Om man försöker så,

jo då,  då går det att umgås. Bara man försöker. Vi har väl båda ändrat inställning och attityd. Försöker förstå varandras känslor. 

Idag skulle vi ut och springa, men Anna fick ont i knäet efter kanske 3 km och jag i mina benhinnor, så vi gick mestadels av vägen. Vi kom ut till en ö, satt där ett tag, stretchade lite, gick sedan tillbaka för att Anna och jag var hungriga. Jag hade inte ätit någon frukost alls, i tron att det skulle vara en kanske en halvtimmes lång joggingtur och sedan skulle vi ut och ära brunch. Men istället blev det typ en tre timmar lång, promenad/jogging. Vi bestämde oss för att köpa lite bröd, ost, frukt och juice och äta lite i parken. Där satt vi och kollade på fåglar och folk och bara njöt av att göra typ inget, men ändå ha fått lite motion. 

Det är ganska så varmt här, och fuktigt, och eftersom vi har gått runt så mycket att våra fötter knappt bär oss längre tyckte vi att det kunde vara mysigt att åka båt. Rs föräldrar tipsade om Staten Island, färjan dit är gratis och det är en ganska så mysig ö. Efter mycket om och men kommer vi iväg, sätter oss på tunnelbanan, för att direkt höra att nästa station är slutstation. Tydligen så kapas linjerna på helgerna, typ för att de ska ha färre tåg i trafik för att kunna laga dem. Så vi kliver av och kliver på nästa tåg, efter två stationer är det samma sak! Vi är då såpass långt ned downtown att vi bestämmer oss för att gå. Så vi promenerar genom financial district och downtown, ser WTC platsen från kvarteret bredvid. Tror att R undvek den exakta platsen lite. Jag har inte riktigt tidigare insett hur mycket det påverkat folk. Det klart att man fattar, men samtidigt känner jag lite att de kanske hypar det liite för mycket. Alltså USA bombar ju sönder städer, länder osv år ut och år in. Kanske är det just det att det bara var en händelse, ett slag liksom. Och ingen officiell krigsförklaring, helt out of the blue, lite för bokstavligt talat också. Hur absurt de än må låta så kanske det är lättare att hantera om det händer flera gånger, eller att en hel stad bombas under en längre tid och om det är krig, är man liksom beredd på det. Då är hjärnan inställd på försvarsmekanismer, då kan man hantera det psykologiskt. Kanske är det även så att i och med att det (i jämförelse) var en ganska liten händelse, sållar inte hjärnan bort det eller fokuserar inte bort det, som den kan göra med större katastrofer som händer i ens liv. Det var liksom lagom stort och lagom litet för att faktiskt sätta ett ärr i folksjälen i Amerikat. Kanske är det också så att det var för att alla kände någon som var där i, runt eller i närheten. R var. Sådant gör ju att fler kan känna medkänsla. 

Detta märkte vi på Staten Island också, det fanns ett WTC memorial där(som på typ 100miljoner andra ställen i NY), och han blev helt tagen av det. Då började det sjunka in att det faktiskt var på riktigt. Vi var ju här 11/9. Men kände väl personligen inte så mycket av det. 

hm, jag tror att jag ska lämna det så för i kväll. 

Det är svårt att skriva när det är bra. Om att det är bra. Men avsaknaden av känslor, tårar osv osv, indikerar att det har varit en bra dag. mycket bra. 

ibland undrar jag varför man tar efter varandras sämsta beteenden. De där som man blir ledsen över eller riktigt arg. Varför man gör likadant. Det skulle kunna vara för att återgälda, hämnas liksom. Men ofta handlar det ju om att de allra närmsta sårar, och det är därför det gör så ont.

Kanske är det ett bevis på att det är jävligt svårt att inte såra. Och att mycket mycket i en relation handlar om att lita på varandra. 

Jag vill nog tro att det är så. Men ibland är det väldigt väldigt svårt att lita på varandra. Eller lita på den andras känslor. Ibland är det även svårt att visa känslorna.  

Nu är det nog. Boston är bra. NY kommer bli bra. 

Igår var vi på Cirque de Solei. Det var helt sjukt bra. De var jättehäftiga. Dock var jag jättetrött, och jonglören tråkade ut oss alla. Innan var vi på Top of The Hub, en restaurang högst upp i en skyskrapa, så att man såg ut över hela Boston, och drack martinis. 

Nu har jag packat ihop alla mina grejer för att dra dem till Annas jobb, och så åker vi till NY i kväll. Vi ska lyxigt nog bo hos Rs föräldrar på Manhattan. Det kommer bli bra. 

Ska ha mina nya skor på mig idag, trots att det innebär en risk eftersom tårna inte riktigt är läkta ännu. Men det bryr jag mig inte om för de är så fina. 

Tänkte skriva om hur fin kvällen igår var. Trots mina blåsor på tårna som gjorde att vi inte klättrade. Tänkte skriva om vår promenad runt Harvard, den mysiga middagen vi åt, och mina shopping fynd. Tänkte skriva om att det helt enkelt var bra för en gångs skull.

Men så kom kvällen i kväll. 

Jag har blivit riktigt less på att vara andra prioritet. Förut var det att pojkvännen mådde dåligt, och hon var tvungen att satsa på deras relation för att få den att hålla. Nu är det att hon vill och tror att de kommer vara tillsammans hela livet, och han då kommer vara familj, så hon vill att vi ska lära känna varandra. Jag kan inte låta bli att tänka att det väl kanske vore bra om hon lärde känna sin familj först. Vi pratar ju om helt andra saker när vi är själva. Vi lär känna varandra. 

