Emilous stökiga skrivbord

Det är nog ganska talande för hur min avhandling ser ut just nu!

Emilou och fredagskvällen

Första utkast av min lic ska in på torsdag, och det är inte ens i närheten av att vara klart. Därför har jag varit på kontoret till sentsent i typ två veckor nu. Som vanligt har jag inte fått så mycket gjort som jag tänkt, men ändå varit på skolan. Sagt nej till rätt mycket socialt och ätit middag framför datorn. Jag har ju mig själv att skylla att det blir så här. Men jag börjar nu känna av i kroppen att det varit intensivt ganska länge. Jag har en konstig buzz i händerna, som små efterskalv efter att fingrarna knappat alla smarta ord på tangenterna. Jag känner musklerna och senorna i handlederna som också knakar så fort jag tar bort dem från skrivbordet. Och hur mycket min rygg och nacke knakar ska vi inte ens tala om.
Men av någon anledning så känner jag inte av ångesten eller stressen som brukade komma medan jag skrev uppsatser. jag känner snarare mig ganska apatisk. pallar inte göra det superbra. för det kommer ändå göras om. Jag vet ju egentligen att det blir bättre om jag gör det bra första gången. man höjer liksom ribban från redan högt. Men jag har inte tid och orkar inte. Kanske är det en bra känsla att slippa ångesten. Eller så kommer den och slår mig som ett knytnävsslag i magen på tisdag.

De andra doktoranderna är ute och dricker coctails ikväll. Jag hade tänkt att gå, men det blir nog inte så. Istället stannar jag nog här till 23 och går sedan hem och lägger mig. Men på söndag, på söndag då ska jag till London. En hel dag ledig innan slutspurten. Då blir det bannemig skriva av!

Emilou och träningen!?

För ett par veckor sedan kunde jag inte överleva utan träningen. Jag var beroende av endorfinkicken jag fick när jag tränade för att må bra. Men så nu den senaste veckan har det blivit jobbigt och tråkigt. Och jag är bara trött. Orkar inte pusha mig själv. Var på cirkelträning i torsdags och det var helt kaos. Sprang i lördags, och det var ofantligt tungt! Och så var jag på spinning igår, vilket var ganska okej, men så jag vakande med ångest i magen imorse!Jag förstår inte riktigt. Men ska på cirkelträning ikväll igen. Vi får se hur det går.

Emilou och jodå horoskopfanskapet fick rätt.

Jag sitter just nu, tre minuter innan mitt tåg går, på en fullproppad buss som är kanske fem minuter från stationen. Och jag behöver hämta ut min biljett.

Emilou och det akademiska dilemmat

Jag pratade med en av de nya doktoranderna igår. Pratade om politisk aktivism, för han har varit väldigt aktiv i högrisk aktivism. I nivån har åkt till Irak och gjort undersökningar. Och nu har han valt att fördjupa sina studier för att kunna göra mer.
Jag tror att jag på något vis har en liknande bakgrund; jag var aktiv, om än inte lika riskabelt aktiv, men bestämde mig för att plugga för att kunna göra mer. Bara det att jag gjorde det valet för sju år sedan. Och var inte så himla aktiv efter det.
Men han frågade hur det kändes att vara lite längre fram i just den processen. Att man pluggar för att kunna göra något åt saker. Nästan någon typ av aktivistisk akademisk motivation. Och jag hade egentligen inte tänkt på det förut. Men det är enormt frustrerande. För jag vet alldeles för väl vad effekterna av olika aktioner är. Och att de flesta inte har så mycket effekt över huvud taget. Men så vet jag också att det ju inte alltid handlar om det. Utan det handlar mycket om att ha kul, träffa vänner, känna sig del i ett sammanhang. För jag vet att det mest effektiva sättet att påverka, om vi pratar effektivitet och påverkan som att ha effekt på policy, är kanske att vara politiker. Eller en insider lobbyist. Men att nå dit är en lång väg. Kanske är en akademisk karriär ett steg i den riktningen. Men att gå i den riktningen innebär också att det är svårare att göra de mer direkta aktionerna som kanske är lite roligare. För aktivismen blir liksom en karriär.
Allt detta bidrar till mitt dilemma. Jag vet typ för mycket om politiskt aktivism för att vara politiskt aktiv.

