Emilou och så kommer dagarna

Så kommer en dag då emilou är emilou igen. Jag läser nya grejer med intresse, jag pratar om saker med framtidshopp, jag hittar på grejer och projekt, ordnar samarbeten och potential att söka pengar.

När vi satt på min kollegas kontor och pratade om projektet som handlar om massa saker jag gjort förut och vi pratade om att söka pengar för det kände jag så himla starkt att jag verkligen vill stanna här i Norr. Jag vill jobba på det projektet, eller något av de andra som jag pratar med folk om.

Jag känner äntligen tillhörighet och kanske lite samhörighet. Och det är helt otroligt vilken effekt det har på mitt välmående, jag är motiverad, fokuserad och helt enkelt glad.

Det är säkerligen många saker som bidrar till detta, jag har börjat träna ordentligt igen, jag hittar på saker med folk, och har inte en arbetslös pojkvän hemma. Men tidigare kändes det jobbigt trots dessa utomstående faktorer, och om jag ska vara helt ärlig så vaknade jag på jättedåligt humör.

Men det känns äntligen lite som att Newcastle kan bli hemma. Snart så.

Emilou och hoppet

Jag vill vill vill vill vill så himla gärna.
Jag kämpar kämpar kämpar kämpar så himla mycket.
Men så känns allt så hopplöst. Och jag orkar inte kämpa, orkar inte dra och fixa till ingen nytta. Det är ingen som tackar mig för att jag drar och fixar. Och jag vet inte hur länge till jag kommer att vilja så pass mycket att det är värt att kämpa. Jag har börjat tappa lusten redan.
Men så kommer små ljusglimtar, små små hjälpsamma ord och handlingar. Jag tar de till mig och hänger upp allt på dem. En liten knuff i rätt riktning och jag fortsätter kämpa.
Men vill jag det här? 
känns det som om jag frågar mig själv hela tiden. Vill jag det eller kämpar jag för att jag inte kan ge upp. För att jag inte är den som ger sig i första taget. Och för att ingenting är perfekt någonsin, så då kan en lika gärna kämpa lite till.

Emilou och hösten

Kanada var helt fantastiskt. Det var precis den semester jag behövde, blandning av att hänga själv och utforska och att hänga med fina fina vänner. Jag kom tillbaka i söndags och kände att jag äntligen hade energi och inspiration att jobba och fixa i lägenheten. Och tur är väl det för jag har massor att göra i båda fallen. 

Men hösten innebär också att jag ju är tillbaka i vardagen, resorna är snart över och verkligheten att ha bott här ett år och inte ha en umgängeskrets blir väldigt påtagligt. Jag försöker hitta grejer att göra, hitta på grejer för att träffa folk. Och samtidigt som det är kul och intressant (ska gå matlagnings kurs tillexempel) så är det också tröttsamt. Jag vill bara få hänga med D, eller med mina fina vänner jag redan har.Jag vill lägga energi på de jag redan bryr mig om istället för på nya människor. 

Men jag gissar att detta är verkligheten när en flyttar runt som jag gjort. Plussidan är ju att jag har  också vänner över hela världen och har fått se och uppleva enormt mycket. Men det tär också, och tar mycket energi. 

Emilou kan själv.

En sak jag just kommit underfund med lite nu på senaste är att jag någonstans på vägen tappat bort mitt mod och självständighet. Jag har blivit harig och tycker allt är svårt och jobbigt, vilket är konstigt för jag älskar känslan av att få saker gjorda. Fixa och få resultat. Speciellt om jag klarar det själv, det är det bästa. Men på senaste har jag tyckt att allt är svårt, och speciellt svårt att göra själv. Jag har tappat min självkänsla och mitt självförtroende. Jag behöver bekräftelse och en hjälpsam knuff för att klara av saker.
Detta genomsyrar hela livet. Jag har inget sätt att avgöra om min forskning är bra utan att någon jag respekterar säger att det är det. Jag har inget sätt att avgöra om det jag skriver är bra utan att någon säger att det är det. Och om någon säger att det är dåligt tror jag ju också på dem.
Jag orkar inte fixa med lägenheten utan att någon kommer och hjälper. Jag tar mig inte för att fixa de grejer jag kan fixa själv om inte jag vet att någon kommer på besök så jag måste se till att det skett något.
Jag kan inte bestämma mig för vad för möbler eller något annat alls i lägenheten jag vill ha utan att prata med någon om det. Kan inte bestämma mig för vad jag vill göra i livet. Vill bara att någon ska säga till mig vad jag ska göra,
Att kunna stötta sig på andra är väl egentligen en bra egenskap, men när jag blir handlingsförlamad utan andra känns det som om det gått i överstyr. Jag vet inte riktigt hur jag ska hitta tillbaka till modet, och antagligen behöver jag en vänlig knuff öfr att göra det, men det behöver komma tillbaka.

Emilou och vuxenpoängen.