Sen är det kroppspråket. Hur hon lyser upp när hon träffar honom, hur hon vänder sig mot honom när hon pratar, hur hon är mycket mer pratsam med honom än med mig. Vi kan sitta en bra stund utan att säga något. Hur vi kan prata om något, men bli avbrutna av att han ringer, eller kommer eller smsar, men att vi aldrig återupptar vår konversation. Hur de busar med varandra, smyger bakom en pelare och pussas, jag råkar se dem när jag kollar bak för att se var de tagit vägen, och det känns då som om jag ertappat dem med något fruktansvärt.Allt detta gör att det känns som om hon mycket hellre är med honom än med mig, även om mitt umgänge endast är under en begränsad period.

Jag kan inte låta bli att bli ledsen över att hon inte ens under 12 dagar kan prioritera sin familj lite mer än sin kille. Jag skulle kunna räkna timmarna som vi haft ensamma tillsammans. Vi skulle ju ha tid i NY tillsammans, men nu ska R komma ned på torsdagskvällen och åka på söndagmorgonen. Jag och Anna får alltså typ 2.5 dagar själva i NY. 

Men jag kan ju inte kräva att vi ska vara ensamma, hon vill ju bara väl, vi ska ju bli familj. Jag känner mig som värsta boven som stjäl tid från dem tillsammans. 

På andra sidan Atlanten, från en Amerikafarare

Här kommer ett mastodontinlägg, med mycket känslor.

Boston mötte mig med oro och fuktighet. Jag skulle ju hälsa på min syster. Den där systern, som bor i USA och alltid varit frånvarande. Hon som nu ännu en gång har en kille, en som hon tror att hon kommer spendera resten av livet med. Jag var orolig att jag skulle få träffa Anna+kille istället för Anna. Så som det alltid varit, det som gjort att hon varit borta. Det som gjort att hon inte riktigt varit min storasyster alltid. 

Första konkreta oroligheten hade inget med relationer att göra. Det skedde på flygplatsen, i passkontrollen. Mamma hade ju preppat mig med att de kunde vara ganska hårda, Anna sagt att det mest var för de som jobbade, så jag var egentligen ganska lugn. Dock sker något när man hamnar i ett trångt utrymme mittemot någon i uniform som har rätt att bestämma om du kommer in i landet eller inte. Har makten att förstöra din semester, slänga dina pengar i sjön, på grund av hypotetiska anledningar som låter väldigt logiska i huvudet; 

Du har skrivit ditt 'R' här lite konstigt, du får åka tillbaka!

Adressen du skrivit är ogiltig, på den gatan bor bara terrorister!

Ditt pass är för fult/snyggt, du ser inte ut som ditt pass, vi kan inte ta in dig. 

Men, mitt största problem när jag väl kom dit var att jag inte förstod vad denna man i uniform sa. Han mumlade, och jag har inte hört engelska på tre månader, ännu mindre pratat, så det blev svårt att förstå och uttrycka sig. Sedan blev jag runtsjasad till olika stop och de röntgade min väska en gång extra.  Väl igenom alla dessa kontroller förbereder jag mig på ett känslomässigt möte med systern utanför utgången. Jag kommer ut, folk runt omkring mig möter folk, jag tittar runt efter en kort figur, men ser ingen. Jag känner hur en ny oro börjar sprida sig. Hur ska jag lyckas ta mig hem till henne? Hur kan jag få tag på henne? Var kan hon vara? Lugnar mig med att hon säkert bara fastnat på jobbet, eller i rusningstrafiken. Står ändå och oroar mig, som sjutton, men tillslut kommer den där lilla figuren gående genom dörren. Då kommer det känslomässiga mötet. Men lite av ett antiklimax. Båda visste ju att vi har något att jobba på, och det delvis är därför jag åkt över Atlanten. Så den där hoppande glädjen infann sig inte. 

Så fort vi kliver utanför dörrarna till flygplatsen slås jag av det andra Boston möter mig med; värme och Hög luftfuktighet. Jag hade på mig massa kläder för att det var kallt hemma och på planet, alltså dubbla tights, yllekofta och långkappa. Inte den bästa kombinationen. Vi åker hem till systern, släpandes på mina väskor och jag håller på att smälta bort trots att klockan är åtta på kvällen. 

Första dagarna hos Anna blev mer Anna+ än Anna. Redan första kvällen kommer Remy och äter middag med oss. Han är jättetrevlig och väldigt lätt att umgås med, men sedan kommer han och äter frukost med oss också. Det kändes inte alls som om jag fått landa med Anna. Det är nämligen svårt att vara den tredje personen när två av tre är tillsammans. Kanske är det bara jag som är överkänslig, men det känns som om de mest pratar med varandra, till varandra. Remy var sjysst och pratade Med mig, men det blev som om Anna och jag pratade genom honom. Sedan gillar jag inte heller hur ett par ju liksom kan vara nöjda med att bara vara tillsammans, typ vara i ett rum och ha någon typ av kroppskontakt, typ hålla en hand eller nudda på något vis. Det är nog med kommunikation för dem. Men att vara med som den tredje personen då är väldigt svårt. Det blir som två olika umgängen, jag med mig själv eller datorn, de med varandra. Jag tycker att det är ett jättedåligt och osjysst beteende, som inte skulle accepteras om man var tre vänner. Om det skulle ske med tre vänner skulle de två antingen göra det medvetet för att frysa ut den trejde á la fjortis-style, eller omedvetet, för att man synkar. Men hur som helst skulle det inte vara okej. Men plötsligt när det är ett par så är det okej att typ pussas och ha fokus på varandra när man är med andra. Det är något jag inte förstår. Speciellt eftersom inte alla par beter sig på detta vis. Vissa klarar av att ha hyfs och tänka på att man är fler i rummet och umgänget, och att hur man beter sig faktiskt påverkar andra. I allra högsta grad.

