Emilou och Julkalendern den 14e december- vad får mig att skratta

Jag är inte ofta en sucker för youtube fenomen (mest för att jag inte hänger med), men alltså detta här får mig att fnissa okontrollerat varje gång jag ser det. Spelade upp det för mina syrror, de fattade inte alls vad som var så roligt.

Emilou och Julkalendern 3- Bästa fotot

Nä jag kan inte välja en bild. Det blir tre favorit bilder från året, och då har jag ändå varit snål. Kanske blir det ett inlägg med bara favorit bilder en dag.
Nummer ett är stolt moster bilden.

 Vi var och åt lunch och jag bar på E när vi gick mot bilen, och jag kände att han höll på att bli trött. Så jag började gå långsammare och sjunga vaggvisor, och tillslut så somnade han på mig. En sovtung bebiskropp som somnat på dig är bland det mjukaste som finns. Här har jag precis lagt honom i bilstolen, han hatar att åka bil. Men denna bilresa gick smärtfritt eftersom han sov. Tack vare moster emilou.

Den andra bilden är från Nottinghill Carnival.

Jag är precis lika glad som jag ser ut. Vi spenderade i princip hela dagen med att sitta bredvid en sophög med en permanent marker och ritade på oss och alla som gick förbi. Det var sommar och varmt. Vi var i London som visade sig från sin absolut bästa sida. Jag var med mina finaste london kompisar och livet var fantastiskt. 

Det tredje fotot är från Ds och mitt första äventyr till Swanage Bay.

Vi stod ute på klippan och höll om varandra. Vi hade dejtat i kanske en månad, jag klarade inte av att cykla upp för den långa backen, vi badade i havet i september och drack öl i hamnen med massa fiskmåsar som jag försökte undvika. Men det som gjorde att jag verkligen började tänka att det här kunde vara något bra var att vi kom till tågstationen i princip samtidigt trots att vi bara bestämt vilket tåg vi skulle ta, inte när vi skulle ses. 

Emilou och julkalendern 2- bästa träningshändelse

Som den intelligente läsaren må ha uppmärksammat så är det idag den 8e december, men jag har hittils bara skrivit ett inlägg i julkalendern, och jag ligger alltså efter i denna julkalender.Jag suger helt enkelt på att blogga för tillfället.
Men lite så väntade jag med att skriva det här inlägget för att se hur helgens aktiviteter artade sig. För även om det kanske inte blir årets bästa träningshändelse, så var det i alla fall årets träningshändelse. Jag sprang ett extrem 10K lopp. Jag har ju inte hunnit träna så mycket som jag tänkt mig, och periodvis undrade jag vad fan det var jag höll på med. Vi klättrade upp för backar som säkert hade 30% lutning och var 150 meter höga. Idag kan jag knappt gå. Jag vet inte om jag tyckte det var kul, om det kändes som en bedrift eller om det bara var idiotiskt. Men jag är ganska stolt över att jag gjorde det på 1.13.26 och att jag på sista biten sprang ganska fort, och att jag kände att jag hade kunnat göra det snabbare.

Emilou och julkalendern 1- Bästa bok

Jag har ändå läst en del detta år. Och det finns många böcker som jag skulle kunna hitta på varför de var bästa boken, typ Saul Alinskys Rules for Radicals för att den ju blev rekommenderad till mig när jag började bli politiskt aktiv. Eller Philip Goulds The unfinished revolution för att den gav mig en bättre förståelse för hur New Labour kom till. Eller boken om Vivienne Westwood för att den var så bra skriven och förordet andades kontrovers.
Men jag tänker att det här ju ändå är en känsloblogg, så jag tar de böcker, ja jag kan ju inte hålla mig till en, som berört mig mest sådär rått känslosamt. Dessa böcker grät jag till. Och jag gråter inte ofta (längre).
Den första är lite pinsam, för jag insåg (kanske egentligen alldeles för sent) att det var en ungdomsbok. Men hey, det verkar som om jag älskar ungdomsböcker. Den heter The fault is in our stars, och handlar om en kille och en tjej med cancer som träffas på support group och blir jättekära. Och liksom måste acceptera att de kommer dö men samtidigt är jättekära. De har en kompis som har cancer i ögonen (?) som får dem bortopererade. De åker till Amsterdam för att träffa deras favorit författare som visar sig vara en arrogant alkis.
Jag vet inte riktigt varför denna bok liksom grep tag i mig så hårt. Eller liksom det klart att cancer, kärlek och drömmar berör vem som helst. Men så att jag börjar gråta? Jag kan se en sorglig film som alla andra gråter till utan att ens snyfta till. Men till denna bok så grät jag. Jag läste den samtidigt som jag insåg att jag var kär i aktivisten, så jag såg väl någon bisarr parallell och det kanske var det som gjorde det. Eller så är jag bara en sucker för romatik.
Den andra boken är En man som heter Ove. Och den grät jag till för att den påminde mig så mycket om min pappa. Inte bara för namnet, och pappa är inte alls på samma nivå som Ove i boken. Men det gav mig på något vis en insikt till hur en gammal man tänker runt livet. Och det berörde som fan.

