det är underligt hur olika vägar kan leda till samma sak; Den där fuckade självbilden. Den där man vill vara smart och intressant, det är det man lever på eftersom man alltid är den som är det och är en cool kompis. För vi vet ju alla att partners, de kommer och går, medans vänner de består. Genom att vara vän drar man alltid vinstlotten. Visst att du kanske inte får hångla (eller jo visst ibland blir det ju lite fyllehångel...men i princip), men du får ju ALLT annat. Så länge de inte skaffar partner och de är en sådandär tofffel. Då blir det besvikelse och krig. 

Samtidigt som man njuter av detta, och har denna sjävbild, så är man också en maneater. En som kan ta för sig och flirta. Och innerst inne kanske man tänker att det nog kan bli något denna gången, för om attraktionen finns där så borde han ju också falla för min personlighet, och förhållanden är ju mycket som vänskap. I alla fall enligt mig. Men de där flirtarna handlar ju aldrig om något mer, och så blir man rädd och ältar att man ska förlora sin helylle status. 

Så, helylle vs. maneater. 

Egenligen säger det här det hela mycket bättre.

Men min poäng är att det låter som om hon varit så stark hela tiden, stått upp för att hon är annorlunda, varit grabbig osv. jag föll in i passa-in-i-mode, stod inte upp för att jag var annorlunda, inte alltid i alla fall. Men ändå så är tankarna så lika. 

Sen har jag ju en till poäng, och det är att ibland fuckar sjävbilderna med varandra, eller bilden folk har av dig med varandra. Ibland blir du en helylle maneater. Men det har det ju skrivits nog om.