emilou är envis

Nu har vi inte hörts sedan jag sa att jag behövde paus. Förväntade mig nog inte egentligen ett ordentligt svar, men typ ett okej, eller någon typ av respons att han sett läst och fattat. Men han har inte svarat. Jag både förstår och blir förbannad över att han inte svarat. Jag tror att han kanske panikar. Att han liksom inte vet hur han ska svara, vänder ut och in på det. Och helt enkelt inte svarar. Eller så bryr han sig bara inte. I båda fallen blir jag förbannad, men på olika saker. Först om han panikar blir jag sur för att han är så jävla känslomässigt inkompetent. Och om han inte bryr sig blir jag förbannad för det. Vad fan bryr han sig inte för?!
Det är bra att vara arg. Mycket lättare än att vara besviken. Men det betyder ju också att jag fortfarande bryr mig. Vilket ju är bra, för vi ska ju vara vänner och han är ju fortfarande den M som jag gillar. Men dåligt för att jag ju i den omtanken lätt går för långt och det blir liksom mer än de vänner vi ska vara.
Men ilskan leder mig också till envishet. Jag ska fanemig visa honom hur trist och jävligt hans liv är utan mig. Att han vill ha mig i sitt liv. Jag klarar mig utmärkt, jag reser och jobbar. Men han är miserabel. Jag har egentligen inget sätt att visa det på mer än att hoppas på att mina vänner sprider ryktet om att jag är glad. Att jag lever loppan. För jag tänker inte direkt börja fläka ut mitt liv på facebook. Men han ska förstå att det är bättre att ha mig i sitt liv än att inte ha mig där. Och kanske fatta att han också vill mer.
Det är ju drömscenariot. Men det finns mycket som talar emot att det faktiskt är det som kommer att ske. Men jag står ut lite till, är lite mer envis.

Emilou vågar

Som att det inte vore nog att jag vågade ta det första steget här om dagen så svarade jag med alla känslor öppet på det han skrev igår kväll. 

Jag sa well this is where it gets really embarassing  för att jag hade insett att jag nog ville utforska det där som kanske potentiellt var något. Och att det var trist att det inte var något.
Men att han hade rätt att det var naturligt att tänka så, speciellt med tanke på hur vi varit. Men att jag därför behövde paus från så som vi var för att få rätt på huvudet. So that we are really on the same page on this.

När jag skrev det så var det liksom alldeles självklart att jag skulle skriva det. Jag tvekade inte alls. Det hade varit väldigt svårt att vara kompis med honom om jag inte hade berättat. Jag kände det direkt när jag vaknade i morse. Precis lika starkt som jag kände i måndags att jag var tvungen att påbörja denna konversation. Och jag bara gjorde det. MRJ tyckte jag var modig som var så öppen och att det måste vara läskigt att exponera sina känslor så. Men jag tänkte inte alls på det så. Jag hade en ångestklump i magen och var tvungen att få bort den. Och enda sättet jag kunde få bort den var genom att säga som det var. Men nu när jag läser igenom vad jag skrev så undrar jag egentligen hur jag vågade. Och känner också kanske att jag var lite dramatisk. Från att vi bara erkänt att vi tänkt tanken till att jag inte kan vara kompis med honom för att jag känner något annat på liksom tre meddelanden? Kanske lite melodramatiskt. Och så jävla genomskinligt att det liksom inte var något jag just insett. Men så är det.

M&R undrade vad han skulle svara, och sa att det måste vara läskigt att vänta. Men han har inte svarat än och han har bara ganska nyss sett det. Jag tror att han undvikit facebook. Precis som jag undvek det här om dagen. Och jag tror inte att han kommer att svara. Det finns liksom inget att svara på. Om han är bra så säger han något i stil med hör av dig när du är redo eller vill prata. Men det skulle verkligen inte förvåna mig om han bara inte svarar. 