På fredagskvällen gick vi först på ett vernisage, det var ganska så litet men mycket folk, så Anna blev trött på det och gick ut ganska snart. Vi satte oss på en trapp, kollade lite på grejer jag köpt, men det kändes hela tiden som om Anna var halvt frånvarande och egentligen bara väntade på att Remy skulle ringa. Vi var där med en av Annas kompisar, och han kommer ut, då passa Anna på att gå iväg och ringa R, lämnar alltså mig och denna kille, som jag inte vet något om ståendes utanför en tvålaffär. Inte heller säger hon att hon ska bara gå och ringa R, utan hon försvinner bara. Vi beslutar oss för att röra oss hemmåt för vi skulle möta några och ta en öl på en pub nära där vi bor. Anna och jag tar en kopp te på vägen, pratar om ganska bra saker, och jag fick lite känning av Anna istället för Anna+, men även då, under ganska så lång tid pratar hon med R på telefon, och det är inget supernödvändigt, utan lite småprat, alltså var det Anna+ och inte Anna. Jag börjar  bli less på att vara andraprioritet. Jag är bara här i tolv dagar, han är här 300nånting dagar, de jobbar tillsammans. Jag undrar om det är för mycket begärt att man får lite prioritet. Speciellt eftersom relationen är som den är. Men det kan jag ju inte säga. 

Kvällen slutar i ett stort stort bråk. Vi sitter som bäst och diskuterar feminism, men så kommer vi in på något om grupper. Anna avbryter mig då, på Svenska och säger; Du vet inget om det där, du har gått för långt. 

Jag förstår ingenting, jag hade sagt typ en mening, som visst, var lite oklart formulerad, och kanske skulle kunna bli tolkad på fel sätt. Men är det nödvändigt att bli så arg? Jag ville bara gå därifrån, jag kunde inte prata, inte se på henne, då hade jag börjat gråta. Men jag kunde inte springa därifrån, för då skulle jag skapa drama. Onödigt drama. Då tycker jag ju synd om mig själv, tar på mig offerrollen, som alltid. Det blev verkligen en spänd stämning. Vi pratar svenska, men alla fattar att det är ett bråk. 

Vi bestämmer oss för att gå, Anna försöker låtsas som om inget hänt. Lägger blommor på sin kompis cykelsadel. Jag är fortfarande sammanbiten och ledsen. Förstår inte alls varför hon sa det. Det kändes som om hon först och främst utnyttjade en maktposition med att vara äldre genom att låta nedvärderande, byta språk och avbryta. Nedvärderar min utbildning genom att säga att jag inte har någon aning om vad jag pratar om, därmed har jag slängt bort 180000, två sommrars och ett års hårt arbete och två års studier. Det vet hon som är biofysiker. Hon vet precis vad jag pratar om när jag pratar om grupper. Jag skulle prata om Justice as difference. Gruper har sin egen etik moral och uppfattning om rättvisa. Hon trodde tvärt om. Hon lyssnade inte ens klart. Blev arg, ansåg sig veta bättre och ha rätt, och avbröt därför. Hon gör mig till åtlöje, inför alla sina vänner. Det går inte över för att hon säger förlåt jag missuppfattade dig. Det går inte att borsta bort på fem minuter. Det är något som fortfarande gör ont. Men det går ju inte att förklara för henne. Jag försökte förklara det på vägen hem, när hon var sur på mig för att jag fortfarande var sur. Hon tyckte att hon sagt förlåt och att det då borde vara ok.  Massa gammalt groll kommer upp. Hon tycker att hon alltid får skulden, jag kan inte hjälpa att säga att denna gång har hon faktiskt skulden, och det har ingenting med något tidigare eller annat att göra. Trots att min reaktion ju ändå till viss del antagligen berodde på gamla relationer, skulder och känslor. Hon går iväg, jag går upp. R har hela tiden gått några meter framför oss, men vet nu inte vad han ska göra. 

Nästa dag har Anna dukat upp superfrukost på deras lilla frukostveranda. Som ett förlåt, men nu lämnar vi det här bakom oss. Vi nämnde det lite, redde ut lite. Men lämnade det ändå. Hon tyckte synd om R för att vi hade bråkat, alltså fortfarande Anna+, även under denna försoningsfrukost. 

Grejen med det är att jag blir ju svartsjuk. Svartsjuk på två nivåer, först att jag inte kan få vara hennes fokus, inte ens när jag är här under kort tid. Det känns då som om hon inte värderar att ha mig här, om hon inte ens under några dagar, timmar, kan fokusera på något annat än R. Jag försöker vara förstående, men det är svårt. Hon är ju mitt fokus. Jag har inget annat att fokusera på. 

Det andra är att jag också vill ha någon att fokusera så på. Eller att jag vill vara någons sådant fokus. Vän eller kille. Jag försöker ju fokusera på den jag är med, de jag gillar. 

