Emilou och flygplatsen.

Jag sitter nu här igen på flygplatsen och väntar på flyget tillbaka till Newcastle. Flygplatsen som jag nu suttit på så många gånger på väg från D. Flygplatsen som ger blandade känslor, å ena sidan har jag just spenderat en helg med D, å andra sidan kommer det dröja x antal veckor till vi ses igen.
Många gånger har denna resa också inneburit massa ångest för att vi aldrig vet var vi är och för att vi är bäst tillsammans.
Därför innebär denna flygplats också lite hjärndödhet. Att jag aktivt försöker att inte tänka på vad som varit eller kommer vara. Detta är min karantänzon där jag spenderar en timme eller så och låter känslorna rinna av mig och stanna här. Jag förbereder mig på att inte längre vakna bredvid honom, få en puss på näsan medan jag långsamt vaknar och han går upp och gör frukost. Jag förbereder mig på att inte ha någon att sjunka falskt med i bilen, inte ha någon som precis samtidigt som jag ser något och skrattar rakt ut, inte ha någon att ställa världen till rätta med. Jag förbereder mig på att få sms på kvällen istället för att somna bredvid honom.
Här på flygplatsen händer allt detta.

Emilou och det här hände idag

Mina kollegor som jag brukar hänga med gick ut för en öl efter jobbet. En kollega frågade mig under dagen om jag skulle med, men det var mest för att jag knackade på hennes dörr. Ingen annan har frågat, eller nämnt det när vi mötts i korridorerna.
När de samlades såg jag en av dem vid ytterdörren, hon stod utanför kontoret där jag hörde att andra var. Jag log mot henne, hon undvek min blick.
Nu är det ju så att jag hade andra planer för kvällen, men detta är inte helt okej beteende ändå, eller hur?
Jag har märkt att detta händer mig ganska ofta, jag blir liksom bortglömd, inte tillfrågad, inte del av planer. Oftast är det ganska oskyldigt, och jag har verkligen jobbat på att inte ta det personligt. Jag vet också att det är så att jag ofta har planer eller är borta, så det kan också bidra till att jag blir bortglömd. Men ibland blir det nästan bisarrt.
En kollega som ska flytta arrangerade någon typ av avskeds sammankomst hemma hos honom. Jag hade såklart inte hört något om det för jag anses av någon anledning inte vara personal på riktigt. Men det hade inte varit något problem, dels för att jag inte haft mycket att göra med denna kollega, och heller inte gillar honom särskilt mycket. Om det inte hade varit så att han rätt framför näsan på mig bjuder in en annan kollega till denna sammankomst. Utan att ens göra ett försök att ens symboliskt försöka bjuda in mig med. Istället behandlade han mig som att jag var servitris och gav mig sitt glas när jag gick för påfyllning av mitt vin.
Ännu en gång var det ju så att jag varken hade velat eller kunnat komma, men jag förstår inte hur vuxna människor på en arbetsplats kan bete sig så här. Jag vet inte om jag ska tro att de inte ens är medvetna om att detta är socialt oacceptabelt eller konstigt beteende, eller om de är så dumma att de tror att det är okej.
Akademiker. Ingen social kompetens.

Emilou och jobbet utan poäng

Det finns många bra saker att säga om mitt jobb. Både på en personlig och mer allmänt viktigt nivå. Personligen är det ju väldigt skönt att ha mycket flexibilitet och en bra lön, och allmän viktigt så forskar jag ju på saker som påverkar samhället.
Men jag kan inte låta bli att känna att det inte finns en poäng med det hela ändå.
Jag har svårt att ta mig för att påbörja artiklar pga denna tankeprocess:

1. det måste vara så himla fantastiskt bra och väl undersökt.
2. det måste säga något nytt som spelar roll i en värld utanför den akademiska.
3. även om jag tycker att jag uppnått 1&2 så måste jag också få det publicerat och då är det någon annans jobb att säga att jag inte uppnått detta.
4. om jag inte publicerar finns jag inte, och ingen vet att jag gjort ett bra jobb som spelar roll.
5. men även om jag publicerar så vet bara en handfull människor vad jag gjort och vad som efter mycket om och men kanske kan ses som relevant för allmänheten (på universiteten).