Emilou och kvällen som inte blev som planerat

Jag hade tänkt att läsa ett kapitel i en bok, men fick ett sms och gjorde något jag aldrig gjort förut istället.

Emilou ska åka tåg till Nottingham imorgon

Jag undrar hur det kommer gå om horoskopet har rätt!

Emilou som utlandssvensk

Jag insåg för ett tag sedan att jag inte upplevt en hel vinter i Sverige på sju år nu i vinter. Jag har inte bott i Sverige mer än drygt fyra månader i sträck under lika lång tid. Större delen av mitt vuxna liv har jag spenderat här i England. Sex år innan jag flyttade hit var jag 13, och ju längre jag är här så blir balansen mellan tiden i Sverige och tiden i England mer och mer ojämn.
Men jag ser mig själv ändå som Svensk. Eller Brittisk. Eller både och. Det är ungefär så jag brukar låta när någon frågar mig var jag kommer ifrån. Jo jag kommer ju från Sverige, eller Stockholm om jag känner för att chocka med det. Och det leder i de flesta fall till förvåning, för jag har ju ingen brytning. Men det jag tänker är också att jag ju inte ser ut som en invandrare. Så då är det brytningen  som är det som eventuellt skulle kunna röja min identitet. Men ibland så säger folk att jo men visst det kunde de ju höra på min brytning. Och då blir jag sur. Trots att jag i de andra fallen påstår att man visst kan höra min brytning om man bara vet vad man ska lyssna efter. Just min brytning har lett till många långa diskussioner, förklaringar, skämt och tillslut min tröttma. Jag orkar inte vara min brytning längre.
Jag ser mig själv som Svensk när folk försöker tillskriva mig brittisk nationalitet, men brittisk när folk försöker tillskriva mig svensk/utländsk identitet. Och detta är kanske ganska talande för hur det är med dubbel nationalitet. Det går liksom inte att reducera till det ena eller det andra, utan den sidan som blir negligerad ställer sig upp och skriker så fort den andra får för mycket uppmärksamhet. Jag kritiserar den moderna svenska välfärdsstaten när folk säger att det är så himla bra, framhäver Ikeas något tveksamma värderingar när någon drar ett gammalt skämt om Ikea-home away from home, jag förstår vikten av klass här i England. Men jag förstår mig inte på elitismen som finns här, jag kritiserar hur en universitets utbildning nu har blivit en handelsvara, och jag tycker att staten har ett visst ansvar att ta hand om sina medborgare.
Det är mycket i mina värderingar som jag kan attribuera till min uppväxt på landet i Sverige. För jag tror inte att jag kan säga att mina värderingar nödvändigtvis bara är formade av att jag växt upp i Sverige. Mamma och pappa spelar ju så klart stor roll också. Och den Engelska släkten. Det är något med det att jag inte bara haft Svenska influenser som gjort att jag är den jag är nu. Jag tror att just blandningen, eller vidre influenser om man så vill, formar på ett visst sätt. Johanna Koljonen sa i Värvet podcasten att hon kom lite bättre överens med de finnlandsvenskar som bott utanför Finnland ett tag. Och ännu bättre med de som stannat borta. Det är precis så det känns. Här kommer jag bäst överens med utlandsskandinaver. Vi som flyttat bort, och fortfarande är borta. Vi som sett, upplevt och blivit medvetna om något annat under vår uppväxt och sökt oss dit som vuxna.
Men skillnaden är att jag tror att vi alla vill tillbaka. Någongång. Vi vet bara inte när. Vi vet inte när vi är redo. För att flytta hem nu vore ju att flytta hem. Och det som skrämmer är inte bara det att ja då är äventyret slut. Då flyttar man hem för gott. Med detta kommer en rad andra orosmoln. Hur funkar det egentligen hemma nu? Var kan man få jobb? Var kan man få reda på var man kan söka jobb? Vad är det för koder och kulturer man måste ha koll på? Och hur många kompisar har man egentligen kvar där hemma? Var ska man bo? Hur hittar man någonstans att bo? Och blir det inte ännu ett uppbrott? Blir det egentligen att komma hem? För har inte detta nu blivit hemma? Skulle inte min brittiska sida kvävas om jag flyttade hem för gott? Och är det inte så att jag egentligen har en romantiserad bild av vad det är att vara hemma i Sverige? Jag har ju för sjutton inte upplevt en hel svensk vinter på snart sju år.

