april april?

Eum och nej, det var inte ett aprilskämt, för jag fick faktiskt reda på det den 31a mars. Tur var väl det!

Jag har nu börjat inse hur unikt det egentligen är, skolan har bara tre platser, och ger egentligen bara för tre år. Jag har fått en av de tre platserna, och jag har fått det för fyra år.

Jag ringde G igår, för det blev jag tillsagt att göra, för att prata om den där ESRC 1+3 ansökan som jag måste göra. Jag var jättenervös, och drog på det hur länge som helst. Och så svarade han inte! En stund senare ringde han upp, och eftersom jag hade hans nummer sparat så såg jag ju att det var han, men han presenterade sig och det blev en sådan där konstig, 'ja jag vet men oj vad överraskad jag blir heej!' Jag minns inte rikigt vad vi pratade om, mer än typ att jag sa att jag var ofantligt glad och tacksam, och undrade vad nästa steg var i ansökningsprocessen. Det var ju ESRC, men han trodde inte att jag hade så stor chans att få det eftersom jag bara är BA, utan att jag skulle ha större chanser nästa år. Men att vi skulle göra det som en token, och jag sa att jag hade fått det som ett krav för att få pengarna. Så, vi ska träffas på måndag och få ihop ansökan. Och här kommer det underliga. Jag ska hem till honom i Stockport. Eller det kanske inte är underligt alls. Bara bekvämt av praktiska anledningar. Han ska hämta mig på stationen och vi ska hem till honom och hans hund.
Hur som helst frågade jag också vad för forskning som jag kan tänkas hjälpa till med, och båda projekten som han presenterade lät väldigt intressanta. Lite skeptisk till metoderna, en är experiment (!) men de handlar om motivationer till politiskt deltagande.
Herregud,detta är så sjukt spännande!

jävlar i mig!

Jag pratade med min mamma ikväll, om hur jag tappat motivationen att arbeta för att jag inte fått pengar någonstans. Att jag liksom inte har något att arbeta emot, att jag blev så besviken och var tvungen att omprioritera mina förhoppningar. Men att det liksom var okej, att jag hade kommit över det värsta och accepterat att framtiden kanske inte innebar en PhD direkt. Och det var bra och okej. Men det var en grej i min online-tracking grej som jag inte riktigt förstod, och jag var lite orolig att det skulle bli en till M situation, och när jag mailade och frågade fick jag ett irriterat mail tillbaka. Och i och med det lite kritiska emailet jag skickade till G angående hans teori så blev jag lite orolig att jag sumpat mina chanser att få pengar i S. Men så skulle jag kolla emailen för att se när jag kommer till sverige och ser att jag har ett nytt mail:

The School of Social Sciences will formally be writing to you in the next few days to offer you a research studentship, jointly funded by the school and the centre. Congratulations! The studentship will pay your tuition fees and an annual maintenance stipend for four years of study: one year for an MSc (research training) and three years for PhD study.

Jag måste 'bara' få en 2.1, söka council pengar (men om jag inte får det får jag pengar från dem i alla fall!) och göra lite forskning för G. S. Det är inte så farliga krav för att jag ska få finansiering för fyra år!

Det är helt sjukt! ibland (typ nu på senaste i samband med mina ansökningar....) tror jag minsann på typ karma eller kosmos eller vad som helst som ger dig tur och otur för att säga dig något. För liksom jag har ju kännt mig färdig med Sheffield, så jag fick inte pengar här för att 'kosmos' försökte säga att jag ÄR färdig med Sheffield. Jag ville inte egentligen till M för att de ville ändra min metod, så 'kosmos' såg till att de fuckade min ansökan, för att säga till mig att M just is not the place for you. Och B vetoade 'kosmos' för att jag vill ju egentligen inte göra Sociologi. Men S var det meningen att jag skulle till, för då är jag nära havet, så att jag kan segla, och nära London så att jag kan träffa Marta rätt ofta! Ännu mer 'kosmos' är ju att jag skickade iväg denna ansökan på torsdagskvällen efter att jag träffat G, och deadlinen var på fredagen. Det var verkligen en sista-minuten-men-inte-planerad-ansökan. Och jag kände typ på mig(jag vet det är jävligt lätt att säga i efterhand) att den här 'oviktiga' ansökan skulle gå igenom, bara för att 'kosmos' vill jävlas med mig. (alltså få mig att vilja jättegärna typ Sheffield och Bristol jättelänge, för att slänga in S i sista minuten, och se till att det funkar i sista-minuten valet)