Hela denna cykel får mig att känna att det liksom inte är någon vits att ens försöka. Det är liksom lite för höga hinder att hoppa över. Det verkar som om de som lyckas publicera mycket har kommit över denna menlöshet och ser någon typ av intrikalt värde i att skriva, forska och banka huvudet i väggen när det inte blir publicerat. En del verkar också tulla lite på punkt 1, men överdriver punkt 2.  Kanske är det för att de värderar det som en akademisk kariär ger; flexibiliet och frihet att göra det du vill, undervisning och känslan av att du gör något bättre för världen (vare sig genom forskning eller undervisning). Och kanske lyckas vissa faktiskt göra världen lite bättre, eller övertala någon om att de faktiskt haft 'impact' i världen med deras forskning. Men vi statsvetare vet ju egentligen bättre, vi vet att det är många saker som påverkar vad som sker, vilka beslut som fattas och vem som får rätt. Så för oss är det mest en byråkratisk övning, försöka påvisa att det där som jag gjorde, det påverkade minsann lite gran!


Men jag vill faktiskt göra världen bätre. Jag vill faktiskt påverka världen. Så egentligen är ju den logiska slutsatsen att jag inte borde vara akademiker. Men jag vet inte om jag är beredd att ge upp friheten och flexibilieten. Kanske kommer jag inte ha ett val tillslut, kanske måste jag ta det som erbjuds när mitt kontrakt tar slut. Det här med att vilja ha en mening med jobbet är kanske ett lyxproblem som jag kommer att sakna när jag inte längre har något val.

Emilou och vi hade ju kommit så långt

Helgen blev inte riktigt som jag tänkt mig. Visst fick jag min drog, lukten och känslan av att ligga bredvid D.
Men det var också en enorm besvikelse.
Allt det som var problematiskt för ett år sedan är fortfarande problematiskt. Var ska vi vara, på vems premisser, han vill inte ha barn (eller kan inte lova något nu), vi sårar omedvetet varandra hela tiden. Men när vi väl är tillsammans vill vi inte prata om det. Det ligger så mycket emellan oss att vi inte ens hade sex.
Sista morgonen spenderades i sängen, gråtandes,fylld av ångest. Vi försökte att prata igenom det svåra. Försökte hitta lösningar. För vi älskar ju varandra. Han är den finaste bästa människa jag känner. Han har många drag jag stör mig på också, men han känner mig jag känner honom på ett sätt som ingen känt mig förut. Han gör inte många av de sakerna som andra romantiska killar gör. Han överöser mig inte i kärlek och känslor, han säger inte hela tiden att jag är snygg eller sexig. Men det jag gör inte heller det till honom. Men han får mig att skratta djupt och intensivt med alla sina djur imitationer. Vi är ett otroligt bra team.Vi har ofta samma värderingar. Han gör mig trygg och galen på samma gång. Han får mig att vilja leva resten av livet med honom samtidigt som jag ibland inte kan stå ut med hans osäkerhet. Jag är djupt förälskad i denna man.

Men söndagsmorgonen och allt som vi ännu en gång var tvungna att gå igenom fick alla känslor att rinna ur mig. Jag var arg och fantastiskt förälskad på samma gång, för att sekunden senare vara helt apatisk. Jag kände ilskan klia längs med min ryggrad, men så sa han något, eller jag sa något som fick den att förvandlas till ett littet moln av lättnad över skuldrorna. Min kropp stängde nästan ned, hjärnan vägrade processa information, kunde inte tänka en klar tanke, och jag slumrade till allt som oftast. Hela morgonen är som en dimma.

Det ska inte vara så här svårt.
Jag vill ha någon som vet vad de vill, vet att de vill ha mig och vill vara med mig.

