollektivt och att han har väldigt kort stubin när det kommer till vissa ämnen. Det är jättesvårt att hantera och veta när jag måste acceptera att han är den han är och när det inte är okej längre. Men det som tre år och långdistansförhållande lärt mig är att han är så fantastiskt lojal och omtänksam. På sitt eget sätt, och många gånger är det finare än det jag förväntar mig. Vi har växt ihop på ett underligt litet vis, där vi har våra egna liv och jobb, men hittar en bra och skön vardag när vi är tillsammans. Och vi har så otroligt roligt tillsammans. Han får mig att skratta som ingen annan. Jag älskar honom.

På måndag kommer vi till Sverige och ska för tredje gången försöka överleva att umgås med min familj. Att ha honom där gör det både lättare och svårare. Men det är vår nästa utmaning. 

Emilou och idag är jag beredd at ge upp

Jag minns när jag började blogga. Då skrev jag så utlämnande, så mjukt, roligt och flytande.
Jag har tappat det.
Jag har börjat skriva torrt och tråkigt. Informativt. Strukturerat.
Det värsta är att jag inte heller skriver så bra professionellt längre.
Jag tänker ofta att det här med att vara akademiker, det handlar mindre om att vara smart, och mycket mer om att kunna skriva bra, och ha ett självförtroende av stål, och därmed vara lite arrogant.
Jag skriver inte bra, längre.
Jag tror att jag skrev ganska bra förut. Då kände jag att orden hade mening, de kom av sig själva och skapade smarta formuleringar.
Min hjärna arbetade kreativt, hittade på saker.

Eller så hittar jag bara på det nu.

Jag hämmar mig själv också. Jag kan inte längre skriva om de olika draman som sker i mitt kärleksliv, för det handlar ju bara om en person. Och det känns som att ju längre en är i ett förhållande desto mindre är det ok att ventilera de där små störningsmomenten, irritationerna och bråken. För det handlar ju om den personen. Och jag är inte bra nog på att skriva om det för att få till den fina nyansen.
Jag hämmar mig också för att jag inte vill skriva om jobbet. Jag har svårt nog att koncentrera mig på att skriva om det på jobbet, så varför plåga mig med att göra det här.

Så idag är jag beredd att ge upp på mig själv, på andra, på min karriär och på livet rent generellt.

Emilou och det där med att vara en större person

Jag är nog en ganska så konflikträdd person.
Jag gillar inte att konfrontera folk personligen för saker de gör mot mig eller andra.
Oftast tänker jag att det egentligen är en ganska bra egenskap, jag skapar inte onödigt med drama och det är bra att vara den större personen. Den som vänder andra kinden till och är empatisk och förlåtande. För ofta så menar ju folk inte att bete sig illa mot en. Ofta så är det för att de har annat som händer i livet eller inte är medvetna om att de på något sätt beter sig illa.
men ibland är jag nog för snäll för mitt eget bästa. Ibland blir jag nog trampad på.
Dagarna innan konferensen så bad en av tjejerna att jag skulle skriva ut en grej för att de inte hade tillgång till skrivaren som kunde skriva ut i färg och rätt storlek.
För det första var jag tvungen att ändra massa grejer för att det skulle bli rätt, sen blev det strul med middagen pga henne och när jag kom för att försöka lösa det så höll hon på med annat, sen när jag väl skrivit ut det så som hon bett om, visade det sig att hon redan gått hem. utan att meddela mig eller säga hej då.
Jag borde verkligen sagt ifrån att det inte var så sjysst. Speciellt eftersom jag hade stannat kvar speciellt för att hon bett mig om hjälp. Men jag säger inget. Jag har överseende. Men jag är långsint och är fortfarande sur på henne för detta. Så egentligen är jag ju inte en större person, jag är bara konflikträdd.