Emilou och julkalendern

Den där Jenny har hittat på en julkalender, och eftersom denna blog nu blivit typ bara kärlek och känslor så tänker jag att det här kan vara en bra utmaning för att få lite variation här. Jag gjorde ju en, jag ville säga förra året men insåg att det var 2011, och det var ju ganska kul. För mig i alla fall. Jag börjar ju lite sent så jag har lite att komma ikapp.
Så listan (något modifierad) är som följer: 
1. Bästa bok
2. Bästa träningshändelse
3. Favoritfotot
4. Bästa måltid
5. Sämsta måltid
6. Bästa händelse
7. Detta hoppas jag händer 2014
8. Så här försökte jag göra samhället bättre
9. Bästa låt
10. Tv-serier jag tittade på
11- Nyhet(er) som berörde
12. Det bästa med D.
13. något som får mig att skratta.
14. Det bästa med året 
15. Det sämsta med året
16. Mitt jobb 2013
17. Bästa reseminnet
18. Min födelsedag
19. Det här önskar jag mig i julklapp
20. Bästa kompishändelse
21. Politiska ställningstagande
22. Bloggförälskelse
23. Gör det här bättre 2014 än du gjorde det 2013
24. Så här tror jag att julafton 2014 kommer att bli

Klara färdiga gå!

Emilou och the smug smile

Igår kväll skulle jag ha ätit middag med två tjejkompisar, men de ställde in. Och istället träffade jag D.
Det fick mig att le hela vägen hem. Och jag sitter nu på kontoret och har ett väldigt nöjt leende på läpparna för jag började dagen på det bästa möjliga vis.

Emilou och det selektiva minnet

När jag tänker tillbaka på tiden då jag dejtade Toryboy så tänker jag att mest hela tiden var ganska konstig och dålig. Att jag kände en viss avighet mellan oss från första början. Och jag jämför hur det är med D nu, och tänker att det är så himla mycket bättre.
Men så läser jag inläggen jag skrev om hur kärleken kändes och det är inte alls som jag minns det. Jag minns att jag stod utanför min lägenhet och tänkte att pirret måste vara kärlek. Men att jag nu tänker hur fel jag hade. Jag läser att jag kände mig trygg med honom. Men känner inte alls igen den känslan nu.
Jag läser hur jag sökte bekräftelsen och visade mig sårbar, men mindes inte alls att jag gjort det.
Och jag inser att det jag känner med D ju är väldigt likt. Men jag minns inte de sakerna jag skrev om då. Jag blev ju så sårad av Toryboy att jag bestämde mig för att allt var skit. Att jag så gärna hade velat bli kär att jag blev kär i att vara kär. Så jag minns bara de irriterande sakerna som skedde efteråt och hur han gjorde slut med mig bara en månad efter att han sett mig.
Så egentligen skulle det här vara ett inlägg om att det är så mycket bättre med D, att jag är trygg, det är pirrigt, jag är rädd att förlora honom osv. Men nu inser jag att det kanske bara är så jag är kär och så jag känner kärlek, och jag måste acceptera att jag nog var lite kär i Toryboy ändå.

