emilou och läget

Det är kallt i Newcastle. Det är bara ett par grader, om ens det, över nollan och det blåser. Imorse när jag cyklade till jobbet blåste jag nästan omkull i en rondell. Mina tår är fortfarande kalla trots vinterskor och bra värme på kontoret.
Kylan gör mig trött. Jag är trött på att vara kall och det är bara november.

Emilou och hej igen!

Det är kallt i vår lägenhet. Vi har inte värmen på om dagen.
Jag kollade på några lägenheter i morse. Men inget var något jag egentligen vill spendera pengar på. Jag är fortfarande ganska såld på den lägenheten vi kollade på förra veckan. Men det är bra att hålla koll på marknaden.
Nu ska jag gå och duscha mig varm. Och sen gå till jobbet och hoppas på att värmen är på på jobbet. Annars får jag helt enkelt gå ner på stan och kolla i affärer. Synd!

Emillou och HEJ!

Det här med att flytta till andra sidan landet, börja nytt jobb och flytta ihop, det har tagit en del på krafterna och krävt en hel del tid. Jag har inte så mycket tid att tänka och reflektera. Eller i alla fall inte att skriva ned de saker som jag reflekterar över.
Det är en ny erfarenhet att hela tiden vara med någon. Hela tiden ha någon nära, ha någon där. Speciellt eftersom D är arbetslös, eller har varit, nu har han ju fått ett jobb. Men det är inte ett bra jobb, inte ett jobb som han förtjänar. Men det ger ju pengar. Och just nu är det det viktigaste. Men det börjar inte förens efter jul. Så nu jobbar han som servitör. Och får minimilön, £7 i timmen och jobbar till 2.30 på morgonen. Jag tror jag tjänade mer när jag precis tagit studenten. Men det är pengar. Fast sopiga pengar för någon som doktorerat.
Jag är alltså ensam hemma ikväll och har tid och plats att skriva. Och jag borde skriva en föreläsning som jag tycker är ganska tråkig, så jag har också något att undvika och därför tar mig tid och plats att skriva. Men jag tyckte mig också höra att någon försökte bryta sig in genom bakdörren förut. Men det var antagligen bara rören som lät, för jag vågade tillslut kolla dörren och det var inga märken eller något som skulle föreslå att någon försökt bryta sig in.
Vi kollade på en lägenhet imorse, en tre rummare med vedspis, öppen planlösning mellan kök och matrum och nyrenoverat badrum. Jag är väldigt sugen på att gå vidare med denna lägenhet, dels för att det är en bra lägenhet, men också för att jag vill komma ur denna lägenhet. Brådskan kommer från att vi har jätteproblem med fukt och mögel. Och det är en kall lägenhet. Men fantastiskt ljus och stora fönster.
Imorgon åker jag till Mannheim för ett projektmöte. Det blir första resan på mitt nya brittiska pass! Och det är ju spännanade, men jag ser inte alls fram emot mötet. Det är ett svårt projekt, och jag har svårt att hitta motivation och intresse för hur projektet ser ut just nu. Det är väldigt dåligt lett och alla verkar vara generellt förvirrade. Men min chef verkar både turligt och oturligt hålla med. Turligt för att det betyder att han kommer pressa för att det blir intressant för oss, men oturligt för att det betyder att han inte heller är särskilt motiverad eller intresserad av projektet.
Så jag är lite lost på jobbet, dels för att det ändå tar en del tid, och dels för att jag inte har jättestor lust att gå tillbaka till avhandlingen och skriva artiklar på den. Det är fortfarande lite för smärtsamt. Tror jag. Eller så är jag helt enkelt bara uttråkad. Jag har inte tålamod att vara akademiker på det här sättet. Saker tar för lång tid.
Men jag tror att lite av bristen på motivation också kommer från faktumet att jag är lite utmattad. Inte bara är det tungt att flytta, börja nytt jobb och flytta ihop, men att också ha en arbetslös kille när ens jobb handlar om ungdomsarbetslöshet, det skapar lite konflikter och frustrationer inom mig som tär. Och så har ju mina sjukdomar fortsatt, jag hade in infekterad visdomstand i typ en månad fick två kurer penicillin, gjorde livmoderstapps biopsi, och generella krämper som nackspärr och förkylningar. I två månader somnade jag 21.30 i soffan och sov till kl 8 nästa morgon och var ändå trött när jag vaknade.
Allt detta tillsammans har gjort att jag varit så trött att minsta lilla extra motgång har känts som en livskris. Jag gick till jobbet med gråten i ögonvrån i tisdags och i onsdags klarade jag inte av att hålla det inne utan spenderade morgonen innan min föreläsning med att gråta på Ds axel.
Detta år är året då saker och ting inte riktigt blivit som jag tänkt mig. På gott och ont. Vissa saker har blivit bättre än jag trott, andra saker inte alls så som jag ville men ändå okej, och andra saker riktigt jävla sopiga och en del besvikelser. Detta år har varit en berg och dalbana där jag försökt hålla mig kvar i svängarna, hänga med i pirret när det går upp och trösta mig med att det går upp igen när det går ned. Ibland måste jag knuffa på för att det ska gå upp igen. Men jag är trött nu. Jag har hållit i mig så himla länge nu att jag skulle vilja att vi tar och åker på en vanlig liten landsväg, typ den som går mellan fälten på väg till Fläck. Små gropar och ojämnheter är okej, men jag vill att vi kör långsamt så att vi inte slår huvudet i taket. Vägen är rak och jag vet var den leder.
Det har varit ett ensamt år, trots tvåsamheten. Dels för att tvåsamheten ju generellt är komplicerad, och denna tvåsamhet speciellt har ju varit komplicerad på grund av omständigheterna. Och jag tror att ensamheten hade känts mycket värre om jag inte var ihop med D. Men ensamheten kommer också från att jag ju i princip isolerade mig själv när jag skrev klart avhandlingen, gled ifrån vissa kompisar och brydde mig inte om att upprätthålla vissa vänskaper eftersom jag visste att jag skulle flytta. Jag var lite lat helt enkelt. Mycket kommer också från att jag ju rest och flyttat detta år, och det blir ju ensamt då eftersom jag inte varit på samma plats särskilt länge. Det är tröttsamt att skapa nya nätverk, lära känna nya människor och nya ställen.
Det har ju också varit ett fantastiskt år, det är året jag blev klar med och försvarade min avhandling (har ett helt inlägg om disputationen på gång), det är året jag fick pengar för att åka till Australien och lärde mig surfa och snorklade i korallrev, det är året jag fick ett jobb innan jag blivit klar med avhandlingen, det är året jag blev mer och mer kär i D, och året vi flyttade ihop.
Men det vore skönt om 2015 kunde bli lite mindre berg och dalbana, och lite mer landsväg, kan vi ordna det? Ok, bra. Vi säger så då.