Det här går aldrig att säga till henne. Jag försökte lite i söndags när vi skulle till stranden. Jag ville typ att vi skulle åka själva, så att jag fick vara med henne under en lite längre period, en period som inte var en mellan period där vi väntar på att träffa R. Hon tyckte det var ok först. Men sedan efter att vi varit ute och sprungit säger hon att det känns konstigt att inte fråga R, för de har pratat hela sommaren om att åka till den stranden. Jag vet inte vad jag ska svara, men det blir ett; men då blir det väl som om ni åker dit och inte vi. Hon svarar att så behöver det ju inte alls vara, vi kan ta en promenad själva om vi vill det. Jag Hm:ar, hon säger att hon ändå vill kolla med honom. När vi sedan står och fixar matsäck går hon iväg ett tag, ännu en gång utan att säga att hon ska ringa R, kommer sedan in och säger att det är helt ok, att han förstod. Det gör ont i mig att hon måste kolla med honom om det är ok att han inte är med, men bara kollat med mig en gång om det är ok att han är med. På båten tog jag upp det igen, försökte att lägga fram det på ett o-argt sätt. Säga att det är obekvämt att vara tredjepersonen, att jag skulle uppskatta om hon hade kollat mer med mig om det är ok att R är med. Bara för att visa att hon är medveten om att hon tullar på vår tid, och vår relation. Hon kontrar med att det känns som om de kommer vara tillsammans resten av livet, och att vi då kommer vara familj och att hon bara vill att han och jag ska lära känna varandra, jag tänker att det vore sjysst att lära känna henne också. Kanske innan jag lär känna hennes kille. Eller att jag får lära känna Anna och inte Anna+. Jag säger att jag inte har något emot att lära känna honom, att jag gillar honom mycket, men vill ändå vara med henne, få vår relation att landa. Försökte också få fram det där om att vara tredje person, utan att låta för arg. Men hon tyckte inte att det var så mycket att diskutera, och att jag lät arg. Men det hjälpte att ha lättat mitt hjärta, för jag gick runt och tänkte på detta hela tiden, fick ont i huvudet av det. 

Stranddagen blev rätt bra tillslut. Vi pratade, och äntligen fick jag Anna och inte Anna+. När jag väl fått min Anna är det mycket lättare att hantera Anna+, jag behöver bara känna att jag och vår relation finns, står av sig själv och att jag någon gång kan få vara lite i fokus.

Its that time of year again

Augusti månad betyder inte endast små ångest över att sommaren är över, jag snart åker tillbaka till england och var har sommaren tagit vägen. Augusti månad bjuder även på finbesök från allas vår favorit; mormor.

Denna gång, som så många andra, har hon bestämt sig för att pappa är en ängel, som tar så väl hand om alla sina mostrar osv. Hon har byggt upp sin egen drömbild av vad det är pappa gör, för att hon själv känner att hon saknar det, trots att hon har precis samma sak i min moster. Tacksamhet är inte min mormors starka sida. Dold ynklighet är dock hennes specialitet. Hon envisas med att klara sig själv, som typ när vi skulle äta middag idag, då skulle hon tvunget gå med båda käpparna, och en tekopp i handen ned för trapporna. Tog inte emot en hjälpande hand och höll på att ramla omkull på kuppen. Men hon skulle minsann klara det själv. Sedan när vi satt och åt tappade hon en bit sallad på marken, och berättade detta för oss på ett sätt som i undertonen uppmanade någon av oss att plocka upp det, för det hade hon gjort om hon bara hade kunnat. Men det kunde hon ju inte, så då smyguppmanade hon någon av oss att göra det istället. 

Självklart kan jag överdriva. Övertolka. Vara överkänslig. Men det är jävligt svårt att vara hjälpsam när hon inte är konsekvent med de grejer hon anser sig behöva hjälp med. I mina ögon vore det viktigare att jag hjälper henne ned för trappan än att jag plockar upp salladsbladet. Men det kanske finns någon logik. 

En annan lite ologisk sak som jag inte förstår har att göra med hennes agerande för att inte vara till besvär eller i vägen, men blir mer besvär och i vägen när hon gör det. Tillexempel så ska hon till läkaren på onsdag och ta blodprov. Men av någon anledning tycker hon att hon inte ska besvära pappa med att han ska behöva åka till husläkaren med henne, utan tyckte att jag skulle kunna köra henne. Problemet är ju att jag jobbar, och har redan från början sagt att jag jobbar. Pappa däremot har ju inte särskilt mycket tider att passa, eller de tider som kanske behöver vara passade kan han anpassa till att hinna med att ta ett blodprov på mormor. Hon har bestämt sig för att pappa är upptagen och inte för störas, vill därför att jag ska ta hand om henne, när det egentligen skulle störa mest om jag gjorde det. Samma sak när det handlade om när hon skulle till frissan, fotvården och när vi skulle till Strängnäs. 

Ett mer konkret exempel var när vi gick in i TVrummet för att kolla lite på TV, då gick hon framför mig in i TVrummet, men istället för att sätta sig på stolen som pappa tog fram till henne, står hon mitt i vägen och ojar sig över hur otymplig hon är. 

Hon menar säkert gott. Har säkert goda avsikter. Vill säkert inte vara i vägen. På riktigt. Men ibland är det svårt att se över dessa saker. De gör mig ledsen att jag måste ha så mycket överseende med henne för att vara i samma rum som henne. Jag anstränger mig verkligen för att hon inte ska hitta något att klanka ned på. Men det är svårt. Hon lyckas alltid hitta trådar att dra i, knappar att trycka på som gör mig galen och drar fram de sämsta sidorna hos mig. Det är synd. Jag vill ju gilla min mormor. 

Det är väl inte helt hennes fel heller. Det låter nu som om hon är väldigt manipulativ. Och till viss del, efter vad jag hört från min pappa, så har hon alltid lyckats vända folk emot varandra. Lyckats få folk att känna sig mindre värda. Men jag tror också att det är ensamlevernet, åldern och säkert en långtdragen hemlängtan som bland annat bidrar till martyren.

Ja, det är svårt. Svårt att vara bra, när man redan är dålig.

Augusti Ångest

Jag satt vid köksbordet idag och höll på att börja gråta. Jag har insett att sommaren snart är förbi. Min tid i Sverige är snart förbi. Vad har jag gjort? Jobbat. Jobbat jobbat och jobbat.