Emilou och tandborsten

Igår kväll tog vi ett nytt steg i vårt förhållande. Efter dryga tre månader sovandes hos mig så sov jag över hos honom och har numera en tandborste i hans badrum.
Det visade sig att han var på puben när jag kom dit. Jag blev först lite irriterad på att han inte sagt något till mig om att han var där, men pallade inte göra en grej av det för det vikitgaste var ju att vi båda var där.
Men det var första gången vi var ute med hans kompisar. Bland annat hans kompis som jobbar på universitetet som jag träffade på ett event en gång och som innan jag hade fullt kopplat vem han var kom fram till mig och sa Hi, you must be E, I know everything about you from D. varpå jag sa erm say what now? D who?
Hur som helst, så kom jag dit och de satt alla ute men D var den första jag såg. Även om alla vet att vi är ihop så är vi inte så himla pariga när vi är med andra. Jag vet inte riktigt varför men det har liksom aldrig blivit så, men det stör mig inte egentligen utan funkar väldigt bra. Jag tror att jag skulle tycka det var ganska konstigt att vara parig inför alla våra kompisar. Så när jag kom dit så kramade jag mina två kompisar som var där, men bara sa hej till D. Och jag tror hans kompisar reagerade på det. Speciellt han som jobbar på universitetet tror jag, han verkar verkligen ha en helt annan syn på förhållanden än oss. För han frågade också vad jag skulle tycka om D skaffade mustasch, om han skulle få tillåtelse av mig. Det var ju säkert bara skämt, men att det ens är något att skämta om visar liksom att vi inte är på samma våglängd. Så jag sa att D fick göra precis vad han ville med sitt ansikte, och att han antagligen hade starkare åsikter om det än jag. Men det var så himla konstigt att prata om honom i tredjeperson när han var där.
Imorse sov vi länge länge, det var skönt att inte sova på golvet som vi måste göra hos mig. Jag cyklade och köpte ägg och söndagstidning och han gjorde pannkakor till oss medan jag läste tidningen. Vi söndagshängde på ett sätt vi inte gjort på länge för vi har varit ute och snurrat runt i landet.Vi tar oss framåt, och det är spännande för jag har aldrig riktigt varit ihop på det här sättet. Jag har nog aldrig haft en tandborste hos min kille.

Emilou och det är svårt att vara ihop

Okej någon gång ska jag sluta analysera det här med att vara ihop. Men just för tillfället har jag lite av en fnurra på tråden.
Innan jag åkte till Wien sa jag till honom att han skulle spendera tid med sina kompisar för jag hade ockuperat två av hans helger i rad. Och jag menade det, för jag tror inte att det är bra att spendera tid bara med varandra. Och det är väl inte som om han behöver få min tillåtelse att träffa sina kompisar, men han ville gå på en ölfestival och jag var inte så sugen på det så jag sa att han borde gå med sina kompisar och att vi kunde ses efter eller en annan dag.
Men så nu när jag är tillbaka så vill jag ju träffa honom.Helst nu på direkten. Och det skulle passa bäst att träffas ikväll. Men så hänger han ju såklart med sin kompis ikväll. Och då nu när jag vill träffa honom så tycker jag inte att det är lika okej att han träffar sina kompisar (eller alltså det klart att det är okej, men jag vill ju träffa honom NU). Mest för att jag vet att det här betyder att vi antagligen inte kommer att träffas förens någon gång i mitten av veckan, och det kommer att ställa till det för mig.
Men jag vill ju att han ska träffa sina kompisar. Så jag får helt enkelt stå ut. Och vänta. Mest tror jag nog att jag var frustrerad över att jag trodde att han skulle på den där ölfestivalen, och så har jag sagt att jag också ska dit, så jag trodde jag skulle få träffa honom, men så visar det sig att han bara kanske ska dit. Om jag bestämt mig för att inte gå, men visste att han skulle gå så skulle det här ju inte vara en grej, det var bara att jag hoppades att få träffa honom. 

Emilou och vad som hände sen 2 (eller ska det kanske vara 3).