Och helt ärligt bryr jag mig inte heller. För nu är det över. Det är inget mer. Det är jävligt synd. Men jag visste det ju sedan ett tag tillbaka egentligen, men ville att det skulle vara mer. Hoppades.

Men nu är det nog. Jag orkar inte mer. 

Emilou och magplask

Så svarar jag so we kind of maybe agree then?
Och tänker att vi är överens om att vi gillar varandra.
Men så svarar han. We've both had similar thoughts on this, and it is only natural when two people are as close as we are in terms of the amount of time we spend communicating. Like I said, it is a friendship I really value and it is nice we are on the same page about this.

It is nice we are on the same page about this.

No we are not you arrogant fuck.

var det jag ville säga, men det gjorde jag inte. Jag sa som det var. Och sa att jag inte kunde fortsätta som vi gjort. Jag behövde paus för att really be on the same page. Och nu har jag ångest. Orkar inte ens tänka på alla implikationer av detta. Att jag ännu en gång är kompis. Inte den som blir vald. Det spelar ju liksom ingen roll att jag väljer. För det blir aldrig ömsesidigt.

Emilou och progress

Så jag skickar meddelandet. Gör 90 benböj för att vara på den säkra sidan. Kollar inte facebook på hela dagen. Det är nog det längsta jag inte varit på facebook frivilligt på väldigt väldigt länge. Jag går på cirkelträning och bestämmer mig att efter den, då får jag kolla. När jag kommer hem på kvällen. När jag har M på telefon support. Då är jag mogen att kolla. 
Efter cirkelträningen mår jag illa av nervositet, eller så var det för att det var så varmt. Jag vet inte. Men jag ska kolla något på internet på telefonen och facebook kommer upp, och jag ser att jag har nya meddelanden. Ett är från honom. 
Sorry I got in last night and then almost as soon as I stopped

Jag vågar inte läsa mer än första raden, det man ser i förhandsvisningen. Jag smsar R. Hon blir helt galen på mig. Inte bara har det tagit mig typ ett år att faktiskt ta något initiativ, men när jag väl tagit det så vill jag inte veta utgången av det. Jag påstod till och med under dagen att eftersom jag var nästan helt säker på att svaret skulle vara negativt och jag inte visste hur jag skulle ta det så var det nästan bättre att inte veta. I alla fall så länge. Och när jag väl visste så var jag ju tvungen att reagera på något vis, och jag visste inte hur. 
Men så kommer jag hem och med R på telefonsupport så öppnar jag meddelandet. Och det är ett antiklimax. Han svarar att han är sjuk och måste iväg så ska svara ordentligt senare. Jag svarar efter ett tag att det är ok, inte så mycket att prata om egentligen. 
Och så idag reser jag mest hela dagen, tänker inte så mycket på det. Eller analyserar det liksom inte. Blir en kort stund lite arg, men pallar liksom inte. Det är verkligen något med den här snubben som får mig att inte freaka (inte alltid i alla fall). R smsar kollar om jag är ok. Och jag är ok. Är lite nervös över om jag kommer få ett ordentligt svar eller inte, men orkar liksom inte känna mer. Kanske är det en försvarsmekanism, och det är väl egentligen inget fel med det, men jag känner liksom inga känslor. Eller låter de inte stanna kvar i alla fall. Jag känner så lite att jag till och med undrar om jag ens egentligen känner något för honom. 
Så kommer jag till Retford, träffar T&C, fikar kanelbullar. Pratar hela eftermiddagen, mycket bra distraktion. Men vid sju kollar jag datorn lite snabbt, och han har svarat. Första orden är: its nothing to be embarassed about.

Jag paniksmsar till R: Thats not good is it? 
Förutom att jag skrev goo istället för good för jag var så nervös att jag inte kunde skriva. Nu kommer alla känslorna. Alla de som jag inte känt tidigare. Nervositeten, uppspeltheten, ovissheten. Jag velar och vågar inte kolla. R blir än mer galen. Och tillslut så säger jag äsch what the fuck. 
Och resten av meddelandet är inte alls dåligt.
I dont have anyone else in my life that I talk to like I do with you and therefore the thought has crossed my mind on more than one occasion about maybe it being something potentially more than just a friendship. I'm glad we are friends and that we are working through this whole PhD thing together....

