I mångt och mycket befinner jag mig i ett limbo i väntan på att han ska komma tillbaka från skottland. Men det händer liksom grejer medans, grejer som kanske i ett annat sammanhang skulle betyda så mycket mer, men nu bara händer. Oväntade saker. Som bara händer.
Jag har fått massa komplimanger för mitt hår på senaste. Men jag tror kanske att det inte bara har med håret att göra. Jag tror att jag hittat någon typ av lugn och trygghet som gör att folk märker det. Känslan har liksom hållit i sig. Det kans också ha att göra med att jag hört att folk respekterar mig. Det är fint att höra det.
Min handledare har också föreslagit att jag ska åka till Australien när mina pengar tar slut. Det vore otroligt spännande. Så nu skriver jag en ansökan om att få åka till Australien. Det var inte direkt det jag väntat mig eller föreställt mig, jag trodde ju att jag skulle välja mellan London och Stockholm. Men om jag får en resa till Australien betald tackar jag fanemig inte nej.
Så det händer grejer. Som alltid. Men det känns lite som om alla dessa saker sker i något typ av vakum. Ett vakum där jag mest väntar på att han ska svara. Men det dominerar ändå inte min existens. Jag tänker på det lite då och då, men nojjar inte så mycket. Snarare är det så att jag tänker att jag vill ta tillbaka det jag skrev då. Jag känner liksom inte så längre. Det som är absolut viktigast är att jag kan vara kompis med honom igen. Men hur detta kommer att utspela sig ligger liksom i luften, det är en viss ovisshet som genomsyrar allt annat. Detta limbo där allt annat balanserar.
No comments:
Post a Comment