Det är svårt det här att typ vara ihop. Battersea bridge var om något ett bevis på just det. Jag har en teori om att förhållanden går i tre. Efter tre dejter är det okej att ligga (inte för att jag någonsin egentligen följt den regeln), efter tre veckor är det lite mer seriöst.  Efter tre månader slutar smekmånadsfasen. Efter tre år går man igenom en 'ska vi verkligen vara tillsammans' kris. Men den vet jag inte så mycket om personligen.
Nu i dagarna var det tre månader sedan den där kvällen på puben då vi bestämde att vi skulle prova. och även om vi ju inte alls egentligen följde det där med tre dejter (eller kanske men inget av det var ju egentligen dejter..) så hamnade vi såklart i tremånaderskrisen. Det började ju på Battersea bridge som ju egentligen bara var ungefär två månader in i det vi höll på med, men så i förra veckan efter att vi varit i Cardiff för att göra data insamling för min avhandling så var jag bara så sjukt less på honom att jag funderade ganska så seriöst på att göra slut.
Battersea bridge skedde efter typ tre månader. Men så när jag kom tillbaka från Sverige så gav han mig en bild som vi tagit den kvällen och sa you wanted some kind of comittment, now you have a picture of me that you can have at home for people to see. Bilden är inte en typisk här är min kille bild, men den är perfekt. Den säger allt om oss.
Men sen så senare den veckan fick jag ändå för mig att han ville göra slut igen. Vi åkte till Cardiff för att göra datainsamling och jag höll på att bli galen på honom. Så på måndagen var det jag som var på väg att göra slut. Jag undrade om jag verkligen ville ha det som han gav mig. Om det var värt att kämpa för. Speciellt eftersom jag inte trodde att han var så intresserad av att fortsätta vara typ ihop.
Men så bestämde jag mig för att inte oroa mig så mycket. Att inte tro hela tiden att han ville göra slut med mig, för om han ville göra det så får han väl göra det. Men jag kan ju inte basera mina känslor på huruvida han kanske kommer göra slut eller inte.
Detta kändes och lät mer logiskt i mitt huvud, och det funkar i mitt huvud. Och det absolut bästa är att det funkar med oss. Och hela veckan var vi bara så jävla bra. Sen på helgen åkte vi till Manchester för att göra datainsamling. Han skulle gått på surfkurs, men ställde in för att jag behövde hjälp och vi blev på något sätt mer bekväma med att vara med varandra. Vi delar med oss av vardagssaker, funderingar och förlitar oss på varandra.Kvällen innan jag åkte till Wien var vi på middag med våra kompisar. Trots att alla vet så är vi ändå inte riktigt pariga. Men när alla gått satt vi och lekte med varandras händer på puben och pratade länge länge efter att de andra gått.
Jag tror att det är bra för oss att vara ute med andra. Det har varit mycket bara vi hittils. Men när vi är med andra och när vi är ute så känner jag i hela kroppen hur bra vi är. Han får mig att skratta med hela kroppen. Han gör mig bra och rolig. När jag inte är med honom saknar jag honom. Och det är inte bara en känslomässig saknad, jag saknar honom med hela kroppen. Fysiskt. Inte för att jag behöver vara med honom, utan för att jag vill vara med honom. Jag vill ha hans kropp näranära min.
Då kvällen innan Wien var det riktigt kallt här i soton. Men vi kunde inte riktigt slita oss från varandra när vi skulle säga hejdå. Vi försökte värma oss på varandra, men det var svårt, så vi stod där i kylan och hånglade med kallare och kallare fingrar men ville inte riktigt sluta.

Emilou och vad som hände sen 1.

Jag har inte skrivit om aktivisten på ett tag. Det blev ju skevt där efter slutet. Men då tänkte jag att det var jag som gjort fel, att det var jag som klantat mig. Och till viss del gjorde jag det, men nu i efterhand så känner jag att det är jag som är besviken på honom. Han var den som varit ihop med någon annan och aldrig sagt något till mig. Inte ens när jag säger till honom att jag gillar honom så tycker han att det är relevant information att ge mig. Och när han väl berättar det för mig så är det ändå honom det är synd om. Det är han som är sårad och besviken.
Och allt detta skulle vara helt okej om det var så att han på något vis hade visat att han insåg att han sårat mig, då han höll mig på halster så länge. Lät mig exponera mig själv, säga mer än vad jag ville säga egentligen, och vara övertydlig medans han aldrig gav mig någon klarhet alls. Allt detta var ju ganska förnedrande med tanke på den information som han satt inne på. Han hade kunnat bespara mig detta om han bara hade sagt något från första början.
Jag är fanemig ganska förbannad på honom. För att det alltid hela jävla tiden handlar om honom. Jag såg det inte förut, för jag var ju intresserad av att veta mer om honom. Men nu så ser jag det mest som självupptaget besserwisser skitsnack. Han skriver jordens längsta meddelanden, med detaljer som ingen behöver veta egentligen, men som han skriver kanske för att verka smart eller bara för att han gillar sina egna ord. Allt detta  tog jag tidigare som ett tecken på att han gillade mig, men nu vet jag ju att det inte alls är så. Han var ju ihop med någon under hela den tiden.
Jag är besviken på honom. För att han aldrig gav tillbaka något av det jag gav honom. All det stöd, den pepp och alla de råd jag gav honom. Det jag fick tillbaka var en käftsmäll. Kanske är jag eller ska jag vara besviken på mig själv för att jag accepterade detta så länge. Och visst det är ju fullt möjligt, och det vore även helt logiskt. Men jag tänker inte ta på mig hela ansvaret här. Han betedde sig ändå dåligt, och det som tippade mig över kanten hade jag ju ingen kontroll över. Han undanhöll ju det för mig. Och det är just det som får mig att känna att det liksom inte var värt något alls.
Ibland gör detta mig riktigt arg. Jag är arg på honom, hur han betedde sig, och det är grundat i en djup besvikelse. Men ibland bryr jag mig inte alls. Ett tag efteråt försökte jag ju fortsätta vara nära kompis med honom. Jag åkte ju till Chichester, och försökte maila osv. Men nu så pallar jag liksom inte. Jag har andra saker att tänka på, som avhandlingen och D. Aktivisten har slutat betyda så mycket. Jag är inte ens särskillt brydd om hans vänskap just nu. För ett år sedan kunde jag nog inte ens föreställa mig att det var så här vår relation skulle sluta.

