Emilou och statistiken

Jag analyserar just nu vår data för en artikel. Och jag kollar kvaliten på datan baserat på olika variabler. Men jag vet helt ärligt inte vad jag ska leta efter. Vet inte vad jag egentligen bör kolla. Så jag tittar på resultaten, men förstår eller tänker inte egentligen. Och även när jag kanske förstår vad resultaten säger så vet jag inte vad jag ska göra åt det. Som nu har vi tex. ett resultat som säger att ålder påverkar om föräldern är med i urvalet eller inte. Och det är inte jättebra, men vad ska jag göra åt det i regressionen? Det har jag ingen aning om alls.
Jag är trött idag. Jag har ont i nacken och sov dåligt. Men det är bäst att kämpa på.

Emilou och det här med att känna sig ensam

Att vara akademiker kan vara ganska ensamt. Speciellt när en är en sådan akademiker som jag som bara jobbar på ett specifikt projekt och mestadels är ensam på kontoret. Att jag bor ensam påverkar också denna känsla av att inte har nog med mänsklig interaktion, till den grad att jag när jag väl interagerar med människor tycker att det är lite jobbigt. Jag har helt enkelt blivit lite av en enstöring.
Just för tillfället så kompenserar jag med sociala medier istället. Jag kollar facebook i parti och minut, och jag kollar upp gamla kompisar, nya kompisar och folk jag bara är nyfiken på. Vad gör de nuförtiden? Hur ser de ut?
Det är ett ganska skönt sätt att socialisera för jag kontrollerar inte bara vad för information jag tar in utan också hur mycket. Plus att en inte behöver bry sig alls om trevligheter eller otrevligheter, behöver inte förhandla taltid i samtal eller ens hålla intresset uppe.
Kanske har jag socialiserat på detta sätt lite för mycket på senaste och det har gjort mig lite överkänslig i riktiga sociala situationer. Det blir kanske lätt så när en spenderar mest tid med sig själv.

Emilou och det konstiga jag var med om imorse

Jag var hos doktorn imorse för att få nya p-piller. Och när min läkare frågade hur de fungerade för mig sa jag att jag haft lite problem med blödningar i början men detta nu stabiliserats, men att jag också haft  lite problem med att jag känt mig nedstämd när jag började dessa p-piller, trots att jag tar denna typ av p-piller för att jag verkligen inte kan ta de med östrogen också. Läkaren gjorde ingen vidade notis av detta utan fokuserade på blödningarna. Jag nämnde då att jag sett den danska studien som statistiskt och över tid påvisade att de tjejer som åt p-piller hade mycket större chans att också äta anti-depressiva läkemedel, som rapporterats om på olika ställen. 
Läkarens reaktion var ganska förvånande. Hen sa nämligen att det ju alltid går att plocka isär sådana argument, och att det finns många andra förklaringar som tillexempel att de som äter p-piller är troligare att ha pojkvän och att det leder till mer känslomässigt trauma som leder till depression. 

Som någon som varit singel i många många år kan jag meddela att jag kämpade med nedstämdhet även som singel, det var inte något som plötsligt kom till mig när jag blev ihop med D. Snarare var det så att nedstämdheten kom när jag började äta p-piller. Och det var en annan typ av nedstämdhet, en jag inte kunde ta mig ur, en som låg latent och konstant. Tillskilnad från den som gick i vågor och som jag kunde hantera på ett helt annat sätt innan jag började med p-piller. Jag vet också att då jag åt p-piller första gången grät jag oförklarligt i månader utan att veta varför eller vad jag ville ändra för att må bättre, och när jag slutade äta p-piller slutade jag gråta. Trots att jag fortfarande inte hade kille. Nu är ju inte detta en vetenskaplig studie, men det finns nog av denna typ av anekdotiska bevis för att ifrågasätta argumentet att det är hjärtekross som orsakar depressionen. 

Men pojkvän och hjärtekross förklaringen är något som andra också föreslagit som förklaring till detta samband eller att de som blivit deprimerade redan haft någon typ av psykologiska probelm till att börja med. Ett samband påvisar inte orsak. 

