Jag var i Wales i helgen och det var sista gången jag hälsade på D i Newport. Idag flyttar han sina grejer till en kompis vind, och på söndag flyttar han ut för gott.
ÄNTLIGEN!
Newport har minsann varit ett äventyr. Först med häftiga lägenheten, men som var iskall på vintern. Sen Crazy Tracys hus med alldeles för många inneboende, trasiga fönster, en lös diskho och dusch som läckte ned på en lampknapp på våningen under. Men det var också där D lärde sig laga fantastisk curry. Sedan flyttade han till ett hus som fortfarande var delat, men med trevligare grannar och bättre hyresvärd. Han köpte the Bug som gjorde att vi kunde åka på äventyr i Wales, och han kom alltid och hämtade mig på flygplatsen. Ett par gånger med en bukett blommor. Vi klättrade upp på Pen-y-fan i snö, sol, regn, och alla på samma gång. Vi promenerade på Sker stranden vid Tata stålverken, vi utforskade Bristol, Cardiff och Penarth. Trots att Newport inte är världens bästa ställe så är jag glad att vi upptäckt så mycket av den delen av landet. Jag har sett mer av det än jag annars skulle gjort.
Men det har varit jävligt svårt många många gånger att ha honom så långt bort, att jag varit så långt bort. Inte minst för att han inte alls trivits, på jobbet, i stan eller i sitt boende. Det har ofta känts ovärt på så himla många nivåer . Det har varit så jävla svårt att kommunicera, bry sig, och stå ut på distans. Svårt att stå ut med hans nedstämdhet, hans negativitiet och kritiskhet. Hans ogillande av jobbet, och hur det har dragit ned honom. Det har varit svårt att stötta honom i det när alla delar av hans liv är rätt så dåliga. Det har varit svårt att vara så långt borta. Men jag och vi hittade ett sätt hantera det, i alla fall lite bättre, och vi jobbar fortfarande på det. Det är ju inte som om det kommer bli lättare när han är i Gambia.
Så jag vet inte om det är nostalgi jag känner nu när flyttlasset går. Det finns ju kanske inte så mycket att vara nostalgisk över, men det är heller inte en lättnad för vi har ju en ännu större utmaning framför oss. Jag tänkte här om dagen på att jag ju tänker att jag åker och hälsar på i Gambia, och den tanken gjorde mig lite rädd och nervös. Tänk då hur D känner. Kanske är jag därför lite nostalgisk, för det vi lärt oss under Newport tiden, att vi ändå var relativt nära varandra, att vi hade våra egna utrymmen och liv igen, och hur det nog var bra för oss just då. Jag är definitivt nostalgisk över de resor vi gjort tillsammans, i Wales, sydvästra england och utomlands. Jag är stolt över hur vi växt genom att ha lite avstånd, men också orolig över hur mycket saker jag inte längre vet hur vi fungerar tillsammans. Som typ tvätt och vardags grejer, hur funkar det numera? Vi har ingen aning. Så jag är liksom lite osäker och nervös också.
Men jag är otroligt glad att han kommer ifrån sitt jobb och Newport. Jag kommer nog aldrig åka dit igen.
No comments:
Post a Comment