Emilou blir privat

Eller alltså, jag har ju varit rätt privat så jag tror att det nu kanske är dags att göra bloggen privat. Bloggen är väldigt mycket en ventil för mig. Jag skriver väldigt öppet om mina känslor och saker och ting som sker i mitt liv. Och egentligen så är det väl inte så många som läser här, men jag har blivit lite paranoid. Så för att fortsätta läsa, ge mig emailadresser att registrera. Puss!

Emilou och Battersea Bridge

Vi åkte till London i fredags, vi hade biljetter till en Rudimental konsert. Med alla London tjejerna. Han skulle träffa dem för första gången, och vi hade Ms lägenhet för oss själva hela helgen och allt var upplagt för en fantastisk helg. Vi hade planer för lördagen, skulle till spitafield market och äta på viatmemesisk restaurang. Konserten var bra, han kom bra överens med tjejerna. Men någonstans i mitt huvud så var jag helt övertygad om att han var på väg att göra slut.
Vi börjar gå hem från tjejerna till Ms lägenhet, det regnar och är typ klockan tre på natten. Någonstans mellan battersea park och battersea bridge så ändras vårt samtal. Jag vet inte vad som föranledde det, men mitt på Battersea bridge, med utsikt över hela London under en fullmåne så säger jag att det känns som om han kommer göra slut. Han svarar I'm not in love with you och där på Battersea bridge börjar de värsta 24 timmarna i mitt liv.

Emilou och att väga upp

Jag lovade ju att det skulle sluta vara en kärleksblogg, så nu för att väga upp så delar jag med mig av.... Fredagsångesten!
Jag har ju varit sjuk med olika sjukdomar ganska konstant den senaste en och en halv månaden, och som om det inte var nog med ångest och oro för varför i hela fridens namn jag är sjuk hela tiden så vaknade jag dunderförkyld i onsdags. Så de senaste två dagarna har jag mest tyckt synd om mig själv och velat ha någon som tycker synd om mig också.
Men det kan väl D, tänker du säkert nu. Och det är väl det jag också önskade, men av någon anledning så när han kom förbi idag så var vi så där dåligt osynkade igen. Jag mådde dåligt, han mådde dåligt, det regnade och var kallt. Och i situationer som idag så undrar jag hur hållbart det egentigen är. Och om jag kommer kunna/vilja se när det har gått för långt.
Idag var första dagen på två veckor som vi kunde ligga, men vi gjorde inte det. Vi har varit tvungna att hålla tillbaka i två veckor, (vilket varit bra i viss mån för det har lett till att vi umgåtts ute och med kompisar och att typ alla vet nu), så man skulle tro att vi hade velat hoppa i säng direkt. Men icke. Vi kanske ville, men liksom tog inte initiativet. Jag var ju sjuk han var ju trött. Och känslan av vad fan är det här egentligen? förstärktes.
Så förkylning, osynk och inget ligga; välkommen till min fredagsångest. Och det är redan innan vi har börjat prata jobb och politik.
Jag vet ju att det är tillfälligt, att det kommer gå över, och förstärks av att jag inte kan gå ut och distrahera mig med kompisar eller ut och springa. Men uschamig denna känsla är fanemig inte rolig.