Emilou has got that summertime sadness

Ja, det kändes så ett tag under sommaren och nu har den ju övergått i autumn sadness också. Jag vet inte riktigt vad jag vill eller gör längre. Och då är det svårt att motivera sig att jobba hårt.
Jag önskar att jag om kanske ett år eller så kan se tillbaka på denna tid i mitt liv och skratta åt det. Jag försöker skratta åt det nu också. Men det är svårt, för det blir mer utav ett uppgivet jag-vet-inte-vad-jag-ska-göra-skratt än ett oj-herre-gud-vad-världen-kändes-jobbig-då-skratt. Det är verkligen inte som om jag skrattar eländet i ansiktet. Jag hoppas att jag snart kommer att klättra upp ur detta jävla hål. Att vi alla ska komma ur det. För det verkar inte bara vara jag som snurrar runt i botten på något mörkt och tungt.
Jag tränar bort det. Och det går väl bra ett tag. Men så går en helg och jag tränar inte. Då försvinner endorfin bufferten och jag börjar måndagen med att gå med gråten i halsen och vara på väg att börja gråta för att min syster ringer mig. Inte utav glädje utan för att jag är ledsen. Någonting hugger i bröstet. Trycker.
Ledsen över att hon som brukade göra mig till en bättre person, känna mig bättre och vilja vara bättre, att hon nu inte gör mig till en bättre person, utan snarare sämre. Jag mår sämre och är sämre med henne nu.
Jag vill att det här ska gå över nu. Jag vill att det ska sluta kännas så här. Det har kännts så här lite för länge.Det måste vara nog snart.

Emilou om bloggen Emilou

Denna blogg började som en typ resesagbok där jag berättade hur det var när jag först flyttade hit. Sen blev det mer av en akademisk dagboksblogg där jag skrev om alla mina killar och alla mina uppsatser.
Jag var inspirerad av de stora dagboksbloggarna och jag slängde ut tankar och åsikter hit och dit. Delade med mig av saker som var kanske mer privata än personliga.
Jag ångrar det egentligen inte, utan är glad åt att jag dokumenterat mitt liv på det sättet. Jag läser mina gamla inlägg och minns sådant som jag annars glömt. I take a walk down memory lane. Precis som jag fysiskt gjorde förra helgen då jag var i Sheffield. Jag gick på gator jag inte gått på flera år och mindes saker jag inte kom ihåg. Känslor och händelser strömmade över mig och jag insåg hur mycket av mitt liv och mina upplevelser som ändå utspelat sig här. Hur mycket det har format mig.
Men så flyttade jag till soton. Egentligen är det väl inte var jag är så mycket som min position som spelar roll i den ändrade tonen och frekvensen av inlägg här på bloggen som ändrats.
Här så är jag inte bara en av hundra studenter, som även om man gör lite intryck inte för ett lika stort intryck som när man är en av tio. Och utav de tio också gör väsen av sig.
Att folk här som är viktiga vet vem jag är, och att folk som inte vet vem jag är vet vilka de som är i min omgivning är har gjort att jag blivit mer försiktig. Vissa kanske skulle säga smått paranoid. Men även om denna blogg i princip är anonym så vill jag inte på något sätt involvera de som jag har att göra med proffeionellt på denna blogg. Jag vill knappt ens involvera det professionella jaget för det skulle eventuell någon gång kunna slå tillbaka. Trots att bloggen är anonym.
Och det leder till en jävla massa begränsningar som gör att jag inte skriver. Trots att det är ett bra sätt att deala med saker och minnas.
Jag vill fortsätta skriva. Jag vill fortsätta dela saker. Men jag kommer nog aldrig komma upp i nivån jag var i i tvåan.

