Emilou och vuxenpoäng

Igår samlade jag en massa vuxenpoäng:
- Jag storstädade lägenheten; torkade köksluckor, köksfläkten och duschade blommor.
- Jag satte upp en fågelholk och fågelmatare i trädgården.
- Jag rensade döda växter och satte nya lökar i trädgården.
- Jag bråkade med D men vi löste det utan att skrika på varandra eller bli allt för sårade. Och han var den som tog initiativ till att lösa konflikten, både genom att ta upp konversationen och genom att föreslå kompensationslösning.
- Jag förnyade mitt el-och gas-avtal.
- Jag tätade min diskho.

Nu ska jag bara ta tag i att fixa smartmeter, kolla upp min pension och kolla upp nytt låneavtal, och sen så är jag (lite mer) vuxen på riktigt.

Emilou och kärleken

Jag och D har haft långdistansförhållande längre än vi inte haft långdistans.
Ibland när jag tyckte att det var skönt att han flyttat och jag fått tillbaka lite självständighet så lekte jag med tanken att göra slut. Och vi har ju haft andra kriser som också gjort att den tanken kännts mer verklig än hypotetisk. Men att tänka tanken helt ut har alltid fått mig att må illa och känna enorm sorg. Jag vill inte säga att jag inte kan tänka mig ett liv utan honom, för det kan jag. Men det vore inte ett lika fint liv, och det vore verkligen inte samma liv.
Så då har jag frågat mig själv om det är så att jag blir ledsen för att inte ha honom i mitt liv eller om det är att inte ha någon i mitt liv. Jag har haft svårt att egentligen komma underfund med svaret på denna fråga, för han har många fina sidor, men även sidor som gör mig riktigt förbannad. Men jag tror att nu efter en lång tids långdistans förhållande så känner jag mig mer säker på att det verkligen är honom jag sörjer när vi gjort slut i mina tankar. Han kan inte ersättas av vem som helst, någon annan kanske skulle vara lika bra eller bättre på vissa grejer. Men det skulle ju inte vara D. D som härmar djur med mig, som ser världen på samma sätt som jag, som lärt mig njuta lite mer av livet.
Så vad gör jag med detta då? Jag vet inte riktigt. För om han inte ändrar sig i barnfrågan, om han flyttar till andra sidan jorden, ja då måste den hypotesen bli verklighet. Tror jag. Så mina tankeexperiment kanske helt enkelt är en undermedveten strategi att stålsätta mig inför den potentiella situationen då det måste ske. Förhoppningsvis behöver det inte ske. Men jag måste vara öppen för den möjligheten.

Emilou och att tappa energi

Jag var på bio med några kollegor igår. Filmen var bra och middagen god. Men jag kom hem med en obehaglig känsla. Det är inte första gången jag kommer hem med den känslan när jag umgåtts med mina kollegor. Om jag var lite mer krass skulle jag kunna säga att jag helt enkelt tycker de är ganska tråkiga och de pratar bara jobb. Men min hjärna får det alltid till att var något fel med mig. Att det är jag som är tråkig.
Kanske var det också att jag under dagen fattat lite knepiga beslut angående analysen jag håller på med, som är en hangover från lite oklarhet och fel när vi designade enkäten och lite av den ångesten kom tillbaka.
Kanske var det också att jag måste hitta en ny el&gas deal, måste plantera blommor och försöka hitta en ny deal för huslånet för att min amortering inte ska dubblas i juli och det gav mig ångest.
Kanske var det för att jag hade en så mysig helg med moster, morbror och D, så inget umgänge kan liksom jämföras med det. Så jag har saknat D med hela kroppen i veckan. Saknat att vara nära honom, saknat honom nära mig. Vi höll oss liksom fysiskt nära varandra så mycket vi kunde. Till den nivå att vi stod i köket och jag kramade honm bakifrån, sedan gick vi till matbordet i denna kram, och han släppte ned mig på min stol. Jag har saknat att argumentera med morbror om politik och prata om livet med moster.
Så då när jag umgås med folk som liksom känns tråkiga eller där jag känner mig tråkig så tänker jag att jag precis lika gärna kunde stannat hemma. Och det är inte första gången det händer. Jag känner en stark känsla att jag helst bara är hemma och hänger. Planterar blomor, städar och påtar. Jag tappar liksom energi genom att umgås med dessa människor.
Jag måste vara försiktig här att inte falla i 'network/networth' fällan, för jag menar absolut inte att det är deras ansvar eller skyldighet att vara roliga eller ge mig en bra känsla. Precis på samma sätt som att jag inte tycker det är min skylldighet. Men jag ifrågasätter kanske ändå hur mycket tid jag faktiskt borde välja att spendera med dem.
Kanske är det även så att jag haft mycket umgänge på senaste så jag behöver bara lite ensamtid. Lite tid att få påta runt hemma och hänga med mig själv. Hur som helst ska jag på middag med ett gäng av dem ikväll igen. Vi får väl se hur länge jag orkar stanna ute.