Emilou och I love you I love you I love you

D har varit här i ett par dagar, vi har fått prova att bo tillsammans. Planera tillsammans, leva tillsammans. Och det har funkat bra. Jättebra. Vi är jättebra tillsammans. Och det som snurrat i mitt huvud är texten som börjar 0:54.











Det kommer bli bra det här. Det är inte säkert att det blir lätt, men tillslut kommer det bli bra. Och just nu känns lägenheten enormt stor och tom.

Emilou och väntan

Jag är inte så bra på att vänta. Jag är alltså ganska otålig. Jag tenderar inte att längta och se fram emot saker, utan mer (försöka) njuta av stunden. Jag är ganska bra på att vara ängslig över saker som skett eller ska ske, men vänta är jag inte bra på. Jag vill få saker i ordning, få det gjort och komma vidare.
Den senaste tiden, kanske hela året, har varit en övning i att vänta. Jag väntade med att åka till Australien tills jag blivit klar med avhandlingen. Jag väntade med att resa till efter jag jobbat. Jag väntade med att flytta till Newcastle tills jag disputerat. Jag väntar nu på att få flytta in i lägenheten. Men även när jag gjort det måste jag vänta på att alla mina grejer och D ska komma dit. Och egentligen så är ju denna lägenhet bara en väntan på att jag ska köpa något eget.
Jag vill sätta igång och inreda, skapa något som känns som ett hem. Men jag måste vänta. Vänta på D, vänta på pengar, vänta på att köpa något. Och denna väntan gör liksom att jag inte riktigt kan uppskatta saker nu. Hela detta år känns lite som om det varit i limbo. Jag har upplevt och uppnått fantastiska saker, men jag tror att jag kommer se tillbaka på året och känna att vad var det egentligen som hände? För av någon anledning har jag inte ro nog att uppskatta alla fantastiska saker som sker. Jag väntar mest på att nästa grej ska ske.