Jag har några snabba rättfram problem med dessa förslag på förklaring:

1. Kan vi se liknande hjärtekross problem och depression hos killar som är i par? Nja, kanske inte det för denna förklaring är baserad på att kvinnor är de känsliga och har psykologiska problem. Kvinnokönet är det hysteriska. Denna förklaring har sådant uppenbart brist på genustänk och är så uppenbart fast i särskilda könsroller att det är skrämmande. Studien inlkluderade en miljon kvinnor i Danmark över 12 år, och sannolikheten att vi skulle se denna typ av samband och så starkt samband endast på grund av att dessa unga flickor *nedlåtande ton intended* har pojkproblem är helt enkelt absurd och visar på att de som ger dessa förklaringar inte förstår statisitk. Men detta är tydligen där den medicinska forskningen, och praktiken, ligger. Det gör mig riktigt arg att min läkare när jag förklarat att jag haft denna typ av bieffekter först inte tog det på allvar och frågade om jag behövde någon typ av stöd för depressionen eller hur jag mådde nu. Det gör mig ännu argare att hon sedan föreslog att det hade att göra med att jag fått mitt härta krossat av en kille, eller kanske till och med min kille, men det frågade hon inte heller. Det säger mycket om hur mental hälsa ses och speciellt hur kvinnors mentala ohälsa ses. 

2. Jag har lite mer sympati för argumentet att det kan vara så att p-pillren inte orsakar depression, utan att mental ohälsa kan vara ett redan existerande problem. Detta kan såklart vara fallet, och jag har inte läst nog om studien för att veta hur de kontrollerade för det. Men en av kommentarerna här  säger att "Their data showing that first came the hormone medication, then came the signs of depression evidenced in psychiatric medication prescriptions and/or psychiatric hospitalization," så detta föreslår att p-pillren åtminstone förvärrade symptomen till den grad att patienten fick medicin eller till och med togs in för vård. Låt oss landa i detta en stund. Här är en studie som visar på att p-piller åtminstone förvärrar depression till den grad för en grupp unga kvinnor att de tas in på sjukhus för att vårdas för psykisk ohälsa, och vi har helt seriöst människor som påstår att depressionen orsakas av härtesorg? 

Emilou och kampen mot känslan av att inte vara mycket värd.

I Lördags hamnade jag i en av de där situationerna igen då jag inte blivit informerad om sociala aktiviteter organiserade av mina kollegor. Men som denna gång arrangerades det sociala av en kompis till mig, så denna gång föll jag inte mellan stolarna. Men gissa min förvåning när jag kommer dit och förväntar mig träffa en grupp människor, och en helt annan är där. En annan grupp som jag också känner men som inte informerat mig om dessa planer. Då kände jag mig inte mycket värd som vän eller kollega.

Idag pratade jag igenom lite analys med en kollega, och mycket av det hon sa handlade om att jag gjort fel. Och hon gav liksom inte upp i sin kritik, utan påpekade felet om och om igen. Det gjorde då att vi liksom inte kom vidare i diskussionen om vad jag egentligen skulle göra eller lösa problemen. Så summan av mötet var att jag gjort fel, och att det jag alltså gjort inte var värt något. Men jag vet egentligen inte vad jag kan göra för att göra rätt. Jag försöker att inte ta detta personligt, eller låta det påverka hur jag ser mitt eget värde. Men, det funkar bara om det är så att jag faktiskt kan lära mig något av mina misstag, om jag ser att jag kan utvecklas och att den som säger att jag gjort fel också kan visa på hur mitt fel kan ändras till framtiden. Men det skedde inte i denna situation. Så jag slutade ändå i känslan av att inte vara mycket värd som akademiker eller forskare.

