Emilou och tvånget

Jag har tappat känslan av tvång. Jag minns för två år sedan då jag skrev på första versionen av det jag för femtioelfte gången nu sitter och skriver om, då kände jag att jag var tvungen att göra det. Pressade mig själv att komma på bra formuleringar, bra tankar. Men nu så bara slappar jag. Är alldeles för snäll mot mig själv. Jag har tappat ambitionen. Tappat viljan att vara bäst (om jag någonsin haft den känslan...) Därför bloggar jag nu istället för att följa med i flowet som jag just börjat komma in i. Det är som att jag är rädd att göra något alls med texten, för att det bara kan bli sämre.

Emilou och känslorna

Hej bloggen,
Jag har varit rätt tyst ett tag.
Jag har varit rätt nere ett tag.
Det har känts som om saker och ting omkring mig bara exploderat. På ett dåligt sätt.
Jag har bråkat och varit missnöjd. Obekväm och osäker.
Känt mig oälskad. Omöjlig att älska.
Med risk för att låta som Mia Törnblom så har nog min självkänsla gått på sparlåga.
Jag har haft fina och bra stunder. Saker som gått bra och rätt. Känts fina. Saker som jag vill minnas. Saker som jag minns och ler.
Men de flesta av de sakerna är inte där jag är just nu. De sakerna är någonannanstans. De är något jag längtar efter, trugar efter, suktar efter.  Något jag vill ha. Men inte har.
Så där jag är nu känner jag mig utsatt, osäker och ovärderad.
Konstigt egentligen, eftersom jag ville göra detta. Jag ville hit.
Men så ikväll. Då kom jag tillbaka till det som var förut. Den E som är bra. Den E som mår bra. Den E som tror på sig själv och sina vänner. Som orkar engagera sig. Som orkar delta i samtal.
Men, såklart kommer det ett men, de jag är med är bara här tillfälligt. Vi har nyligen fått känna på hur det känns när någon man gillar lämnar en, och jag påminns ständigt om det tillfälliga stadiet som vi befinner oss i. Vi längtar alla hem. Bort från där vi är. Hem till där vi hör hemma, och det enda som förenar oss är vår längan bort. Och vår visdom att vi måste stanna tills vi är klara. Vi måste härda ut. Vi måste klara det. Det är ganska absurt att vi förenas genom vår längtan bort och tvång att stanna kvar.

Emilou och igenkänning

Ord kan inte beskriva hur mycket jag känner igen mig i det som beskrivs här. Dock är jag ju inte ute på andra sidan än, utan väntar oroligt och otåligt på att det ska hända. Därför läser jag fortfarande mest de mörka och trasiga bloggarna. Jag kan inte le åt lyckliga par på gatan och jag gråter över min en-samhet. När fan vänder det?

Emilou och huxflux- släkten är värst.

Det stormar riktigt ordentligt när vi anländer till kyrkan för bröllopet på lördagen. Inte inom familjen än, utan utomhus. Riset som kastas på brudparet när de kommet ut flyger iväg i vinden. Vi fryser om händerna som håller hårt i paraplyerna.
Det känns som om jag trampar i fälla efter fälla, eller hål efter hål. Jag gör och säger fel saker. Prioriterar fel.
Men blir också sur på Anna som inte bryr sig om att presentera Remi för Kicki, och Jen som inte presenterar Gianni. Utan jag går fram och gör det. Anna lämnar sedan Remi med mormor.
På festen blir jag också brutalt påminnd om att jag inte tillhör en tvåsamhet.
Och det gör att jag krashar på söndagsmorgonen då vi ska fira mamma. Och jag sätter igång ovädret.
Jag vet att jag borde vara glad över det jag har, men det känns som om det går mig förlorat. Och att jag skjuter bort det.
Helt plötsligt så slinter allt ifrån mig, och jag är tillbaka på ruta ett. Jag gråter mina ögon svullna. Och vet inte ens var jag ska börja för att sluta.

Emilou och hej bloggen!