Egentligen vet jag inte vad det betyder. J svor åt honom för att han är akademiker och inte kan prata klartext, men hon är ju van vid italienare. Men så var ju inte jag heller världens tydligaste utan höll mig på den säkra sidan av känslouttryck. 
Men detta är bra. Det är positivt. Det är inte en flat out rejection. Visst det är tvetydigt, men det är vad kan man förvänta sig av två som är över-analytiska och därmed också försiktiga som inte lyckats få fram detta på nästan ett år. Så detta är framgång. Myrsteg och försiktigt. Men framgång. 

Emilou gjorde det

Jag vaknade i morse med ett leende på läpparna och visste att jag var tvungen att säga något till honom. Så jag skrev ett meddelande, men skickade det inte, för jag ville liksom känna lite mer på det.
Men så när jag kommit till kontoret så har han skickat ett meddelande om hur han får tag på ett program och då går det ju inte att svara på det och bjuda på mina känslor på ett fat. Så jag dröjde lite till, eller hela dagen. Gick till gymmet och sprang bort osäkerheten. På vägen hem ringer jag Rafi och ber om råd. Jag visste att jag var tvungen att skicka det. Men kunde jag verkligen skicka det nu? Och efter en timmes dividerande och petande fram och tillbaka med ord så skickade jag det tillslut.
Det är inte så modigt som Jen ville att jag skulle göra att jag skulle prata med honom. Men det går liksom inte. Han är ju inte på skolan och om jag skulle vänta längre skulle det ju bli samma sak som förut. Så om jag ville få det sagt så var det nu det var tvunget att ske.
Men nu får jag inte kolla facebook tills i morgon. För om jag gör det och inte fått svar så kommer jag ju känna mig nobbad och heartbroken utan att något egentligen skett.
Men meddelandet snurrar i huvudet. Jag borde inte ha sagt det där, borde ha sagt något annat. Min främsta känsla är att jag borde bett om ursäkt för att jag delar med mig av mina känslor. Och det är ju kanske lite konstigt.
Det är nästan som om jag inte alls vill veta vad han svarar. För båda alternativen vore skitläskiga.
Nu ska jag göra 80 benböj för att distrahera mig lite, och sen duscha och gå och lägga mig.

Emilou och fem timmar på skype

Han bad mig om hjälp med en grej han gör för vår handledare i lördags. Efter att han varit kort och oengagerad i flera dagar och jag blivit sur och less på honom. Jag var och handlade med R, vi hade så himla fin dag. Köpte mer än vi borde, jag skippade filmkväll med arkeologerna (inklusive F), vi drack sangria tills vodkan tog slut och bytte ut det med gin. Mera gin. Ska vi gå ut? Vi måste gå ut.
Jag tog på mig kph klänningen, bästa klackarna och rödaste läpparna. Fnittret bubblar i ögonen och i magen, detta är livet. Åker och dricker drinkar i baren där R har en crush på en av bartendrarna. Whats your name? whats your name? 
Går till klubben jag egentligen inte gillar så mycket och går direkt till dansgolvet. R vill till baren, jag ber om vatten får tequila. Vi dansardansardansar. Ser den där andra jättesöta bartendern, går upp på övervåningen och jag hittar en kickboxare. Det slutar med att jag sparras barfota med honom. Och nu har jag blåmärken över händer och ben.
Så jag struntade i hans önskemål om hjälp. Eller jag sa visst, vi kan höras i morgon.
Så hördes vi igår kväll. Jag var trött trött och ville bara prata kort så jag kunde sova sen. Men vi pratade egentligen inte alls om det han bett om hjälp med. Vi pratade skvaller, kärlek, förhållanden, politik, konst. Allt som vanligt. Fem timmar. Vid tre tillfällen försökte jag lägga på för att gå och lägga mig. Jag borstade tänderna, gick och la mig i sängen. Men vi pratade och pratade. Tills jag helt enkelt inte kunde få fram ord längre.
Jag vet inte vad det är. Och jag kan inte prata om det längre för det blir liksom något annat än vad det är. Men att prata med honom är bra. Och att inte prata med honom är inte bra.