Emilou och jisses amalia!

Vi har pratat (och jag oroat mig en massa) ett tag om vad som ska ske nu när jag är han och han är i Southampton. Jag och den där mannen som jag nu helt plötsligt varit ihop med i ett år. Och för två veckor sedan orsakade detta mig massa ångest och tårar för vi visste inte vad vi ville göra, och gjorde därför nästan slut tre gånger. Han ville inte ha långdistans förhållande (jag var inte heller så pepp på det... ) och var osäker på om han ville flytta till Newcastle.
Men tur var väl att vi inte gjorde slut. För vi tog en liten roadtrip på vägen upp hit när han hjälpte mig att flytta upp förbi T&C, och hade ett par helt fantastiska dagar tillsammans. Vi skrattade, skämtade och hånglade mest hela tiden. Och det kändes liksom som om vi hörde ihop. Vi synkade på ett sätt som jag inte känt med honom eller någon annan förut. Han gör mig lugn och glad. Trots att vi då inte visste hur vår framtid skulle se ut.
Och så på väg upp till Newcastle så sa han att han skulle komma och hälsa på om ett par veckor. Och jag uppmärksammade det inte nämnvärt till en början, men nämnde sen och frågade vad som fått honom att ändra sig. Och det var att han insett att långdistans kanske inte var så kul, men alternativet att göra slut med mig vore värre. Och efter det började vi också prata mer seriöst om att han skulle flytta upp hit, och började överväga alternativ och argument.
Så idag satt jag och kollade på lägenheter, och hade ändå i baktanke vad vi skulle kunna betala tillsammans, men visste inte riktigt vad hans budget var. Så jag smsade och frågade. Varpå han svarade att han skulle ringa mig om 10 minuter. Och jag blir nojjig och tänker att jag pressat honom för mycket, han hade ju sagt att han skulle bestämma sig i slutet på veckan. Fyrtio minuter senare får jag ett till sms som säger att han ska ringa så fort han diskat. Och jag tänker att jag verkligen pressat för mycket. Men så ringer han. Och han säger att han har bestämt sig för att säga upp sitt boende i Soton imorgon och tänker flytta upp till Newcastle. Till mig i Newcastle.
För ett år sedan, ett halvår sedan, för två mådader sedan, för två veckor sedan hade jag aldrig trott att detta skulle ske. Men bannemig, vi är bäst tillsammans.
Jag och D ska flytta ihop! Jag vill ropa ut det över hela världen! Vill att alla ska veta! Men bloggen får duga som megafon för tillfället. Jag vet inte om jag kommer kunna sova för jag är så glad!

Emilou och kärleken

Vi hade bestämt att mötas upp i London när jag kom tillbaka till Europa. Jag minns när vi bestämde det och hur glad jag blev bara av tanken att ha ett datum, en dag, en tid, en plats som vi skulle ses härnäst. 

Jag satt och slumrade i vänthallen när han kom fram till mig men jag kände hans närvaro innan jag såg honom. Jag ställde mig sömndrucket upp och vi pussades. Och tre månaders av en halv värld emellan oss kändes. Det var klumpigt och lite konstigt. Jag var glad att se honom. Vara nära honom. Men det var också konstigt. Här är den där personen som jag saknat, som jag spenderat massa tid med innan jag åkte, den där personen som jag vill spendera massa tid med. Helt plötsligt är han där och jag blir nästan lite överumplad. Var börjar man? Hur gör man? 