 

Jag har också väntat på möte med min chef i över två veckor. I över en vecka svarade han helt enkelt inte på mail då jag bad om möte, och sedan när vi väl fått till en tid för möte bokar om mötet samma dag. Jag vet att detta är för att han är upptagen med andra viktiga saker, och att det osannolikt är personligt. Men jag kan inte låta bli att känna att mitt arbete inte är uppskattat, och därmed inte mycket värt i hans ögon. För det är inte heller som att han kompenserar bristen på möten med att vara uppmuntrande och uppskattande, för det är liksom inte hans stil. Det gör att jag inte känner mig mycket värd som forskare. 

Jag kämpar för att inte låta dessa känslor påverka mig alldeles för mycket. Jag kämpar med att känna mig lite värdeful, och att inte låta mitt värde ligga i vad andra säger eller tycker. Men ibland är det skönt att få höra att en är bra på något. Eller att det arbete en gör uppskattas. Speciellt när arbetet i stor mån är för någon annans skull. Och det är extra svårt när samma känsla återfinns i många olika delar i ens värld. 

Sedan finns det ju också små små korn av hopp. Det finns såklart kompisar som visar uppskattning, som ger energi och gör att känner mig som en bra människa. Så allt är inte så fördjävligt som vissa av mina situationer får det att låta. Det finns även hopp i kampen mot känslan av att inte vara mycket värd. 

Emilou och ilskan

Jag vaknade på helt fel sida imorse, men egentligen började det väl redan igår.
Jag är för tillfället arg på lite allt och alla.

Tillexemplel är jag arg på att jag har opålitiliga kompisar. Jag är arg på många i min närhet för att de inte verkar bry sig om mig. Jag är arg på min syrra, på D, på mina vän kollegor, på londontjejerna, jag på i princip hela världen.

Jag är arg för att jag anstränger mig för att vara en bra kompis, bjuda in till saker, fråga hur det står till osv. men att jag inte får så mycket tillbaka. Jag blir istället inte inbjuden till saker och får planer övergivna.

Så jag blir också arg på mig själv för att jag anstränger mig och förväntar mig att få samma tillbaka. Och att jag anstränger mig fastän jag inte får samma tillbaka. För länge sedan pratade jag och J om detta, och att det är en konstig logik att följa när det kommer till kompisar och att den alltid kommer leda till besvikelse. Men jag fortsätter ändå att förvänta mig att de jag är sjysst mot är sjyssta tillbaka. Och jag fortsätter att bli besviken.

Jag är kanske allra mest arg på mig själv.

Emilou och flygplatsen.

Jag sitter nu här igen på flygplatsen och väntar på flyget tillbaka till Newcastle. Flygplatsen som jag nu suttit på så många gånger på väg från D. Flygplatsen som ger blandade känslor, å ena sidan har jag just spenderat en helg med D, å andra sidan kommer det dröja x antal veckor till vi ses igen.
Många gånger har denna resa också inneburit massa ångest för att vi aldrig vet var vi är och för att vi är bäst tillsammans.
Därför innebär denna flygplats också lite hjärndödhet. Att jag aktivt försöker att inte tänka på vad som varit eller kommer vara. Detta är min karantänzon där jag spenderar en timme eller så och låter känslorna rinna av mig och stanna här. Jag förbereder mig på att inte längre vakna bredvid honom, få en puss på näsan medan jag långsamt vaknar och han går upp och gör frukost. Jag förbereder mig på att inte ha någon att sjunka falskt med i bilen, inte ha någon som precis samtidigt som jag ser något och skrattar rakt ut, inte ha någon att ställa världen till rätta med. Jag förbereder mig på att få sms på kvällen istället för att somna bredvid honom.
Här på flygplatsen händer allt detta.