En sak jag tänkt på som ändrats radikalt från när jag var yngre är förhållandet till mina vänners föräldrar och mina vänners förhållande till mina föräldrar. När vi var yngre var föräldrar något som vi undvek, inte bara i samtal utan vi hemlighöll ju en massa saker för dem. Men någon gång de senaste åren har det övergått till att mina vänner och jag frågar varandra om hur det står till med föräldrarna. Vi har plötsligt börjat bry oss och ta hand om den äldre generationen, och plötsligt är vi alltså vuxna och ansvarstagande.

Emilou och hemma

Det kändes inte som vanligt när jag landade på Arlanda här om dagen. Sverige gav inte den euforin och direkta lättnaden som det brukar. Eller den glädje jag kände var mer per automatik än genuin. Sverige är ju alltid någon typ av lättnad för det är ledighet, sommar och saker som sker. Och den romantiska delen av Sverige och allt som kommer med det har jag ändå ett ganska nyktert förhållningsätt till. Jag vet att så som det är när jag kommer hem på semester, så är inte vardagen.
Men så idag var jag ensam hemma, dagen som jag bävat inför för jag kom hem till Sverige och ingen kunde träffas första dagen jag var hemma. Jag var rädd att ensamheten skulle ta över. Jag tyckte det var lämpligt att det skulle regna för då skulle jag ha anledning att ligga i sängen hela dagen och ledsen-glo på dåliga eskapistiska serier.
Men så regnade det inte, och jag hade en väldigt fin dag med spontanhäng. Och det gick upp för mig att Sverige alltid kommer vara hemma för jag har naturligt umgänge här. Efter min springtur (som jag blev inspirerad till för att det luktade så gott av natur och skog när jag åkte hem igår och bara det är värt ett inlägg i sig) så såg jag att mina grannar var hemma, så jag gick dit och sa hej, för att sedan bli bjuden på fika och prat i två timmar. Sen åkte jag till min kusin för ännu mera spontanhäng hela kvällen. Det var liksom inget speciellt, men väldigt enkelt. Och hela min dag fylldes av trevligheter som inte var planerade. Så det blir inte den där romantiserade versionen då jag bara är hemma en viss tid så det gäller att passa på, utan detta var 'ja men vad trevligt att du kom hit vi dricker lite kaffe i solen'. Och jag inser att även om jag inte bott här på nästan ett decennium så alla de här sakerna att jag känner folk som känt mig i mer än ett år, det är det som gör det till hemma.

Emilou och Nej. Jag vill inte.

Jag har en kollega på projektet jag jobbar på som vad han än säger eller gör så känner jag direkt Nej. Jag vill inte.
Detta är även professorn som på en sommarskola för ett par år sedan sa att min forskning inte var värt något, så en kan väl säga att jag redan från början inte har den bästa relation med honom.
Men så nu har jag skickat ut en förfrågan med vad jag tycker är ganska specifika frågeställningar och nästa steg. Och hans svar svarar inte på någon av frågorna, eller egentligen bidrar med något konkret, men är ändå säkert 700 ord långt. Och det stör mig något enormt. För hur sjutton ska jag kunna sammanställa och se till att allas önskemål och intressen är representerade om jag inte faktiskt vet vad  tex. hans intressen är.
Så jag känner Nej. Jag vill inte.
Jag tänker inte göra det du ber mig om, för det var inte det jag erbjöd, och du har ingen auktoritet att säga åt mig vad jag ska göra.
Men så kommer dilemmat. Ibland, bara väldigt sällan, så är hans förslag faktiskt hjälpsamma. Jag lyckades till exempel få in/tillbaka en fråga i enkäten med hans hjälp. Så min Nej. Jag vill inte. känsla är inte alltid den mest konstruktiva, men jag kan inte låta bli.

Emilou och change of pace

Jag inser mer och mer att det kommer bli ett annorlunda liv nu när D kommer bo i Wales. En helt annan rytm i livet, ett annat sätt att tänka, ett annat sätt att leva. Jag lagar mat till mig själv, diskar själv, handlar mat själv, hittar på saker själv, fixar saker själv. Men jag är liksom inte själv så som jag var när jag var singel. Det är helt ok, men annorlunda.
Jag undrar verkligen hur vårt förhållande kommer att utvecklas under ett långdistansförhållande. Vårt förhållande har ju redan genomgått en del prövningar med osäkra framtider, Australien, jag flyttar till Newcastle, hans arbetslöshet och att för första gången för oss båda att bo ihop med sin partner. Så förhoppningsvis klarar vi detta, men det kommer bli annorlunda det vet jag.

Emilou och lägenheten

Jo men nu när jag bott här ordentligt i en vecka så känns det bra ändå. Visst att vägen fortfarande kommer att störa mig, men den stör mindre i de rum jag är mest vakentid, alltså köket och vardagsrummet. De är också de rum som hittils blivt bäst, kanske för att de var de som fick mest nya grejer.
Det finns såklart massor kvar att göra, tror nog att det alltid kommer finnas mer att göra, och var jag än vänder mig så känns det som om jag ser mer och mer som behöver städas. Men det börjar kännas rätt och värt att fixa, något det inte gjorde för en vecka sedan. Då var det nödvändighet, nu är det vilja.

