Det har varit en förjävla vecka

När jag äntligen blivit frisk från den förbannade förkylingen som gjorde mig sängliggande var det dags att ta tag i ansökningarna till mina masters, och det blev mer dramatiskt än jag tänkt mig. Förra veckan läste jag Colin och skrev mitt personal statement, vilket var verklig tur, med tanke på i vilken hast jag var tvungen till att skicka in ansökningarna tillslut.

Det började med att jag trodde min akademiska karriär hade fallit för att jag trodde jag missat deadlines för finansiering, vilket jag nästan gjort. Jag hade missuppfattat när deadlinen för Manchester var, trodde att den var den 11e mars, men när jag som tur var av någon anledning kollade det i måndags såg jag att det var den 1a mars, och i måndags var det den 2a mars. Jag fick minst sagt panik, ringde direkt till admissions office, och fick då reda på att deadlinen var den dagen. Men så kom mitt nästa problem, jag kunde inte logga in på online ansökan. Men det löste sig genom att jag mailade mina dokument till dem, och sedan kunde jag logga in på ansökan via Martas dator.

När jag sedan pratade med mamma på kvällen om denna nästan katastrof, övertygade hon mig att kolla upp Bristols deadline också, jag tyckte det var onödigt eftersom jag mailat deras postgraduate coordinator och frågas specifikt om deadlines, och han svarat att de inte direkt hade någon deadline. Men mamma övertygade mig att kolla upp det, och till min fasa upptäckte jag att Bristol deadlinen också var på måndagen. Detta gjorde mig inte lika orolig eftersom de inte har kvoter, utan nominerar en kandidat till öppen tävling för finansiering. Men jag blev jävligt sur på mig själv och den där koordinatorn som inte sagt något! Så jag skickade iväg ett panikmail med mitt problem, sov jättedåligt den natten, och gick upp tidigt för att få ihop och iväg mina ansökningar. När jag kollar mailen på morgonen fick jag reda att den andra mars endast var en intern deadline, som inte behövde tas på så mycket allvar. Jag ba WTF?? intern deadline? och som han ändå inte brytt sig om att berätta om?!

Morgonen bjöd dock även på goda nyheter, G.S mailade tillbaka till mig och sa att han gillade mitt PhD proposal och "would be delighted to work with you", han gav mig även sitt mobilnummer och bad att jag skulle ringa honom så att vi kunde träffas och prata om det. Detta gjorde att jag skickade iväg en sista-minuten ansökan till Southampton. Jag ringde honom på onsdagen, men hans mobil var avstängd, så jag pratade in ett meddelande. Väntade hela onsdagen och torsdagen på att han skulle ringa tillbaka, men hörde inget alls. Det är ju i och för sig förståeligt, han är en 'het'-professor (alltså akademiskt eftertraktad, inte alls attraktiv till utseendet), så jag ringde honom igen på fredagen. Han bad då om ursäkt för att han inte ringt tillbaka, och vi bestämde att försöka ses när han kommer upp till sheffield på torsdag för att hålla föreläsning med C, men han visste inte riktigt när han skulle komma till sheffield, utan bad att få återkomma senare samma dag när han kollat sina biljetter. Men, han har inte återkommit. Och här började min skepsis mot honom. För samtidigt som han verkar ha fruktansvärt svårt att ringa till folk, så ju mer jag läst av hans bok, desto mindre respekterar jag honom.C argument är så himla mycket mer sofistikerat. Men det kan hända att de komplementerar varandra eftersom G verkar ge en lösning till problemet, medan C mest analyserar det. Men vi får se, jag har ju inte ens kommit halvvägs ännu.

Onsdagen bjöd även på ett kärt återseende av Martin. Vi möttes i biblioteket, och ja, jag var glad att se honom. Det känns fortfarande lite underligt att jag inte har fått någon respons alls på mitt känslomässiga mail, men jag har i alla fall fått det sagt. Jag har verkligen saknat våra nördiga diskussioner. Det är underligt det här med vänner. Hur lätt det kan vara att komma tillbaka till samma rytm trots att det var evigheter sedan man var där. Kände det även lite i torsdags när vi var på kårvalet, och jag träffade Ben och Alasdair. Av någon anledning så var det bara helt sjukt naturligt, och jag har banne mig saknat dem med. Inte för att jag inte trivs med situationen som jag har nu, jag har otroligt roligt med hela gänget som jag hänger med nu, och känner att vi klickar. Jag mår bra och får utlopp för min knäppa-töntiga- humor, så jag har kul. Men, jag tror ju att olika vänner ger dig olika saker, eller ingredienser till din gryta, men att alla nära vänskapsrelationer är lika mycket värda, men ibland känner du för en eller en annan. Och jag har inte ätit Martin-Ben-Alasdiar-grytan på ett tag.