Det var ett tag sedan vi hördes, jag har varit på väg en massa gånger, men det har inte känts rätt. Men nu kämpar jag med en artikel som jag måstemåste få klar tills imorgon för sen ska jag på semester. Och då är ju allt mer intressant och viktigt än att jobba på artikeln. Till och med min skräppost på mailen. Ja jag har kollat min skräppost. Jag har ordnat med mina återbetalningar, hittat nya och gamla bloggar, till och med scrollat mig igenom blondinbellas.

Artikeln är det som en gång i tiden var min masters dissertation som jag skickat in för publicering, den har förföljt mig i två år nu. Tre somrar i rad har jag suttit och skrivit om citizenship education och tagit upp lite tid på vintern däremellan. Ändå vet jag inte var jag står, var jag är, vad jag säger. Eller det vet jag ju, men jag måste bara lyckas uttrycka det på ett bra sätt.

Jag har hållit mig för mig själv på senaste. Jobbat hemifrån och knappt gått utanför dörren. Det har varit rätt så skönt att inte behöva förhålla mig till folk. Plus att jag varit så virrig på senaste. Glömt kort på banken, glömt en påse i en taxi, sagt korkade saker, missförstått folk, trott att min tvättmaskin var trasig- vänta två dagar på reparatör för att sedan få betala £35 för att få reda på att jag bara inte stängt dörren ordentligt. För att inte tala om alla otursgrejer jag har varit med om på senaste, min bank, telefon och internet har strulat- alla den senaste månaden, de har aldrig strulat för mig förut! Jag behöver nog semester.

Egentligen har jag ju inte gjort många knop på senaste. Månaderna har gått, men inte mycket har blivit gjort. Mycket har hänt, men inte mycket har blivit gjort. Jag kom tillbaka från praktiken och var egentligen ganska pigg på att börja forska igen. Men så hände livet. Eller döden kanske.

Jag har svårt att komma igång. När jag väl kommer in i det gillar jag det. Och kan nörda in mig på formuleringar och tankegångar, sitta uppe hur länge som helst, argumentera tills fingrarna blöder. Här om kvällen kunde jag inte sova för att jag inte kunde sluta tänka på en kritik, hade som tur var datorn nära och kunde skriva ned det. Hade verkligen inte kommit ihåg det annars. Kommer inte ens ihåg det nu. Men det tar ett tag att komma in i det. Och jag måste isolera mig. Jobba långa långa dagar, utan uppbrott. Och jag är inte säker på att jag vill leva det livet, där jag måste sträckjobba och hamna i den sitsen där jag har kliet i kroppen. Oron, misstron, förvirringen. För det är så det känns. Under startsträckan, för att inte tala om fallet. När man tappar farten, och faller. Från tråden, från idén. Tvivlet som knockar mig då är inte att leka med. Men så är det väl med de flesta jobb. Så var det ju i London också.

Om det hade varit vinter nu hade ensamheten gjort mig nipprig. Men av någon anledning har det bara varit skönt att vara för mig själv på senaste. Dels har jag ju inte varit på topp, men folk har irriterat mig på senaste också. När jag var yngre var somrarna alltid min egen tid. Jag liksom laddade batterierna då, kom tillbaka till mig själv, kände av var jag var. Och det känns som om jag gör lite samma sak nu.

Jag har tid att tänka. Reflektera. Och det är rätt skönt. Förutom att man ju då kanske ibland kommer till lite insikter. Som typ att jag inte egentligen bryr mig om sex längre. Jag vill bara ha någon nära. Någon som bryr sig. Som jag bryr mig om. Jag vill inte ha mega hångel längre. Jag vill ha en mjuk puss och någon att hålla i handen. Jag är 25 och vill tillbaka till lågstadiet (ja för på mellanstadiet var vi mer avancerade!). Typ att jag inte pallar vara exotisk längre. Men heller inte vill bli tagen som Britt- som jag blev på sommarskolan. Och att jag inte klarar av folk som bara klagar och klagar på engelska samhället, maten, attityderna osv. cynicismen. Jag pallar inte höra. Vill inte höra. Blir riktigt sur för att det är en så idiotisk bild av samhället. Och jag umgås ändå med samhällsvetare. De vet fanemig ingenting om samhället. Eller borde inte ha rätt att uttala sig. Reflektion innebär inte alltid att man blir mer tolerant. Isolerad reflektion kan till och med innebära att man blir mer arrogant. Jag behöver nog bryta min isolering snart.