Emilou och vad hände med den där lugna landsvägen?

I slutet av förra året önskade jag mig en landsväg istället för bergochdalbanan som var förra året. Det har inte hänt än. Jag har ångest över alla saker jag kommer behöva spendera pengar på som lägenhetsägare. Alla pengar jag redan spenderat på att köpa den här lägenheten. Ångest över långdistansförhållandet och hur mycket pengar det kommer att kosta. Ja, det är generellt mycket ångest över pengar för tillfället.
Det är mycket som behöver fixas även efter att vi har städat och flyttat in. Jag vill måla väggar och golvlister, jag vill odla i trädgården, göra lägenheten till en djungel av växter, jag vill sätta upp tavlor överallt. Och så är det saker som måste fixas, badrumsförvaring och jag vill nog byta duschen och det verkar som om den läcker, sovrumsförvaring, ordna med bra layout i vardagsrummet.
Men lite är roligt också, att planera och bli inspirerad, jag till exempel ha så här i badrummet

Och så här i vardagsrummet

Men allt detta är ganska besvärligt utan bil, det går att lösa, men är lite bökigt. Och det är mycket mycket att göra. Samtidigt som jag knappt kommer vara här i Augusti och min egna lilla hantverkare, partner in crime, hjälpreda och moraliska stöd kommer vara i Wales. *
Det kommer att lösa sig intalar jag mig, försöker se det positivt och att det är spännande. Det är ju faktiskt det där med att inreda och skapa ett hem som jag önskat mig så länge. Men jag ifrågasätter valet jag gjorde att köpa lägenhet, köpa denna lägenhet, och köpa just nu.

* ibland tänker jag att det kanske blev bäst så här ändå, att allt händer samtidigt. Annars hade vi börjat ett liv där tillsammans, och det hade varit ännu svårare när han väl behövde flytta. Och jag vet hur jobbigt det var att få honom det minsta motiverad att vara delaktig i diskussioner om möbler och inredning. Så jag slipper i alla fall den fighten. 

Emilou och så kommer sentimentaliteten

Trots att denna lägenhet varit lite av en mardröm så känns det plötsligt väldigt sentimentalt att lämna den. Nu plötsligt tycker jag inte att det är så problematiskt att köket och badrummet är så små. Att badrummet är så slitet. Att mattan är ful brun. 

För nu är det varmt i lägenheten, vi har inget mögel och det är en fin sommarkväll där jag hör fåglarna kvittra genom de öppna stora fina fönstren. Nu bryr jag mig mest om att den här lägenheten är den där jag och D bodde tillsammans, vi levde tillsammans. Det var inte alltid lätt, men det känns som att vi äntligen kommit ut på andra sidan och då är det dags att flytta isär. Jag kommer sakna honom mycket.  Jag kommer sakna att bo med honom. 

Emilou och chocken har lagt sig.

Men istället så känner jag avundsjuka. Avundsjuk på D som nu äntligen verkat hitta en jättecool lägenhet i Wales. Avundsjuk på J för att hon köpt i ett område som verkar trevligare. Avundsjuk på alla de som inte bor vid en stor väg. Avundsjuk på de som inte bor i en Tyneside lägenhet och behöver oroa sig för tak reparationer. Avundsjuk på alla som fortfarande hyr och inte behöver oroa sig för de saker jag nu behöver oroa mig för. Men lyckades köpa en kyl och frys som jag nog är nöjd med.

Emilou och vad fan har jag gjort?!!

Gick in i nya lägenheten imorse och min första tanke var; vad fan har jag gjort!?
Det är inte standard att flyttstäda här så lägenheten var ordentligt smutsig. Ugnen var säkert inte städad på flera månader, om ens någonsin, det var damm på gardinerna och damråttor hängandes i taket. ALLT behöver städas. Jag hittade också något som såg ut som lite fuktskada som jag inte sett förut. Och jag måste köpa kyl och frys.
Jag har verkligen ingen lust med detta. Vill inte behöva hantera detta. Vill inte behöva fatta beslut. Men jag har redan fattat beslutet att köpa denna lägenhet, och då måste jag leva med det. Men jag ångrar ändå just nu att jag köpt lägenhet. Och att jag köpt just denna lägenhet. Förhoppningsvis kommer det ändras med tiden.

emilou och det var Wales ändå

det var mycket förvirring här om dagen, D trodde han läst fel först, men så visade det sig att de skickat fel papper, så det blir Wales ändå.
Som tur är har han fått startdatum uppskutet till slutet av juli, annars hade vi behövt flytta mig till nya lägenheten, honom till Wales (och först såklart hitta någonstans för honom att bo) innan den 29e juni. Det hade varit lite jobbigt. Speciellt eftersom jag är i Wien tills den 22a. Nu är det föresten nästan klart med nya lägenheten. Tre månader senare...
Det är mycket som händer och måste fixas och ordnas att jag gråter varje morgon numera.