Slut på tentor, Manchester och forskningsplaner.

Visst att Emiou var tillbaka, men det var ju bara tillfälligt. När dramat svalnat så krävde tentorna all min koncentration. En gick nog rätt bra, och den andra åt helvete. Fuckade upp så mycket som man möjligtvis kan göra på en prereleased exam.

Dagen efter katastroftentan hade jag ett möte i Manchester med Institute for Social Change. Jag skulle diskutera MA och Phd med dem. Men det slutade med att jag kom därifrån med en idé om att göra en PhD direkt efter min BA, eftersom ISC bara ger tre års finansiering, men var intresserade av min forsknings idé, och enligt Ed Fieldhouse som jag pratade med så skulle jag kunna få den nödvändiga forskningsutbildningen under första året av min PhD. Det skulle betyda att jag inte blir Dr. Andersson när jag är 26, utan när jag är 25. Jävlar i mig. 

Trots denna pepp, så kände jag mig lite, eller snarare mycket, förvirrad när jag kom därifrån. Jag fick ingen känsla för om de verkligen gillade mitt förslag eller inte. Det han sa var att det var intressant, och han tog till och med in en kollega när han såg honom i korridoren, och det lät som om han hade tänkt att kontakta honom angående min forskningsplan, och så satt vi och diskuterade min forskning i säkert en halvtimme. Denna kollega var mer kritisk, både till mitt förslag, men också som det verkar, till litteraturen på ungdoms deltagande. Men det kändes ändå som om jag hade något att tillföra, och mot slutet kändes det som om han gav mig lite erkännande, och speciellt när jag berättade om min dissertation. Det tydligt kritiska är att jag behöver göra kvantitativt och makroanalyser Också. Det är den typen av forskning som de är intresserade av. Men jag tror att det kanske är bra om jag fokuserar på kvalitativa metoder, men självklart triangulerar med kvantitativa, för då kan jag tillföra något till deras studier. 

En sak som den andra snubben, Andrew Russel, undrade var varför jag valt att fokusera på de aktiva.  Jag hade egentligen inget svar på det. Men jag tror att det kan ha något att göra med att de som inte är aktiva är jäkligt svåra att hitta, både med kvalitativ och kvantitativa metoder, och om jag ignorerar dem så slipper jag oroa mig för ett partiskt urval etc. för jag gör ett medvetet val att göra det partiskt. Sen är det ju så att det har gjorts jämförelser mellan de aktiva och inaktiva, och detta har kommit fram till en massa reformförslag av den formella politiken, men, och som AR påpekade, den formella politiken funkar inte som den informella. 

Byråkrati är ett nödvändigt ont för representativa demokratier. Det som kan behöva ändras är snarare demografin och kulturen i vår representativa demokrati. Och även om vi ändrar på den formella politikens utformning, kommer den att möta våra krav? Kommer vi inte bara ställa högre krav? Visst att unga vill ha snabba direkta beslut, men är inte det att förvänta sig för mycket? Kan det ha att göra med att de vi pratar om är internetgenerationen, som är vana att saker går snabbt? Vi som har informationsöverflöd och inte kan bestämma oss vad vi tycker eftersom saker och ting är alldeles för komplexa idag.

Men, och det är här jag (och typ Gerry Stoker) tror att problemet ligger, vi förväntar oss alldeles för mycket av politikerna, och politiken. Visst att det väl är bra att vi har höga förväntningar, men detta leder till en destruktiv spiral när politikerna inte kan leva upp till våra förväntningar. 

Jag tänker såhär; det börjar med att vi har värsta förtroendet för politikerna, jag menar, de jobbar ju ändå med detta, de ska ju veta och kunna fatta beslut om någon, plus att de ju är valda till att göra dessa saker; typ fatta beslut. Men så känner vi, av någon anledning att, nej de där snubbarna som sitter där borta och sysslar med politik, de har ju ingen aning om vad som sker i mitt liv, vad jag tycker är viktigt etc. (speciellt unga kan väl ha en tendens att tänka detta, det är speciella ungdomsfrågor och ungdomstänk), så man vill ha lite mer att säga till om, få lite mer inflytande(viktigt att inte använda makt, för om det var det man sökte skulle det nog vara mer rationellt att engagera sig i ett politiskt parti och ställa upp i val, eller ta på sig andra förtroende uppdrag). 

Problemet är att dessa två attityder är i mångt och mycket inkompatibla, visst att det säkert går att trycka in lite mer direktdemokrati i vår representativa demokrati, men att ha höga förväntningar men sedan inte lita på att politikerna kan leva upp till dem är problematiskt, när vi själva har svårt att fatta beslut, även när vi är väldigt välinformerade. Som grädden på moset verkar det finnas en tendens till att partier istället för att hålla sig till sina ideologier, och grunda sina beslut på dem, mäter vad folk tycker och formar sin politik efter det i strävan att vinna så många röster som möjligt i dagens hårda politiska klimat. Tänk typ samma som när ett företag anpassar sin produkt till marknaden och efterfrågan. Detta inger en bild av att politiker inte kan fatta beslut, och våra förväntningar på dem krossas samtidigt som vår känsla att de inte vet något om vår värld besannas. Ännu en bidragande faktor är individualiseringen som denna marketisering av politiken medför, politik handlar om dig och din vardag, individen står i centrum, det är du som röstar, du har rätt att få din röst hörd. Detta blir problematiskt när politiker är tvungna att fatta beslut som bara kan gynna en grupp, eftersom vi inte litar på politikernas beslutsfattning ser vi inte det kollektiva intresset som gynnas av besluten. 

Vi är alltså i en farlig situation där ändringar i vår vardag, våra förväntningar och åsikter bidrar till denna cirkel av misstro och slopade förväntningar. Frågan är om direktdemokrati är lösningen på detta, eller om det kanske till och med skulle göra saker värre. Det skulle höja kraven ännu högre på den politiska processen, och kombinerat med fokus på individen bädda för stora besvikelser. 

Men så kommer frågan igen, varför bara titta på de som är engagerade? Kanske för att om vi tittar på de som är någorlunda institutionaliserade(alltså ungdomsförbund, ungdomsråd och liknande) så kan vi få reda på vad de har för förväntningar och attityder till politiker och politiken, vad de får ut av det och hur detta skiljer sig mellan olika nivåer av intitutionalisering. Ungdomsråd har varit ett sätt att inte ta ställning, inte ännu i alla fall, man tycker att politik är viktigt, men vill inte skriva under på en ideologi.  Även detta med ideologier är alldeles för komplext, eller snarare; världen är för komplex för att bli sedd genom ideologier. Men, kan deltagande i en halvt insitutionaliserad organisation, som ett ungdomsråd, ändra attityden till politik och deltagande? Det är detta som jag vill kolla på, och då måste man titta på de som är aktiva. 

Synd bara att jag inte hade detta svar igår. Tror egentligen inte att jag fick fram att jag ville göra just denna jämförelse. Men denna jämförelse har nog en sjujävla potential!