Emilou och om hur det varit hela tiden egentligen.

Så jag åker dit efter lite om sig och kring sig och svacka och osäkerhet, men allt det är ju egentligen bara att förvänta eftersom det är oss det handlar om. Syster smsar åk!ÅK! Och jag åker.
Struntar i kapitlet. Springer till bussen. Jag är så uppspelt rätt och förväntansfull när jag köper biljetten att mina fingrar skakande skriver in C.H.I...
Jag kommer dit och han är lite sen. Men det är för att min klocka går fem minuter efter, och du ljög ju om när tåget kom in för det tar bara 50 minuter. Men jag hade en bok med mig som jag läser när han cyklar in i vänthallen och ända fram till mig. Han verkar lite nervös till en början för han gestikulerar mer än vanligt, men pratar på precis som alltid. Pratar och pratar. Pekar ut och berättar saker, den där puben går alla som inte bor här till, det är ett sånt ställe som folk femitreraggar på.
Vi promenerar runt stadsmuren. Går igenom parker. Tittar på saker, saker som han pratat om förut. Vi går och dricker kaffe på det ställe som han suttit så många gånger och länge att de börjat undra vad han pysslade med. speciellt när jag satt här och rättade, folk tror att jag kanske rättar mellanstadie grejer men så ser de att det står university på pappren! Och på något vis så kommer vi in på, han tar upp det, att det ju finns olika sätt att dricka kaffe på; att dricka kaffe som vi dricker kaffe, och så finns det dricka kaffe som 'dricka kaffe' hint hint wink wink. Och det kan ju så lätt bli missförstånd, som med den där tjejen från det där projektet! Jag ville ju bara dricka te, för jag gillar te!

Och då vet jag. Jag vet det som jag vetat men inte velat veta hela tiden. Vi dricker ju bara kaffe. Jag känner det ända in längst in i magen. Jag visste det.

Vi pratar vidare, sätter oss i solen utanför katedralen på en gravsten som nu används som bänk. Vi promenerar längs kanalen ut från stan medan solen går ned och jag provar mitt argument som jag äntligen fått bukt på den morgonen. Han hmar och umar och det hade jag inte tänkt på! Han går bredvid mig, jag märker att jag inte har halvtstegframför sjukan med honom. Jag går bredvid. Han lyssnar och håller min väska. Nu är det min tur att gestikulera. Jag gestikulerar bort det som jag känner där längst inne. Det finns inte då och inte heller när jag kommer hem och smsar systerlisamarta. Då är jag glad att jag vet. Glad att jag åkte. Glad att vi är så bra kompisar. Glad över hur glad jag känner mig när jag hängt med honom. Hur bra jag är när jag är med honom. Jag är så jävla glad.
Men idag så var all den glädjen borta. Idag känns det jävligt synd att det är så här. För fatta hur bra det hade varit om det inte var så att vi bara drack kaffe. Vi går bredvid varandra. Vi hmar och umar varandra. Jag blir bra med honom. Och det är så jävla synd att det inte är nått mer. Jag har nog vetat det hela tiden, varit olyckligt kär. Herregud är det så här det känns att vara olyckligt kär.

Emilou might have done it

Jag kanske sa ja, eller sa ja kanske, till att åka och hälsa på honom. Hemma hos honom. I helgen. Samtidigt som jag ska på kanske dejt imorgon.
Det är mycket kanske, men kanske är bättre än inget.

