tankar som kommer tankar som går.

Ibland tror jag att vänskap är som kärlek. Eller jag tror att vänskap är som kärlek. Och att man passar ihop med vissa människor. både till sätt och estetiskt. Men mest till sättet. Men jag blir alltid blir lika chockad när jag ser två goda goda vänner som inte passar ihop estetiskt. De ser för olika ut för att kunna ha något gemensamt. Precis som när man ser ett riktigt omaka par.  

Jag undrar vad det krävs för att få mina kära pojkar att ta ansvar. Typ plocka ur och i diskmaskinen.Köpa toalettpapper. Plocka undan efter sig så att vardagsrummet är levbart för andra än dem.

Jag undrar också om det har gått förlorat igen. Jag trodde att allt skulle vara som vanligt. Men han har börjat skjuta bort. Och vara den jobbiga bitchen igen. Jag förstår inte varför eller vad som hänt. Han har inget befog för sitt beteende. Men, vi vet ju att han inte alltid behöver befog för sitt beteende. 

Jag trodde att vi faktiskt hittat tillbaka till varandra igen. Den där vänskapen. Den där han inte känner att han måste tala om för mig vad jag ska eller bör göra. Vilket jag tror bottnar i osäkerhet. 

Jag kommer att ta tillbaka honom när han är snäll. Det vet jag och det vet han. För jag vill inte förlora honom helt. Men en dag måste jag nog ta det beslutet. 

Jag undrar hur vänskapskonstellationer kommer till. För många här verkar det handla om behov. Tar nästa bästa. När första bästa försvunnit. Jag fungerar inte så. Jag tänker inte förneka att vänner fyller behov. Jag har ett enormt behov av vänner. Men det tar inte ett instrumentellt värde. Det är intrikalt. Jag behöver de vänner jag har för att de tar fram olika sidor i mig som jag gillar. Jag har roligt med dem, jag tar fram sidor hos dem som jag gillar. Jag har inte kompisar för att ha kompisar. Jag har kompisar för att de ger mig glädje, och jag kan göra dem glad. Det är på samma utilitaristiska sida av skalan, men med en liten skillnad. 

Jag skulle kunna sitta uppe hela natten. Jag är inte alls trött. Trots tenta, förkylning och full dag. 

Vissa dagar verkar det som om man drar åt sig händelser. Vardagshändelser. 

Jag hoppades på att hitta en ny Matthew denna vår. Men det har inte riktigt skett. Utvärderade just våren. Tänkte att förra våren hade jag nog mer kul. Eller jag söp nog mer förra våren. Men det är nog inte riktigt sant. Jag har supit en hel del denna vår också. Och haft en hel del kul. Men inte hittat någon Matthew. Har haft de där andra männen. Men de är ju inte på riktigt. Ingen som får mig att gå på moln. Ingen vars sms jag väntar på. Ingen som jag inte kan vänta på att träffa. De som varit har bara varit. De har varit kul. Smickrande. Småförälskelse. En sådan där hemlig. Som bara finns i ditt huvud. Därför har jag bara berättat för Marta (här) om Ben. Hon undrade om jag gillade honom. Jag sa att jag inte visste. Hon tolkade det som ett ja. Kanske har hon rätt. Jag var ju tvungen att ringa Susanna om det. Men hon har bara rätt i mitt huvud. Inte i verkligheten. I mitt huvud är han ju den som låg och kramade mig på lördagsmorgonen och frågade om jag fortfarande skulle boxas. Väckte mig med hångel. Bara höll om mig och ville att jag skulle hålla om honom. Han som släppte fasaden. Han som visade sitt behov. Han som sa att jag hade fin hud. 

Jag tror att min grej är att jag måste ha kontroll. Makt. Det har jag så länge jag inte är kär. När jag är kär släpper jag allt och gör allt för personen. Och då försvinner min charm. Det är ett dilemma som jag måste lösa. Men utan att släppa kontroll över mig själv.