Efter sol kommer regn?

Ibland sa ar livet bara helt sjukt ironiskt och upp och ned som en berg och dalbana med spar som en puckelpist.
Helgen spenderades rockstar style genom att inte sova i min egen sang tva av natterna och vakna med samma klader som jag haft pa mig kvallen innan. Men bjod aven pa en mysig tur till New Forest, klappande pa hastar och vindrickande vid vattnet. Det var helt fantastiskt mysigt och vi hade sjukt bra musik spelandes i bilen hela dagen. Perfect soundtrack to our lives.
Men precis som rockstjarnor glider igenom livet for att sedan falla hart sa bjod helgen aven pa en hel del oonskade overraskningar och motgangar ocksa. Typ att jag tappade £30 i lordags kvall for att namna det minsta och att jag forolampade en kompis for att namna det varsta. Det kanns som om jag just nu har sa javla dalig karma och att livet bara har kastat en massa skit pa mig den senaste tiden. Visst att det skett en hel del sweet ocksa, men det ar for tillfallet en javla obalans och jag har bara lust att rulla in mig i bommul och komma tillbaka till varlden nar den har beslutat sig for att dra in taggarna och vara lite sjysst mot mig.

hur man overlever som doktorand 12

man gor typ ingenting av det man borde gora under dagen(annu en gang skriva om ungdomars speciella situation, utan att kopiera det du sagt forut och komma pa ungefar vad det ar du vill saga), och vantar pa att klockan ska bli sa mycket att man kan lagga pengar man borde kopa mat for pa att dricka vin. Och hopas pa att morgondagen blir battre. Fragor pa det?

Dagens insikt 9- Jag har ett tecken

När jag var yngre var jag helt övertygad om att andra kände mig bättre än jag själv. Alltså, de kunde säga mer om hur jag betedde mig i olika situationer och vad jag oftast gillade. De gav liksom en objektivitet som jag själv inte kunde se, de såg mig klart utifrån, medan jag såg mig själv inifrån i ett virrvarr av tankar och känslor. Det är ju självklart relaterat till att jag är så himla velig och aldrig kan bestämma mig för vad jag vill; att gå på restaurang med mig är ett litet äventyr i beslutsångest. Dock måste jag säga till mitt försvar att jag på senaste tid insett att beslutsångesten inte handlar om att ta ett beslut i sig, utan om kvalitén på alternativen. För när jag är i en situation där jag vet vilket av alternativen jag föredrar är jag väldigt beslutsam.
Hur som helst så har jag också kommit underfund med att jag har ett tecken som kan hjälpa mig ta beslut i framtiden. Om jag inte gillar situationen så får jag ont i huvudet. Detta handlar väl mest om sociala situationer, när man liksom är lite osäker på om man gillar personen eller inte, de är sjyssta, men man känner viss tveksamhet. Så ska man vara en stor människa och vara trevlig ändå, och jag brukar ofta tänka att jag ju måste ge dem en chans. Och jag menar inte nu att detta tecken skulle ge mig en ursäkt för att inte ge dem en chans, men det kan rättfärdiga att jag inte behöver spendera så himla mycket energi på dem. För jag tror att huvudvärken kommer när jag överanstränger mig och använder för mycket energi på att försöka hålla en konversation gående, att hitta gemensamma samtalsämnen osv. och den andra parten uppenbarligen inte anstränger sig lika mycket tillbaka. Bara den obalansen är ju en god anledning till att lägga ned. Det bra med detta tecken är ju att det ger ungefär samma objektivitet som en vän skulle göra, för det är ju en fysisk åkomma, inte bara en känsla. Visst att det är en fysisk åkomma som kanske orsakats av en känsla, men det hjälper mig i alla fall att fatta ett beslut, för jag vill ju inte gå runt med ont i huvudet!

Äntligen!

jag har skrivit på för en lägenhet! Här är den det är den på Highfield lane. lite dyrare än jag tänkt mig från början, men väldigt fin. Herregud, jag ska flytta in i en egen lägenhet! Det är ju första gången jag bor själv på riktigt sedan jag flyttade hemifrån. Nu får jag bara hoppas att alla papper går igenom så att jag inte betalt en massa pengar och det visar sig att jag behöver leta igen. Jag hoppas verkligen att jag inte jinxar det genom att skriva om det.
Jag har börjat planera hur jag ska inreda. Och måla. Och så har jag nog insett att jag behöver köpa lite nya möbler. Typ ett nattduksbord. Och lampor. Och gardiner och tavlor. Det ska bli så himla kul att inreda.
Om allt går vägen så ska jag flytta in den 11e september. Jag längtar så efter att flytta ifrån denna korridoren. Jag är så himla less på att bo här.
En annan kul nyhet är att pappa kommer och hälsar på i oktober! Vi bokade det imorse, så jag ska se till att hitta på en massa kul vi kan göra då.
Jag hoppas hoppas hoppas att allt går vägen med lägenheten nu, med tanke på allt som skett så kan jag inte vara säker förens jag står där med nyckeln i handen.

ps.