Emilou och space

Jag har en kompis som hyr ett rum hos mig nu. Och det gör mig lite galen. Hon är lite mer slarvig än jag, lämnar disk framme tex. Men det främsta jag stör mig på att hon liksom alltid är här. Och så himla närvarande när hon är här. Jag inser att detta ju låter helt bisarrt, men det kommer lite från att jag inte hade förväntat mig att hon skulle vara här under så långa perioder och att hon är väldigt social. Jag trodde att hon kanske skulle vara här under veckorna och sedan borta på helgerna, men nu är hon här ett par veckor och sedan borta ett par veckor. Så när hon är här så är det liksom lång tid att vara tillsammans. Och hon är verkligen pratsam. När hon inte pratar med mig så pratar hon med sin kille på skype. Jag vet inte riktigt varför det stör mig, men det är liksom konstant ljud och närvaro som stör mig av någon anledning.
Men jag måste acceptera att jag har bjudit in henne att bo här, och hon betalar (billig) hyra, så jag måste helt enkelt lära mig stå ut. Och hon kommer inte vara här i mars. Och sen är jag borta i April. Så det löser sig nog.

Emilou och en sak jag har lärt mig

Jag var nog lite naiv när jag blev klar med avhandlingen för jag trodde det skulle vara lättare att skriva. Det är först nu när jag perfektionistiskt har jobbat på dessa ansökningar som jag verkligen förstått hur mycket arbete som egentligen går in i att skriva riktigt bra. Jag vet inte om jag har tålamodet egentligen för att vara så nitisk och perfektionistisk. Främst av allt så har jag ju inte tiden att vara så noggrann. Jag måste få ut artiklar från avhandlingen, jag måste få ut artiklar från projektet.
I slutändan var det också det som gjorde att jag inte sökte jobbet i Sverige igen. Som mitt CV ser ut nu så har jag flummat runt i sex år utan att egentligen få så mycket riktigt för det. Så jag måste se till att få det på CVt innan jag ger mig av.
Och jag har egentligen bara ett år på mig. (Inte ens det)

Emilou och valmöjligheterna

Jag har börjat söka pengar för att fortsätta forska här i Newcastle. Men jag är inte säker på att det är rätt väg att gå. Jag söker för att det är bra att söka, det är det en ska göra när en är i det stadie jag är, det är värt att försöka. För försöker en inte så får en aldrig pengar. Men jag är inte säker på att jag vil fortsätta här, eller ens fortsätta med det som jag föreslår att forska om. Jag söker för att jag har fått mycket stöd i ansökan, för att inte göra dessa människor besvikna och vara otacksam för hjälpen de gett.

Jag har också sett att min potentiella drömarbetsplats rekryterar igen. De har två permanenta tjänster utlysta. Jag är i valet och kvalet om jag ska söka. Å ena sidan är det ju fortfarande drömmen, och jag skulle vilja göra något annat än att forska inom akademin. Men å andra sidan har jag lite för många järn i elden här som jag faktiskt vill avsluta innan jag ger mig av. Jag vill få ut dessa artiklar, jag vill använda datan som jag jobbat så hårt med att samla in.