Jag vet att D vill det. Och jag vet att anledningen till varför det är så svårt är att han inte vill lova något han inte kan hålla. Han vill inte säga att vi ska leva tillsammans inom ett år för han vet att det kan vara svårt att uppnå. Så jag vet att det inte är för att han inte vill som han är svår. Jag litar på honom. Jag vet att han älskar mig. Men varje gång detta händer så distanserar jag mig lite lite mer. En liten del av mitt hjärta ger upp trots att jag älskar honom. Jag skjuter bort honom, skjuter undan planer och tankar på en framtid med honom. Fördet ska inte vara så här svårt, ellerhur?

Jag vet också att förhållanden inte är lätta. Man måste jobba på förhållanden, och jag tror också att man måste välja att vara tillsammans. Det händer inte bara. Eller iallafall inte för mig. Min hjärna och mina känslor fungerar inte på det sättet. Men jag trodde att vi kommit längre än vad det visade sig att vi gjort. Vi har kommit långt, jag förstår hans perspektiv bättre nu, han förstår mig bättre. Vi har lärt oss bråka och han tar mer innitiativ till att lösa konflikter. Jag har lärt mig lita på att han vill vara med mig. Vi har rest tillsammans, vi har rest till varandra, vi har byggt ett skjul tillsammans. Vi har kommit långt sedan förra året. Men uppenbarligen inte långt nog. Och jag står rådvill och vet inte vad jag ska göra, vet inte vad jag känner och vad jag vill. Hjärnan säger att det inte ska vara såhär svårt, men jag vill inte förlora min D. Så jag gör ingenting. Väntar på att det ska kännas helt rätt eller helt fel. Kompartmentaliserar och tänker på annat.

Emilou och drogen

Ikväll ska jag åka till Wales och träffa D för första gången sedan vi var i Sverige. Jag har haft mycket resor sedan vi kom tillbaka och vi var så fokuserade på Sverige att vi glömde planera nästa möte. Så det är nu en månad sedan vi sågs.
Det  är som en drog att ses. Min kropp reagerar rent fysiologiskt när vi ses. Jag känner ett lugn, en rofylldhet som liksom saknas mig när vi inte är tillsammans. Min kropp kräver och suktar efter denna känsla. Jag längtar ju också med hjärtat, men det här som min kropp känner, muskelminnet, det är en helt annan grej.
Är detta något speciellt för långdistansförhållande? Jag minns inte att jag kände detta lika starkt när vi bodde tillsammans. Det får mig också att undra om det är just D, eller bara D, som kan ge mig detta. Är det bara fysiskt eller är det en kombination av hjärta och muskelminne?

Emilou och att komma tillbaka

Jag kände det redan i måndagskväll då vi satt i bilen och inte riktigt ville gå in. Jag kände det ännu mer i tisdags morse när vi åt sista frukosten på lövis för denna sommar.

Känslan av att inte vilja åka tillbaka till England.

Nu när jag är här så känns det annorlunda. Samtidigt som att jag längtar hem så känner jag  att jag inte riktigt vet hur jag skulle leva i Sverige. Jag har varit borta så länge att det känns främmande och skrämmande. Jag har ju blivit lite mer vuxen här i England. Jag har blivit väldigt självständig och tagit så många vuxensteg. England är liksom mitt land, jag förknippar så mycket med vem jag är med allt som skett här. Om jag flyttar hem till Sverige så är jag rädd att allt detta försvinner. Jag skulle inte ha samma länk till England som jag har till Sverige, jag skulle (antagligen) inte åka hit tre gånger om året.

Mycket har säkert också att göra med att jag ju inte har något ansvar hemma i Stockholm. Här i England har jag saker att komma ihåg och koordinera, folk att försöka få att göra det de borde ha gjort för flera veckor sedan. Här i England måste jag tömma sopor, diska och städa. Här i England cyklar jag till jobbet istället för till badet. Här i England har jag långdistansförhållande istället för att hänga och sova med min D som gör te åt mig på morgonen.

Här i England måste jag på riktigt tänka på vad jag ska göra härnäst. Ska jag fortsätta söka jobb här eller söka i Sverige. Vad för jobb vill jag ha? Och vad ska jag göra för att få det jobbet?