Emilou och ute på andra sidan

Det har varit ett gäng intensiva veckor med konferens, födelsedagar, intervjuer, rekrytering, enkätdatakoll, klagomål på enkäten, klagomål från mina intervjuvare. Det är fortfarande en del grejer att följa upp och fortfarande en massa mail att skicka, men det är lite lugnare.
Jag har en person som ska göra intervjuver för mig som dock är otroligt besvärlig. Hon har frågat massa onödiga frågor, är tekniskt inkompetent så jag måste göra massa extra arbete för att få saker att fungera, hon kräver att alla rum vi är i har nog med naturligt ljus för att slippa tända lysrören.
Idag kom hon förbi mitt kontor och först så tog hon på sig solglasögon för att jag hade lamporna på. jag förstår att det säkert är ett medicinskt skäl, men hon har liksom inte förklarat eller nämnt detta så hon verkar bara dryg.
Sen hade hon bett om betald förberedelse tid för att det var så mycket olika grejer att fixa med innan intervjuverna. Jag har nu  fått en timmes extra tid för dem godkänt av min chef, men hon var inte nöjd med det utan sa att det ju tar längre tid än så att förbereda för en intervju.
Detta är alltså efter att hon ifrågasatt vår metod och strategi, hon ställt miljoner frågor om det praktiska utan att ta upp ett erbjudande att ha ett möte för att prata igenom det, bett om att rummet intervjun är i inte har lysrör, bett mig sköta allt pappersarbete bland annat.
Om det är detta som det innebär att vara chef eller leda folk så vill jag inte vara med. Jag försöker se det som en möjlighet att lära mig hantera denna typ av lite knepigare personer. Försöker se det som att hon bara är osäker men försöker göra ett bra jobb. Försöker hålla mig positiv och trevlig, inte låta min irritation visas. Tur att mestadels av vår kommunikation sker över mail. Jag har sämsta pokerfacet.

Emilou och tisdagen som känns som måndag

Vi hade ledigt igår, och äve om jag hade tänkt att jobba hela dagen så jobbade jag bara lite. Men det lider jag för idag då det känns som om jag har en miljon saker att göra. Allt mest administrativt, skicka mail, påminna, organisera, där allt är  lika bråttom.
Och jag blir irriterad på folk som inte återkommer, folk som säger att de kan hälpa till men sedan har andra viktigare saker för sig och lämnar mig i sticket. Detta leder till att jag blir generellt irriterad och hatar världen. Det är kanske lika bra efterosm jag har så mycket att göra att världen just nu bara skulle distrahera.
Jag inser såklart ironin att jag bloggar när jag 'har så mycket att göra'.

Emilou och den senaste veckan

Jisses vilken vecka det varit.
- Jag fixade med fältarbete och konferens i början av veckan.
- Min kanadensiska kompis B kom hit i tisdags.
- Jag var på statistikkurs i onsdags och kände mig lite smart för en gångs skull.
- Vi hängde i Newcastle och åkte till Hadrians wall i regn och kyla. Vi plockade upp ett par kalla amerikanska vandrare längs med muren och körde dem till deras vandrarhem.
- Vi gick på Sofar i Newcastle och sjöng med i refrängen.
- D missade nästan sitt flyg hit i torsdags för att hans buss var över en timme försenad, jag grät när det verkade som om han inte skulle komma och hoppade av glädje när det visade sig att han hunnit med planet.
- D och jag gick ut med kompisar till en ny pub som öppnat.
- Vi fixade hemma, jag höll på i trädgården, han bakade och lagade middag. Och vi undersökte hur man får kvistar från olika buskar att växa för att försöka få lite fler bin till min trädgård.
- D och jag synkar så himla bra, vi skrattar massa åt jätte interna skämt. Vi såg en man med en t-shirt med roligt tryck samtidigt och skrattade rakt ut båda på samma gång åt det. Vi letar olika bilder eller andra föreställningar av djur. Och varje gång är roligare än den andra.
- Vi promenerar till vår favoritpub och jag är alldeles för trött men ölen piggar upp mig.
- D säger det finaste han någonsin sagt till mig och jag blir extra extra kär i honom.
- Vi myser i sängen till klockan elva varje dag och äter lång frukost med extra allt. Tekopp efter tekopp och kaffe på kaffe. Hänger utan att ha någon press att göra något speciellt.
- Vi åker till kusten för att gå på marknad och köpa en t-shirt som visar sig vara slutsåld.
- Det är kallt.
- Vi åker hem och äter middag.
- Vi åker till flygplatsen och jag lämnar honom för att inte ses på tre veckor.
Jisses vilken vecka det varit. Men där jag förut kände mig övergiven och ledsen varje gång D åkt tidigare känner jag nu bara någon typ av enorm kärlek, trygghet och lugn. Vi har hittat en harmoni som gör att den där distansen som ett helt land skapar inte spelar roll längre.
Till vår treårsdag ska vi fira i dagarna tre, hitta på en dag var som överraskning till den andra och planera en dag tillsammans. Vi har efter sommaren varit ihop i tre hela år, tre intensiva år, tre år som testat oss och vårt förhållande. Men vi har hållit ihop. Tre år. Det känns både som ingen tid alls och som en evighet samtidigt.