Torsdagen hade inga intentioner att bli en fyllekväll, för jag hade ju inte tid att vara bakis, men situationen fångade mig, och jag drack en massa pints, och blev bakis såklart.

Mitt i allt detta fick jag i onsdags reda på att jag kom in på mastern här i sheffield, även om det bara är halvt värt att fira, för jag kan ju inte göra det om jag inte får pengar. Jag har även boxats tre gånger, och sparrats med killarna varje gång. Och även om jag gillar att de vågar slå tillbaka, så har jag tagit rätt mycket stryk nu i veckan. Trodde ett tag att jag kanske fått en liten hjärnskakning, för jag mådde verkligen skit. Hade ont i hela kroppen, kände mig snurrig, mådde illa, var ljuskänslig och min hud var jätte känslig för beröring. Och eftersom jag 24 timmar efter sparringen mådde bättre, antog jag idag att det var det. Men nu mår jag dåligt igen. Så jävla typiskt, jag har inte tid att vara sjuk mer. Jag har bara två månader på mig att skriva min dissertation, och jag har knappt börjat med det riktiga arbetet; läsa teorier och analysera mina resultat. Så, jag borde verkligen get on it....

kommentera!

Okej, jag har nu gjort det möjligt för alla alla att kommentera på inlägen, man måste inte ha blogger eller google konto längre. Välj bara anonym identitet, men signera gärna så att jag ändå vet vem ni är(jag vill ju bibehålla lite kontroll).

Ok?

Jävlars Gilmore Girls.

Jävlars Black Sheep

Jävlars roliga middag

Jävlars feminismdebatt

Jävlars forskningsförslag

Jävlars förkylning(som gjort att jag sovit i två dagar, och därmed har gjort slut på min sömnkvot)

För av alla dessa jävlars så kan jag inte sova nu. tankarna snurrar i huvudet. Jag är ju trött, mest uppenbarligen eftersom jag inte kan skriva eller få ihop en gramatiskt korrekt mening. Och imorgon ville jag ju att det skulle vara en bra dag.

oh föresten, jag måste ju välkomna mina nya läsare; 

Hej hej Hollie och Marta! 

Hollie lyckades efter ett par månaders detektivarbete lösa gåtan med min blogg. Grattis!

En sjukling ger sig in i abortdebatten.

Jag ligger hemma och är sjuk. Dunder-mega förkyld. Hoppas att det blir bättre snart. Kusinen Rowan skulle komma och hälsa på och det är planerat att gå ut ikväll med en kompis som är på utbytesår men är hemma och hälsar på. Typiskt att bli inte-komma-ur-sängen-förkyld just precis då. Det positiva är ju att jag har en anledning att ligga i sängen hela dagen och kolla på gilmore girls. Men jag börjar bli rastlös nu. Och jag har en massa att göra med mina ansökningar för min framtid. 

Nog om klagomål. Här om dagen hörde jag på radion (från den 20/2) en diskussion om artikeln om kvinnan som gjort abort två gånger för att fostret var en flicka. Sen läste jag dessa två blogginlägg om saken. Och visst är det självklart så att en kvinna ska få välja själv, och ingen ska lägga sig i det beslutet, och det är bra och högst nödvändigt att vi har sådana lagar. Men det som väcks är en etisk och moralisk fråga om det är rätt att göra abort med anledning av könet på fostret. En populär ställning är att argumentera att abort är moraliskt fel, men fri abort bör vara lagligt, för det är ju välkänt att aborter genomförs vare sig det är lagligt eller ej.

Personligen tycker jag att man inte kan göra skillnad på lag och moral, tycker du att något är moraliskt fel bör du även tycka att det är olagligt. Grundorsaken till att abortmotståndare tycker att abort är fel är för att det är att döda en levande varelse, och att döda är moraliskt oacceptabelt. Paradoxen är att de anser att det ändå ska vara lagligt att välja att döda ett foster. Vad är det för skillnad på ett foster och en annan människa? Och kan denna skillnad verkligen rättfärdiga varför det är moraliskt oacceptabelt, men lagligt acceptabelt? 