Det är lite ironiskt att jag forskar på ungas övergång till vuxenvärlden och övergång mellan skola och arbete när jag själv i mångt och mycket går igenom det. Jag känner mig väldigt mycket mitt emellan ung och vuxen just nu. Mitt liv är i mångt och mycket ett typiskt liv för en ungvuxen. Jag har ett jobb och lägenhet, men jag har inte startat familj och är inte fast i den plats eller roll jag har. Jag har i teorin all flexibilitet i världen att ta mig var jag vill och göra vad jag vill. Fast egentligen inte. Jag har börjat specialisera mig, jag har investerat mycket tid med att göra en och samma sak. Men jag har samtidigt inte riktigt ännu lyckats etablera mig i mitt arbete, jag är fortfarande i uppstarten av min karriär. Där alla beslut och prioriteringar spelar roll för framtiden. Jag står någonstans mellan ett första jobb och ett mer ansvarstagande jobb, men vet just nu inte vad jag vill att mitt nästa jobb ska vara. Jag känner mig väldigt mittemellan just nu. Mellan ung och vuxen, mellan fri och fast, mellan Sverige och England.

Så kanske har min känsla att inte vilja komma tillbaka till England mer med allt detta att göra snarare än just England. Känslorna är ju såklart sammankopplade för någon gång måste jag ju bestämma mig för vad för typ av vardag jag vill ha. Och detta känns alltid lite starkare när jag kommer tillbaka.

Emilou och tre år!!

Idag är det tre år sedan det här hände. Kvällden då jag övertalade D att vi skulle försöka va ihop. Att vi försökte betydde inte att vi skulle vara tillsammans om ett halvår, ett år eller förevigt. Men nu är vi här tre år senare och fortfarande ihop. 

Mycket har hänt sedan dess. Vi har stått emot stora utmaningar och geografiska avstånd. Och för ett år sedan tog vi nästan slut. 

Då i början tyckte jag många saker var svåra med att vara ihop, och det finns fortfarande saker som är jättesvåra. Som att D aldrig lär sig att tänka kollektivt och att han har väldigt kort stubin när det kommer till vissa ämnen. Det är jättesvårt att hantera och veta när jag måste acceptera att han är den han är och när det inte är okej längre. Men det som tre år och långdistansförhållande lärt mig är att han är så fantastiskt lojal och omtänksam. På sitt eget sätt, och många gånger är det finare än det jag förväntar mig. Vi har växt ihop på ett underligt litet vis, där vi har våra egna liv och jobb, men hittar en bra och skön vardag när vi är tillsammans. Och vi har så otroligt roligt tillsammans. Han får mig att skratta som ingen annan. Jag älskar honom.

På måndag kommer vi till Sverige och ska för tredje gången försöka överleva att umgås med min familj. Att ha honom där gör det både lättare och svårare. Men det är vår nästa utmaning. 

Emilou och idag är jag beredd at ge upp

Jag minns när jag började blogga. Då skrev jag så utlämnande, så mjukt, roligt och flytande.
Jag har tappat det.
Jag har börjat skriva torrt och tråkigt. Informativt. Strukturerat.
Det värsta är att jag inte heller skriver så bra professionellt längre.
Jag tänker ofta att det här med att vara akademiker, det handlar mindre om att vara smart, och mycket mer om att kunna skriva bra, och ha ett självförtroende av stål, och därmed vara lite arrogant.
Jag skriver inte bra, längre.
Jag tror att jag skrev ganska bra förut. Då kände jag att orden hade mening, de kom av sig själva och skapade smarta formuleringar.
Min hjärna arbetade kreativt, hittade på saker.

Eller så hittar jag bara på det nu.

Jag hämmar mig själv också. Jag kan inte längre skriva om de olika draman som sker i mitt kärleksliv, för det handlar ju bara om en person. Och det känns som att ju längre en är i ett förhållande desto mindre är det ok att ventilera de där små störningsmomenten, irritationerna och bråken. För det handlar ju om den personen. Och jag är inte bra nog på att skriva om det för att få till den fina nyansen.
Jag hämmar mig också för att jag inte vill skriva om jobbet. Jag har svårt nog att koncentrera mig på att skriva om det på jobbet, så varför plåga mig med att göra det här.