jag läste mailet när jag pratade med mamma, och bara skrek rakt ut. hoppade och fnittrade. fattade inte att det var sant. var tvungen att läsa det typ 10 ggr för att se till att jag inte missat typ en negation eller nått. Men så såg jag 'Congratulations' och jag menar, det är ju avgörande! Men jag fattade inte direkt hur kravlöst det var, alltså jag måste inte få council pengar, utan jag måste bara söka. jag ringde pappa och han godkände det för att det ligger vid kusten så jag kan segla. Springer in till Marta, som pratar allvar med en kompis, jag kommer in och skrattar och berättar nyheten. Ringer Martin, och bestämmer mig för att gå med dem ut.
Kvällen blev lagom bra. Mest grymt bra för att jag fortfrande är glad över pengarna.
Helt sjukt. Jag är så fantastiskt glad att jag inte vet om jag kommer kunna sova.

Det är en underlig känsla av att inte vilja ha men få och vilja ha men inte få. Vill man ha det man inte kan få eller vill man ha bara det man kan få? Känna stark motvilja och bemötas med en massa givmildhet, och sedan vilja ha den där givmildheten samtidigt som man vet att det inte går, inte så, och inte veta om man vill ha det på något annat sätt. Är det allt eller inget som gäller? Någonstans tror jag att det kommer att bli bra den här gången. Men vad bra är vet jag inte riktigt.

Det känns jävligt farligt att ta in den dimensionen i vänskapen. Speciellt om man räknar med att behålla vänskapen. Och det kan fucka upp en hel del i slutändan.

Nej, bort från känslorna och tillbaka till kandidatuppsatsen.

hm

Förra veckan var en skitvecka.
Denna vecka har ännu så länge varit ganska förvirrande.

Förra veckans krash gjorde att jag insåg att det är nivån på mina förväntningar som gör mig besviken(jaja jag vet att det är världens trivialaste insikt, men jag hade liksom inte fattat hur höga mina förväntingar var antar jag). Och de kan göra mig otroligt besviken när något går fel. Det underlig är ju att jag inte brukar ha sådan övertro på mig själv, jag brukar hålla mig till att vilja och önska men inte tro. Jag föll över lite för mycket på tro sidan. Hade inte en plan B, som jag såg som realistisk. Men så kom ju händelserna ur proportion pga. omständigheterna.

Igår gick jag och M på Colins inagurations föreläsning och hängde sedan med folket i department på en wine reception. Det var kul för vi pratade med massa folk om intressanta saker, och vi var de enda UG som var där. Men det var jävligt jobbigt också, för M berättade för alla om att han fått pengar (vilket ju är fullt förståeligt, jag skulle säkerligen basonera ut det över hela världen om jag fick pengar), och där stod jag med en mycket mindre intellektuellt stimulerande dissertation och PhD proposal och har inte fått några pengar. Det kom ju fram efter att M hade fått hjärtliga gratulationer från alla han pratade med. Så mindervärdes komplex i kvadrat, spetsat med lite vin på tom mage. Hela kvällen efter det så fick M höra om detta, hur skit allting jag och alla var och hur jag inte var smart och hur hela världen var emot mig. Jag måste varit otroligt härligt sällskap. Vi bestämde oss ändå för att laga middag med hans huskompisar och dricka vin.

Sen pratade vi. Han bad inte om ursäkt eller sa förlåt. Han förstod inte vad han gjort för fel. Han hade bara varit ärlig mot mig och sagt hur han kände i den situation som han var då. Jag sa att jag förstod det, och att jag inte förväntade mig en ursäkt eller ett förlåt. Inte ens en förklaring. Utan jag behövde bara att han visste hur jag reagerat och känt. Och att jag ju redan förlåtit honom i mig, eller vad man ska säga, för även om han hade bett om ursäkt, bett om förlåtelse eller förklarat så om inte jag i mig var beredd att göra det så hade hans ord inte betytt något ändå. Jag har kommit fram till att jag ändå vill vara hans kompis. Det kan ses som destruktivt nedlåtande osv. men han menar inget illa. Oh shit jag låter ju som en förtryckt tjej i ett abusive relationship som vägrar att inse att förhållandet far henne illa. En som lever i förnekelse. Och kanske förnekar jag min rätt att hata honom genom att så lätt förlåta honom. Men det får tiden utvisa, kanske känns det inte okej senare. Men jag har verkligen tänkt på det här. Massor. Och samtidigt tycker jag att det är taskigt mot honom att kräva honom på en massa ursäkter, förlåt och förklaringar, det blir någon typ av martyrskap (herregud jag är så ledsen att du bara måste måste tycka synd om mig och be om ursäkt) eller maktutövande(han har sårat mig och är då skyldig mig ett förlåt, playing the pity card) som jag inte alls kan skriva under på. Jag ville prata om det med högt i tak, för att fråga alla saker som jag undrade så jag slipper tänka på dem senare.