Emilou och jag känner igen den här cykeln

trots att det inte har alls med mens att göra så är det här nu en cykel jag börjar känna igen.
Jag skriver/gör något, får kritik, tvekar på min akademiska karriär och färdighet, tvekar på någon karriär och färdighet. Och nu idag så har det lett hela vägen till att jag känner mig ensammast och värdelösast i världen. Inga kompisar, dåliga relationer med familjen, och det är väl lika bra att göra slut med D på en gång. Jag är inte omtyckt, och då tycker inte jag om dem. Så då kan det lika gärna va. BOOM. Allt går upp i rök.
Ja, detta är väl något förkortat den tankeprocess som snurrat och eskalerat i mitt huvud. Jag har iallafall nu erfarenheten att det är en cykel som jag ofta hamnar i och jag vet att jag kommer ur så småningom. Och egentligen så borde jag tänka att jag borde försöka hitta sätt att komma ur den lättare eller inte hamna i den, men jag pallar inte. Jag orkar inte hålla på att förbättra mig själv hela tiden, utvecklas och utmana mig själv att bli en bättre människa. För det är ju i det som problematiken egentligen ligger, att jag inte duger som jag är. Den känslan av att jag alltid måste bli bättre, utvecklas, göra annorlunda för att duga, det är det som stressar, pressar och gör mig orolig.
Det är en förbannad cykel, men jag väntar ut den. Gör allt det som självhjälpsindustrin och neoliberalismen hatar, jag vägrar jobba med mig själv och sitter bara och väntar på att det går över.

Emilou och tvekan som alltid kommer tillbaka

Jag har en otroligt lyxig situation. Jag har kontrakt i två år till, jag jobbar på ett projekt som är väldigt relevant för dagens samhälle, något som jag typ bryr mig om, det finns möjligheter att resa, jag har flexibla arbetstider och mycket semester. För post-doc liv så har jag det otroligt bra förspänt. Jag jämför såklart med D, Rafi, och de som jag delar kontor med som undervisar på rullande kontrakt från termin till termin. De vet inte nu om de faktiskt kommer att behövas, eller hur mycket de kommer behövas nästa termin. Och över sommaren har det inget alls.
Men samtidigt som det ger mig en trygghet så gör det mig också enormt stressad. Jag måste utnyttja denna möjlighet till max. Jag har tid att publicera, så jag måste publicera. Jag har tid att lära mig nytt, så jag måste lära mig nytt. Jag har tid att bygga nätverk för framtida pengar, så jag måste nätverka. För i slutet på denna post-doc så borde jag vara framgångsrik. För jag har haft det bra förspänt. Jag har haft det lyxigt. Jag borde vara som de där andrjaa från min årskull i Sheffield, de har ju publicerat och lyckats spela det akademiska spelet.
Så alla de problem jag har med min chef, mitt självförtroende, att jag inte publicerar, med projektet, de problemen ligger hos mig. Det är jag som måste lära mig hantera min chef, motgångar, tänka bättre, jobba hårdare, slösa mindre tid, vara bättre helt enkelt.
Jag försöker bli bättre. Jag försöker bli en bättre forskare, jag försöker bli mer effektiv, försöker bli smartare, försöker vara positiv, reflekterar, tänker framåt-bakåt-höger-vänster. Prioriterar sätter mål, gör listor, tänker på hur varje sak jag gör kan hjälpa mig i framtiden att uppnå det där..... Ja vadå?
Vad vill jag egentligen? Var är jag på väg?
Idag hade jag ett möte med min chef då vi pratade om min artikel, och jag kände mig så himla dum och osofistikerad. Utan hjärna och intellekt. Så jag tänker att den akademiska vägen kanske inte är för mig. För jag har ju också blivit kritiserad för analysen. Så det finns ingenting som är bra i den där artikeln som en gång i tiden var min avhandling.
Men jag vet ju också att just nu så kan jag inte bli tjänsteman, i Sverige. Det där som såg ut som drömjobbet, men som jag med tiden undrade om det egentligen var så himlans bra egentligen. Det där med att vara tjänsteman har jag ju provat förut men varken lyckats eller trivts så bra med.
Så vad vill jag egentligen? Var är jag på väg?
Jag har hittills följt en ganska enkel väg, inte enkelt på ett sätt som att det har varit räkmacka och inget arbete, utan jag har följt en väg som är lätt att ta, ett steg följer naturligt efter ett annat. Jag har lyckats bra i skolan och då var det ju självklart att plugga på universitetet, på universitetet gjorde jag bra ifrån mig och då var det självklart att fortsätta med master och doktorera. Jag har gjort dessa val för att det förväntats av någon i min situation, men jag känner nu att jag inte egentligen såg några alternativ och därför egentligen inte gjorde ett val att gå den vägen. Men nu när jag inte längre lyckas så bra så att vägen ser spikrak ut, eller inte trivs så bra med vägen som jag just nu promenerar på. Hur gör jag då? Hur bestämmer jag mig för vad det är jag vill göra? När egentligen världen ligger öppen för mig, hur vet jag då vad jag vill göra?