Jag har träffat mathilda en gång, andreas två gånger, stefanie ingen, antalet gånger jag träffat Jessica går nog också att räkna på en hand, Jennifer och jag bodde ju här ett tag tillsammans, men bråkade mest. Jag har jobbat och hängt med Lisa. Det är absolut inte så att jag har något emot det, det har varit jättesjysst att hänga, sola, cykla och fika. Det jag känner är att jag saknar de andra. De andra jag behöver få träffa för att det ska kännas att jag varit hemma. Jag insåg då även att jag saknar ett gäng, ett kompisgäng som hållit ihop länge, som fortfarande hänger. Inte ett sådant som bara kommer samman vid festliga tillfällen. Men jag får väl skylla mig själv, jag har ju alltid flyttat, och då är det svårt att hålla kvar alla. Då blir det så att man umgås mest med de som inte kräver underhåll. Detta menat i en positiv mening, man kan ses lite då och då, men allt är det samma. Ni kommer ihåg ert goda recept på er vänskapsgryta. Det är enkelt, och alltid en succé. Eller så handlar det om att jag inte funkar i gäng/grupper och därför aldrig kommit in i något, på riktigt, så att det är värt att hålla kvar. Denna tes testar jag just nu på min omgivning i Sheffield. Den verkar stämma. 

Det är tyvärr inte bara så att jag inte träffat de jag hade velat träffa, utan även så att jag inte lyckats göra de grejer jag tänkt att jag skulle hinna. Göra saker jag hade velat göra. Hade tänkt läsa mer, komma igång med exjobbet, kanske utveckla en metod, läsa bakgrundsläsningen osv osv. Men vad har jag gjort? Jobbat jobbat jobbat.

Det känns mycket som att jag jobbar bort somrarna, och pluggar bort vintrarna. Unnar mig aldrig att åka iväg någonstans. Gör aldrig något annat. Vissa kallar det målmedvetenhet och fokus, andra trångsynthet och brist på engagemang. 

Det sägs att de upptagna människorna är de som tar på sig mer saker att göra. Det måste ju också betyda att de lediga människorna avsäger sig saker. Vissa kallar det att prioritera, andra fega ur, eller kanske till och med lathet. Jag valde att kalla det prioritering när jag valde skolan framför engagemang. Till viss del är jag glad att jag gick den väg jag gick, för jag fick betygen jag behövde och jag är där jag ville vara. Till råga på allt så återkommer jag ju nu i slutet av min utbildning till början. Det som gjorde att jag engagerade mig, och ville fördjupa mig i politiken på den teoretiska nivån. Men, samtidigt vet jag ju inte vilka vägar som jag gått om jag valt att engagera mig istället för att prioritera, och jag vet inte vilka dörrar som skulle varit öppna för mig nu om jag fortsatt. Hur som helst gör jag en sak, en sak med besked. Allt är fokuserat på min utbildning. Det är det jag jobbar för, det är det jag pluggar för, det är det jag stressar för och det är inte minst det jag skuldsätter mig för. Men, det är ju mer och mer det jag brinner för. Eller kanske är det i grund och botten det jag brinner för. Men jag funkar egentligen bättre när jag gör mycket saker, jag mår bättre när min kalender är full, när jag springer mellan saker att göra, slipper dötid, väntan. När jag måste tidseffektivisera. Inte för att jag varit lat eller slapp, utan tvärt om, för att jag haft så mycket att göra. Det ger mig lika mycket energi som det tar. Till skillnad från 7-jobben som mest tar energi(sorry Lisa och Posten, men det är ganska så draining...Dock ABSOLUT inte så draining som äldreboende, där finns ingen stimulans, och bara negativ energi.Posten är mest för att det är tidigt och fysiskt.) Det inspirerar mig. 

Men, och det är ett Men. Jag har prioriterat. Valt att fixa utbildningen. Fokuserat. Trodde det var det jag behövde göra, springa mitt eget lopp liksom. Ingen vet väl hur det hade gått om jag försökt jonglera engagemang och skola, men jag hade nog inte flyttat till England. (Och det kanske vissa skulle vara glada för..inklusive mig själv). I England blev det kulturkrock. Jag visste inte vad, hur, var, när osv osv man skulle engagera sig. Eller hur var när osv osv jag skulle engagera mig. Typ alltså fortsatt fokusering. Och det krockade väl även det med Freshers-supar-fokuset som de flesta hade. Så det blev dubbelkrock, både medlen och målet med att vara på universitetets första år. Man skulle networka och supa. Jag ville plugga och leva min dröm om att starta om helt på nytt. Men när jag väl startat ville jag ju vrida tillbaka för jag fattade inte hur stor utmaning det var att slängas ut i ett nytt land, speciellt när du är en liten pluggis som glömt bort hur man socialiserar på något annat sätt än att kritisera Kant. 

Mamma och pappa försökte boosta mitt självförtroende genom att peppa mig till att ta kontakt med olika personer osv för mitt exjobb och framtid. De boostade mig även med att säga att jag var bra och modig som kommit iväg till england, att mina ideer var bra, att jag var bra osv osv de där grejerna ens föräldrar brukar säga. Jag blir arg och glad. Arg för att det känns som om mamma planerar min karriär/liv, genom att noggrant överväga de råd hon ger mig och lägger fram dem på ett sätt som snarare sätter frön i min hjärna än att plantera en planta. Alltså, hon smörar in ett förslag genom att antingen säga att jag pratat om det förr, det passar min personlighet eller något annat listigt och luskigt istället för att säga typ att jag ska doktorera eller plugga biologi. Arg blir jag också på pappa för att han inte riktigt fattar, och heller inte riktigt lyssnar, eller han lyssnar på ett öra från ett annat rum eller medan han pockar i diskmaskinen. Det känns så nonchalant. Men det är en allmän frustration jag har med mina päron. Glad blir jag för att jag kan prata med dem om mycket. För att de tror på mig, peppar mig och är ändå engagerade. De vill mig väl. Jag hoppas att de själva inte tror alldeles för mycket på deras smicker och smålögner, för då skulle jag bli orolig. 