Det leder just nu till att jag lutar mot att göra ett val som är helt emot mitt egenintresse. Något som jag egentligen inte är så sugen på i långa loppet, men som är bäst just nu. Jag har valmöjligheter men väljer kanske inte rätt. Det där med fritt val är en myt.

Emilou och att välja sina kompisar

En bekant på facebook lade just ut ett inlägg med texten:
"Your network
   is your
   net worth"

I sådan där fin meme stil.
Och skrev sedan "var varsam med vem du spenderar tid med, om de inte bidrar värde, håller dig tillbaka eller suger ut positivitet, kasta ut jävlarna. Din tid är värdeful, spendera den med folk som inspirerar dig. Ditt framtida jag kommer vara tacksamt."

Och jag blir så jävulskt provocerad. Det klart att det är roligare och lättare att umgås med folk som är positiva och inspirerande. Men hallå vänskap är väl inte någon jävla transaktion?! Och varför måste vi alltid vara så bra för andra? Hur jävla självcentrerat är inte det?!

Det låter som att det är någon typ av tävling att få vara deras vän. Om en inte lever upp till standarden att vara cool, perfekt och värdeful då blir man utröstad från sociala nätverk. Vänskap handlar om så mycket mer än så. Vänskap handlar om att acceptera svagheter, vara där för varandra när det är svårt, och gilla någon även om de inte 'bidrar värde' till dig. Deras värde ligger inte i att göra mig glad, eller bidra något till mitt liv. De har ett helt eget värde som person. Och jag vill inte bli konstant utvärderad och potentiellt utsorterad av mina vänner. Det är ett väldigt krasst sätt att se vänskap och leder till ytliga relationer.

Black Mirror hade ett avsnitt som tog detta till sin spets. Och jag borde väl inte vara förvånad över att se att populärkulturens satir blir verklighet.

Emilou och romansen

Jag läser en blogg där bloggerskan skriver om första gången hennes då kille nu man sa att han älskade henne. Hon skriver så fantastiskt fint och gripande, alltid, men speciellt denna historia griper tag i mig.
För de gör de där fantastisksa romantiska handlingarna, go way and beyond för att göra den andra personen glad och lycklig. Gör de storartade gesterna för att få ett leende.
Och jag önskar att jag hade det. Att jag gjorde det. Med D och jag är inte så. Vi är lite för rädda att ta risker, lite för försiktiga, lite för planerande, lite för kontrollerande.
Det ställs lite extra på sin spets nu när jag firade min födelsedag. Han gav mig en tekopp. Handmålad och med en speciell historia, men jag blev ändå lite besviken. För jag fyllde trettio. Jag ville att det skulle vara lite speciellt, även om jag inte har en speciell fest för det. Men det är just det som är grejen med D. Han är fin och romantisk på sitt sätt, inte alltid på det sätt som jag förväntar mig. Eller det sätt som berättas om i sagor. Han är fin och romantisk med genuin eftertanke och omtanke. Det är inte de stora gesterna och de grandiosa påhitten, för de är romantiska mest för att de är stora och grandiosa. Han gör sakerna som är små. Sakerna som jag inte ens förväntar mig, så han överraskar mig ofta. Han gör saker som faktiskt betyder något, för honom eller för mig.
Men någonstans innuti mig önskar jag ändå att han gjorde de stora grandiosa gesterna, för de är de historierna som är fina att skriva om. De är de historierna som är fina att läsa om.

Emilou och det nya året, det viktiga året

Jag har bävat inför min 30 årsdag.
Det är så mycket som ställs på sin spets just detta år. Det är inte bara det vanliga med att när en fyller jämt, och gammalt så ska en ha massa utvecklingsmål antingen uppsatta eller avklarade. Innan jag fyller 30 vill jag ha; bestigit ett berg, blivit en självsäkrare människa, sprungit en mil under en timme, trivas på jobbet, klara en yogapose, vara hälsosam, ha barn, bostad, bil etc. Eller under mitt 30 vill jag uppnå; bättre jobb, bättre hälsa, klättra upp på ett berg, bli en självsäkrare människa, springa en mil under en timme, klara en yogapose etc. etc.

