Emilou has got that summertime sadness

Ja, det kändes så ett tag under sommaren och nu har den ju övergått i autumn sadness också. Jag vet inte riktigt vad jag vill eller gör längre. Och då är det svårt att motivera sig att jobba hårt.
Jag önskar att jag om kanske ett år eller så kan se tillbaka på denna tid i mitt liv och skratta åt det. Jag försöker skratta åt det nu också. Men det är svårt, för det blir mer utav ett uppgivet jag-vet-inte-vad-jag-ska-göra-skratt än ett oj-herre-gud-vad-världen-kändes-jobbig-då-skratt. Det är verkligen inte som om jag skrattar eländet i ansiktet. Jag hoppas att jag snart kommer att klättra upp ur detta jävla hål. Att vi alla ska komma ur det. För det verkar inte bara vara jag som snurrar runt i botten på något mörkt och tungt.
Jag tränar bort det. Och det går väl bra ett tag. Men så går en helg och jag tränar inte. Då försvinner endorfin bufferten och jag börjar måndagen med att gå med gråten i halsen och vara på väg att börja gråta för att min syster ringer mig. Inte utav glädje utan för att jag är ledsen. Någonting hugger i bröstet. Trycker.
Ledsen över att hon som brukade göra mig till en bättre person, känna mig bättre och vilja vara bättre, att hon nu inte gör mig till en bättre person, utan snarare sämre. Jag mår sämre och är sämre med henne nu.
Jag vill att det här ska gå över nu. Jag vill att det ska sluta kännas så här. Det har kännts så här lite för länge.Det måste vara nog snart.

Emilou om bloggen Emilou

Denna blogg började som en typ resesagbok där jag berättade hur det var när jag först flyttade hit. Sen blev det mer av en akademisk dagboksblogg där jag skrev om alla mina killar och alla mina uppsatser.
Jag var inspirerad av de stora dagboksbloggarna och jag slängde ut tankar och åsikter hit och dit. Delade med mig av saker som var kanske mer privata än personliga.
Jag ångrar det egentligen inte, utan är glad åt att jag dokumenterat mitt liv på det sättet. Jag läser mina gamla inlägg och minns sådant som jag annars glömt. I take a walk down memory lane. Precis som jag fysiskt gjorde förra helgen då jag var i Sheffield. Jag gick på gator jag inte gått på flera år och mindes saker jag inte kom ihåg. Känslor och händelser strömmade över mig och jag insåg hur mycket av mitt liv och mina upplevelser som ändå utspelat sig här. Hur mycket det har format mig.
Men så flyttade jag till soton. Egentligen är det väl inte var jag är så mycket som min position som spelar roll i den ändrade tonen och frekvensen av inlägg här på bloggen som ändrats.
Här så är jag inte bara en av hundra studenter, som även om man gör lite intryck inte för ett lika stort intryck som när man är en av tio. Och utav de tio också gör väsen av sig.
Att folk här som är viktiga vet vem jag är, och att folk som inte vet vem jag är vet vilka de som är i min omgivning är har gjort att jag blivit mer försiktig. Vissa kanske skulle säga smått paranoid. Men även om denna blogg i princip är anonym så vill jag inte på något sätt involvera de som jag har att göra med proffeionellt på denna blogg. Jag vill knappt ens involvera det professionella jaget för det skulle eventuell någon gång kunna slå tillbaka. Trots att bloggen är anonym.
Och det leder till en jävla massa begränsningar som gör att jag inte skriver. Trots att det är ett bra sätt att deala med saker och minnas.
Jag vill fortsätta skriva. Jag vill fortsätta dela saker. Men jag kommer nog aldrig komma upp i nivån jag var i i tvåan.

Emilou hittar låten

Det visade sig att det var denna låt jag letade efter. Inte alls som the XX.