Så idag är jag beredd att ge upp på mig själv, på andra, på min karriär och på livet rent generellt.

Emilou och det där med att vara en större person

Jag är nog en ganska så konflikträdd person.
Jag gillar inte att konfrontera folk personligen för saker de gör mot mig eller andra.
Oftast tänker jag att det egentligen är en ganska bra egenskap, jag skapar inte onödigt med drama och det är bra att vara den större personen. Den som vänder andra kinden till och är empatisk och förlåtande. För ofta så menar ju folk inte att bete sig illa mot en. Ofta så är det för att de har annat som händer i livet eller inte är medvetna om att de på något sätt beter sig illa.
men ibland är jag nog för snäll för mitt eget bästa. Ibland blir jag nog trampad på.
Dagarna innan konferensen så bad en av tjejerna att jag skulle skriva ut en grej för att de inte hade tillgång till skrivaren som kunde skriva ut i färg och rätt storlek.
För det första var jag tvungen att ändra massa grejer för att det skulle bli rätt, sen blev det strul med middagen pga henne och när jag kom för att försöka lösa det så höll hon på med annat, sen när jag väl skrivit ut det så som hon bett om, visade det sig att hon redan gått hem. utan att meddela mig eller säga hej då.
Jag borde verkligen sagt ifrån att det inte var så sjysst. Speciellt eftersom jag hade stannat kvar speciellt för att hon bett mig om hjälp. Men jag säger inget. Jag har överseende. Men jag är långsint och är fortfarande sur på henne för detta. Så egentligen är jag ju inte en större person, jag är bara konflikträdd.

Emilou och ute på andra sidan

Det har varit ett gäng intensiva veckor med konferens, födelsedagar, intervjuer, rekrytering, enkätdatakoll, klagomål på enkäten, klagomål från mina intervjuvare. Det är fortfarande en del grejer att följa upp och fortfarande en massa mail att skicka, men det är lite lugnare.
Jag har en person som ska göra intervjuver för mig som dock är otroligt besvärlig. Hon har frågat massa onödiga frågor, är tekniskt inkompetent så jag måste göra massa extra arbete för att få saker att fungera, hon kräver att alla rum vi är i har nog med naturligt ljus för att slippa tända lysrören.
Idag kom hon förbi mitt kontor och först så tog hon på sig solglasögon för att jag hade lamporna på. jag förstår att det säkert är ett medicinskt skäl, men hon har liksom inte förklarat eller nämnt detta så hon verkar bara dryg.
Sen hade hon bett om betald förberedelse tid för att det var så mycket olika grejer att fixa med innan intervjuverna. Jag har nu  fått en timmes extra tid för dem godkänt av min chef, men hon var inte nöjd med det utan sa att det ju tar längre tid än så att förbereda för en intervju.
Detta är alltså efter att hon ifrågasatt vår metod och strategi, hon ställt miljoner frågor om det praktiska utan att ta upp ett erbjudande att ha ett möte för att prata igenom det, bett om att rummet intervjun är i inte har lysrör, bett mig sköta allt pappersarbete bland annat.
Om det är detta som det innebär att vara chef eller leda folk så vill jag inte vara med. Jag försöker se det som en möjlighet att lära mig hantera denna typ av lite knepigare personer. Försöker se det som att hon bara är osäker men försöker göra ett bra jobb. Försöker hålla mig positiv och trevlig, inte låta min irritation visas. Tur att mestadels av vår kommunikation sker över mail. Jag har sämsta pokerfacet.