Jag är ännu en gång inte flickväns material, för vi är ju kompisar, och det är en utveckling av oss som kompisar. Jag vet inte riktigt hur okej jag är med det. För samtidigt som jag ju vill vara med någon, och alltså vara flickvänsmaterial, så vill jag ju inte falla in i den där fickvänsrollen. Den där som tappar en del av sig när hon hittat en annan, eller kanske hon den där som inte är hel innan hon hittat sin andra hälft. Hon som komprimerar sig själv för ett förhållande. Jag passar ju inte där. Visst att jag påverkas av folk, det kan jag inte förneka, och visst att man måste ta hänsyn till de man är i någon typ av relation med. Men det måste vara tvåsidigt, jämlikt och hela det yada yada. Jag passar inte in i bilden att tappa mig för någon annan, jag är högljudd säger vad jag tycker (oftast) och måste få stå själv, gå själv och vara själv. Klart som fan jag inte passar in i flickvänsrollen eller är flickvänsmaterial, för jag behöver ju ingen.
MEN, jag tror och hoppas på att det finns folk med en annan syn på relationer. Att det finns människor som ser att man måste få behålla sig själv när man är tillsammans. Att det finns de som inte tycker att man behöver någon, utan att man kan vilja ha någon, och att relationen är baserad på det snarare än behovet.

Och jag tror att jag är ganska nöjd med som det är. Men det är farligt, det är en svår balans mellan att ta det för det är och tänka framåt. Jag får verkligen se hur det utvecklar sig.

fylleblogg

LÄTT att jag fyllebloggar(holie, denna är till dig)! Var just ute med Hollie, Marta,Alix och Hollies kompis. Mina linser fuckade hela kvällen, för jag fick huvudvärk, som vanligt.
men hick, på er. (alltså jag har värsta fyllehickan)

och så får jag en massa annan jävla lycka kastad rätt i ansiktet från facebookstatusar. fucking jävla facebook alltså

(jag vet att jag kastar rätt mycket lycka omkring mig när jag skriver(skrivit) om mina möten med Colin, Ed (i Manchester) och Gerry, men jag lovar, jag ska sluta med det. Och vara mycket mer realistisk, och pragmatisk framöver (om jag inte skulle råka få pengar någon dag, då kommer jag basonera ut det i (inter-)nationell radio.) )

Idag hatar jag Martin lite

Idag kom det slutgiltiga beskedet, det blir inga pengar från Sheffield. Och underligt nog, även om jag känt mig lite färdig med Sheffield, så blev jag besviken för att jag inte får stanna i Sheffield. Det var inte bara det att jag inte fick pengar, för förhoppningsvis får jag pengar någon annanstans, men det var det att, kanske just om jag får pengar någon annanstans, så kommer jag inte vara kvar i Sheffield nästa år. Och Southampton och Bristol ligger jättelångt bort. Jag skulle så gärna vilja stanna dels för kompisar, men också för att jag verkligen skulle vilja jobba med Colin. Hade ett möte med honom idag om kandidatuppsatsen, och han var så himla positiv och hjälpsam. Visst att Stoker också var trevlig, men jag gillar ju inte hans argument så himla mycket och han känns lite mer pompös. Therese i Bristol verkar ju väldigt snäll, men samtidigt är hon sociolog, och jag har fått lite dåliga vibbar från henne i de senaste emailen, plus att det är jättesvårt att få finansiering där. Och Manchester vill ju att jag ska överge min kvalitativa metod, vilket jag inte riktigt är beredd att göra, för det är det som gör mig unik...