Vi tog tunnelbanan in till stan och promenerade genom Hyde park i jakt på kaffe. Jag pratade, han pratade. Vi pratade om allt som skett den senaste tiden. Han berättade mer än vad han sagt förut om hur han känner och mår, han hade en sårbarhet i rösten som jag inte hört förut. Och jag tog hans hand. Höll den hårt och släppte knappt taget förens vi sa hejdå fem timmar senare när han gick till bussen och jag till flyget. 

Då i den stunden då jag tog hans hand kände jag en så ovillkorslös kärlek till denna man, och den känslan vinner miljoner gånger över det konstiga och klumpiga som tre månader och en halv värld skapade. 

Emilou och Australien del 18- Avhandlingen är det bästa och största jag gjort i mitt liv

Jag känner mer och mer att jag är otroligt stolt över min avhandling. Den är absolut inte perfekt, eller allt jag ville att den skulle vara, men för vad den är så är den jävligt bra. Varje gång jag kollar igenom den för att jag måste kolla upp en referens så känner jag mig liksom lite stolt över att det var jag som skrivit den. Det är stort. Det största jag gjort i livet hittils.

Emilou och Australien del 17- sista veckan i Canberra.

Jag är inne på sista veckan här i Canberra och jag har blandade känslor inför detta. Samtidigt som jag ser fram emot att åka ut och resa, och att tillslut komma hem, så har jag ju just kommit till rätta här. Jag känner att jag kommer att sakna sjön jag bor vid, att springa runt den och att promenera längs den på väg till jobbet. Jag kommer sakna de två fina kompisarna jag fått här, de bra kollegorna. Jag känner mig heller inte riktigt färdig med Canberra, konstigt nog. Jag har ju bara spenderat tre helger här i stan. Och även om Ellen ju tagit mig till jätte trevliga ställen så har mitt upptäckande alltså mest varit i hennes fotspår. Så jag har lite upptäckarlust kvar! Får väl helt enkelt ta med mig den ut när jag reser.
Men i blandingen ingår också en känsla av att ge upp den lilla trygghet jag ändå har här. Jag gillar trygghet. Nu ska jag resa mellan platser, bo på olika ställen varje vecka, och leva ur en resväska. Det är läskigt, nästan mer läskigt än spännande. Men som tur är kommer jag att ha sällskap på stor del av resan. Det är skönt.
En sak jag verkligen inte kommer att sakna med Canberra är dock min lägenhet. Den är stor, fräsch, fin och det är häftigt med en glasvägg, Men alltså den där jävla luftkonditioneringen, dåliga internetet, receptionen som bara är öppen under kontorstid, stökiga grannar, alla ljud som kommer från huset och att konstant känna mig övervakad. Det kommer jag inte att sakna. Inte alls.
Men i och med att det är min sista vecka här också så känns det liksom lite meningslöst att faktiskt jobba och göra saker. För det känns inte som om jag kommer hinna bli klar med det även om jag försöker. En sak som är säker är ändå att det inte kommer att ske om jag sitter och bloggar. Så nu ska jag försöka skriva lite.

Emilou och australien del 16- Allt jag vill är att vara själv men jag kan inte bestämma mig för vad jag vill göra!

Vem trodde att denna dag skulle komma då jag längtar efter att få vara själv och göra vad jag vill. Strosa runt i stan själv, gå på bio själv, läsa en bok, gå till gymmet, gå på museum, fixa med bilder, äta långsam frukost. För ett tag sedan hade jag haft ångest över att ha en hel söndag utan planer, men nu tycker jag att det är skönt. Men problemet idag är att jag inte kan bestämma mig för vad jag vill göra! Ska jag gå till museumet? Ska jag gå till gymmet? Jag borde läsa den där artikeln som jag har blivit ombedd att utvärdera, jag vill gå till gymmet och behöver handla mat för veckan. Men nu har halva dagen gått och jag har fortfarande inte bestämt mig!