Alright, en avslutande note. 

När jag satt där vid bordet och höll på att börja gråta kom jag att tänka på då när jag kom hem för min födelsedag de där första fruktansvärda året. Jag hade ju då gråtit praktiskt taget varje dag från november till december ut(jag måste för min egen skull upprepa detta av någon anledning. Måste fatta hur dåligt jag mådde. typ), grät mig igenom julen och nyåret osv osv. Dränkte gråtet i tentaplugg, presterade grymt. Kommer hem och allt släpper, där står jag i hallen som jag längtat så efter, känner doften som jag trånat efter, hör ljuden som jag lyssnat efter. Tårarna återkommer och jag bara gråter gråter och gråter. 

Jag har lyckats samla mig och pappa och jag ska äta middag. Vi sitter mitt emot varandra vid det där bordet som egentligen är lite för stort för bara två. Jag tror att det var nyinköpt sedan jag flyttade, och jag börjar gråta igen. Pappa sitter där på andra lite för långt bort sidan och fortsätter att mumsa i sig sin mat. Mitt emot honom sitter jag och saltar maten med tårar. Han gör ingenting. Förutom att fortsätta äta. Säger inget. Låtsas inget om.(jag har för övrigt problem med att äta tillsammans med min pappa, eller förtära något i någon form.Så detta på det, blev väldigt ansträngande)

Idag fick jag lust att fråga pappa om det var en igenomtänkt taktik för att jag skulle rycka upp mig, jag tror nämligen att det funkade i så fall. Men, jag vågar inte fråga. För om det inte var så skulle det nog vara den största besvikelsen någonsin. Den skulle länkas till så många andra saker, så det skulle bli en farlig farlig besvikelse lavin. 

Men samtidigt undrar jag vad han skulle svara på frågan:

Du pappa du vet när jag kom hem från england första gången, och satt vid matbordet och grät, och du inte kom och tröstade mig, var det meningen?

Jag tror att han skulle förneka händelsen. 

Jag sa inte hejdå till min mamma. Men hejdås är överskattade

Mamma låg kvar i sängen imorse när jag åkte till jobbet. Jag sa hejdå ha det så bra, hon mumlade något till svar. Antog att de inte skulle vara hemma när jag kom hem på eftermiddagen. 

När jag satt mig i bilen och kört en bit mot jobbet kändes det lite underligt. 

De ska ju vara borta i typ tre veckor. Segla. 

Jag kände det under dagen. Tänkte på det på jobbet. Att de ska vara borta, och jag inte sa hejdå. Men det kändes nästan mest konstigt att det faktiskt betydde något.

Att vara borta är ju inte direkt något nytt, jag är ju borta mest hela året, och nu bor ju mamma i strängnäs under veckorna, och jag är inte ofta hemma mycket på helgerna. Så vi ses ju inte så mycket ändå. Men det är just det där med att säga hejdå när man ska vara borta länge. på riktigt. Det ligger något symboliskt med det där att säga hejdå på riktigt. När man vet att någon ska vara borta länge. Och det är ju att inte få möjlighet att säga hejdå som man(eller folk, eller karaktärer i typ såpor) grämer sig över om någon typ dör, eller lämnar dig vind för våg. Jag fick ju inte ens säga hejdå.

Vad är det egentligen som är så himla speciellt med det där hejdået när man vet att det är ett ganska så definitivt? 

Jag tycker att de är asjobbiga. De blir så laddade. Så dramatiska. Så sentimentala. Jag undviker de helst faktiskt. Så var det när jag lämnade sheffield, det var liksom bara vanliga hejdå, som att man bara gick ut för att handla mjölk. Men egentligen är vi borta hela sommaren.

Egentligen, om någon dör, så spelar väl inte det där hejdået roll egentligen, utan tiden man hade tillsammans. Visst att man kanske vill få möjlighet att uttrycka sin kärlek, uppskattning etc. Men är det inte lite sent när att göra det när man säger hejdå? Egentligen gäller ju samma princip när man tar ett definitivt avsked. Kanske vill man ge personen en bra känsla, så där i slutet, så att det är den man lever på under den tid man inte ses. Men då levs nog vänskapen från fel ände. Om man vill bli uppskattad för vad man säger vid avskedet och i minnet istället för den tid man faktiskt hade tillsammans, och det man faktiskt gjorde. Jag tröstar mig med att jag och mamma hade en mysig eftermiddag häromdagen. Då spelar det ju ingen roll att jag inte fick säga hejdå, pussa och krama. Visa uppskattning. För det hade jag ju redan gjort. 

Trots detta resonemang så sitter jag ju och skriver ett inlägg om att jag inte sa hejdå till henne. Och det känns ju fortfarande i magen. Underligt.

Jaha ja så har jag fuckat upp det igen. Jag har nog lyckats göra boxaren förnärmad ännu en gång.

Blev liksom så när jag berättade om mina åtskilda liv i sverige och england. Det som händer i det ena har ingen effekt i det andra. Det jag glömde ta i åtanke är att det ju faktiskt har effekt om jag berättar om det ena för det andra. Och det var just detta jag gjorde. 

Bad om ursäkt, men då blev det väl för seriöst för honom, och han sa att det inte spelade roll. Men jag märkte ju att det spelade roll. Men han ville nog bara säga att det inte spelade roll för att det spelade roll. Men att jag hade agerat som om det inte spelade roll. Han blev tillslut sur för att jag sa att han var sur. Typ.

Oj herregud så förvirrande.