Emilou och det här hände idag

Mina kollegor som jag brukar hänga med gick ut för en öl efter jobbet. En kollega frågade mig under dagen om jag skulle med, men det var mest för att jag knackade på hennes dörr. Ingen annan har frågat, eller nämnt det när vi mötts i korridorerna.
När de samlades såg jag en av dem vid ytterdörren, hon stod utanför kontoret där jag hörde att andra var. Jag log mot henne, hon undvek min blick.
Nu är det ju så att jag hade andra planer för kvällen, men detta är inte helt okej beteende ändå, eller hur?
Jag har märkt att detta händer mig ganska ofta, jag blir liksom bortglömd, inte tillfrågad, inte del av planer. Oftast är det ganska oskyldigt, och jag har verkligen jobbat på att inte ta det personligt. Jag vet också att det är så att jag ofta har planer eller är borta, så det kan också bidra till att jag blir bortglömd. Men ibland blir det nästan bisarrt.
En kollega som ska flytta arrangerade någon typ av avskeds sammankomst hemma hos honom. Jag hade såklart inte hört något om det för jag anses av någon anledning inte vara personal på riktigt. Men det hade inte varit något problem, dels för att jag inte haft mycket att göra med denna kollega, och heller inte gillar honom särskilt mycket. Om det inte hade varit så att han rätt framför näsan på mig bjuder in en annan kollega till denna sammankomst. Utan att ens göra ett försök att ens symboliskt försöka bjuda in mig med. Istället behandlade han mig som att jag var servitris och gav mig sitt glas när jag gick för påfyllning av mitt vin.
Ännu en gång var det ju så att jag varken hade velat eller kunnat komma, men jag förstår inte hur vuxna människor på en arbetsplats kan bete sig så här. Jag vet inte om jag ska tro att de inte ens är medvetna om att detta är socialt oacceptabelt eller konstigt beteende, eller om de är så dumma att de tror att det är okej.
Akademiker. Ingen social kompetens.

Emilou och jobbet utan poäng

Det finns många bra saker att säga om mitt jobb. Både på en personlig och mer allmänt viktigt nivå. Personligen är det ju väldigt skönt att ha mycket flexibilitet och en bra lön, och allmän viktigt så forskar jag ju på saker som påverkar samhället.
Men jag kan inte låta bli att känna att det inte finns en poäng med det hela ändå.
Jag har svårt att ta mig för att påbörja artiklar pga denna tankeprocess:

1. det måste vara så himla fantastiskt bra och väl undersökt.
2. det måste säga något nytt som spelar roll i en värld utanför den akademiska.
3. även om jag tycker att jag uppnått 1&2 så måste jag också få det publicerat och då är det någon annans jobb att säga att jag inte uppnått detta.
4. om jag inte publicerar finns jag inte, och ingen vet att jag gjort ett bra jobb som spelar roll.
5. men även om jag publicerar så vet bara en handfull människor vad jag gjort och vad som efter mycket om och men kanske kan ses som relevant för allmänheten (på universiteten).

Hela denna cykel får mig att känna att det liksom inte är någon vits att ens försöka. Det är liksom lite för höga hinder att hoppa över. Det verkar som om de som lyckas publicera mycket har kommit över denna menlöshet och ser någon typ av intrikalt värde i att skriva, forska och banka huvudet i väggen när det inte blir publicerat. En del verkar också tulla lite på punkt 1, men överdriver punkt 2.  Kanske är det för att de värderar det som en akademisk kariär ger; flexibiliet och frihet att göra det du vill, undervisning och känslan av att du gör något bättre för världen (vare sig genom forskning eller undervisning). Och kanske lyckas vissa faktiskt göra världen lite bättre, eller övertala någon om att de faktiskt haft 'impact' i världen med deras forskning. Men vi statsvetare vet ju egentligen bättre, vi vet att det är många saker som påverkar vad som sker, vilka beslut som fattas och vem som får rätt. Så för oss är det mest en byråkratisk övning, försöka påvisa att det där som jag gjorde, det påverkade minsann lite gran!


Men jag vill faktiskt göra världen bätre. Jag vill faktiskt påverka världen. Så egentligen är ju den logiska slutsatsen att jag inte borde vara akademiker. Men jag vet inte om jag är beredd att ge upp friheten och flexibilieten. Kanske kommer jag inte ha ett val tillslut, kanske måste jag ta det som erbjuds när mitt kontrakt tar slut. Det här med att vilja ha en mening med jobbet är kanske ett lyxproblem som jag kommer att sakna när jag inte längre har något val.

