I just can't let go

Jag är trötter. Var på 60 tals fest igår efter lite bowling med doktoranderna. Har spenderat dagen hemma för en gångs skull. Har inte varit bara hemma på ett antal veckor. Egentligen har jag en massa att göra, men jag behövde helgen. Och jag behöver läsa klart den där boken till på måndag. Det handlar om att prioritera.
Jag kommer hem på tisdag. Det känns som om jag har en massa saker att göra innan dess, men jag kan inte komma på nått. Eller liksom packa osv, men det känns liksom som om jag borde göra massa annat också.
Hur som helst är jag värsta trött, och det är sent, men jag kan inte förmå mig att gå och lägga mig. Jag kollar facebook och mailen massor av gånger men inget händer. Kollar bloggar, men inga uppdateringar. Kanske är det för att det ju är lördagskväll, och folk är ute på partaj. Eller så är det en hint till mig att jag ska gå och lägga mig.
Jag ska nu ta tag i det senare.

dagens undran 13: Varför känner jag mig så korkad?

Alltså kanske inte hela tiden, men som här om dagen när vi hade middag med doktorander och personal på skolan så pratade min kompis med en av de mest teoretiska föreläsarna, och hon lät så himla smart när hon snackade om Marx, liberalism, Che, Socialism etc. och jag stod där och visste inte vad jag skulle säga. Visste inte ens vad hälften av de ämnen de pratade om handlade om. Jag önskar att jag var mer teoretisk. Mer filosofisk, det är de politiska teoretikerna som anses vara smarta. Empirisisterna anses vara sell outs. Den riktiga akademiker statusen kommer om man jobbar med avancerad teori, då får man klia sig i håret, ha ostruktna kläder och vara allmänt förvirrad och disorienterad. Men om man inte har en fantastisk teori och har dessa drag, då anses man bara vara korkad och konstig.
Eller det är så jag tolkar det i alla fall. Och eftersom jag inte har en tuff teori (eller tolkning på marx) så blir jag bara korkad.
Jag var mer teoretisk förr. Jag saknar att läsa filosofi. I och för sig är det ingen som säger att jag inte får läsa dessa avancerade texter, men jag har så mycket annat.
Men det är ju inte som om jag är korkad. Jag doktorerar ju. Det visar ändå någon typ av kvalitet på vissa av ens tankar. Fast det finns ju en massa supersmarta människor som inte doktorerar utan som gör andra saker. Och är skitbra på det. Och som jag skrivit förr så kanske det är de som är de smartaste, de har inte valt att gå den komplicerade vägen genom akademia.
jä jä nu ska jag läsa en icke akademisk bok till vår bokcirkel på måndag.

dagens insikt 13: Jag saknar att hänga

Har precis haft finaste syster yster på besök, och nu lider jag av någon typ av social abstinens. Därför är jag också kvar på kontoret trots att klockan är typ 21. Jag "jobbar" i och för sig på en föreläsning, men om jag hade någon att hänga med så skulle jag lätt bara dra och hänga med dem.
Jag saknar det där vardagshänget som man får när man bor ihop. Det som jag fick förra helgen när jag var i Sheffield. När man träffas utan att behöva planera, utan att behöva kolla kalendern och koordinera. Det avslappnande hänget som bara sker.
Mitt häng här sker nästan aldrig hemma hos någon, kanske är det för att jag inte känner så många som bor ihop. Alla är utspridda antingen själva eller med folk som jag inte känner. Alla jobbar eller gör andra saker.
Mitt häng här sker på pubar. Och visst att det är sjysst, men jag saknar hemmahäng. Sånt man kan göra i pyjamas och som inte nödvändigtvis innebär konsumption.
Missförstå mig rätt, jag gillar att bo själv, men jag önskar nu att jag skulle kunna ringa M, B och A och höra vad de lagar för middag ikväll och om jag kan komma förbi. För att sedan gå hem till min städade fina lägenhet.
Jag vill ha Sheffhampton.