Om argumentet har något med kvinnans rätt att välja har jag svårt att förstå hur de då kan tycka att det är moraliskt fel. Det fria valet är antagligen baserat i en rätt till självbestämmande, vilket åtminstone jag tycker är en högst moralisk och inte endast laglig rättighet. Rätten till självbestämmande kan ses ligga till grunden för mycket av vår moral, vi kan välja att göra en handling, och kan därmed hållas ansvariga för den handlingen, därför anser vi att det finns vissa sätt som är bättre och sämre att bete sig på. Så det funkar inte att endast anse att rätten till självbestämmande är en laglig rättighet, speciellt inte i abortdebatten. Har vi den rättigheten har vi den både lagligt och moraliskt, och det gör att en kvinna även moraliskt har rätten att bestämma vad som ska ske med hennes kropp. 

Om argumentet har det med fostrets moraliska status att göra, hamnar de i ett väldigt komplicerat argument. För det är väldigt svårt att bestämma ett fosters moraliska status utan att hamna i en 'slippery slope' där man antingen inte tillskriver fostret moralisk status, och slutar i att inte heller ge spädbarn moralisk status(detta har även konsekvenser för vuxna människor i koma etc.), eller att tillskriva fostret moralisk status och då aldrig tillåta abort. Båda dessa resultat är svåra att kombinera med en moraliskt fel, lagligt rätt approach till abort. 

Själv anser jag att moralisk status är något vi konstruerar och tillskriver. Detta är ett komplicerat argument som hänger på rätten till självbestämmande. En kvinna som väljer att fortgå en graviditet, tillskriver fostret moralisk status, utan detta beslut har fostret ingen moralisk status, och hennes rätt att fatta detta beslut ligger i hennes rätt att bestämma vad som sker med hennes kropp. När hon tillåter fostret att växa i hennes kropp, och använda hennes kropp för sin fortlevnad, tillskriver hon fostret rättigheter. En kvinna som beslutar sig för att inte fortgå graviditeten, utan väljer att göra abort, tillskriver inte fostret moralisk status, och gör därmed inget fel när hon väljer att inte tillåta fostret att använda hennes kropp. 

Den mest uppenbara kritiken mot mitt tillskrivningsargument är att även det riskerar att hamna i en 'slippery slope', där rasism är det mest talande exemplet. Om vi kan konstruera moralisk status, kan vi lika gärna dekonstruera moralisk status, och välja att inte tillskriva vissa personer moralisk status. Som jag ser det finns det dock en klar moraliskt signifikant skillnad mellan rasism och abort; nämligen att fostret inte är en självständig varelse. Fostret är beroende av kvinnans kropp, och kan inte existera utan henne och hon har rätt att bestämma vad som sker med sin kropp. Det är detta som gör att hon har rätten att tillskriva fostret moralisk status eller ej, och detta är enda tillfället som vi har rätten att tillskriva moralisk status.(djur kan potentiellt även vara subjekt för detta, men det är en annan diskussion)

Det som artikeln i SVD belyser är även anledningen till abort, denna kvinna ville uppenbarligen ha barn och hon skulle ha tillskrivit fostret moralisk status om det var en pojke. Detta är en väldigt intressant situation där kvinnan uppenbarligen diskriminerar på grund av kön. Detta är något som sker var dag i Kina, och som vi fördömer starkt, men precis som Göran Hägglund anser så tycker jag att detta är något som bör talas bort och inte lagstiftas bort, för det handlar ju om etik och moral. 

Vissa personer går det att hitta rätt så mycket om på internet. Som tillexempel Daniel, han den där min stora kärlek när jag var 17 som jag lyckas springa på varje sommar innan jag åker tillbaka till england. Han som introducerade mig till filosofin och alla långa tankar och diskussioner. Han som pluggade personalvetenskap på SU, och jag kände mig bättre för att jag kommit iväg till england, trots att han var väldigt kritisk över att jag planerade mitt liv fem år framöver när jag sökte när jag var 17.