Jag hade inte berättat något för mamma och pappa eftersom jag inte fått ett definitivt nej än. Men så idag ringde jag pappa, och jag måste ha fångat honom mitt i en depp, för han var så himla nere, han kände sig ensam för att han inte träffade nått folk och han gjorde en massa saker för andra och oj oj oj. Och samtidigt var jag nere för att jag inte fått pengar, så tillsammans muntrade vi inte direkt upp varandra. Han försökte ställa frågor om det och mina vänner, men det var standarden, 'hur är det med Marta?'(för att det enda namnet på mina kompisar som han kan) och 'hur är det med tjejerna här hemma?' och jag svarar som jag gjort alla andra gånger han frågat med att Marta kommit in på LSE och att jag inte har så mycket kontakt med tjejerna. Pappa lyckades alltså gnugga in att han inte lyssnar på det jag har att säga, och att Marta kommit in på sin skola, och att jag typ inte har några kompisar hemma längre (känndes det som, inte nödvändigtvis sant!)Jag kände att jag bara ville gå och lägga mig i ett hörn och gråta för jag kände mig så värdelös. Men så vände det från ledsenhet, till försvar och ilska och självklart kanaliserades detta mot den som jag vet fick pengar; Martin. Detta blev ännu värre när mamma ringde tio minuter senare och det första hon säger är att hon hörde från pappa att jag inte fått pengar, och hon är tyst. Och jag hör besvikelsen i tystnaden. Säger det lite nedlåtande 'det var ju synd' och jag hör besvikelsen i rösten. Tystnaden talar mer än orden, men orden talar för att hon inte är besviken på mig, men för min skull för att jag jobbat så hårt och ville det så gärna. Och istället för att hon peppar mig med att jag ju har andra finansierings möjligheter så får jag peppra henne med det. Tillslut blir jag arg och säger att hon inte behöver vara besviken för min skull utan att jag gjort det ganska bra själv och att jag inte vill prata om det mer för då känns det mer, och jag vill inte känna. Hon säger då förlåt, men att jag har rätt i att hon är besviken för min skull, men frågar också om jag vet vem som fått pengar, och då kommer ilskan mot Martin igen. Inte nog med att han är jävligt smart, men han är fattig också! Och det gör ju att han får en massa pengar och liten studieskuld. (ok, hans ekonomiska status spelar ingen roll här, eftersom det för en gångs skull inte var means tested, utan gick på akademisk merit, men det stör mig lika mycket, och kombinationen smart och fattig är en, nästan bokstavligt, gyllene en)

Jag vet att det inte är hans fel, och beslutet är inget mot mig personligen, utan det handlar om att det var jätte hård konkurrens, och att de helt enkelt inte kan ge någon med en 2.1 pengar hur bra forskningsförslaget är, om det finns någon annan med en 1st och lika bra forskningsförslag. Men jag känner mig ändå besviken, så klart. Ilskan kom irrationellt och oprovocerat tillbaka när han sedan smsade mig och frågade om jag var ute för St:Patricks day, jag kunde inte undgå att tänka att 'nej det var jag inte, för 1. vi har inte alla något att fira, och 2. vissa av oss har inte får framtid säkrad, så vi måste få typ en 90 på kandidatuppsatsen för att ha en chans.' Men jag svarade att jag var hemma och 'sulked the lack of ESRC funding' och att jag skulle ut imorgon. Han frågade om jag skulle vara i biblan imorgon, och jag sa att jag antagligen skulle det. Men jag kanske stannar hemma nu, för jag är inte säker på att jag pallar prata om besvikelsen igen, vad som gjorde att jag inte fick pengar och att jag ju faktiskt har andra möjligheter, men att jag ändå hade hoppats mest på att få vara kvar här med Colin.

Det lustiga är att jag hela tiden trott att mina föräldrar är stöttande, till 100 procent, att de alltid står vid min sida, peppar mig och är mina största supportrar. Men så idag blev det jag som vände de långa jobbiga deprimerande tystnaderna i samtalen till något positivt, valde att inte prata om det, pratade om de bra och roliga sakerna, typ som pappas badminton, pappas filosofi kurs, mammas ridning osv. Jag vet och har länge vetat att föräldrar bara för att de är föräldrar inte betyder att de är fantastiska undermänniskor, utan att de också har sina dåliga dagar, dåliga sidor och brister. Men jag var inte beredd på att det skulle samanträffa med att jag fått min första riktiga akademiska motgång(och jag fattar att det är asalöjligt att det får så stor betydelse, och först så hade det ju inte det, men det är något som sker när man berättar för folk som gör det större). Jag trodde kanske att de skulle se det och kunna se över sina känslor och bara finnas där för mig, men det kunde de inte. Men så insåg jag att det gör inte dem till dåliga föräldrar. Pappa var värsta nere och kände att han aldrig fick något uträttat, så han kunde helt enkelt inte ta in vad jag sa, och därför inte heller riktigt vara stöd eftersom han inte tog in. Men det är helt enkelt något jag måste acceptera, och han är ju en superpappa i många många andra avseenden(som jag inte kan gå in på här, men som jag typ skrev en uppsats om en gång i tiden). Och mamma, eftersom hon varit så pass delaktig i utformningen av förslaget så var detta säkert nästan ett personligt nederlag, och hon blev säkert dubbelt besviken, för sig och för mig. Inte undra på att hon inte kunde vara stöttande, och det tyder ju på att hon engagerar sig i det jag gör. Så om jag bara ser det i lite perspektiv så kan jag se att mina föräldrars konstiga beteende hade mer med dem att göra än med mig, visst att detta kan vara att de inte kunde ignorera sina känslor och känna för mig, men detta är inte allt som definierar vår relation. Och det är jävligt svårt att ignorera känslor, jag menar jag hatar ju Martin för att han fått pengar.