Rastlös

Det kliar i mina fötter. Jag känner ett svagt fladder av fjärilar i magen. Min hjärna kan inte fokusera på en sak åt gången. Jag har många bollar i luften. En har landat, helt utan att krasha.. Mitt projekt, min ide. Det funkade (någolunda), och det genomfördes.
Men nu är det liksom över. Eller inte riktigt egentligen, vi ska vidareutveckla det, eftersom vi blivit headhuntade till ett outreach program, och de vill att vi håller föreläsningar för elever. Men vår dag som vi planerat i över ett år är liksom över. Det känns lite som antiklimaxet ett barn känner efter julafton. Det man väntat så länge på är över, men vi har städningen kvar att göra. Samanställa, utvärdera, och kommunicera. En bidragande orsak till känslan av tomhet är att det känns som om min kollega vänt mig ryggen. Hon kan stötta en ide, och till och med argumentera för den för att sedan inte kännas vid det överhuvudtaget. Det är svårt att hantera. Det är sådant som jag tycker är det absolut svåraste i hela världen att hantera. Inkonsekvens.
Men de andra bollarna, typ doktorerandet, undervisningen, intervjuerna, protesterna, typ livet har snurrat på samtidigt som citizenship day. Nu börjar jag ta tag i dem igen. Men jag är ändå rastlös. Vet liksom inte var jag ska börja. Jag försökte läsa boken som vi ska läsa för vår bokklubb, men kunde inte koncentrera mig, eller snarare så höll jag på att somna. Jag har varit så förbaskat trött på senaste. Men lite var det nog också att jag blev helt rastlös. Kan inte koncentrera mig på en sak. Jag måste jobba upp mitt fokus igen. Jag hoppas att Sverige kan göra detta för mig. Ge mig lite paus och fokus. För tillfället spenderar jag mestadels av dagarna med att svara på eller skicka emails. Jag har inte läst en artikel på jag vet inte hur länge. Inte tagit anteckningar. Inte jobbat på det som jag får betalt att göra. Fast nu när jag kommer hem så ska jag göra en enkätundersökning, så det är ju jobb, och jag har jobbat mycket på den de senaste veckorna. Känns som om jag rusar in i datainsamling utan att egentligen veta vad det är jag gör eller vill göra.
Jag har inte varit hemma mycket på senaste. Kanske är det det. Jag är hemma själv en vanlig tisdagskväll. Jen har ju varit här på besök ett par dagar, och kommer tillbaka imorgon. Jag längtar. Det är skönt att ha henne här. Och hon ska kanske vara i Paris i vår, jag vill så hemskt gärna till Paris. Men här om dagen möblerade vi om, det blev så himla bra. Nu ska jag bara måla. Måste fortfarande måla.

Jag hjärtar Sheffield

Har för tillfället lite semester i Sheffield. Var hos moster igår och blev matad och omhändertagen hela dagen. Och har sedan i fredags bara hängt med sjysst folk. Jag saknar det, men är otroligt glad att detta inte är min vardag. Nu ska vi laga en avancerad middag och dricka öl. Hej härliga söndagskväll!

Dagens insikt 12: Everybody hurts sometimes.

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/anna-nicole-far-mig-att-undra-vem-jag-ar_5971371.svd

Melissa Horn - Långa Nätter

så här känns det lite nu.

dagens undran 12: vad hände egentligen?