Emilou och våren

veckan tillbaka i soton började helt kass, jag blev held överväldigad av att behöva handla,laga,äta mat själv. Basic stuff, men om man inte gjort det på tre veckor så blir den där 'själv'delen (för mig) överväldigande.
Nästkommande vecka så har jag mått illa och oroat mig för varför jag mår illa mest hela tiden.
men ur detta kassa och illamående så har nu något kommit.
Nu vill jag GÖRA saker. Alltså inte bara socialt, utan Få Saker Gjorda. Inte ens som bara har med mig att göra (typ bestämma mig för att byta kontor, maila folk om datainsamling, säga ja till att vara involverad i saker, städa lägenheten och lösa konflikter som legat och grott länge och väl), utan också saker som inte har med mig att göra alls. Säga att nej nu är det dags att vi gör något åt X, och dra igång det.
Jag tror det har med våren att göra. Ljuset, lättnaden och doften. kanske får jag en lättare vår, en vår som är som de där bra vårarna som jag minns. Då saker börjar och flyter på, ger energi och distraktion. Jag hoppas hoppas hoppas att det blir så.

Emilou och en bra lördag

Saker och ting har varit så himla trista och komplicerade på sistone att jag måste minnas känslan jag haft idag. Känslan av en bra lördag. Lite politik, engagemang, credd, fantastisk lunch, shopping, systerson, remote style advice från fina vänner i London, komplimanger, dans och drinkar. Så himla bra helt enkelt.

Emilou is in Sheffield

And I fucking love them all.

Emilou och 2012 listan ett tag in i 2013

Gjorde du något i år som du aldrig har gjort förut?
Ja, massa saker. Jag bodde i London, jobbade som tjänsteman, blev moster, blev publicerad och det här till exempel.

Vilka länder besökte du?
Portugal, Österrike.

Är det något du saknade 2012 som du vill ha 2013?
Inspiration, motivation och akademisk självkänsla.

Vilket datum kommer du alltid att minnas?
Då jag blev moster. Och då vi begravde mormor.

Vilket var ditt bästa inköp?
kanske min kamera?

Vad gjorde dig riktigt glad?
Mina fina nya vänner i London. Och seglingen.

Har du varit sjuk eller skadat dig?
Jag var rätt så mycket förkyld i början av året och när jag bodde i London, men denna höst har ju faktiskt varit otroligt frisk.

Vilka låtar eller artister kommer få dig att tänka på 2012?
den här bland annat.

Mådde du bättre eller sämre under 2012 än vad du gjort tidigare år?
Jag mådde rätt så piss under stora delar av året. Men det har också varit värre tidigare.

Finns det något du önskar att du lagt mer tid på?
Min avhandling.

Blev du kär? 
Kanske.

Vilket program har varit det bästa på tv?
Girls och Homeland

Vilken var din största musikaliska upptäckt?
åhmäh typ samma som above

Vilken var årets bästa film?
Untouchable

Vad gjorde du på din födelsedag?
Detta.

Vilka var de bästa människorna som du träffade?
E, K, C, M och min systerson

Vad fick dig att må bra?
Same as above

Hur kommer nästa år att skilja sig från det här?
Massa. Typ jag kommer inte bo i London. Och inte så mycket alls.

Emilou och julen

Förra året pyntade, bakade jag och stod i. Gick på julmarknad, skickade julkort, spenderade massa tid på att tänka på julklappar. Köpte julkalender och fixade en till kontoret också.
Men i år har jag inte ens haft ett ordentligt adventsfika. Jag bakade lussebullar i tisdags, har inte tagit fram vare sig adventsstake eller julsjtärna. Inte julpyntat något alls och har knappt ägnat en tanke åt julklappar. Jag var på monocles julmarknad men det kändes liksom inte så juligt av någon anledning. Vi var och drack glögg på en bar i fredags, men jag var alldeles för trött efter en vecka med skolpresentationer, liss och konfrerens så jag drack min glögg och gick hem.
Jag har helt enkelt varit lite för trött tror jag. Inte varit hemma en hel helg på en månad, och de senaste tre månaderna har jag bara varit i soton  tre hela helger. Och de helgerna var jag mest på kontoret. Men det har varit en kul höst, jag har rest och hängt massa med London gänget. Men på något vis väldigt isolerad från all denna julprepp som andra verkar ha engagerat sig i och som jag var engagerad i förra året. Imorgon ska vi på lucia konsert, och i helgen ska vi baka. Kanske kommer jag i julstämning då. Men kanske inte, men jag bryr mig liksom inte så mycket i år. Det får bli vad det blir.