Men jag hoppas att det är som förut, ett par dagars ignorerande, och sedan tas kontakten upp igen. Dock sa han ju sist att han inte var sur på mig. Men denna gång är han ju sur på mig. 

Jag vet egentligen inte varför det spelar roll. Kanske för att jag saknar uppmärksamheten. 

Posten bjöd på spänning idag(sorry Lisa att jag inte berättat det tidigare, glömde liksom..). Det var i en av de sista portarna så stod det en kille på skateboard utanför sin dörr, dörren var öppen, jag skulle dela post. Han sa att han kunde ta posten, jag fumlade fram den, och frågade om ett annat namn också bodde där, slängde till honom lite reklam och såg i ögonvrån att någon kom inifrån lägenheten, och det såg ut som att han bara bar underkläder(!). Ännu en i mängden som går runt i underkläder. 

Killen på skateboard såg ut som en snubbe i england, en kompis till Martin. 

fattar dock inte varför jag blev så fumlig. Det är som när jag mötte min seminarieledare i unionshop, och rodnade massor och förlorade talförmågan. Helt utan att det egentligen ligger någon spänning eller något där. 

Hemma i Sverige.

På begäran. Skrevs häromkvällen.

Nu när jag kommer hem till Sverige ställs allting på sin spets.  

Jag kan inte längre skylla på kulturkrockar, fylla eller känsliga människor. Det är bara jag. Så som jag egentligen är. Så som jag blivit. 

Jag måste hantera de intryck som jag får på det sätt som jag blivit.

Inser saker om mig och hur jag utvecklats, motvecklats, hur jag har låtsats. 

Måste deala med de saker som kommit upp i England, det stora landet, det stora målet, de saker som legat förtryckta i Sverige men kommit upp till ytan i England, men förtryckts igen av att jag är borta, där borta, inte hemma. Kan inte lösa kan inte hantera för jag är inte i mitt naturliga habitat. 

Jag känner det gro

Den där känslan av att snart, snart kommer det gå åt helvete.  Den kommer ibland. Antingen är det jag som fuckar upp saker, jag förstår att personen ifråga vill ha något annat än det den får. Jag är knepig och ger därför ingenting egentligen. Mer än något liknande blandsaft. Jag är fullt medveten om att det är en slippery slope mot intet. Ändå kan jag inte göra något åt det. Jag vet inte vad jag ska göra för att göra det bättre. Men jag känner det gro. Det växer för varje dag. Det är fel, och snart kommer någon komma på det. För att använda en självklar liknelse så är det som att vänta på ett åskväder.

Sen är de den där känslan av att jag håller på att fucka up. Mig själv. Jag kommer underfund med saker som jag inte kan fortsätta göra, för min egen och andras skull. Antingen mår inte jag bra av det eller så sårar det andra. Självklart nära sammanlänkat med den tidigare, men med lite mer självinsikt. När man ser de där sakerna som man vill att någon ska peka på, fördöma och plocka bort. Men det är ingen annan som ser det. Eller jo visst, det kanske de gör, men de pekar inte på det, fördömer inte, och mest av allt; plockar fanemig inte bort.

Men, jag skulle nog inte acceptera att någon annan plockade bort. Det vore ju som att någon skulle gå in i mitt kylskåp och slänga bort det som luktade illa. Det är att slänga en del av mig.

Fast vid närmare eftertanke skulle jag nog acceptera det. Kanske till och med behöva det. För vad är det som gör att jag tror att jag skulle kunna hitta det och göra det själv?

Hur som helst gror det ibland. Denna känsla av att jag fuckar up. Fuckar up bad time. 

Hepp!

Jo men sex timmars sömn är helt okej. Jag kompenserar i morgon eftermiddag. Typ. 

Jag är ju inte trött. Så jag kan inte sova. Men att jobba själv på distriktet kommer att bli apjobbigt. 

Hela veckan har jag hållits uppe av facebookchattande. Fuckade upp det rejält igår. Trodde att vi skämtade fortfarande. Men han blev offended på riktigt. 

Fuck fuck fuck. lame excuses. lame. 

Jag känner igen mönstret. 

Men, som Martin skulle sagt; dont be paranoid. There is not necessarily a pattern. Not everyone is the same and you have no proof that this is the case. There is only one instance. Dont jump to conclusions. 

Ska försöka se att han har rätt. 

Ska sova nu. det blir exakt sex timmars sömn. 

Berlin

Jag är i berlin.Träffar den käraste Sue.
Tänker massa på vad som hände innan jag lämnade Sheffield. Vad som kommer vara i Sheffield när jag kommer tillbaka i höst. 

hur saker och ting har förändrats. 

vad som behöver förändras.

men mest av allt hur skönt det ska bli att komma hem. Till hemma liksom. Där inga av de där spänningarna finns. Där jag bor i Mitt rum. Det som varit mitt i flera år. Det som jag målade. Min garderob, mina lådor, mina skåp. studentpresenten från stefanie. Stefanie som alltid lyckas träffa alldeles rätt. Hur gör hon det? Det är lite som med Marta, hon vet precis vad jag menar utan att jag behöver säga det rätt ut. Till och med mer än vad jag vågar erkänna för mig själv, men vet att det är så om jag bara vågade erkänna det. 

Tavlan från käraste Jen. Hyllorna som jag satte upp. Minnena. Trots att de inte är så många just i mitt rum. Har nog egentligen mer minnen från Sheffieldrum än vad jag lyckats samla på mig i Lövisrum på alla de år jag bott i det blåa lövisrummet. 

Ser fram emot att jobba med Lisa. Tvinga henne att hänga med mig varje dag. 

Kan dock inte rå för att sakna Sheffield. Det som jag tog precis innan jag åkte. Det som alltid funnits där. Det som kanske kanske finns kvar när jag kommer tillbaka. Det som kanske är försvunnet. Det som kanske förstärks av sommaren. Vå får helt enkelt se vad som händer i sommar. 