Jo jag skulle ju blogga mer. Det var så lätt förut. Då. Då när jag delade med mig av mina känslor hit och dit.
Eller kanske så var det så att det var då som jag inte delade med mig av mina känslor, och därför blev bloggen liksom min ventil.
Hur som helst är något annorlunda nu. Det blir helt enkelt inte lika många inlägg. Livet som doktorand tar över. Dock är det inte som om jag jobbar hela tiden (tro mig, så är det inte!), men det blir inte så mycket bloggande ändå.
Mycket handlar nog om att jag faktiskt inte vet hur många som läser, om någon alls. Så det känns liksom lite värdelöst. Och jag har inte orken att jobba på att få en jävla läsarbas. Men nu bloggar jag ändå.
hursomhelst, så har jag jetsettat (om man kan kall bussresor jetsetta) till london i dagarna. Jag åkte dit i torsdags morse för att jag och norskan skulle gå på Robyn. Det var helt sjukt bra. Jag älskar älskar älskar Robyn. Det var lite av en absurd upplevelse dock av två anledningar. Först och främst så handlade det om publiken. Praktiskt taget en tredjedel var skandinaver, främst svenskar och norrmän. När norskan var i baren så hade hon bara norrmän runt sig. Galet. Vi såg även en snubbe i toppluva och ryggsäck som såg ut som den typiske hipster norrmanen. Vi lyckades dock inte utreda hans nationalitet. Kan hända att han var en wannabe.En annan tredjedel var bögar, jag märkte inte av detta så mycket men peoplewatcher norskan lade märke till detta, och på tuben hem så såg vi ett sjukt snyggt par. Alltså jag har nog aldrig sett ett så "snyggt"par ever! Båda snubbarna var liksom jättesnygga, väldigt lika också, vilket var lite skrämmande i sig. Den sista tredjedelen var heterosexuella britter av alla dess former. Förvånansvärt många medelålders män i skinjackor, verkligen motsatsen till den 15 åriga fanbasen som T trodde skulle vara där.
Den andra grejen var giget i sig. Det var ganska så intimt för det var en ganska så liten lokal, och eftersom Robyn hade en halsinfektion av något slag så var det ganska mycket bakgrundslinga med stämmor och så. Men hon kompenserade med sjukt mycket dans. Galen dans. Skitbra dans. Min armbågsdans aka lykke li har nu blivit ersatt av Robyns kombo av zumba och 90tals moves. Någon beskrev det som kampsportsmoves, men jag håller inte med. Det var alldels för mjukt och varierat. Men fokuset på musiken och hennes dans gjorde att det kändes mindre som ett gig och mer som en klubb. Vi var på klubb med robyn, men hon dansade på scenen och sjöng lite.Jag tror att detta kommer vara ett sådant gig som liksom växer med tiden. På så sätt att jag kommer att uppskatta det under en längre tid.
På fredagen åkte jag tillbaka till soton för att undervisa. Tog ett seminarium som jag inte vanligtvis tar, och det visade sig att en kille jag träffade i början av förra året var i den gruppen. Jag måste verkligen börja tänka på vad jag säger och vad jag gör. För nu undervisar jag ju en massa studenter, det går kanske inte att vara kompis med dem då. Detta upplevde jag verkligen i lördags då vi var på million women rise demonstrationen och de flesta av mina kvinnliga elever hjälpte till. Några känner jag sedan innan för att de har hjälpt till på demonstrationer tidigare, men andra känner jag bara i egenskap av att jag är deras lärare. Men det blir liksom konstigt när jag känner några av dem sedan tidigare och då ju är kanske trevligare mot dem, och detta kan ju eventuellt tolkas av några som att jag favoriserar de jag känner. Det som gjorde det ännu svårare var att de jag känner sedan innan bitchade lite om några av mina elever, de som jag inte känner lika väl. De sökte stöd i mig, men jag försökte hålla mig neutral. Det blir också svårt eftersom jag har en helt annan relation till föreläsare osv. än de har. Vi skämtar om att jag har varit på pubben med hottie, och att han bjudit på öl, men om fel person hör det så kan fel saker spridas. I och för sig så var det han som började eftersom han påstod att jag fått honom full på julfesten och 'utnyttjat' honom och hans fylla för att rekrytera honom till vårt Projekt! For the record så var det faktiskt han som öppnade champagnen!
Efter demon så träffade jag norskan igen, det är verkligen så himla skönt att hänga med henne och jag bävar för den dagen hon bestämmer sig för att flytta tillbaka till Norge. Vi köpte middag och bara hängde hos henne, och idag gick vi ut och åt lunch och sedan köpte jag nya glasögon. Sketasnygga raybans, och jag fick ett par solglasögon med styrka för 100 pund. Väldigt praktiskt. Och nu sitter jag här i min kalla lägenhet och ska läsa 10 sidor till som förberedelse för den kurs som jag tar för tillfället. Och jag måste gå upp supertidigt imorgon för vi ska förbereda lite undervisning klockan 9. Tror kanske att det är alla dessa saker som gör att jag liksom inte har något att blogga om. Och när jag har det så har jag inte tid. Eller så passar det inte för det är liksom för privat eller känsligt. Men här är ändå ett litet inlägg om det som skett de senaste dagarna. Föresten så kommer jag hem typ hela april. Ska jobba på SU. Måste ta tag i det. typ boka biljett och fixa student kort. Imorgon. Imorgon sk mycket ske.