Unga är inte del av folket

Efter snart tre år här på Ön så har jag insett att jag kanske måste sätta mig in lite i politiken här (ja jag är den sämsta politikstudenten någonsin!), och jag blev tipsad av både Colin och Tom om att det var ett inslag på Weekly Politics Review som tog upp UK Youth Parliament(UKYP). Så jag bestämde mig för att lyssna på det. Det handlade om att Parliament hade diskuterat huruvida UK YP skulle få använda House of Commons en dag om året för att ha en debatt. Det hade tydligen skett förra året i House of Lords och var tydligen en succé. Snubben som var emot att de unga skulle få sitta i house of commons var inte bara störigt konservativ och lade alldeles för mycket värde i ett hus och dess historiska värde, men sade även att han hade dessa värden för att han "respect[ed] the sovereignty of the people" och att han som MP representerade folket. Jag undrar bara då vad han anser att de unga är, och vad han anser att YMPs representerar?!?! De här kommer att få rösta inom en snar framtid, och om han inte ser dem som riktiga människor innan dess tror jag inte att han kommer att få så många röster! Visst att jag ska ge honom lite rum för tolkning, people på engelska betyder ju mer medborgare än människa, men logiken är densamma, är bara de som får rösta medborgare?
Lagar och sunt förnuft säger något annat, Barnkonventionen ger barn nästan mer rätt till inflytande än vad vi som vuxna har, och vi tykcer väl ofta att medborgarskap inte har att göra med huruvida man röstar eller inte, utan om man påverkas, är del av och/eller tar del i samhället som man lever i. Visst att rösta är en viktig del, men om han sitter där och säger att han representerar de-som-röstar-folket, då har han en väldigt liten grund att stå på med tanke på att endast runt 50% av det Brittiska folket röstade i senaste valet, och han som del av den konservativa oppositionen definitivt inte kan tala om någon typ av representation i någon vidare bemärkelse speciellt med tanke på deras (enligt mig högst odemokratiska) valsystem.

Första framtidsplan-setbacken

Martin fick i söndagsmorse reda på att han fått ESRC pengar från Sheffield. Jag visste att han skulle få det, och är väldigt glad för hans skull, men är självklart lite besviken att jag inte fick det. Jag hade inte då och har ännu inte fått något besked alls, inte ens att jag inte fått pengar. Så innerst inne går jag runt och hoppas på att det kanske är så att de väntar på att alla ska svara på om de vill ha pengarna eller inte, och att någon kanske säger att de inte vill ha, och det gör att jag får pengar istället. Men det är ju inte så sannolikt. Så nu hoppas jag starkt på Southampton, Bristol och Manchester. 

Hereregud Torsdagen!

Jag har ju inte skrivit om torsdagen!

Jag skrev ju här om att jag skulle få träffa Gerry Stoker, och även om han var lite dålig på att höra av sig, och hans argument inte är det mest sofistikerade, så är det ändå något speciellt med att få träffa en 'het' akademiker. Speciellt som de sagt att de vore 'delighted' att handleda ditt arbete. På Torsdagsmorgonen får jag ett mail från honom, och jag trodde typ att han skulle ställa in vår dejt för att han typ inte skulle komma eller inte hade tid. Men, inte då! Han mailade och sa att deadlinen för att söka pengar var dagen efter.

Jag blev lite förvirrad, för jag hade ju redan sökt en vecka tidigare, för att jag trodde deadlinen vad då! Men så när jag kollade på länken så visade det sig att det var för +3 , eller bara PhD, finansiering som deadlinen var igår. Så jag mailar tillbaka och säger att jag ju redan sökt, fått erbjudande och att det han tipsade om var på fel nivå. Men säger att jag på ISC ska söka en PhD direkt, och undrar om han menar att jag ska göra det. Han svarar då att situationen är lite förvirrad, men att jag skulle söka och att jag skulle kunna göra lite forskning åt dem för att 'göra rätt' för mig.