Emilou och jag hade aldrig gjort det själv

Det var verkligen en gruppaktivitet det där med att ge vantar och köpa mat. Jag hade aldrig tagit mig för att göra det själv om inte han jag var med hade gått fram till killen på marken och väckt honom. Men sen löste ena handlingen av den andra och jag satt och försvarade en hemlös rätt att sitta på McDonalds.

Emilou och att vara ett par vantar fattigare

I fredagskväll mitt i en trevlig kväll ute i Newcastle natten så gav jag bort ett par vantar till en hemlös kille.
Jag och en i gänget skulle ta ut pengar och mitt i gågatan ligger en kille helt utslagen på marken. Hans väska ligger slängd en bit ifrån honom. Vi går fram till honom och väcker honom, märker att han är iskall, frågar vart han ska och vad han heter. Vi bestämmer då ganska snabbt att vi går till McDonalds och köper mat och en kopp te till honom. Medan vi går dit frågar han om vi har ett par vantar, och jag ger honom mina ett punds fleece vantar som jag haft i ett par år. Hans händer är så svullna av kyla och utsatthet att jag vet inte om de egentligen passar.
Vi kommer in på McDonalds och det är såklart kö till fyllekäket. Min kompis ställer sig i kön och jag sätter mig med vår hemlöse kille, och han somnar nästan direkt. Han var nog ganska drogad.
Men så kommer en säkerhets vakt och säger att han inte får sova. Jag försöker förklara situationen och att vi bara väntar på mat. Om jag inte varit där hade han blivit utslängd. Jag försöker hålla honom vaken men han är rätt borta i skallen.
Sen kommer managern och säger att han inte ens får vänta på maten inne, utan att vi måste gå ut och vänta. Killen är så borta att han bara följer med, blir lite irriterad på säkerhets vakten.
Tillslut kommer min kompis med mat och te, och vi promenerar ned för gatan och lämnar honom på en bänk med sin mat och te.
Han skulle på en lägenhets visning nästa dag, jag hoppas verklien att han lyckades gå dit. Jag hoppas också att vantarna passade och att han har kvar dem.

Emilou och plötsligt händer det?

Jag har gått en hel dag utan att ha fått ont i bihålorna på eftermiddagen! jag har faktiskt hållit mig ganska så full av energi hela dagen och typ nästan fått gjort allt jag ville få gjort. Det går minsann framåt ibland!

Emilou och uppdatera mailen

Jag kollar konstant mailen för att se om jag fått något svar. Men trots att det gått två veckor nu så har jag inte hört något. Vet inte alls hur jag ska tolka det. Men häromdagen så vaknade jag med en himla stark förnimmelse att jag inte gått vidare, och det kändes ändå skönt. Mest att 'veta', men jag vet nu också att jag ju inte skulle bli så himla besviken om det var så att jag inte gick vidare. Och det är ju bra att veta.

Emilou och det här med att ställa höga krav på sig själv och högre på andra

Jag sitter och stör mig på att pappa slösar bort massa tid framför datorn. Kommer sig liksom aldrig för att göra det han säger att han ska göra.
Men så sitter ju jag och refreshar facebook, kollar jobbmailen, personliga mailen och nu alltså bloggar istället för att jobba. Jag sitter ju och slösar bort massa tid framför datorn. Kommer mig aldrig för att göra det jag ju faktiskt borde göra.
Det är lätt att ställa högre krav på andra än sig själv ibland.

Emilou och det dubbla livet

Jag kollar på lite inlägg här på bloggen om mitt liv i England. Och av någon anledning känns det så himla främmande. Inte bara att jag här hemma ju mest har semester, men också för att mitt liv här liksom har ett sammanhang. Jag har familj och vänner där allt är etablerat. I England snurrar jag mellan nya sammanhang, kämpar hela tiden med att etablera en struktur, ett kontaktnät, hobbies. I Sverige känns allt redan familjärt.
England känns också väldigt långt borta just nu, alla konferens debatter, mina kompisar och min lägenhet. Men snart ska jag tillbaka dit, och då känns ju Sverige långt bort.
Äsch jag tappade bort det smarta jag skulle säga.