Emilou blickar tillbaka

Igår hörde jag en låt på radion som jag hört massa gånger förut men som då fick en helt ny mening. Jag trodde att det var the XX, men efter att ha lyssnat på deras youtube mix insåg jag att det antagligen inte var det.
Jag har insett att jag lätt glömmer saker. Men jag vet inte om det är medvetet glömmande eller omedvetet. Jag har därför kommit på att det är ganska bra att ha bloggen, eller ganksa bra att jag haft bloggen, för då kan jag titta tillbaka på tiden i Sheffield och tiden här och minnas. En personlig dagbok fungerar väl egentligen lika bra, men jag har inte skrivit dagbok- jag har skrivit dagboksblogg istället. Jag gick tillbaka i arkivet igårkväll för att försöka hitta ett inlägg som jag skrivit om feminism. Jag hittade det inte, men jag hittade dessa inlägg istället. Och jag blir helt konfunderad. Vem är denna J? Det är uppenbarligen någon som jag känner ganska väl, någon som var i samma umgängeskrets som mig. Och som jag verkade ha hånglat (?) med. Och som jag blivit avrådd att gå vidare med. Men jag kan verkligen inte komma på vem denna person är! Jag minns kvällen som jag beskriver här väldigt väl. Jag minns stället vi var på. Jag minns att jag och Ben hånglade. Men jag kan inte komma på vem denna J är. Och varför var situationen komplicerad? Varför pratade jag med Alix om det? Eller pratar jag egentligen om sociologen?
Jag önskar nästan att jag inte varit så himla kryptisk i mina blogginlägg, inte ens jag fattar ju vad jag menar!

Emilou och tvånget

Jag har tappat känslan av tvång. Jag minns för två år sedan då jag skrev på första versionen av det jag för femtioelfte gången nu sitter och skriver om, då kände jag att jag var tvungen att göra det. Pressade mig själv att komma på bra formuleringar, bra tankar. Men nu så bara slappar jag. Är alldeles för snäll mot mig själv. Jag har tappat ambitionen. Tappat viljan att vara bäst (om jag någonsin haft den känslan...) Därför bloggar jag nu istället för att följa med i flowet som jag just börjat komma in i. Det är som att jag är rädd att göra något alls med texten, för att det bara kan bli sämre.

Emilou och känslorna

Hej bloggen,
Jag har varit rätt tyst ett tag.
Jag har varit rätt nere ett tag.
Det har känts som om saker och ting omkring mig bara exploderat. På ett dåligt sätt.
Jag har bråkat och varit missnöjd. Obekväm och osäker.
Känt mig oälskad. Omöjlig att älska.
Med risk för att låta som Mia Törnblom så har nog min självkänsla gått på sparlåga.
Jag har haft fina och bra stunder. Saker som gått bra och rätt. Känts fina. Saker som jag vill minnas. Saker som jag minns och ler.
Men de flesta av de sakerna är inte där jag är just nu. De sakerna är någonannanstans. De är något jag längtar efter, trugar efter, suktar efter.  Något jag vill ha. Men inte har.
Så där jag är nu känner jag mig utsatt, osäker och ovärderad.
Konstigt egentligen, eftersom jag ville göra detta. Jag ville hit.
Men så ikväll. Då kom jag tillbaka till det som var förut. Den E som är bra. Den E som mår bra. Den E som tror på sig själv och sina vänner. Som orkar engagera sig. Som orkar delta i samtal.
Men, såklart kommer det ett men, de jag är med är bara här tillfälligt. Vi har nyligen fått känna på hur det känns när någon man gillar lämnar en, och jag påminns ständigt om det tillfälliga stadiet som vi befinner oss i. Vi längtar alla hem. Bort från där vi är. Hem till där vi hör hemma, och det enda som förenar oss är vår längan bort. Och vår visdom att vi måste stanna tills vi är klara. Vi måste härda ut. Vi måste klara det. Det är ganska absurt att vi förenas genom vår längtan bort och tvång att stanna kvar.

Emilou och igenkänning

Ord kan inte beskriva hur mycket jag känner igen mig i det som beskrivs här. Dock är jag ju inte ute på andra sidan än, utan väntar oroligt och otåligt på att det ska hända. Därför läser jag fortfarande mest de mörka och trasiga bloggarna. Jag kan inte le åt lyckliga par på gatan och jag gråter över min en-samhet. När fan vänder det?

Emilou och huxflux- släkten är värst.