Alla dessa saker som på något sätt kopplas till dennna abstrakta ålder 30. Då är det meningen att en ska bli lite mer vuxen, ta lite mer ansvar, vara lite mer etablerad i livet och inte ha tjugonågonting-åringens kval, osäkerhet och flyktighet. Tjugonågonting är åren då det är okej att prova saker, utforska och undersöka, både professionellt och personligt. Trettio är då en ska vara klar med detta ungdomliga beteende, vara lite säkrare på det en vill och ha riktning. Det passar inte längre att prova, eller om du provar nytt så ska det vara med mening och del av en strategi.

Men mitt liv är inte så. Och även om jag vet att många andras liv inte heller är så, känns det som om mitt liv borde vara så. Och jag trodde att jag skulle ha lite bättre koll nu. Jag trodde att jag skulle ha lyckats lite bättre på jobbet och därmed vara lite mer säker på vad jag vill. Men då kickar att fylla trettio och under detta år uppnå massa saker in istället. Nu när jag kanske inte uppnått alld jag borde ha under mina tjugonågonting vilda år, det kan jag ta igen under mitt första trettionågonting år. För det är en milstolpe. Det är viktigt att fylla trettio. Folk har speciella fester för att de fyller trettio.

Men det är inte så för mig. Trettio blev liksom en födelsedag som vilken annan. Jag var förkyld och alla mina planer lades på is. Mitt trettionde år på jorden kommer definitivt vara transformerande, för mitt kontrakt tar slut när jag fyller trettioett. Men det är ju inte frivilligt. Det är inte jag som väljer förändring. Och då är det svårt att se fram emot förändringen. Då finns det ingen anledning att ha en speciell fest för det.

Jag känner mig inte mer vuxen, känner mig inte mer utvecklad, känner mig inte mer självsäker eller ens säker på vad jag vill göra i livet bara för att jag fyllt trettio. Jag känner inte att jag behöver förändra mitt liv eller ta mig an en massa utmaningar för att jag plötsligt fyllt trettio. Livet ger mig nog med utmaningar som det är just nu, och har gjort det de senaste tre åren. Jag behöver verkligen inte utmana mig mer (även om jag i mina nyårslöften gav mig några roliga utmaningar), jag behöver klara av de utmaningar som jag har i livet just nu. Jag behöver fortsätta kämpa.

Det är ett viktigt och omvälvande år jag har framför mig. Det är många saker som behöver komma på plats. Jobb, relation, plats. Trettio kommer vara ett stort och viktigt år, men inte för att jag fyller trettio utan för att livet har gjort det på det viset.

Idag vill jag bara kura ihop mig i ett hörn och inte finnas tills allt löser sig

Det har varit en orolig vecka. I onsdags åkte D in till sjukhus och opererades akut för blindtarms inflammation. På Lanzarote. Där han var på semester själv. Han skulle åkt hem imorgon, men har inte återhämtat sig nog för att läkaren skulle släppa iväg honom.
Jag har samtidigt miljoner deadlines och två resor att förbereda mig inför.
Och idag presenterade jag en artikel i ett forskar seminarium och kände mig dum som vanligt. Jag klarade mig bättre än jag gjorde förra gången, men kände ändå att det var en del frågor som var onödigt hårda.
Livet är lite extra svårt ibland.

Emilou och statistiken

Jag analyserar just nu vår data för en artikel. Och jag kollar kvaliten på datan baserat på olika variabler. Men jag vet helt ärligt inte vad jag ska leta efter. Vet inte vad jag egentligen bör kolla. Så jag tittar på resultaten, men förstår eller tänker inte egentligen. Och även när jag kanske förstår vad resultaten säger så vet jag inte vad jag ska göra åt det. Som nu har vi tex. ett resultat som säger att ålder påverkar om föräldern är med i urvalet eller inte. Och det är inte jättebra, men vad ska jag göra åt det i regressionen? Det har jag ingen aning om alls.
Jag är trött idag. Jag har ont i nacken och sov dåligt. Men det är bäst att kämpa på.

