Han svarar nästan direkt att han varit sur för att jag tog paus och gått vidare utan att han fått chansen att svara. Men också förstått varför jag behövde paus. Och att han inte fattar vad jag menar med att ta oss vidare.
Jag svarar och förklarar att jag trodde han hade gjort klart vad han kände, och att jag behövde skydda mig själv. Men att jag nu i efterhand ser att det kanske var lite förhastat, och att vi kanske bara kan släppa det och gå vidare. Han svarar och förklarar hur han kände, och säger att det bara är en massa missförstånd. Och att han inte bara vill släppa det.
Vi kryper framåt. Det är inte snabbt, men det går framåt. Vi är lite mer rättframma med våra känslor. Ytterst lite mer rättframma.
Jag frågar om vi ska börja om konversationen, eftersom det blev så många missförstånd. Han fegar ur och säger att han inte vet. Frågar om jag vill det. Jag säger att jag inte heller vet, och att det kanske beror på om utfallet är sannolikt att bli annorlunda.
Det går långsamt, men det går kanske framåt.
No comments:
Post a Comment