Emilou och ljuset

Lucia sprider ljus i mörkret och det är som om att lagom till lucia har detta ljus äntligen kommit till mig.
Vad det än är eller leder till så känns livet lite lättare när jag har någon som gör te åt mig. Världen ser liksom lite ljusare ut när jag har sjyssta människor omkring mig.
Vi går runt i korridorerna, sitter på olika platser och pratar. Pratar pratar och pratar i timmar. Om allt mellan himmel och jord. Pratar i mun på varandra, börjar berätta något men blir hela tiden distraherade av andra saker vi vill berätta. Skrattar och driver med varandra utan att andra förstår våra referenser för vi har ju mailat i flera veckor och plockar upp saker från de konversationerna. Han har gjort något olagligt med kakor. Jag är okulturell för att jag inte läst Shakespeare. Jag driver med honom för hans ålder, men eftersom ingen annan vet kan vi båda låtsas som om han är 22 när de frågar. Och vi fnittrar i ögonen när vi båda insisterar på att jo självklart är han 22. Inte en dag äldre (eller bara kanske en vecka eller så). Jag har ju sett hans pass. Ingen annan fattar eller kan komma mellan. 
Jag drar ett dåligt skämt, och rådnar lite för att det är pinsamt dåligt, och han säger att han gillar mig. Han stjäl lyxkaffe åt mig från sitt jobb. För att han sett att jag hade en presso och tänkte att jag skulle uppskatta gott kaffe. Vi har utbytt kakor och druckit te. Han kommer och gör te åt mig, bara för att vara snäll mot mig. Bara mig. Han mailar för att säga hej då för han vill inte störa mig när jag jobbar. De dagar han inte är här skickar vi länkar till varandra med artiklar som är intressanta och svarar inom tio ynka minuter. Onsdagar och torsdagar har blivit mina favoritdagar för jag har yttepyttesmå fjärilar i magen när jag vaknar.
Länge har jag undrat och varit osäker på vad allt detta betyder. Flörtar han eller är han bara en sjysst kille. Han är verkligen en sjysst kille. Blivit lite svartsjuk när han pratar med andra. Eller är snäll mot andra. Och så i en konversation tror jag att han säger att han har tjej. Och världen skakade till lite. Men när de vanliga känslorna av misslyckande och att vara oälskvärd lagt sig så kunde jag liksom tänka att det ju faktiskt bara är ganska trevligt och skönt att ha någon som är snäll mot en. Vad det än må betyda. Bara att ha någon som bryr sig och dricker te med mig är liksom så mycket bättre än vad det varit på länge. Vare sig de yttepyttesmå fjärilarna får växa till sig och flyga ut eller inte.
Men så idag fick jag reda på att den där tjejen inte alls existerade. Jag hörde fel då, men är alldeles säker nu. Men nu kanske till och med så att jag inte vill att fjärilarna ska få bli något större. Vi är väldigt olika i mångt och mycket, trots att vi pratar i timmar. Vi verkar ha väldigt olika aspirationer i livet. Gör saker på väldigt olika sätt och han har några väldigt väldigt oattraktiva drag. Så att dricka te kanske är nog.
Det låter kanske paradoxalt och lite deprimerande att jag nöjer mig med att dricka te. Men av någon anledning är det liksom det som gjort att ljuset återvänt till mig och att livet känns lite lättare att leva just nu. Allt bra försvinner inte från Soton. Lite kommer faktiskt hit och är här.