Emilou och det här med att känna sig ensam

Att vara akademiker kan vara ganska ensamt. Speciellt när en är en sådan akademiker som jag som bara jobbar på ett specifikt projekt och mestadels är ensam på kontoret. Att jag bor ensam påverkar också denna känsla av att inte har nog med mänsklig interaktion, till den grad att jag när jag väl interagerar med människor tycker att det är lite jobbigt. Jag har helt enkelt blivit lite av en enstöring.
Just för tillfället så kompenserar jag med sociala medier istället. Jag kollar facebook i parti och minut, och jag kollar upp gamla kompisar, nya kompisar och folk jag bara är nyfiken på. Vad gör de nuförtiden? Hur ser de ut?
Det är ett ganska skönt sätt att socialisera för jag kontrollerar inte bara vad för information jag tar in utan också hur mycket. Plus att en inte behöver bry sig alls om trevligheter eller otrevligheter, behöver inte förhandla taltid i samtal eller ens hålla intresset uppe.
Kanske har jag socialiserat på detta sätt lite för mycket på senaste och det har gjort mig lite överkänslig i riktiga sociala situationer. Det blir kanske lätt så när en spenderar mest tid med sig själv.

Emilou och det konstiga jag var med om imorse

Jag var hos doktorn imorse för att få nya p-piller. Och när min läkare frågade hur de fungerade för mig sa jag att jag haft lite problem med blödningar i början men detta nu stabiliserats, men att jag också haft  lite problem med att jag känt mig nedstämd när jag började dessa p-piller, trots att jag tar denna typ av p-piller för att jag verkligen inte kan ta de med östrogen också. Läkaren gjorde ingen vidade notis av detta utan fokuserade på blödningarna. Jag nämnde då att jag sett den danska studien som statistiskt och över tid påvisade att de tjejer som åt p-piller hade mycket större chans att också äta anti-depressiva läkemedel, som rapporterats om på olika ställen. 
Läkarens reaktion var ganska förvånande. Hen sa nämligen att det ju alltid går att plocka isär sådana argument, och att det finns många andra förklaringar som tillexempel att de som äter p-piller är troligare att ha pojkvän och att det leder till mer känslomässigt trauma som leder till depression. 

Som någon som varit singel i många många år kan jag meddela att jag kämpade med nedstämdhet även som singel, det var inte något som plötsligt kom till mig när jag blev ihop med D. Snarare var det så att nedstämdheten kom när jag började äta p-piller. Och det var en annan typ av nedstämdhet, en jag inte kunde ta mig ur, en som låg latent och konstant. Tillskilnad från den som gick i vågor och som jag kunde hantera på ett helt annat sätt innan jag började med p-piller. Jag vet också att då jag åt p-piller första gången grät jag oförklarligt i månader utan att veta varför eller vad jag ville ändra för att må bättre, och när jag slutade äta p-piller slutade jag gråta. Trots att jag fortfarande inte hade kille. Nu är ju inte detta en vetenskaplig studie, men det finns nog av denna typ av anekdotiska bevis för att ifrågasätta argumentet att det är hjärtekross som orsakar depressionen. 

Men pojkvän och hjärtekross förklaringen är något som andra också föreslagit som förklaring till detta samband eller att de som blivit deprimerade redan haft någon typ av psykologiska probelm till att börja med. Ett samband påvisar inte orsak. 

Jag har några snabba rättfram problem med dessa förslag på förklaring:

1. Kan vi se liknande hjärtekross problem och depression hos killar som är i par? Nja, kanske inte det för denna förklaring är baserad på att kvinnor är de känsliga och har psykologiska problem. Kvinnokönet är det hysteriska. Denna förklaring har sådant uppenbart brist på genustänk och är så uppenbart fast i särskilda könsroller att det är skrämmande. Studien inlkluderade en miljon kvinnor i Danmark över 12 år, och sannolikheten att vi skulle se denna typ av samband och så starkt samband endast på grund av att dessa unga flickor *nedlåtande ton intended* har pojkproblem är helt enkelt absurd och visar på att de som ger dessa förklaringar inte förstår statisitk. Men detta är tydligen där den medicinska forskningen, och praktiken, ligger. Det gör mig riktigt arg att min läkare när jag förklarat att jag haft denna typ av bieffekter först inte tog det på allvar och frågade om jag behövde någon typ av stöd för depressionen eller hur jag mådde nu. Det gör mig ännu argare att hon sedan föreslog att det hade att göra med att jag fått mitt härta krossat av en kille, eller kanske till och med min kille, men det frågade hon inte heller. Det säger mycket om hur mental hälsa ses och speciellt hur kvinnors mentala ohälsa ses. 

