Emilou vågar

Som att det inte vore nog att jag vågade ta det första steget här om dagen så svarade jag med alla känslor öppet på det han skrev igår kväll. 

Jag sa well this is where it gets really embarassing  för att jag hade insett att jag nog ville utforska det där som kanske potentiellt var något. Och att det var trist att det inte var något.
Men att han hade rätt att det var naturligt att tänka så, speciellt med tanke på hur vi varit. Men att jag därför behövde paus från så som vi var för att få rätt på huvudet. So that we are really on the same page on this.

När jag skrev det så var det liksom alldeles självklart att jag skulle skriva det. Jag tvekade inte alls. Det hade varit väldigt svårt att vara kompis med honom om jag inte hade berättat. Jag kände det direkt när jag vaknade i morse. Precis lika starkt som jag kände i måndags att jag var tvungen att påbörja denna konversation. Och jag bara gjorde det. MRJ tyckte jag var modig som var så öppen och att det måste vara läskigt att exponera sina känslor så. Men jag tänkte inte alls på det så. Jag hade en ångestklump i magen och var tvungen att få bort den. Och enda sättet jag kunde få bort den var genom att säga som det var. Men nu när jag läser igenom vad jag skrev så undrar jag egentligen hur jag vågade. Och känner också kanske att jag var lite dramatisk. Från att vi bara erkänt att vi tänkt tanken till att jag inte kan vara kompis med honom för att jag känner något annat på liksom tre meddelanden? Kanske lite melodramatiskt. Och så jävla genomskinligt att det liksom inte var något jag just insett. Men så är det.

M&R undrade vad han skulle svara, och sa att det måste vara läskigt att vänta. Men han har inte svarat än och han har bara ganska nyss sett det. Jag tror att han undvikit facebook. Precis som jag undvek det här om dagen. Och jag tror inte att han kommer att svara. Det finns liksom inget att svara på. Om han är bra så säger han något i stil med hör av dig när du är redo eller vill prata. Men det skulle verkligen inte förvåna mig om han bara inte svarar. 

Och helt ärligt bryr jag mig inte heller. För nu är det över. Det är inget mer. Det är jävligt synd. Men jag visste det ju sedan ett tag tillbaka egentligen, men ville att det skulle vara mer. Hoppades.

Men nu är det nog. Jag orkar inte mer.