Utflyttning, sista boxningen, jaha ja, så var vi 14 igen.

Tre ämnen idag.

1. Utflyttning gör mig riktigt deprimerad. Ben och Alasdair flyttade ut idag. Satt ett tag nere i vardagsrummet och kollade på alla spår efter våra fester och vårt liv. Marx postern, mina svenskakurs lappar, gorrillan och alla visuella minnen. usch vad det var deprimerande. Det var slutet på en era. Jag hoppas att de bästa bitarna av det kan överleva till hösten.

2 Sista boxningen.

Var inte alls särskillt taggad att boxas idag, men det var sista gången som jag skulle kunna boxas innan jag åker hem för sommaren. Rich var inte där, vilket faktiskt gjorde mig lite besviken, för träningen är alltid roligare när han är där. Mest för att han verkligen tränar oss, och inte bara skriker random grejer. Dave, Alex och Darrel var där dock, och det var rätt sjysst. Men pallade verkligen inte anstränga mig något, dave lät mig sparras, men eftersom min gard är skit så fick jag massa slag i magen, och det var liksom inte kul alls. försökte mig på sandsäcken igen, men fick ont i ryggen. Under tiden jag tränade kom Rich. Tror kanske att Dave smsade honom för att säga att jag var där...

När vi sedan gjorde styrketräningen började det hela med att dave skämtade om att han inte kunde kolla på mig för att jag hade ett lågt linne. Sedan urartade det helt, och de attackerade mig. Jag blev omkringsläpad och fasthållen och de slängde medicinbollen på mig. Tror att det var för att jag inte ville göra medicinbollen övningen. Sedan skojsparkades jag och rich och han tog så klart tag i mitt be och lyckades på något vis lyfta upp mig på sin axel och bar då runt mig , och dave tyckte självklart det var läge att slå mig på rumpan. ja den var ju liksom i vädret!

shit vad det här låter illa. Det var ju endast skämt. Det var sjukt roligt.

Stannade en stund efter träningen med dave, darrel och rich coh snackade om allt mellan himmel och jord, snackade om showen imorgon. Det var riktigt trevligt. 

När vi sedan skulle gå bestämmer sig Darrel för att ge mig en kram, för av någon anledning tror han att jag åker imorgon. Men han nöjer sig inte med en kram, utan ger mig en stor puss på kinden också! Vilken avslutning på boxningen!

3. är att jag hatar hatar facebook. Rich och Dave hittade mig på facebook idag, och har precis haft en chatt som började som våra råa skämt brukar. Men sedan gick helt och hållet överstyr. Han ville att jag skulle komma hem till honom. Det började med ett skämt. Om nakenhet. och jag har ju hela tiden bara tagit det som lite roligt skämt, den där råa tonen. jag gillar det. Men jag visste att jag skulle få äta upp det en dag. den dagen har definitivt kommit. 

Hatar hur han menade något med att skämta om mig naken. fuck it trodde att vi var 20+ inte 14. 

alltså  pallar inte skriva nu. hoppas att konversationen sparas på facebook.  så att jag kan återkomma till galenheterna. Han bad mig typ fem gånger om inte mer att komma hem till honom. gav min hans adress. vaddå booty call? men liksom vad för spel spelar han? tror att följden var denna:

frågade om jag packade naken(?)

om han kunde komma över och hjälpa mig, men bara om jag var naken. 

sa att jag inte är naken randomly

kom på något sätt in på att han kunde ge mig en helkroppsmassage och laga middag hos sig, om om jag då skulle vara naken. 

sa att det vore ett means to an end med middagen då.

han sa att jag kunde komma dit och bara vara naken.

jag sa att det vore emot min icke randomnakenhet.

han sa att vi inte bara behövde vara nakna. 

och så kom vi in på väldigt jobbiga områden. där han frågade om jag ville det, och om han fick bjuda mig på middag. om jag ville komma till honom nu, eller imorgon. 

sen spårade det totalt. 

det blev alldeles för seriöst, han ville veta vad jag känner. jag kunde inte ge ett svar. för liksom antingen är jag stenhård mot honom, och säger att jag inte är intresserad alls. vilket ju ligger närmast sannigen. Men detta skulle förstöra hela roliga jargongen. Andra alternativet är att smussla fram något annat, men det kan lätt tolkas, och har tolkats som intresse. det är en svår balansgång. vill ju ha kvar de roliga skämten, men att han ska veta att det inte ligger något seriöst i det. 

Tänkte just på att det verkar som om jag vill ha någon som springer efter mig. jagar, är intresserad osv. och visst kanske. men liksom problemet är ju att han inte bara springer efter och beundrar mig, utan han gör saker också. säger saker, kräver saker. jag vill Verkligen bara ha skämten, den råa tonen, utan underbyggande känslor eller förhoppningar.

det är samma sak som med andy häromdagen, trodde att jag flirtade med honom, när jag egentligen bara kunde vara så trevlig som jag är för att jag inte flirtar!

fuck it, jag får äta upp mina ord. bigtime.

alltså, jag har ju tagit allt som skämt och ironi. kanske ska jag sluta ta hans skämt SÅ ironiskt. och kanske inse att de är av en annan typ av skämt. De som faktiskt betyder något. Vet inte riktigt vad det är som fått mig att inte genomskåda detta tidigare. Kanske just för att jag trott att vi mognat ur den fasen. men jag borde ju veta att sheffield-smågangsters-fighters inte skämtar på det sätt jag trott att de här snubbarna skämtar. fattar inte varför jag varit så naiv. fattar inte att jag förlåtit grabbigheten som jag annars avskyr.