Det luktar speciellt här också. En lukt som är specifik för England, som jag tidigare faktiskt gillat ganska mycket, men som jag nu av någon anledning inte alls vill känna.
ds

Dagens insikt 8- Post-Stockholm blues

Jag kommer tillbaka till Southampton och känner en enorm olust. Kanske är det förkylningen. Men av någon anledning så är det bara jobbigt att komma tillbaka. Vanligtvis när jag kommer tillbaka till England har jag ju något nytt och kul att se fram emot; ett nytt hus, en ny termin; en nystart. Denna gång kommer jag tillbaka och börjar om precis där jag la av för två veckor sedan; en omstart.Men jag är för tillfället otroligt omotiverad att starta om.
Kanske är det för att Stockholm var så underbart och fint. Och att jag liksom inte var där länge nog för att tröttna, jag var där precis länge nog för att bara få det roliga och härliga. Kanske är det för att jag kommer tillbaka hit och är sjuk så jag orkar inte gå ut på födelsedagsfirande och för att jag vet att den kommande månaden måste innebära jobb, jobb och åter jobb. Sen, efter jobbet så drar allt igång igen, då kommer nystarten. Men nu sitter jag och försöker samla energi till en omstart.

Dagens undran 10: Nationalitet och humor

Jag var och såg Monty Pythons Spamalot i måndags, trots att jag tidigare inte förstått vitsen i deras humor. Mina kompisar slog vad om vem som skulle vara den som gick ut från teater utan att ha fattat ett endaste skämt, det var ingen tvekan om att det satsades mest pengar på mig. Men till allas förvåning så skrattade jag faktiskt ett flertal gånger. Dock var jag (nästan) lika många gånger totalt förvirrad, för det verkar som om det som är roligt med Monty Python är det totalt galna, det överdrivna och helt absurda. När de drar ut på en poäng så långt att det bara går att skratta, de drar den till oväntade nivåer, nivåer som bara wicked minds kan komma på. Och det är i det momentet som det inte går att göra annat än att skratta.
För er som inte är insatta i Spamalot, så är det baserat på Monty Pythons tidigare verk; Tv serier, filmer och sketcher, och handlar om när Kung Arthur samlade Riddarna vid de runda bordet för att hitta den Heliga Gralen. I musikal-version. De drar varenda dåliga skämt som du kan tänka dig -men tar det till oväntade absurda nivåer som när Riddarna rekryterats, så bestämmer de sig för att åka till Camelot, en typ av riddar-Las Vegas för att roa sig innan de tar över världen, använder sig av mycket fysisk humor- inlednings scenen går ut på en dans där dansarna slår fiskar på varandra- och mycket spel på fördomar och stereotyper- Kung Arthur ska invadera en fransk borg, men får bara förolämpningar och en ko katapulterad på sig. Det är simpelt, absurt och det går inte att göra något annat än att skratta. Men mellan detta ligger även en djupare politisk satir, som att till exempel en av riddarna är bög och gifter sig med en prins i slutet med repliken "Imagine that in three hundred years this will still be controversial". Och jag tror att denna blandning av högt och lågt är typiskt brittisk. Det som verkar vara så simpelt och basalt vid första anblick blir väldigt sofistikerat om man ser det där som ligger emellan. Men detta gör det även väldigt elitistisk- och kanske ännu ber Brittisk för den skull-, för om man inte är insatt i historien och politiken så har man ju ingen aning alls varför Dennis utläggning om monarkins brist på legitimitet är så fantastiskt fyndig, mer än att han pratar ganska roligt och käftar emot Kung Arthur som ju inte riktigt verkar ha den naturliga auktoriteten som kommer med ämbetet, utan snarare är en ganska barnslig och naiv figur. Fast även humorn i den makt-relationen är väl kanske typiskt brittisk.
Men denna sofistikerade humor döljs bakom låg humor, och det är kanske denna kontrast som uppfattas som så fantastiskt rolig. De driver med det låga för att få fram det höga, och det är det som är typiskt brittiskt. Men samtidigt driver de med det som är typiskt brittiskt, för om inte det låga ansågs lågt skulle inte det vara roligt att dölja det höga bakom det.