Honom hittar jag adress, mobilnummer och bild på när jag söker på hitta.se.

Men om jag söker på mig själv, då hittar jag ingenting. Inte ens min adress. Så Daniel finns i allra högsta grad, medan jag har begränsningar till min existens. Om man nu kan mäta existens i om man kan hittas på internet. Om man kan se existens som 'avtryck' på internet, så kan man ju säga att jag med denna blogg existerar. Men,den är lite svår att hitta. 

Hittade även honom på FB, funderar på om jag ska bli vän med honom eller inte....just for the fun of it..

Det här tycker jag är ganska roligt, speciellt eftersom de delar in det i +40 och under 40. Det är ganska fint att de blir så personliga. 

Vårterminens undervisning började idag. Den enda kurs jag har undervisning i är Feminism: Rationality and Politics, så vi kan nog vänta oss en hel del feministiska blogginlägg i framtiden. Jag fick även reda på att deadlinen för att ansöka om pengar till 1+3 har skjutits fram till den 6e mars, otroligt skönt eftersom jag har två 4 sidors utkast till PhD proposals. Men ska välan ändå försöka få det skrivet så snart som möjligt.

dagens händelser:

vaknar med omod i magen för att jag måste måste få klart detta PhD proposal.

jobbar bra i biblan

rockar upp till politics department för att hämta ett gäng letters of recomendations

råkar förnedra en av de som skrivit letters of recomendation

jobbar bättre i biblan

ser den jag inte vill se gå upp för trappan i biblan

stirrar på skärmen till datorn, 'oj så viktigt det jag skriver är, fattar inte vad som pågår runt mig'

pratar lite med den som jag inte vill se

jobbar extremt fokuserat

stressar till boxning med vänner

stressar till Tesco för att handla mat

stress duschar och äter fixar för politcs social

pulsar i snön till politics social

dricker lite, eller en del, på politics social

dansar som en tok på en union night

pratar med H om gemensamma störningsmoment

tänker alldeles för mycket

och jag vet att jag inte ska bli provocerad, att det är hennes val osv. men jag kan inte hjälpa att tänka att hon är knäpp och prioriterar lite fel när hon väljer att stanna hemma och ligga i sängen med sin kille istället för att träffa en gammal kompis till henne är i Sheffield bara för kvällen. Alltså en once in a while opportunity att träffa en gammal vän vs. everyday ligga i sängen med din. Vad skulle du välja?

Jag vet vad jag skulle välja. 

Men hon är inte jag. Och jag måste lägga ned min attityd mot de som fokuserar på sina förhållanden. 

Så, nu är vi tillbaka i Sheffield, och jag vill bara bort härifrån.  Känns som det var evigheter sedan vi åkte härifrån. Evigheter sedan födelsedagsfesten där jag insåg att jag inte är ok med M, och vände ryggen till honom hela kvällen. Men så var han så fin när alla andra gått och kom och hämtade mig, så gick vi hemåt tillsammans. Mötte det andra gänget på chippyn, Adam drog ett opassande skämt och jag stormade ut. Inte så mycket för hans skämt som för hur jag reagerade. Jag ville inte reagera så, men gjorde det, och behövde komma därifrån. Adam kom ut och bad om ursäkt, sen kom Marta och Hollie, och tog armkrok med med och ledde mig hem. 

M har fortfarande ingen aning om varför jag beter mig som jag gör. Och jag trodde att jag inte var så sur som det visade sig att jag är. Men det känns så länge sedan det hände att jag typ inte vet varför jag är sur längre. Och nu när jag är tillbaka måste jag ta tag i det här. Därför vill jag bara bort. 

Som tur är ska jag ju bort snart igen, redan på torsdag åker vi till Bryssel med Politics Society. Men innan dess måste jag ha gjort klart mitt PhD proposal som slaktades av både Hay och O'Toole, Fieldhouse hade typ ingen aning om vad jag skrivit i det, och snackade ju mest om pengar. Ännu en anledning till att jag återvänder utan att vilja komma tillbaka. 

Ännu en utspelar sig i ett av rummen i vår lägenhet just nu. 

det är underligt hur olika vägar kan leda till samma sak; Den där fuckade självbilden. Den där man vill vara smart och intressant, det är det man lever på eftersom man alltid är den som är det och är en cool kompis. För vi vet ju alla att partners, de kommer och går, medans vänner de består. Genom att vara vän drar man alltid vinstlotten. Visst att du kanske inte får hångla (eller jo visst ibland blir det ju lite fyllehångel...men i princip), men du får ju ALLT annat. Så länge de inte skaffar partner och de är en sådandär tofffel. Då blir det besvikelse och krig. 

