Vi var lediga i Fredags igen. Jag verkar ha lyckats komma hit under en tid med många lediga dagar, vi jobbade bara tre dagar förra veckan. I fredags var vi lediga för att det var Anzac day. Jag hade aldrig tidigare hört om Anzac day, men av att döma av 1. vi var lediga och 2. alla pratade om Anzac day så fattade jag att det liksom var en gaska stor grej för australierna.
Det är en minnesdag för de som krigat för Australien och Nya Zeeland och det började under första världskriget. Och det man gör är att gå på dawn service där de läser brev från de som krigat, viktiga människor pratar och sedan 5.30 på morgonen, innan gryningen, är det en gudstjänst. Denna gudstjänst sänds live över hela australien, och i år var prins William och Kate där. Under dagen sedan dricker man och spelar man two-up, som är ett spel som militärerna spelade under första världskriget. Och det är den enda dagen man får spela det på gatan, annars är spelande i offentlig miljö förbjudet.
Det verkar generellt som att många saker är annorlunda på Anzac day. Tillexempel så fick jag inte plats på bussen som gick klockan fyra, för den var full. Det var fullt med folk på busshållplatsen, och inte bara de man skulle förvänta sig; de gamla och familjer, men även universitets studenter som var yngre än jag. Fem minuter innan vi kom till war memorial så var det fullt med folk på gatorna, alla på väg åt samma håll. I morgonmörkret såg detta väldigt surrealistiskt ut. Och när vi väl kom in till stan så var det bilar parkerade överallt, på gräsmattor, i mittfåran på vägen (den är ganska bred....) och huller om buller på smågator. Cafeer öppnar tidigt för att servera frukost efter dawn service och dessa cafeer var fullpackade, trots att klockan alltså bara var sex på morgonen.
Själva dawn service var dock inget för mig. Jag blev tagen av storheten av det, av hur viktigt detta verkade vara för så många. Dels för de som varit i krig, men kommit tillbaka levande, eller bara sårade, men också de vänner och familj av de som gått bort i kriget. Talen som hölls var verkligen känslosamma och berörde, och det fick mig att reflektera över saker som jag inte reflekterat över förr. Hur förhåller man sig till att ens närstående gjort valet att gå ut i krig, och gått bort medan de är i krig? Hur försvarar man det? Hur accepterar man det?
Men jag tror just att det är det som är grejen. Sverige är en nation som inte har varit i krig på det sättet. Vi har sänt trupper genom FN osv. för fredsbevarande syften till exempel. Men vi har inte gått in i ett land och attackerat som Australien har. Så därför är det svårt att relatera till hela 'krigshjälte' grejen. Jag förstår att det är viktigt för de som berörs av kriget att deras uppoffring erkänns och hyllas. Men det fundamentala med att gå ut i krig och att försvara mitt land på det sättet, det har jag svårt att relatera till. Det hade antagligen varit annorlunda om jag växt upp här. Och kanske just därför var det en väldigt intressant upplevelse, men något som jag antagligen inte skulle göra igen.
No comments:
Post a Comment