Så jag sätter igång en till ansökan.

På kvällen är jag jättenervös över att gå fram och prata med honom, för jag menar han är ju nästan kändis! Plus att vi ju skulle prata om min eventuella framtid hos honom. Men så tar jag tjuren vid hornen och skickar hem mina kompisar så att det inte ska behöva stå och vänta, för jag vet ju inte hur lång tid det skulle ta, och går fram och pratar med honom. Han står på scenen och pratar med två personer, och jag vill ju inte riktigt avbryta, men ställer mig liksom lite på sidan av så att han ska se mig. Han ser mig och vi får lite ögonkontakt, så jag tar ett steg upp på scenen och han säger: Det är du som är Emily? Ja säger jag, och slänger ur mig en massa politeness om att det är en pleasure to meet you, och it was an interesting speech and panel. Men vi tar inte i hand, vilket kändes lite underligt, men samtidigt helt okej. Underligt för att jag vet inte riktigt om det är ett tecken på att han inte ser mig som värd nog att skaka hand med, men okej för att det liksom bröt isen lite, och vi slapp att det var så himla formellt, och då släpper jag alla auktoritet/hierarki grejer och snackar på. Men vad som dock är underligt är att samtidigt som jag klev upp på scenen, tog han ett steg mot mig, och det blev liksom ganska nära. Lite för nära,och eftersom jag stod praktiskt taget på kanten på scenen så var mitt enda sätt att komma lite ur hans personliga sfär att ta ett steg åt sidan, men då kom jag mitt i en spotlight som gjorde att jag inte kunde se istället. Så där stod vi,utan att ha skakat hand, lite för nära, och pratade politik, och vem sa att politik inte var personligt?

Han säger att han läst mitt proposal igen på väg upp på tåget och han tycker inte att något behöver ändras, utan att det är väldigt bra och passar väldigt bra med hans forsknings centers intressen, och att grejen med finansiering är att ESRC ger halva och han ger halva, så han har lite kontroll över vem som får pengarna, och eftersom mitt förslag ligger så nära deras intressen så....Plus att, de skulle insistera på att jag gör en MA för att få de rätta research skillsen, men att om de ger mig pengar för det, så kan de vilja ha lite forskning gjord för dem, för att få något för sina pengar, och de behöver alltid extra folk att hjälpa till med forskning. Och som han sa i mailet,om det sedan tar fyra år, så är det upp till dem att betala det fjärde. Och att C och han har tänkt att just lobba ESRC om att de borde finansiera med projekt som undersöker folks erfarenhet av politk och vad de tycker att politk är, så det är verkligen ett aktuellt ämne, som behöver forskas mer på. Och kanske att det enda med mitt är att det är väldigt ambitiöst, och att jag kanske inte skulle hinna göra det under tre år! Jag säger då att jag är väldigt ambitiös, för jag menar jag gör egen forskning, och gör det ännu svårare för mig själv eftersom jag gör det i Sverige.

Jag blev så exalterad att jag nog inte makade någon sense när jag pratade om min studie och mina tankar runt det, och jag hade ju till och med en massa småkritiska frågor om hans bok som jag ville ställa, men kom inte ihåg någon av dem, jag blev minsann lite star-struck. Eller kanske mest money-struck, för det är ju det som det egentligen hänger på. Jag sa detta till honom också, att jag hade sökt till en massa olika för att öka mina chanser att få pengar, för jag behöver pengar, och han flikar då in att 'yes C told me' !!!!! Visst att jag är smickrad över att C pratar om mig, eller att de har pratat med mig, men är det bra eller dåligt?? Tycker C att jag är lite av en forsknings-prostituerad, att jag går dit pengarna leder mig? Tycker C att jag för honom bakom ryggen genom att inte vara lojal och bara söka till Sheffield? Kommer detta att påverka mina chanser att få pengar i Sheffield? Men, om vi ska vara rationella, så är det ju faktiskt som G själv sa 'In the same way that I am not making you a promise that you will get money, you cannot make a promise that you will come to us, and if you in the end get money offers from two places, then you have to decide on academic and social grounds where you want to be', och det är ju vekligen så att alla ställen jag sökt till har bra forskning på det område som jag vill forska på, och att söka till många ställen ökar mina chanser att få pengar. Det är rationellt. Det vore, som Marta sa, nästan lite för kaxigt att bara söka till ett ställe och ta för givet att du får pengar, så därför är det fullt rationellt att söka till många ställen. Men jag kan inte låta bli att tänka att C tycker lite illa om mig för det, inte minst för att det är han som fått skicka iväg alla referenser!