Emilou och vi hade ju kommit så långt

Helgen blev inte riktigt som jag tänkt mig. Visst fick jag min drog, lukten och känslan av att ligga bredvid D.
Men det var också en enorm besvikelse.
Allt det som var problematiskt för ett år sedan är fortfarande problematiskt. Var ska vi vara, på vems premisser, han vill inte ha barn (eller kan inte lova något nu), vi sårar omedvetet varandra hela tiden. Men när vi väl är tillsammans vill vi inte prata om det. Det ligger så mycket emellan oss att vi inte ens hade sex.
Sista morgonen spenderades i sängen, gråtandes,fylld av ångest. Vi försökte att prata igenom det svåra. Försökte hitta lösningar. För vi älskar ju varandra. Han är den finaste bästa människa jag känner. Han har många drag jag stör mig på också, men han känner mig jag känner honom på ett sätt som ingen känt mig förut. Han gör inte många av de sakerna som andra romantiska killar gör. Han överöser mig inte i kärlek och känslor, han säger inte hela tiden att jag är snygg eller sexig. Men det jag gör inte heller det till honom. Men han får mig att skratta djupt och intensivt med alla sina djur imitationer. Vi är ett otroligt bra team.Vi har ofta samma värderingar. Han gör mig trygg och galen på samma gång. Han får mig att vilja leva resten av livet med honom samtidigt som jag ibland inte kan stå ut med hans osäkerhet. Jag är djupt förälskad i denna man.

Men söndagsmorgonen och allt som vi ännu en gång var tvungna att gå igenom fick alla känslor att rinna ur mig. Jag var arg och fantastiskt förälskad på samma gång, för att sekunden senare vara helt apatisk. Jag kände ilskan klia längs med min ryggrad, men så sa han något, eller jag sa något som fick den att förvandlas till ett littet moln av lättnad över skuldrorna. Min kropp stängde nästan ned, hjärnan vägrade processa information, kunde inte tänka en klar tanke, och jag slumrade till allt som oftast. Hela morgonen är som en dimma.

Det ska inte vara så här svårt.
Jag vill ha någon som vet vad de vill, vet att de vill ha mig och vill vara med mig.

Jag vet att D vill det. Och jag vet att anledningen till varför det är så svårt är att han inte vill lova något han inte kan hålla. Han vill inte säga att vi ska leva tillsammans inom ett år för han vet att det kan vara svårt att uppnå. Så jag vet att det inte är för att han inte vill som han är svår. Jag litar på honom. Jag vet att han älskar mig. Men varje gång detta händer så distanserar jag mig lite lite mer. En liten del av mitt hjärta ger upp trots att jag älskar honom. Jag skjuter bort honom, skjuter undan planer och tankar på en framtid med honom. Fördet ska inte vara så här svårt, ellerhur?

Jag vet också att förhållanden inte är lätta. Man måste jobba på förhållanden, och jag tror också att man måste välja att vara tillsammans. Det händer inte bara. Eller iallafall inte för mig. Min hjärna och mina känslor fungerar inte på det sättet. Men jag trodde att vi kommit längre än vad det visade sig att vi gjort. Vi har kommit långt, jag förstår hans perspektiv bättre nu, han förstår mig bättre. Vi har lärt oss bråka och han tar mer innitiativ till att lösa konflikter. Jag har lärt mig lita på att han vill vara med mig. Vi har rest tillsammans, vi har rest till varandra, vi har byggt ett skjul tillsammans. Vi har kommit långt sedan förra året. Men uppenbarligen inte långt nog. Och jag står rådvill och vet inte vad jag ska göra, vet inte vad jag känner och vad jag vill. Hjärnan säger att det inte ska vara såhär svårt, men jag vill inte förlora min D. Så jag gör ingenting. Väntar på att det ska kännas helt rätt eller helt fel. Kompartmentaliserar och tänker på annat.