Emilou och tisdagen som känns som måndag

Vi hade ledigt igår, och äve om jag hade tänkt att jobba hela dagen så jobbade jag bara lite. Men det lider jag för idag då det känns som om jag har en miljon saker att göra. Allt mest administrativt, skicka mail, påminna, organisera, där allt är  lika bråttom.
Och jag blir irriterad på folk som inte återkommer, folk som säger att de kan hälpa till men sedan har andra viktigare saker för sig och lämnar mig i sticket. Detta leder till att jag blir generellt irriterad och hatar världen. Det är kanske lika bra efterosm jag har så mycket att göra att världen just nu bara skulle distrahera.
Jag inser såklart ironin att jag bloggar när jag 'har så mycket att göra'.

Emilou och den senaste veckan

Jisses vilken vecka det varit.
- Jag fixade med fältarbete och konferens i början av veckan.
- Min kanadensiska kompis B kom hit i tisdags.
- Jag var på statistikkurs i onsdags och kände mig lite smart för en gångs skull.
- Vi hängde i Newcastle och åkte till Hadrians wall i regn och kyla. Vi plockade upp ett par kalla amerikanska vandrare längs med muren och körde dem till deras vandrarhem.
- Vi gick på Sofar i Newcastle och sjöng med i refrängen.
- D missade nästan sitt flyg hit i torsdags för att hans buss var över en timme försenad, jag grät när det verkade som om han inte skulle komma och hoppade av glädje när det visade sig att han hunnit med planet.
- D och jag gick ut med kompisar till en ny pub som öppnat.
- Vi fixade hemma, jag höll på i trädgården, han bakade och lagade middag. Och vi undersökte hur man får kvistar från olika buskar att växa för att försöka få lite fler bin till min trädgård.
- D och jag synkar så himla bra, vi skrattar massa åt jätte interna skämt. Vi såg en man med en t-shirt med roligt tryck samtidigt och skrattade rakt ut båda på samma gång åt det. Vi letar olika bilder eller andra föreställningar av djur. Och varje gång är roligare än den andra.
- Vi promenerar till vår favoritpub och jag är alldeles för trött men ölen piggar upp mig.
- D säger det finaste han någonsin sagt till mig och jag blir extra extra kär i honom.
- Vi myser i sängen till klockan elva varje dag och äter lång frukost med extra allt. Tekopp efter tekopp och kaffe på kaffe. Hänger utan att ha någon press att göra något speciellt.
- Vi åker till kusten för att gå på marknad och köpa en t-shirt som visar sig vara slutsåld.
- Det är kallt.
- Vi åker hem och äter middag.
- Vi åker till flygplatsen och jag lämnar honom för att inte ses på tre veckor.
Jisses vilken vecka det varit. Men där jag förut kände mig övergiven och ledsen varje gång D åkt tidigare känner jag nu bara någon typ av enorm kärlek, trygghet och lugn. Vi har hittat en harmoni som gör att den där distansen som ett helt land skapar inte spelar roll längre.
Till vår treårsdag ska vi fira i dagarna tre, hitta på en dag var som överraskning till den andra och planera en dag tillsammans. Vi har efter sommaren varit ihop i tre hela år, tre intensiva år, tre år som testat oss och vårt förhållande. Men vi har hållit ihop. Tre år. Det känns både som ingen tid alls och som en evighet samtidigt.

Emilou och jag känner igen den här cykeln

trots att det inte har alls med mens att göra så är det här nu en cykel jag börjar känna igen.
Jag skriver/gör något, får kritik, tvekar på min akademiska karriär och färdighet, tvekar på någon karriär och färdighet. Och nu idag så har det lett hela vägen till att jag känner mig ensammast och värdelösast i världen. Inga kompisar, dåliga relationer med familjen, och det är väl lika bra att göra slut med D på en gång. Jag är inte omtyckt, och då tycker inte jag om dem. Så då kan det lika gärna va. BOOM. Allt går upp i rök.
Ja, detta är väl något förkortat den tankeprocess som snurrat och eskalerat i mitt huvud. Jag har iallafall nu erfarenheten att det är en cykel som jag ofta hamnar i och jag vet att jag kommer ur så småningom. Och egentligen så borde jag tänka att jag borde försöka hitta sätt att komma ur den lättare eller inte hamna i den, men jag pallar inte. Jag orkar inte hålla på att förbättra mig själv hela tiden, utvecklas och utmana mig själv att bli en bättre människa. För det är ju i det som problematiken egentligen ligger, att jag inte duger som jag är. Den känslan av att jag alltid måste bli bättre, utvecklas, göra annorlunda för att duga, det är det som stressar, pressar och gör mig orolig.
Det är en förbannad cykel, men jag väntar ut den. Gör allt det som självhjälpsindustrin och neoliberalismen hatar, jag vägrar jobba med mig själv och sitter bara och väntar på att det går över.