Jag säger att jag hade massa frågor om hans bok, men att jag inte kom ihåg de nu, men han säger att vi kan ju hålla email kontakt, och att han faktiskt fortfarande bor i norr, och vi kan ju träffas någon gång och diskutera det lite mer, och även de magiska orden: We should keep in contact even if you don't come to Southampton, because I am very interested in this research.

Kanske är allt detta sådant som han säger till alla som skickar ett PhD proposal till honom, för han verkar vara en väldigt positiv snubbe, precis som C. Men det gör mig glad ändå, och boostar mitt självförtroende, och får mig att sätta igång och fokusera, för det här med uni är inte längre bara utbildning, jag kommer(förhoppningsvis) att jobba med det här. Plus att jag ju tar ned mig själv på jorden genom att veta att jag ju faktiskt bara har en 2.1 och detta minskar mina chanser att få pengar, för det är jätte jätte hård konkurrens om ESRC pengar. Men att jag fått så mycket bra respons på det gör mig ändå väldigt glad.

Anorexia är inget för mig

Inte för att jag någonsin trott att det skulle vara det, men: jag ju har inte ätit ordentligt sedan i lördags, och man skulle väl tro att jag då skulle tappa något kilo eller två. Men detta har inte skett. Eller jag vet inte exakt vad jag vägde innan jag blev sjuk, och jag pendlar lite, men denna snart vecka av minimalt matintag verkar inte ha haft någon effekt alls. Marta förundrades över att jag var så förvånad över att jag inte äter, men det är liksom för att jag brukar ha kvar aptiten även när jag är sjuk, och nu har jag ju frisknat till så då tycker man väl att aptiten borde komma tillbaka. Liksom, jag blev inte ens sugen på mat när Marta lagade lasagne igår!  Dock åt jag köttbullar och makaroner till lunch, inspirerat av Marta. Men idag har jag bara ätit vindruvor. Köpte mig en stor påse frukt, tänkte att jag kan ju börja lätt. I och för sig så utför jag ju inget vidare kroppssarbete, jag sitter ju faktiskt bara hemma, så jag gör ju inte av med så mycket energi att jag behöver äta så mycket. 

Nog om mina matvanor. 

Landminor

Jag vet att det var tyst ett tag från mig här på bloggen. Jag var tyst ett tag. Jag behövde lite tid att tänka på allt som hände med mig och runt mig då. Låter värsta dramatiskt, men det var det inte, mest bara att jag behövde tid att reflektera, knyta an och fatta vad jag vill.  Och sen var ju inte uppehållet så himla långt heller, eller två veckor är kanske jämförelsevis långt, om man tar i åtanke hur många gånger jag uppdaterat nu de senaste dagarna. Hur som helst behövde jag stänga av för att reflektera över min vardag. Jag behövde känna var jag stod och var jag skulle gå för att inte riskera att springa på några landminor som skulle spränga hela min verklighet i luften. Jag behövde, hur klyschigt det än låter, knyta an till mig själv.

Det var typ där någonstans i tystnaden som jag kände att jag, trots att jag är/varit arg, besviken, förödmjukad, ledsen, förbannad, utskämd och gråtit med en flaska rödvin på M, så har jag fått sagt vad jag vill, och det är bra så.. Han vet det, och jag tror att vi kanske kommer att prata om det någon dag. Men, som min käraste syster sa, jag kan inte förvänta mig att han ska förstå eller be om ursäkt. Utan det handlar om att jag ska få sagt vad jag vill, så att jag kan gå vidare. För om inte jag känner att jag inte längre känner agg mot honom, så skulle hans förlåt ändå inte betyda något för mig. Jag trodde att tid skulle göra något, men insåg att tid inte gör något utan lite ord också.