Emilou och Australien del 15- plötsligt händer det

Det är precis på samma sätt som när jag var i London. Den första och största delen av tiden vantrivs jag, har ingen motivation, inget fokus, ingen aning om vad jag gör. Men så sista tiden, på slutspurten, så hittar jag min roll, mitt fokus och min motivation. Jag trivs och vill få saker gjort, jag får saker gjort. Och tro det eller ej, jag är lite ledsen över att jag bara har en och en halv vecka kvar här.

Emilou och Australien del 14- Ibland agerar jag irrationelt

Just som jag skriver att allt känns meningslöst med att vara här och jag räknar dagarna till att jag får åka hem igen så följer jag upp på ett förslag av en av mina kollegor att vi ska söka pengar för att jag ska kunna komma tillbaka. Vi hittar på ett massivt projekt som också ska vara jämförande med England. Jag har ett jobb att komma tillbaka till i England. Men jag söker ändå pengar för ett nytt forskningsprojekt delvis baserat i Australien. Det är inte så logiskt.

Emilou och Australien del 13- Saker som jag borde veta men inte lärt mig

Den där känslan av meningslöshet har kanske inte helt lagt sig, men jag tror att jag nu har ett papper på gång som kan bli riktigt bra. Ett papper som är baserat i det jag gjorde för avhandlingen men bättre strukturerat än vad jag lyckats få till där. Allt tack vare ett möte idag. Nu ska jag kanske inte ta ut segern i förskott, men känslan av att saker och ting går framåt och liksom kommer samman, det är en känsla jag längtat efter.
Tidigt insåg vi att två månader att göra det jag tänkt göra nog var lite kort, och tidigt fick jag därför försöka hantera känslan av att misslyckas. Eller kanske inte misslyckas, men behöva erkänna att det inte funkar och börja om på nytt. Börja om på nytt en extra gång när jag precis avslutat typ det största jag någonsin gjort och då jag sagt farväl till det ställe jag bott på i fyra och ett halvt år. Börja om på nytt med jobbet när jag precis sagt farväl till alla mina vänner och funnit nya. Och sen funkade inte omstarten heller. Så då var vi på plan C, där jag var beroende av någon annan för att få data att analysera. En någon annan som tydligen hade en meltdown. Jaha ja, jag sitter väl bara och väntar då på att denna meltdown  ska gå över för att kunna arbeta... Allt detta var alltså ganska frustrerande. Jag kunde liksom inte arbeta och göra rätt för mig. Och denna frustration ganska tröttsam. Det är egentligen inte förens denna vecka eller kanske förra veckan som jag hade orken och motivationen att faktiskt skriva lite på de där två pappren (ett otroligt konstigt ord) som jag lyckats vrida och vända mina misslyckade projekt till.
Jag försökte att tänka att jag ju bara hade två månader, att jag ju faktiskt har gjort grejer typ som att gett feedback på papper, jag kommer att ha gjort tre presentationer, jag har träffat de där namnen som jag bara läst och citerat tidigare och fått en förståelse för hur Australiens politik fungerar. Jag har nätverkat och varit en aktiv del i fakulteten. Men det kändes liksom inte nog. Alla de sakerna kändes liksom som undanflykter när jag planerat att få ut två artiklar (mycket bättre ord) från projektet och också helst något från min avhandling. Även om det uppenbarligen var ambitiöst så kände jag mig värdelös. För inte bara hade jag inte lyckats producera, men jag hade inte ens motivationen att försöka.
Därför känns det så otroligt skönt att nu faktiskt ha en artikel där jag känner att det är sådant jag vill göra och som jag gjort förut, som jag liksom har koll på och som faktiskt kan bli riktigt bra. En artikel som applicerar och utvecklar det jag gjort i min avhandling och alltså kan bli en publikation som jag har riktig användning för. Tillslut kom motivationen, inspirationen och energin till mig. Den kom till mig genom att en kollega tyckte vi skulle ha ett seminarium. Vi hittade en artikel som jag känner till väldigt väl och hade en konversation om den. Och det visade sig att jag har massa åsikter om artikeln som jag egentligen inte visste att jag hade, massa bra insikter om svagheterna och problemen med artikeln och föreslag på alternativa lösningar. Jag förvånade mig själv med hur genomtänkt min kritik egentligen var, trots att det var totalt ogenomtänkt och ostrukturerat.
När jag kämpade med motivationen sa folk att det skulle lösa sig tillslut. Och jag vet det ju egentligen; det löser sig ju alltid tillslut. Och även om det också hade varit ok att åka härifrån med bara nätverk i bagaget, och det kanske är det enda jag kommer härifrån med, så känns det bra att motivationen, energin och inspirationen äntligen kommit till mig. Nu när det är två veckor kvar på institutet. Men det viktigaste är att jag nu känner att jag verkligen fått ut något av att vara här. Jag vet att det funkar så här, jag kämpar och kämpar för att få till något, tänker, reflekterar, vrider och vänder, och mår dåligt för att det inte kommer framåt. Men så tillslut släpper det. Jag kommer förbi spärren, hittar formuleringen som fixar strukturen, jag hittar den gömda länken, och den känslan är nästan värd all oro och småångest som leder upp till den. Eller den kanske måste vara värd den, för annars skulle jag inte hålla på med detta antar jag. Ibland är jag rädd att jag liksom behöver den där ångesten för att nå euforin, men det är något framtiden får utröna.