Det stormar riktigt ordentligt när vi anländer till kyrkan för bröllopet på lördagen. Inte inom familjen än, utan utomhus. Riset som kastas på brudparet när de kommet ut flyger iväg i vinden. Vi fryser om händerna som håller hårt i paraplyerna.
Det känns som om jag trampar i fälla efter fälla, eller hål efter hål. Jag gör och säger fel saker. Prioriterar fel.
Men blir också sur på Anna som inte bryr sig om att presentera Remi för Kicki, och Jen som inte presenterar Gianni. Utan jag går fram och gör det. Anna lämnar sedan Remi med mormor.
På festen blir jag också brutalt påminnd om att jag inte tillhör en tvåsamhet.
Och det gör att jag krashar på söndagsmorgonen då vi ska fira mamma. Och jag sätter igång ovädret.
Jag vet att jag borde vara glad över det jag har, men det känns som om det går mig förlorat. Och att jag skjuter bort det.
Helt plötsligt så slinter allt ifrån mig, och jag är tillbaka på ruta ett. Jag gråter mina ögon svullna. Och vet inte ens var jag ska börja för att sluta.

Emilou och hej bloggen!

Det var ett tag sedan vi hördes, jag har varit på väg en massa gånger, men det har inte känts rätt. Men nu kämpar jag med en artikel som jag måstemåste få klar tills imorgon för sen ska jag på semester. Och då är ju allt mer intressant och viktigt än att jobba på artikeln. Till och med min skräppost på mailen. Ja jag har kollat min skräppost. Jag har ordnat med mina återbetalningar, hittat nya och gamla bloggar, till och med scrollat mig igenom blondinbellas.

Artikeln är det som en gång i tiden var min masters dissertation som jag skickat in för publicering, den har förföljt mig i två år nu. Tre somrar i rad har jag suttit och skrivit om citizenship education och tagit upp lite tid på vintern däremellan. Ändå vet jag inte var jag står, var jag är, vad jag säger. Eller det vet jag ju, men jag måste bara lyckas uttrycka det på ett bra sätt.

Jag har hållit mig för mig själv på senaste. Jobbat hemifrån och knappt gått utanför dörren. Det har varit rätt så skönt att inte behöva förhålla mig till folk. Plus att jag varit så virrig på senaste. Glömt kort på banken, glömt en påse i en taxi, sagt korkade saker, missförstått folk, trott att min tvättmaskin var trasig- vänta två dagar på reparatör för att sedan få betala £35 för att få reda på att jag bara inte stängt dörren ordentligt. För att inte tala om alla otursgrejer jag har varit med om på senaste, min bank, telefon och internet har strulat- alla den senaste månaden, de har aldrig strulat för mig förut! Jag behöver nog semester.

Egentligen har jag ju inte gjort många knop på senaste. Månaderna har gått, men inte mycket har blivit gjort. Mycket har hänt, men inte mycket har blivit gjort. Jag kom tillbaka från praktiken och var egentligen ganska pigg på att börja forska igen. Men så hände livet. Eller döden kanske.

Jag har svårt att komma igång. När jag väl kommer in i det gillar jag det. Och kan nörda in mig på formuleringar och tankegångar, sitta uppe hur länge som helst, argumentera tills fingrarna blöder. Här om kvällen kunde jag inte sova för att jag inte kunde sluta tänka på en kritik, hade som tur var datorn nära och kunde skriva ned det. Hade verkligen inte kommit ihåg det annars. Kommer inte ens ihåg det nu. Men det tar ett tag att komma in i det. Och jag måste isolera mig. Jobba långa långa dagar, utan uppbrott. Och jag är inte säker på att jag vill leva det livet, där jag måste sträckjobba och hamna i den sitsen där jag har kliet i kroppen. Oron, misstron, förvirringen. För det är så det känns. Under startsträckan, för att inte tala om fallet. När man tappar farten, och faller. Från tråden, från idén. Tvivlet som knockar mig då är inte att leka med. Men så är det väl med de flesta jobb. Så var det ju i London också.

Om det hade varit vinter nu hade ensamheten gjort mig nipprig. Men av någon anledning har det bara varit skönt att vara för mig själv på senaste. Dels har jag ju inte varit på topp, men folk har irriterat mig på senaste också. När jag var yngre var somrarna alltid min egen tid. Jag liksom laddade batterierna då, kom tillbaka till mig själv, kände av var jag var. Och det känns som om jag gör lite samma sak nu.