Emilou och drogen

Ikväll ska jag åka till Wales och träffa D för första gången sedan vi var i Sverige. Jag har haft mycket resor sedan vi kom tillbaka och vi var så fokuserade på Sverige att vi glömde planera nästa möte. Så det är nu en månad sedan vi sågs.
Det  är som en drog att ses. Min kropp reagerar rent fysiologiskt när vi ses. Jag känner ett lugn, en rofylldhet som liksom saknas mig när vi inte är tillsammans. Min kropp kräver och suktar efter denna känsla. Jag längtar ju också med hjärtat, men det här som min kropp känner, muskelminnet, det är en helt annan grej.
Är detta något speciellt för långdistansförhållande? Jag minns inte att jag kände detta lika starkt när vi bodde tillsammans. Det får mig också att undra om det är just D, eller bara D, som kan ge mig detta. Är det bara fysiskt eller är det en kombination av hjärta och muskelminne?

Emilou och att komma tillbaka

Jag kände det redan i måndagskväll då vi satt i bilen och inte riktigt ville gå in. Jag kände det ännu mer i tisdags morse när vi åt sista frukosten på lövis för denna sommar.

Känslan av att inte vilja åka tillbaka till England.

Nu när jag är här så känns det annorlunda. Samtidigt som att jag längtar hem så känner jag  att jag inte riktigt vet hur jag skulle leva i Sverige. Jag har varit borta så länge att det känns främmande och skrämmande. Jag har ju blivit lite mer vuxen här i England. Jag har blivit väldigt självständig och tagit så många vuxensteg. England är liksom mitt land, jag förknippar så mycket med vem jag är med allt som skett här. Om jag flyttar hem till Sverige så är jag rädd att allt detta försvinner. Jag skulle inte ha samma länk till England som jag har till Sverige, jag skulle (antagligen) inte åka hit tre gånger om året.

Mycket har säkert också att göra med att jag ju inte har något ansvar hemma i Stockholm. Här i England har jag saker att komma ihåg och koordinera, folk att försöka få att göra det de borde ha gjort för flera veckor sedan. Här i England måste jag tömma sopor, diska och städa. Här i England cyklar jag till jobbet istället för till badet. Här i England har jag långdistansförhållande istället för att hänga och sova med min D som gör te åt mig på morgonen.

Här i England måste jag på riktigt tänka på vad jag ska göra härnäst. Ska jag fortsätta söka jobb här eller söka i Sverige. Vad för jobb vill jag ha? Och vad ska jag göra för att få det jobbet?

Det är lite ironiskt att jag forskar på ungas övergång till vuxenvärlden och övergång mellan skola och arbete när jag själv i mångt och mycket går igenom det. Jag känner mig väldigt mycket mitt emellan ung och vuxen just nu. Mitt liv är i mångt och mycket ett typiskt liv för en ungvuxen. Jag har ett jobb och lägenhet, men jag har inte startat familj och är inte fast i den plats eller roll jag har. Jag har i teorin all flexibilitet i världen att ta mig var jag vill och göra vad jag vill. Fast egentligen inte. Jag har börjat specialisera mig, jag har investerat mycket tid med att göra en och samma sak. Men jag har samtidigt inte riktigt ännu lyckats etablera mig i mitt arbete, jag är fortfarande i uppstarten av min karriär. Där alla beslut och prioriteringar spelar roll för framtiden. Jag står någonstans mellan ett första jobb och ett mer ansvarstagande jobb, men vet just nu inte vad jag vill att mitt nästa jobb ska vara. Jag känner mig väldigt mittemellan just nu. Mellan ung och vuxen, mellan fri och fast, mellan Sverige och England.

Så kanske har min känsla att inte vilja komma tillbaka till England mer med allt detta att göra snarare än just England. Känslorna är ju såklart sammankopplade för någon gång måste jag ju bestämma mig för vad för typ av vardag jag vill ha. Och detta känns alltid lite starkare när jag kommer tillbaka.

Emilou och tre år!!

Idag är det tre år sedan det här hände. Kvällden då jag övertalade D att vi skulle försöka va ihop. Att vi försökte betydde inte att vi skulle vara tillsammans om ett halvår, ett år eller förevigt. Men nu är vi här tre år senare och fortfarande ihop. 