Emilou och australien del 12- När jag ser flygplan på himlen önskar jag att jag var på planet påväg hem.

Även om det nu är mycket bättre än vad det var den första tiden här då jag grät konstant så känns min vistelse ganska meningslös. Jag har inte lyckats göra det jag skulle göra, och känner inte riktigt att jag knutit de kontakter jag önskat att jag skulle gjort. Och någonstans i mitt bakhuvud tänker jag att det varit mer produktivt för mig att vara kvar i Southampton och jobba på att få ut publikationer från min avhandling med Gerry. Och då hade jag ju kunnat vara med D också. Jag är inte så bra på att deala med att inte producera. Det är absolut inte så att de jag jobbar för verkar missnöjda med det jag gör, de är väldigt nöjda. Men jag känner att jag inte presterar, jag är inte nöjd med vad jag gör, och är framförallt inte alls motiverad att se till att få något gjort.
Jag är med om helt fantastiska erfarenheter, träffar trevliga människor och ska ju snart på semester. Men jag kan liksom inte uppskatta det. Jag gillar inte limbo och just nu är jag i ett större limbo än jag varit på många många år. Det där när man är mittemellan två liv och det därför inte är någon vits att skapa ett nytt liv. Jag umgås med trevliga människor här, men känner att relationerna liksom är meningslösa för jag ska ju snart åka tillbaka till Europa. Och även om vi just nu halvt planerar att söka pengar för att jag ska kunna komma tillbaka, så känns det meningslöst att lägga ned energi på att behålla relationerna. De är tillfälliga, trevliga och ger mig något att göra på helgen, men de kommer att ta slut och försvinna snart. Samtidigt är det på något vis en ganska skön sak, för det gör att jag inte behöver oroa mig så mycket för att vårda relationerna. Det låter kanske arrogant, och det klart att jag vårdar dem för jag umgås ju med dessa människor. Men om ett störningsmoment kommer upp eller en liten meningskiljaktighet så kan jag ju liksom bara släppa det, för om bara lite mer än en månad är jag på andra sidan jorden igen. Det klart att detta är en sund inställning till vänskap i allmänhet, att inte hålla på och störa sig på sina kompisar, men här kan jag helt enkelt tänka att jaja jag står ut i en månad.  Mina kollegor här skämtar om att de inte kommer klara sig utan mig, och att de kommer sakna mig, och jag skrattar artigt och säger att jag kommer sakna dem med. Men egentligen längtar jag tills dagen då jag sitter på flyget hem.
Men på grund av detta limbo kan jag inte heller riktigt se fram emot semestern, för jag vill bara hem och ha ordning på livet igen. Jag ser mer fram emot att flytta till Newcastle, börja ett riktigt jobb och bygga ett hem igen än att kajka runt på australienska kusten i en månad. Ok, det är kanske inte helt sant, jag ser lite fram emot kustens äventyr. Men jag längtar också till den dagen då det är jag som sitter på planet som flyger över himlen på väg hem.