Jag har tid att tänka. Reflektera. Och det är rätt skönt. Förutom att man ju då kanske ibland kommer till lite insikter. Som typ att jag inte egentligen bryr mig om sex längre. Jag vill bara ha någon nära. Någon som bryr sig. Som jag bryr mig om. Jag vill inte ha mega hångel längre. Jag vill ha en mjuk puss och någon att hålla i handen. Jag är 25 och vill tillbaka till lågstadiet (ja för på mellanstadiet var vi mer avancerade!). Typ att jag inte pallar vara exotisk längre. Men heller inte vill bli tagen som Britt- som jag blev på sommarskolan. Och att jag inte klarar av folk som bara klagar och klagar på engelska samhället, maten, attityderna osv. cynicismen. Jag pallar inte höra. Vill inte höra. Blir riktigt sur för att det är en så idiotisk bild av samhället. Och jag umgås ändå med samhällsvetare. De vet fanemig ingenting om samhället. Eller borde inte ha rätt att uttala sig. Reflektion innebär inte alltid att man blir mer tolerant. Isolerad reflektion kan till och med innebära att man blir mer arrogant. Jag behöver nog bryta min isolering snart.

Emilou och vännerna som försvunnit

Ibland slås jag av en sådan enorm saknad av de där finaste fina vännerna som jag stött på vid olika perioder i mitt virrvarr av liv. Dom som hoppat rätt in i hjärtat och gett mig någon typ av trygghet. Men jag saknar även de där vännerna som kanske inte blivit lika nära, men som ändå varit del av mitt liv.
Tänker de på mig? Lika ofta som jag tänker på dem?
Betydde jag något för dem? Lika mycket som de betydde för mig?
Det är så lätt att bli bitter. För det känns som om allt gått förlorat. Det där fina vi hade och att anledningen till att vi inte hörs är för att jag är en som man inte vill vara kompis med. det är som om en bra del av mig försvunnit och ju mer jag umgås med de dåliga människorna i min omgivning desto sämre människa blir jag. Jag degraderas och förtvinas.

Emilou och hjärtat

På vägen till bussen ser jag ett par. Han har armen runt henne.
Samtidigt ser jag en mamma och hennes son.
Och det river i hjärtat. Jag får en klump i magen.
Jag är så vansinnigt långt ifrån båda de verkligheterna. Och de följer ju på något sätt efter varandra. Först kille och sen barn.
Har man inte det första kan det bli svårt att få det andra. Och det river i hjärtat.

Emilou och Facebook

Det slog mig just att precis som det finns tysta och högljudda människor i verkliga världen finns det ju högljudda och tystlåtna människor på Facebook. Men på facebook finns de som är tysta för att de är nervösa för vad andra ska tycka och de som är tysta för att de helt enkelt är harmoniska. De har annat att göra i livet. Så är det väl i verkliga livet också, men på facebook kan man välja att vara med men vara helt tyst. Se men inte synas. Det går liksom inte i verkliga livet.
Jag är just nu någonstans mittemellan. Jag vill inte dela så mycket på facebook, dels för att jag inte vill dela med mig av så mycket till vissa av dem som jag har som vänner på facebook, men också för att jag liksom har annat, bättre, för mig än att dela vad jag åt till middag med alla som jag har på facebook.

Emilou och WTF

Alltså vad fan är detta? 

Kopparbergs har en ny reklam kampanj här i England, och inte bara förstår jag inte vad de anspelar på, men jag blir direkt provocerad. DET ÄR JU FÖR FAN ETT TYSKT JÄVLA U!
Allt annat anspelar på Sverige. De har till och med en jävla SAAB i reklamfilmen. MEN så har de ett TYSKT JÄVLA U!

Emilou och SOLENSOLEN!

Änterligen har det blivit varmt! Och soligt! Ordentligt varmt och ordentligt soligt!nästan så att det har varit jobbigt att jobba högst upp i en byggnad. Men jag har haft lite ledigt för att mamma och pappa är och hälsar på.
Livet är för en gångs skull ganska lätt att leva!