2. Jag har lite mer sympati för argumentet att det kan vara så att p-pillren inte orsakar depression, utan att mental ohälsa kan vara ett redan existerande problem. Detta kan såklart vara fallet, och jag har inte läst nog om studien för att veta hur de kontrollerade för det. Men en av kommentarerna här  säger att "Their data showing that first came the hormone medication, then came the signs of depression evidenced in psychiatric medication prescriptions and/or psychiatric hospitalization," så detta föreslår att p-pillren åtminstone förvärrade symptomen till den grad att patienten fick medicin eller till och med togs in för vård. Låt oss landa i detta en stund. Här är en studie som visar på att p-piller åtminstone förvärrar depression till den grad för en grupp unga kvinnor att de tas in på sjukhus för att vårdas för psykisk ohälsa, och vi har helt seriöst människor som påstår att depressionen orsakas av härtesorg? 

Emilou och kampen mot känslan av att inte vara mycket värd.

I Lördags hamnade jag i en av de där situationerna igen då jag inte blivit informerad om sociala aktiviteter organiserade av mina kollegor. Men som denna gång arrangerades det sociala av en kompis till mig, så denna gång föll jag inte mellan stolarna. Men gissa min förvåning när jag kommer dit och förväntar mig träffa en grupp människor, och en helt annan är där. En annan grupp som jag också känner men som inte informerat mig om dessa planer. Då kände jag mig inte mycket värd som vän eller kollega.

Idag pratade jag igenom lite analys med en kollega, och mycket av det hon sa handlade om att jag gjort fel. Och hon gav liksom inte upp i sin kritik, utan påpekade felet om och om igen. Det gjorde då att vi liksom inte kom vidare i diskussionen om vad jag egentligen skulle göra eller lösa problemen. Så summan av mötet var att jag gjort fel, och att det jag alltså gjort inte var värt något. Men jag vet egentligen inte vad jag kan göra för att göra rätt. Jag försöker att inte ta detta personligt, eller låta det påverka hur jag ser mitt eget värde. Men, det funkar bara om det är så att jag faktiskt kan lära mig något av mina misstag, om jag ser att jag kan utvecklas och att den som säger att jag gjort fel också kan visa på hur mitt fel kan ändras till framtiden. Men det skedde inte i denna situation. Så jag slutade ändå i känslan av att inte vara mycket värd som akademiker eller forskare.

 

Jag har också väntat på möte med min chef i över två veckor. I över en vecka svarade han helt enkelt inte på mail då jag bad om möte, och sedan när vi väl fått till en tid för möte bokar om mötet samma dag. Jag vet att detta är för att han är upptagen med andra viktiga saker, och att det osannolikt är personligt. Men jag kan inte låta bli att känna att mitt arbete inte är uppskattat, och därmed inte mycket värt i hans ögon. För det är inte heller som att han kompenserar bristen på möten med att vara uppmuntrande och uppskattande, för det är liksom inte hans stil. Det gör att jag inte känner mig mycket värd som forskare. 

Jag kämpar för att inte låta dessa känslor påverka mig alldeles för mycket. Jag kämpar med att känna mig lite värdeful, och att inte låta mitt värde ligga i vad andra säger eller tycker. Men ibland är det skönt att få höra att en är bra på något. Eller att det arbete en gör uppskattas. Speciellt när arbetet i stor mån är för någon annans skull. Och det är extra svårt när samma känsla återfinns i många olika delar i ens värld. 

Sedan finns det ju också små små korn av hopp. Det finns såklart kompisar som visar uppskattning, som ger energi och gör att känner mig som en bra människa. Så allt är inte så fördjävligt som vissa av mina situationer får det att låta. Det finns även hopp i kampen mot känslan av att inte vara mycket värd.