Dagens insikt 11: jag är en diamond in the rough

Dagens undran 11: Rädsla

Vi har problem med vår ytterdörr till huset där jag bor. Det är antingen så att dörren, som är av trä, har svällt av dagar ur och in av regn, eller så är det något problem med stängnings mekanismen, för tanken är att den ska stängas automatiskt. Den har alltid varit lite sisådär pålitlig, många gånger så har den inte riktigt gått i lås, men nu har det blivit så himla mycket värre, för för att komma in måste man nu rugbytackla dörren, och för att komma ut måste man hänga sig i handtaget samtidigt som man lirkar med låset.
Jag har alltid känt mig ganska trygg här, trots den något mörka passagen jag måste ta för att komma till min ytterdörr. Vänner har kommenterat att den inte verkar så kul att gå hem en sen kväll. Men jag har inte känt så, mest för att jag bor i ett ganska fint område. Visst att det ligger en pub mittemot, men klientelet där är mest medelålders akademiker. Men det är också för att det verkligen inte är långt från vägen till dörren, och när jag väl är där så känner jag mig safe.
Tills nu. Nu när låset knasar. Jag märkte av detta nu ikväll när jag jag kom hem. Precis när jag svängde in till mitt hus så gick ett gäng snubbar förbi och trots att jag var helt säker på att ingen följde efter mig så kände jag skräcken i magen när jag sedan hörde någon i trappen. Kanske har det att göra med att jag inte känner, eller knappt ens har sett, någon av mina grannar, eller att min ytterdörr inte direkt är svår att bryta upp, om någon fick lust till det. Men varför skulle någon få lust till det? Och varför skulle någon få för sig att följa efter mig?
Det är en helt irrationell rädsla som jag utvecklat. Men den är ändå där. Det är den där rädslan som kommer från skrämselpropaganda, sådan som gör att rädslan för att utsättas för brott är större än risken för att utsättas för brott. Jag kan rationalisera om min rädsla, men inte bli av med den.

Dagens insikt 10

Det går alldeles utmärkt att leva hälsosamt. Det går alldeles utmärkt att inte gå ut tre till fyra gånger på en vecka. Det går alldeles utmärkt att boxas tre gånger i veckan (ska försöka slänga in lite löpning också), även om jag i tisdags morse knappt kom upp ur sängen.
Men, jag känner inte den där enorma skillnaden. Känner inte att jag jobbar bättre, sover bättre, mår bättre. Känner inte endorfinernas effekt. Möjligen så har jag faktiskt haft mindre ont i huvudet denna vecka. Och det är ju en stor framgång för tidigare har ju faktiskt den där huvudvärken gjort att jag nästan spytt.
Men jag känner inte känslan. Den som alla pratar om när man 'kommit igång med träningen igen'. Den som gör att man fortsätter att kämpa trots träningsverken, trots att det kanske är lite trist eller man blir lite lat, för slutar man så förlorar man den där känslan. Jag känner bara smärtan i mina muskler som inte vill sprita, eller hjälpa mig ur sängen dagen efter.
Jag har nog aldrig känt den känslan. Sure att jag är rätt glad nu, trivs bra med det jag gör och mina kompisar. Men jag tränade ju när det kändes skit också. Och då kändes träningen skit. Nu är träningen och livet kul, men jag tror faktiskt inte att det har något samband. I alla fall inte för mig. Jag har nog aldrig sökt den känslan, eller kanske inte behövt den för att träna. Jag måste tycka att själva träningen är kul, annars går det inte.
Till viss mån tror jag att folk ljuger när de påstår att de känner sig så mycket piggare och gladare för att de har tränat. Eller, jag tror inte att träningen i sig gör dem glada, utan jag tror att de mår bra av att känna sig duktiga. För de som känner att de måste motivera träningen med alla dessa bieffekter tror jag egentligen tycker att träning är rätt tradigt, något de måste göra. Det spelar ingen roll vad denna anledning är, men slapp de skulle de låta bli. Så då när de gjort det känner de sig duktiga, och måste prata med folk om hur jäkla bra de mår för att de har trääänat.
Tro mig, jag är också ganska lat när det kommer till träningen. Om jag inte känner för det så gör jag det inte. Jag måste också pusha mig för att faktiskt ge mig ut och springa, och om boxningen inte går bra eller är stimulerande så skippar jag lätt träningen. Men jag skulle ljuga om det var så att jag påstod att jag när jag väl gett mig ut, att jag då eller efteråt skulle må bättre än jag gjorde innan. Det jag oftast känner dagen efter ett bra träningspass är träningsvärk, och sure att det på något sätt är ett bevis på att jag jobbat hårt och det känns bra, men det är ju inte därför jag tränar.