Emilou hittar låten

Det visade sig att det var denna låt jag letade efter. Inte alls som the XX.

Emilou blickar tillbaka

Igår hörde jag en låt på radion som jag hört massa gånger förut men som då fick en helt ny mening. Jag trodde att det var the XX, men efter att ha lyssnat på deras youtube mix insåg jag att det antagligen inte var det.
Jag har insett att jag lätt glömmer saker. Men jag vet inte om det är medvetet glömmande eller omedvetet. Jag har därför kommit på att det är ganska bra att ha bloggen, eller ganksa bra att jag haft bloggen, för då kan jag titta tillbaka på tiden i Sheffield och tiden här och minnas. En personlig dagbok fungerar väl egentligen lika bra, men jag har inte skrivit dagbok- jag har skrivit dagboksblogg istället. Jag gick tillbaka i arkivet igårkväll för att försöka hitta ett inlägg som jag skrivit om feminism. Jag hittade det inte, men jag hittade dessa inlägg istället. Och jag blir helt konfunderad. Vem är denna J? Det är uppenbarligen någon som jag känner ganska väl, någon som var i samma umgängeskrets som mig. Och som jag verkade ha hånglat (?) med. Och som jag blivit avrådd att gå vidare med. Men jag kan verkligen inte komma på vem denna person är! Jag minns kvällen som jag beskriver här väldigt väl. Jag minns stället vi var på. Jag minns att jag och Ben hånglade. Men jag kan inte komma på vem denna J är. Och varför var situationen komplicerad? Varför pratade jag med Alix om det? Eller pratar jag egentligen om sociologen?
Jag önskar nästan att jag inte varit så himla kryptisk i mina blogginlägg, inte ens jag fattar ju vad jag menar!

Emilou och tvånget

Jag har tappat känslan av tvång. Jag minns för två år sedan då jag skrev på första versionen av det jag för femtioelfte gången nu sitter och skriver om, då kände jag att jag var tvungen att göra det. Pressade mig själv att komma på bra formuleringar, bra tankar. Men nu så bara slappar jag. Är alldeles för snäll mot mig själv. Jag har tappat ambitionen. Tappat viljan att vara bäst (om jag någonsin haft den känslan...) Därför bloggar jag nu istället för att följa med i flowet som jag just börjat komma in i. Det är som att jag är rädd att göra något alls med texten, för att det bara kan bli sämre.

Emilou och känslorna

Hej bloggen,
Jag har varit rätt tyst ett tag.
Jag har varit rätt nere ett tag.
Det har känts som om saker och ting omkring mig bara exploderat. På ett dåligt sätt.
Jag har bråkat och varit missnöjd. Obekväm och osäker.
Känt mig oälskad. Omöjlig att älska.
Med risk för att låta som Mia Törnblom så har nog min självkänsla gått på sparlåga.
Jag har haft fina och bra stunder. Saker som gått bra och rätt. Känts fina. Saker som jag vill minnas. Saker som jag minns och ler.
Men de flesta av de sakerna är inte där jag är just nu. De sakerna är någonannanstans. De är något jag längtar efter, trugar efter, suktar efter.  Något jag vill ha. Men inte har.
Så där jag är nu känner jag mig utsatt, osäker och ovärderad.
Konstigt egentligen, eftersom jag ville göra detta. Jag ville hit.
Men så ikväll. Då kom jag tillbaka till det som var förut. Den E som är bra. Den E som mår bra. Den E som tror på sig själv och sina vänner. Som orkar engagera sig. Som orkar delta i samtal.
Men, såklart kommer det ett men, de jag är med är bara här tillfälligt. Vi har nyligen fått känna på hur det känns när någon man gillar lämnar en, och jag påminns ständigt om det tillfälliga stadiet som vi befinner oss i. Vi längtar alla hem. Bort från där vi är. Hem till där vi hör hemma, och det enda som förenar oss är vår längan bort. Och vår visdom att vi måste stanna tills vi är klara. Vi måste härda ut. Vi måste klara det. Det är ganska absurt att vi förenas genom vår längtan bort och tvång att stanna kvar.