Emilou och tvekan som alltid kommer tillbaka

Jag har en otroligt lyxig situation. Jag har kontrakt i två år till, jag jobbar på ett projekt som är väldigt relevant för dagens samhälle, något som jag typ bryr mig om, det finns möjligheter att resa, jag har flexibla arbetstider och mycket semester. För post-doc liv så har jag det otroligt bra förspänt. Jag jämför såklart med D, Rafi, och de som jag delar kontor med som undervisar på rullande kontrakt från termin till termin. De vet inte nu om de faktiskt kommer att behövas, eller hur mycket de kommer behövas nästa termin. Och över sommaren har det inget alls.
Men samtidigt som det ger mig en trygghet så gör det mig också enormt stressad. Jag måste utnyttja denna möjlighet till max. Jag har tid att publicera, så jag måste publicera. Jag har tid att lära mig nytt, så jag måste lära mig nytt. Jag har tid att bygga nätverk för framtida pengar, så jag måste nätverka. För i slutet på denna post-doc så borde jag vara framgångsrik. För jag har haft det bra förspänt. Jag har haft det lyxigt. Jag borde vara som de där andrjaa från min årskull i Sheffield, de har ju publicerat och lyckats spela det akademiska spelet.
Så alla de problem jag har med min chef, mitt självförtroende, att jag inte publicerar, med projektet, de problemen ligger hos mig. Det är jag som måste lära mig hantera min chef, motgångar, tänka bättre, jobba hårdare, slösa mindre tid, vara bättre helt enkelt.
Jag försöker bli bättre. Jag försöker bli en bättre forskare, jag försöker bli mer effektiv, försöker bli smartare, försöker vara positiv, reflekterar, tänker framåt-bakåt-höger-vänster. Prioriterar sätter mål, gör listor, tänker på hur varje sak jag gör kan hjälpa mig i framtiden att uppnå det där..... Ja vadå?
Vad vill jag egentligen? Var är jag på väg?
Idag hade jag ett möte med min chef då vi pratade om min artikel, och jag kände mig så himla dum och osofistikerad. Utan hjärna och intellekt. Så jag tänker att den akademiska vägen kanske inte är för mig. För jag har ju också blivit kritiserad för analysen. Så det finns ingenting som är bra i den där artikeln som en gång i tiden var min avhandling.
Men jag vet ju också att just nu så kan jag inte bli tjänsteman, i Sverige. Det där som såg ut som drömjobbet, men som jag med tiden undrade om det egentligen var så himlans bra egentligen. Det där med att vara tjänsteman har jag ju provat förut men varken lyckats eller trivts så bra med.
Så vad vill jag egentligen? Var är jag på väg?
Jag har hittills följt en ganska enkel väg, inte enkelt på ett sätt som att det har varit räkmacka och inget arbete, utan jag har följt en väg som är lätt att ta, ett steg följer naturligt efter ett annat. Jag har lyckats bra i skolan och då var det ju självklart att plugga på universitetet, på universitetet gjorde jag bra ifrån mig och då var det självklart att fortsätta med master och doktorera. Jag har gjort dessa val för att det förväntats av någon i min situation, men jag känner nu att jag inte egentligen såg några alternativ och därför egentligen inte gjorde ett val att gå den vägen. Men nu när jag inte längre lyckas så bra så att vägen ser spikrak ut, eller inte trivs så bra med vägen som jag just nu promenerar på. Hur gör jag då? Hur bestämmer jag mig för vad det är jag vill göra? När egentligen världen ligger öppen för mig, hur vet jag då vad jag vill göra?