Jag menar nu inte att Svensk humor är mindre sofistikerad, men jag menar att den framhävs på ett annat sätt. Jag är inte så insatt i buskis humor, men det känns som om de mest spelar på tabun, vilket ju kan anses vara typiskt svenskt. Och detta på ungefär samma sätt som Monty Python driver med det Brittiska, så driver de med det som är svårt att röra som Svensk. De driver med den svenskhet som vi vill bli kvitt, det som vi inte vill vara, och därför när det dras till sin extrem sitter vi där och skrattar, och tänker att det är ju tur att vi inte är så låga åtminstone. Humor, har jag hört, handlar om att överraska, säga det kontroversiella, chocka. Men jag tror även att det måste finnas en igenkänningsfaktor, man måste förstå varför det är kontroversiellt, varför det borde chocka. Och även om jag bott här i snart fyra år, och plockat upp rätt mycket av kulturen och språket, så har jag bara börjat förstå det roliga med Monty Python. Och då måste jag ju säga att det fortfarande mest var de politiska skämten som jag förstod, medan den skrik skrattande snubben bakom mig (jag hoppade seriöst högt varje gång han skrattade, vilket var ofta) skrattade mest åt de absurda svängningarna. Fast, om vi ska vara helt ärliga så förstår jag ju inte riktigt vitsen med buskishumor heller, så kanske handlar det mer om preferenser än nationalitet.

Dagens undran 9: det här med namnbyte

Jag vet att jag nämnt det tidigare, möjligtvis just då det gick igenom, men jag tycker att det är värt att nämnas igen.

Jag har fått väldigt olika reaktioner till namnbytet i England och Sverige.

I England har de som är bekanta, men inte nära vänner med mig och alltså inte har någon aning om mitt privatliv, trott att jag gift mig, en föreställning som inte kan vara längre ifrån sanningen! Men det är ju förståeligt, eftersom giftermål är den vanligaste anledningen till namnbyte.

Och det är här mina vänners i olika länders olika reaktioner kommer in. I Sverige så har reaktionerna mestadels varit positiva och förstående, medan i England lite mer skeptiska.

En av de vanligaste frågorna jag får är vad min pappa säger eller tycker om det, och jag kan inte sluta förmå mig att förundras över denna fråga. Speciellt i sammanhanget där folk tror att jag gift mig. Det är som om, om jag hade bestämt mig för att gifta mig och därmed ge upp mitt 'flicknamn' så ställs inga frågor, eller visas ingen skepsis. Men om jag istället bestämt mig för att göra det för min egen skull, av egna intressen så bemöts mitt val med skepsis. Det är som om då är det okej att ifrågasätta mitt val att byta namn, men inte om jag bestämt mig för att gifta mig. Visst är det så att det hypotetiska giftermålet även skulle vara i mitt intresse, men namnbytet kommer inte som ett brev på posten längre i dagens moderna samhälle. Dubbelnamn, nya namn bildade av kombinationer av de gamla eller separata namn med kombinerade namn för potentiella barn är några av de lösningar som jag hört talas om för att få med bådas familjer när man bildar en ny familj.

Och visst att jag byter bort vad som kan ses vara min pappas familjenamn, men han är ju fortfarande min pappa, jag är fortfarande hans dotter. Och inte minst så är jag ju fortfarande min mammas dotter, för hon har ju onekligen gett mig mitt efternamn precis lika mycket som min pappa. Min poäng är att vi är ju en familj vad vi än heter.

Det är som om de som är skeptiska anser att jag sviker min familj och min bakgrund genom att ge upp det som knyter mig samman med min familj, men att samma 'svek' är helt acceptabelt om jag istället tar en partners efternamn. Nu har jag ju snarare tagit ett gammalt familjenamn, så egentligen är jag mer trogen till min bakgrund än om jag skulle ha gift mig.

Kanske är det en kulturell skillnad, och det kan förklara de olika reaktionerna från svenska och engelska vänner. Sverige är helt enkelt mer modernt och tolerant för flexibla familjer, medan Engelska vännerna är uppväxta i ett mer traditionellt samhälle där kärnfamiljen fortfarande är stark, och inte minst där vikten av namn för framgång är mycket mer institutionaliserad än den är i Sverige. Men jag vet inte, och jag kan inte komma underfund med varför faktumet att jag inte är gift men bytt namn ger upphov till sådan skepsis.