Samtidigt som man njuter av detta, och har denna sjävbild, så är man också en maneater. En som kan ta för sig och flirta. Och innerst inne kanske man tänker att det nog kan bli något denna gången, för om attraktionen finns där så borde han ju också falla för min personlighet, och förhållanden är ju mycket som vänskap. I alla fall enligt mig. Men de där flirtarna handlar ju aldrig om något mer, och så blir man rädd och ältar att man ska förlora sin helylle status. 

Så, helylle vs. maneater. 

Egenligen säger det här det hela mycket bättre.

Men min poäng är att det låter som om hon varit så stark hela tiden, stått upp för att hon är annorlunda, varit grabbig osv. jag föll in i passa-in-i-mode, stod inte upp för att jag var annorlunda, inte alltid i alla fall. Men ändå så är tankarna så lika. 

Sen har jag ju en till poäng, och det är att ibland fuckar sjävbilderna med varandra, eller bilden folk har av dig med varandra. Ibland blir du en helylle maneater. Men det har det ju skrivits nog om.

Födelsedag!

Tydligen fyller jag 60 eftersom det inte fanns några 22 pins. Jag har fått boxningshandskar ett hopprep och en liten byrå! värsta bra! 

Slut på tentor, Manchester och forskningsplaner.

Visst att Emiou var tillbaka, men det var ju bara tillfälligt. När dramat svalnat så krävde tentorna all min koncentration. En gick nog rätt bra, och den andra åt helvete. Fuckade upp så mycket som man möjligtvis kan göra på en prereleased exam.

Dagen efter katastroftentan hade jag ett möte i Manchester med Institute for Social Change. Jag skulle diskutera MA och Phd med dem. Men det slutade med att jag kom därifrån med en idé om att göra en PhD direkt efter min BA, eftersom ISC bara ger tre års finansiering, men var intresserade av min forsknings idé, och enligt Ed Fieldhouse som jag pratade med så skulle jag kunna få den nödvändiga forskningsutbildningen under första året av min PhD. Det skulle betyda att jag inte blir Dr. Andersson när jag är 26, utan när jag är 25. Jävlar i mig. 

Trots denna pepp, så kände jag mig lite, eller snarare mycket, förvirrad när jag kom därifrån. Jag fick ingen känsla för om de verkligen gillade mitt förslag eller inte. Det han sa var att det var intressant, och han tog till och med in en kollega när han såg honom i korridoren, och det lät som om han hade tänkt att kontakta honom angående min forskningsplan, och så satt vi och diskuterade min forskning i säkert en halvtimme. Denna kollega var mer kritisk, både till mitt förslag, men också som det verkar, till litteraturen på ungdoms deltagande. Men det kändes ändå som om jag hade något att tillföra, och mot slutet kändes det som om han gav mig lite erkännande, och speciellt när jag berättade om min dissertation. Det tydligt kritiska är att jag behöver göra kvantitativt och makroanalyser Också. Det är den typen av forskning som de är intresserade av. Men jag tror att det kanske är bra om jag fokuserar på kvalitativa metoder, men självklart triangulerar med kvantitativa, för då kan jag tillföra något till deras studier. 

En sak som den andra snubben, Andrew Russel, undrade var varför jag valt att fokusera på de aktiva.  Jag hade egentligen inget svar på det. Men jag tror att det kan ha något att göra med att de som inte är aktiva är jäkligt svåra att hitta, både med kvalitativ och kvantitativa metoder, och om jag ignorerar dem så slipper jag oroa mig för ett partiskt urval etc. för jag gör ett medvetet val att göra det partiskt. Sen är det ju så att det har gjorts jämförelser mellan de aktiva och inaktiva, och detta har kommit fram till en massa reformförslag av den formella politiken, men, och som AR påpekade, den formella politiken funkar inte som den informella. 