Mycket har hänt sedan dess. Vi har stått emot stora utmaningar och geografiska avstånd. Och för ett år sedan tog vi nästan slut. 

Då i början tyckte jag många saker var svåra med att vara ihop, och det finns fortfarande saker som är jättesvåra. Som att D aldrig lär sig att tänka kollektivt och att han har väldigt kort stubin när det kommer till vissa ämnen. Det är jättesvårt att hantera och veta när jag måste acceptera att han är den han är och när det inte är okej längre. Men det som tre år och långdistansförhållande lärt mig är att han är så fantastiskt lojal och omtänksam. På sitt eget sätt, och många gånger är det finare än det jag förväntar mig. Vi har växt ihop på ett underligt litet vis, där vi har våra egna liv och jobb, men hittar en bra och skön vardag när vi är tillsammans. Och vi har så otroligt roligt tillsammans. Han får mig att skratta som ingen annan. Jag älskar honom.

På måndag kommer vi till Sverige och ska för tredje gången försöka överleva att umgås med min familj. Att ha honom där gör det både lättare och svårare. Men det är vår nästa utmaning. 

Emilou och idag är jag beredd at ge upp

Jag minns när jag började blogga. Då skrev jag så utlämnande, så mjukt, roligt och flytande.
Jag har tappat det.
Jag har börjat skriva torrt och tråkigt. Informativt. Strukturerat.
Det värsta är att jag inte heller skriver så bra professionellt längre.
Jag tänker ofta att det här med att vara akademiker, det handlar mindre om att vara smart, och mycket mer om att kunna skriva bra, och ha ett självförtroende av stål, och därmed vara lite arrogant.
Jag skriver inte bra, längre.
Jag tror att jag skrev ganska bra förut. Då kände jag att orden hade mening, de kom av sig själva och skapade smarta formuleringar.
Min hjärna arbetade kreativt, hittade på saker.

Eller så hittar jag bara på det nu.

Jag hämmar mig själv också. Jag kan inte längre skriva om de olika draman som sker i mitt kärleksliv, för det handlar ju bara om en person. Och det känns som att ju längre en är i ett förhållande desto mindre är det ok att ventilera de där små störningsmomenten, irritationerna och bråken. För det handlar ju om den personen. Och jag är inte bra nog på att skriva om det för att få till den fina nyansen.
Jag hämmar mig också för att jag inte vill skriva om jobbet. Jag har svårt nog att koncentrera mig på att skriva om det på jobbet, så varför plåga mig med att göra det här.

Så idag är jag beredd att ge upp på mig själv, på andra, på min karriär och på livet rent generellt.

Emilou och det där med att vara en större person

Jag är nog en ganska så konflikträdd person.
Jag gillar inte att konfrontera folk personligen för saker de gör mot mig eller andra.
Oftast tänker jag att det egentligen är en ganska bra egenskap, jag skapar inte onödigt med drama och det är bra att vara den större personen. Den som vänder andra kinden till och är empatisk och förlåtande. För ofta så menar ju folk inte att bete sig illa mot en. Ofta så är det för att de har annat som händer i livet eller inte är medvetna om att de på något sätt beter sig illa.
men ibland är jag nog för snäll för mitt eget bästa. Ibland blir jag nog trampad på.
Dagarna innan konferensen så bad en av tjejerna att jag skulle skriva ut en grej för att de inte hade tillgång till skrivaren som kunde skriva ut i färg och rätt storlek.
För det första var jag tvungen att ändra massa grejer för att det skulle bli rätt, sen blev det strul med middagen pga henne och när jag kom för att försöka lösa det så höll hon på med annat, sen när jag väl skrivit ut det så som hon bett om, visade det sig att hon redan gått hem. utan att meddela mig eller säga hej då.
Jag borde verkligen sagt ifrån att det inte var så sjysst. Speciellt eftersom jag hade stannat kvar speciellt för att hon bett mig om hjälp. Men jag säger inget. Jag har överseende. Men jag är långsint och är fortfarande sur på henne för detta. Så egentligen är jag ju inte en större person, jag är bara konflikträdd.