Dagens insikt 7

Jag saknar Sverige.

Men det är inte det samma gamla vanliga att jag saknar alla de underbara människor nu, för jag saknar er ju hela tiden. Skillnaden nu är att jag vet att jag kommer hem snart. Det gör att det blir en positiv saknad. Det blir mer av en längtan än en saknad.

Under de jobbigare perioderna, speciellt hösten och vintern, så är det mer av en avsaknad-saknad. Det är som att jag saknar er för att jag inte har er här för att ge mig den kärlek som jag, och alla tror jag, behöver. Kärleken från de som man känner bäst. De som man utvecklats med. De som bara är. Men för att avsaknaden-saknaden gör så ont, förtränger jag den. Förtränger Sverige.

Jag vet jag satt mig själv i den här djävulska situationen där jag är nu. Där jag är i ett annat land än de jag älskar mest i världen. Och jag vet också att min längtan efter er hindrar mig från att älska situationen som jag befinner mig i. Känslomässigt alltså. Akademiskt älskar jag där jag är, och skulle inte byta det mot något i världen: jag har ju för bövelen just kommit hem från en konferens i Oxford! Men känslomässigt kommer jag nog alltid rymma tillbaka till er där hemma. Det är som om uppdelningen och förvirringen som tvåspråkigheten orsakar inte bara håller sig till språket, utan sprider sig till känslolivet också. Känslomässigt är jag hemma. Jag är svensk. Akademiskt/karriärsmässigt är jag i England.

Dagens undran 8:Vad sker i världen?

Ibland så undrar jag hur sammankopplade människor i världen är egentligen.
För dessa saker skedde ungefär samtidigt(utan inbördes ordning):

nummer ett

Nummer två

och nummer tre

Och jag fulgrät på Picadilly circus i London.

OK inte direkt samtidigt, men inom en månad.

det är som om all skit kommer samtidigt. Är där en liten stund och sedan försvinner.

Väldigt djupa insikter så här en torsdagskväll.

Me like this too

Speciellt tvärflöjten!

Saker jag gillar just nu

Hej Bloggen.

Jag har försummat dig lite på senaste. Jag vet att du fyllde fem härom veckan, och det är ju helt jävla fantastiskt. Fem år, herregud. Hallvägs till de där tio åren som den där vännen trodde att du skulle stanna i akademin. Hittils har hon ju rätt! Och tre år framöver.

Och kanske är det anledningen till att jag inte gett dig den uppmärksamhet som du kanske förtjänar på senaste, med korta kryptiska inlägg. Jag har liksom varit mitt uppe i uppsatsskrivande. Vanligtvis får mig uppsatserna att skriva mer till dig, men denna gång har jag varit både känslomässigt och fysiskt begränsad. Det du skulle fått vore antingen känslomässigt dravel om att visst gör det ont när knoppar brister, men inte menat i den traditionellt Boyerska tolkningen, eller superpolitiskt om hur det kommer sig att Pirat Partiet fick så många röster från unga i Europa Parlaments valet 2009, utan åä och ö:n eftersom jag på grund av min trasiga kropp inte kunnat jobba hemifrån. Och även om jag lovat att du skulle få bli lite mer seriös, så känns det ju liksom som om att bara skriva om mina uppsatser inte är rätt väg att gå.

Kanske säger omständigheterna för detta inlägg mest om varför jag nu bloggar igen; jag är lite salongsberusad och har just löst en knut i den där superpolitiska uppsatsen, så endorfinerna ligger på topp. Och jag är inte trött alls.

Men jag kan säga dig en sak: jag längtar hem. Jag längtar efter den där tryggheten som hemma ger, efter kärleken, efter båten, efter trädgården. Detta är första sommaren som jag tillbringar i England, mitt nya hem. Detta är första gången som juni kommer och jag inte riktigt vet när jag kommer hem härnäst.

Och jag skriver detta till det shufflade soundtracket av mina good men.

Emilou fyller fem!

Exakt nu, 10.07 fyller bloggen fem år!

tänka sig vad som skett sedan dess, och vad som inte ändrats alls.

Här är första inlägget, och det är ju egentligen inte alls särskilt annorlunda från vad jag skrevhäromdagen. Höjdpunkten i hela bloggens levnad hittils måste ju vara när jag fick pengar för att forska, och botten måste ju ha börjat synas ungefär här. Och det kanske mest obskyrt känslosamma är detta.

Jag har upptäckt hur svensk jag är under olika delar av min tid här.

nej nu är det nog med nostalgi. för jag ska till skolan.