Detta inlägg skulle handla om hur vi älskar att götta oss i andras misär. Och hur lätt det är att tänka att andra minsann har det lite värre än oss som faktiskt har en någorlunda normal familj, ett jobb och lever i Sverige. Trots den där övervikten, understimulansen eller låga lönen. Vi gillar att se det abnorma för att känna oss normala. Men det ledde strax in i en diskussion om fria medier och demokrati, som det teori-älskande-politik-student-freak jag är.
Jag får kalla kårar varje gång ett sådant här freakfall utmålas. Medierna smutskastar myndigheter som gjort grava fel i sin behandling av fallet. Brottslingen ses som omänsklig, galen, och att man inte sett tendenserna?! Det är ju fruktansvärt det som skett. Men ändå, så älskar man att frossa i denna familjs missöde.
I en demokrati spelar fria och kritiska medier en stor roll i den demokratiska processen, en stor del av deras syfte är att kritisera, eller i alla fall 'hota' med att kritisera beslutsprocesser och myndigheter. Det politiska helt enkelt. Det ska vara transparent, och medierna är ett bra medium för detta. So far, so good. Men det finns två aspekter med detta som oroar mig. Det första är att medierna ibland är alldeles för kritiska, och hamnar i smutskastning. Det andra är att man verkligen kan ifrågasätta hur fria medierna är i våra liberala demokratier.
Kritiken kan alltså gå överstyr. Det är jättebra att det finns en kritisk counterbalance till myndigheter och beslutsfattare. Det fyller som sagt en transperens funktion som leder till att vi kan lita på att våra myndigheter fattar beslut på ett rättvist och riktigt sätt. Så som vi önskar att de ska fatta beslut, och när de inte gör det kan den ansvarige ställas till svars, och förlora sin politiska makt. Så ska systemet fungera, och har väl till viss del fungerat i vissa fall, tex. tsunamiavgångarna. Men problemet är att denna kritiska röst kan hamna i sensationsjournalisitik och en överkritisk röst som slutar i smutskastning. Irrelevant fakta, fokus på fel sidor av beslutsprocessen. Medierna fokuserar på politikers privata misstag, istället för hur de fattar beslut som faktiskt berör oss och det politiska. Jag är i och för sig den första förespråkaren för att det inte finns en skarp linje mellan det politiska och privata, men i detta fall känns det som att det privata fått lite för stor roll i det politiska. Det känns som om journalisterna inte kan komma åt, eller inte är intresserade av de politiska snedstegen, utan då måste hugga på det privata. Sensationsjournalistik i politik. Kanske är det för att det är det som säljer, eller det som intresserar. Men, frågan är om det verkligen spelar roll.
Självklart finns det riktiga politiska misstag också. De som faktiskt är ett felaktigt handlande. Och de belyses även de med mediakritik. Ta Louisefallet till exempel. Det var ju verkligen ett felaktigt beteende.
Problemet jag har, tror jag, är att det överdrivs. Denna sunda kritik går överstyr, och slutar i smutskasting. Underminerar den tillit vi har i våra politiska instutioner och politiker. Så det som ska skapa tillit, kritiken och transperensen, har motsatt effekt, och vi blir misstänksamma mot våra beslutsfattare och beslutsorgan.
I fallet med österikaren, kan vi ju i och för sig trösta oss med att det inte är vår polis eller sociala myndigheter. Men det finns säkerligen någon tidning som kopplat ihop det med fallet Louise, eller så gör svensson hemma i stugan detta. Den som känner sig lite kritisk, och ser att detta kan minsann hända hemma också. Myndigheterna är inte längre på folkets sida. Det är sjukt egentligen vilken misstro som finns till våra myndigheter idag. Och jag tror att den kommer till viss del från medierna, och processen som ska göra att vi kan lita på våra myndigheter. Kritiken.
Jag tror att man måste komma ihåg vilka begränsningar som myndigheter har. Vi vill inte att de ska ta fullt och helt ansvar för oss, vi vill att det ska finnas begränsningar för vilka områden de kan kontrollera. Vi vill ha en privat bit. Det är det som den liberala demokratin är baserad på. Vi begränsar myndigheters makt för att vi är rädda för att de ska utnyttja den. Men så klagar vi på att de inte tar tillräckligt med ansvar när sådana här freakfall uppdagas. Myndigheten är alltid den som handlat fel, inte handlat nog. Men kunde myndigheten verkligen handla? Vill vi leva i ett samhälle där vår stat är misstänksam mot oss? Eller våra grannar? Det är den där fina balansen mellan omtanke och misstanke.
Min andra oro ligger nära min första, och följer egentligen från den. Frågan är hur fria våra medier är. De är drivna av ekonomiska drivkrafter, sälja lösnummer, få fler läsare, fler annonser. De spelar alltid på någons intressen. Även när de kritiserar politiken. Det är lite som freakshow där också, 'se här vad den här dumma politikern har gjort' eller 'se här hur makthungrig den här personen är' eller ' här är de med den egentliga makten'! De vill alltid dra fram en hemlighet. Hitta scopet. Visst, detta kanske mest passar in på kvällstidningarna, men det gör mig nedstämd att dagstidningarna också skandaliserar mer och mer.
Medier har en stark makt, de är de som kommunicerar med folket. En politiker kan inte kommunicera utan medier(internett och bloggande är i och för sig ett intressant mot exempel i detta fall, men det är en ganska liten och ny roll i medierna, så jag fokuserar på radio, tv och tidningar). Därför meddelar de saker som de vill få ut. Medierna behöver politikerna, och politikerna behöver medierna. Det är ett nära förhållande, som knappast kan vara neutralt.
Jag vet att detta liknar en konspirationsteori. Men jag är väl lite kritisk till att saker är som de ser ut att vara. Och att det finns många fler gömde maktstukturer, som man inte ser vid första anblick, men även om man ser dem, så pratar man inte om dem. För det vore att bryta maktstrukturen. Det är en tyst överrenskommelse. En sådan som bara sker. Men den sker överallt, hela tiden. Makt utnyttjas av alla. Inte bara myndigheter.
No comments:
Post a Comment