2011 alltså

Jag hade planer på att jag 2011 skulle bli bättre på att blogga. Eller kanske snarare bättre på att uppdatera. Så som jag uppdaterade i tvåan och trean. Men samtidigt så handlade väl de inläggen mest om uppsatser och relationsstrul. Och eftersom jag inte har några uppsatser och inget relationsstrul som är värt att skriva om så är ju den vanliga bloggämnes lådan tom. Kanske ska bättre istället få betyda bättre inlägg, inlägg som har innehåll. Men om jag måste prestera även här på bloggen så kommer jag nog aldrig mer att blogga. Bloggen har ju liksom varit min ventil för frustration, glädje och oro, samt en kommunikations kanal till de hemma i Sverige. Eller det var så det började för att sedan bli mer personligt och dagboksaktigt. Men jag beslutade mig någon gång när jag flyttade ned hit till södern att sluta vara så personlig här på internet. Så det blir svårt att skriva om det som sker utan att bli för personlig. Eller för abstrakt.
Detta funderande har lett till att jag på senaste skrivit en hel del av dessa meta-blogg inlägg, de som handlar om hur jag ska blogga om jag ska blogga.
Kanske ska jag bara helt enkelt blogga.

Eller så kan man ge mig momentum!

Mitt käraste hjärtebarn, vår citizenship day, verkar nu ha nått ett typ av momentum. VI har en lokal parlamentsledamot som har sagt att han vill komma, en högt uppsatt person på universitetet som stöttar och vill komma, fått extra pengar och för att inte tala om att vi har fyra skolor, nio föreläsare, tio doktorander och tjugo volontärer som är villiga att ställa upp på ett evengemang som JAG har initierat! Det skulle ju inte vara där det är utan Anj och vår kära finansiär, men att vi nu börjat få extern bekräftelse på att det vi vill göra faktiskt är något som andra tycker är bra och vill lägga ned tid och pengar på, alltså folk som inte känner eller har pratat med mig (och jag därför praktiskt taget har tvingat) är det bästa någon någonsin skulle kunna ge mig.
Nu måste vi bara genomföra detta också, med bravur.
Men jag tror att det blir lättare att motivera folk som ska vara med på dagen att faktiskt leverera när vi har dessa stora namn bakom oss.
Det rör på sig.
Det är kanske som min kollega sa: ett projekt når sitt momentum vid en viss tidpunkt och då går det typ inte att stoppa. Det rör på sig.


För ett år sedan hade jag inte velat skriva detta. För jag hade varit rädd att jinxa det. Att om jag skrev om de bra, eller pratade om det bra, eller njöt av det bra, så skulle det försvinna. Men jag väkjer nu att skriva, prata och njuta, för detta är helt fucking jävla fucking awresome!
För även om det blir så att de stora namnen inte i sista minuten kan komma så VET vi att de tycker att det är en BRA sak som de är villiga att lägga ned tid på. Och det räcker egentligen. Sen om de kommer är det ju ännu bättre, men jag tänker njuta av att det är som det är nu. OM det blir så att dessa saker inte går i uppfyllelse så får jag hantera de motgångarna då. Det vore värre om vår citizenship day blev ett totalt misslyckande för att vi inte lyckades leverera. Nu har alla en extra anledning/press på sig att leverera och det gör mitt jobb väldigt mycket lättare, och sannolikheten att vi lyckas bra lite större.
Jag hoppas nu bara att vi lyckas leva upp till förväntningarna. Och det ska vi fanemig göra!

Eller så...

...kan man ge mig denna eftersom dragkedjan på min trotjänare gick sönder idag