Det hindrar ju i och för sig inte att jag återupptar kommunikationerna med herr M något försiktigt, jag delar inte lika frikostligt som förut, är inte lika engagerad, och inte minst; jag frågar inget om hur han känner. För om jag gör det, så finns det risk att jag kliver på en mina och utlöser en explosion som jag inte riktigt är redo för. Inte så att M någonsin är en känslofontän, utan snarare så är jag rädd att höra saker som kan sätta igång en känslomässig explosion hos mig. Han berättade för mig att hans ex och hans kompis är tillsammans (som alla tre och Hippien, bor tillsammans i år. Ja, jag vetoade iden redan förra året, när de ändå fortfarande var tillsammans), men jag frågade inte hur han tagit det. Inte hur han mår eller hur det kändes. För det riskerade att komma in på något av samtalsämnena känslor, tjejer etc. vilka alla är farligt område om man vill hålla känslorna borta. Det har funkat ganska bra. Vi har ju i och för sig bara sprungit på varandra i biblioteket ett par gånger, innan jag drog på mig mitt förbaskade virus.

Mitt fokuserande på mig innebar ju inte direkt att jag satt hemma och ugglade, jag hängde massa med folk, bra folk. Men mitt mentala fokuserande fick mig att tänka på att jag, hur konstigt det än låter, måste stå lite själv också. Jag måste gå själv och vara själv. Jag älskar gemenskapen, internskämten och kakbaken, men, och detta kan ju vara en självklarhet för vissa, jag behöver få sitta och uggla ibland också. Jag glömmer alldeles för ofta bort detta och hänger med i gemenskapen, skratten och kärleken, men så kommer det stunder då jag bara vänder. Börjar känna snart-fuckar-jag-detta-känslan, och fattar att det är dags att dra på gummistövlarna och dra ut i skogen.(Eller nått. Metaforiskt eller inte.)

Och även om jag nu har reflekterat, knutit an till mig själv och knatat is skogen med gummistövlar (eller snarare legat hemma och varit sjuk i en vecka), så måste mitt fokus hållas kvar. Jag har lite mer än två månader kvar tills kandidatuppsatsen ska in, och har en sjujävla massa att göra, samtidigt som jag fasas över hur kort varje sektion måste vara (om Intro, slutsats och bakgrund är 500 var, kan de andra delarna vara 2623, men att lyckas med att få de tre första till 500 känns lite väl optimistiskt, speciellt med tanke på att detta inlägg nu är nästan 700), jag måste koncentrera mig. Fokusera på mig och detta projekt. Det hänger på det. Annars riskerar jag att inte bara springa på en liten landmina, utan en riktig jävla bomb som spränger mina framtidsplaner, självkänsla och allt hopp för framtiden.  

ps. jag lyckades byta lakan idag.ds

Dagens läge:

Har inte så fruktansvärt ont i huvudet.

Kroppstemperaturen är någorlunda normal.

Mår inte riktigt illa, men känner inte för att äta.

MEN, har fått en hosta som hotar med att riva ut lungorna på mig. Så, jag tar nog läkarens råd och håller mig borta från folk i en vecka. (Eller åtminstone till imorgon, då jag ju verkligen vill träffa Gerry. Eller är det oansvarigt av mig? Jag är ju faktiskt antagligen smittsam....men liksom, jag tänker så att, jag behöver ju inte direkt krama honom! Och om jag undviker att andas för mycket åt hans håll också så borde det ju vara ok? Hm. jag får ta tag i detta moraliska dilemma senare....)

Det är underligt när man inte äter frukost, och ska vara hemma. Vad börjar dagen liksom? Jag gick upp 8.15, men kände inte för att börja jobba då, för jag var alldeles för trött. Vanligtvis äter man ju frukost, och det börjar dagen, man vaknar till, och så. Eller så lämnar man hemmet, och kommer iväg någonstans, och det börjar dagen. Men om man är 'off food' och i karantän, hur sätts dagen igång då? 

Kanske med ett blogginlägg! ja så får det vara. Nu ska jag börja transkribera.  

Saker som jag kunnat göra idag, som jag inte kunde förmå mig till igår:

- Klä av och på mig- Alltså jag klädde på mig igår, men jag lyckades inte klä av mig, utan sov i kläderna jag hade på mig under dagen.

- Borsta tänderna- samma logik som tidigare, borstade dem på morgonen, men inte på kvällen.

-Tvätta ansiktet!-samma som ovan, fast jag tvättade inte ansiktet alls igår

- Läsa 60 sidor av Gerry Stoker-  Igår lyckades jag bara läsa typ 20 sidor...Men nu är jag klar med hans bok!

- Prata i telefon med mamma- och ganska länge till och med, typ en timme, igår klarade jag inte ens 20 minuter! 

Nu återstår bara att se om morgondagen bjuder på mindre dödsångest, och kanske kan jag byta mina viruslakan, äta mer än ett mål mat, och börja transkribera mina intervjuer.