Byråkrati är ett nödvändigt ont för representativa demokratier. Det som kan behöva ändras är snarare demografin och kulturen i vår representativa demokrati. Och även om vi ändrar på den formella politikens utformning, kommer den att möta våra krav? Kommer vi inte bara ställa högre krav? Visst att unga vill ha snabba direkta beslut, men är inte det att förvänta sig för mycket? Kan det ha att göra med att de vi pratar om är internetgenerationen, som är vana att saker går snabbt? Vi som har informationsöverflöd och inte kan bestämma oss vad vi tycker eftersom saker och ting är alldeles för komplexa idag.

Men, och det är här jag (och typ Gerry Stoker) tror att problemet ligger, vi förväntar oss alldeles för mycket av politikerna, och politiken. Visst att det väl är bra att vi har höga förväntningar, men detta leder till en destruktiv spiral när politikerna inte kan leva upp till våra förväntningar. 

Jag tänker såhär; det börjar med att vi har värsta förtroendet för politikerna, jag menar, de jobbar ju ändå med detta, de ska ju veta och kunna fatta beslut om någon, plus att de ju är valda till att göra dessa saker; typ fatta beslut. Men så känner vi, av någon anledning att, nej de där snubbarna som sitter där borta och sysslar med politik, de har ju ingen aning om vad som sker i mitt liv, vad jag tycker är viktigt etc. (speciellt unga kan väl ha en tendens att tänka detta, det är speciella ungdomsfrågor och ungdomstänk), så man vill ha lite mer att säga till om, få lite mer inflytande(viktigt att inte använda makt, för om det var det man sökte skulle det nog vara mer rationellt att engagera sig i ett politiskt parti och ställa upp i val, eller ta på sig andra förtroende uppdrag). 

Problemet är att dessa två attityder är i mångt och mycket inkompatibla, visst att det säkert går att trycka in lite mer direktdemokrati i vår representativa demokrati, men att ha höga förväntningar men sedan inte lita på att politikerna kan leva upp till dem är problematiskt, när vi själva har svårt att fatta beslut, även när vi är väldigt välinformerade. Som grädden på moset verkar det finnas en tendens till att partier istället för att hålla sig till sina ideologier, och grunda sina beslut på dem, mäter vad folk tycker och formar sin politik efter det i strävan att vinna så många röster som möjligt i dagens hårda politiska klimat. Tänk typ samma som när ett företag anpassar sin produkt till marknaden och efterfrågan. Detta inger en bild av att politiker inte kan fatta beslut, och våra förväntningar på dem krossas samtidigt som vår känsla att de inte vet något om vår värld besannas. Ännu en bidragande faktor är individualiseringen som denna marketisering av politiken medför, politik handlar om dig och din vardag, individen står i centrum, det är du som röstar, du har rätt att få din röst hörd. Detta blir problematiskt när politiker är tvungna att fatta beslut som bara kan gynna en grupp, eftersom vi inte litar på politikernas beslutsfattning ser vi inte det kollektiva intresset som gynnas av besluten. 

Vi är alltså i en farlig situation där ändringar i vår vardag, våra förväntningar och åsikter bidrar till denna cirkel av misstro och slopade förväntningar. Frågan är om direktdemokrati är lösningen på detta, eller om det kanske till och med skulle göra saker värre. Det skulle höja kraven ännu högre på den politiska processen, och kombinerat med fokus på individen bädda för stora besvikelser. 

Men så kommer frågan igen, varför bara titta på de som är engagerade? Kanske för att om vi tittar på de som är någorlunda institutionaliserade(alltså ungdomsförbund, ungdomsråd och liknande) så kan vi få reda på vad de har för förväntningar och attityder till politiker och politiken, vad de får ut av det och hur detta skiljer sig mellan olika nivåer av intitutionalisering. Ungdomsråd har varit ett sätt att inte ta ställning, inte ännu i alla fall, man tycker att politik är viktigt, men vill inte skriva under på en ideologi.  Även detta med ideologier är alldeles för komplext, eller snarare; världen är för komplex för att bli sedd genom ideologier. Men, kan deltagande i en halvt insitutionaliserad organisation, som ett ungdomsråd, ändra attityden till politik och deltagande? Det är detta som jag vill kolla på, och då måste man titta på de som är aktiva. 

Synd bara att jag inte hade detta svar igår. Tror egentligen inte att jag fick fram att jag ville göra just denna jämförelse. Men denna jämförelse har nog en sjujävla potential!