Emilou och vännerna som försvunnit

Ibland slås jag av en sådan enorm saknad av de där finaste fina vännerna som jag stött på vid olika perioder i mitt virrvarr av liv. Dom som hoppat rätt in i hjärtat och gett mig någon typ av trygghet. Men jag saknar även de där vännerna som kanske inte blivit lika nära, men som ändå varit del av mitt liv.
Tänker de på mig? Lika ofta som jag tänker på dem?
Betydde jag något för dem? Lika mycket som de betydde för mig?
Det är så lätt att bli bitter. För det känns som om allt gått förlorat. Det där fina vi hade och att anledningen till att vi inte hörs är för att jag är en som man inte vill vara kompis med. det är som om en bra del av mig försvunnit och ju mer jag umgås med de dåliga människorna i min omgivning desto sämre människa blir jag. Jag degraderas och förtvinas.

Emilou och hjärtat

På vägen till bussen ser jag ett par. Han har armen runt henne.
Samtidigt ser jag en mamma och hennes son.
Och det river i hjärtat. Jag får en klump i magen.
Jag är så vansinnigt långt ifrån båda de verkligheterna. Och de följer ju på något sätt efter varandra. Först kille och sen barn.
Har man inte det första kan det bli svårt att få det andra. Och det river i hjärtat.

Emilou och Facebook

Det slog mig just att precis som det finns tysta och högljudda människor i verkliga världen finns det ju högljudda och tystlåtna människor på Facebook. Men på facebook finns de som är tysta för att de är nervösa för vad andra ska tycka och de som är tysta för att de helt enkelt är harmoniska. De har annat att göra i livet. Så är det väl i verkliga livet också, men på facebook kan man välja att vara med men vara helt tyst. Se men inte synas. Det går liksom inte i verkliga livet.
Jag är just nu någonstans mittemellan. Jag vill inte dela så mycket på facebook, dels för att jag inte vill dela med mig av så mycket till vissa av dem som jag har som vänner på facebook, men också för att jag liksom har annat, bättre, för mig än att dela vad jag åt till middag med alla som jag har på facebook.

Emilou och WTF

Alltså vad fan är detta? 

Kopparbergs har en ny reklam kampanj här i England, och inte bara förstår jag inte vad de anspelar på, men jag blir direkt provocerad. DET ÄR JU FÖR FAN ETT TYSKT JÄVLA U!
Allt annat anspelar på Sverige. De har till och med en jävla SAAB i reklamfilmen. MEN så har de ett TYSKT JÄVLA U!

Emilou och SOLENSOLEN!

Änterligen har det blivit varmt! Och soligt! Ordentligt varmt och ordentligt soligt!nästan så att det har varit jobbigt att jobba högst upp i en byggnad. Men jag har haft lite ledigt för att mamma och pappa är och hälsar på.
Livet är för en gångs skull ganska lätt att leva!

Emilou och systrarna

Det har varit mycket familj här på senaste. Och det är så typiskt hur stor skillnad det är på hur jag känner mig med de olika medlemmarna i min familj.
Med den äldsta som var här med sin man så blev jag alldeles trött och utmattad. Det tar musten ur mig att vara runt henne. Alltid bolla undan. Alltid parrera. Att vara med men inte inkluderad. Att hålla undan tankar, hålla undan ledsenheten. Hålla undan besvikelsen. Efter helgen var jag alldeles slut. Det var skönt när de åkte.
Med den yngre kom jag ut på andra sidan helgen och kände mig stark och grundad. Vi pratade om bråket. Det stora bråket på Gullmars. Det där jag blev så himla besviken och ledsen och arg på henne. Där vi stod på en iskall perong i typ en timme och bråkade i offentligheten för att vi båda trodde att jag skulle med ett tåg från den perrongen. Ett tåg som jag till och med i stundens hetta var på väg att hoppa på. Vi stod där så länge att våra tår blev alldeles stelfrusna. Det var länge sedan jag bråkade på det sättet. Om någonsin. Det gjorde så ont. Rev i maggropen. Rå kärlek.
Men då i helgen så pratade vi om det. Och massa annat. Och var bara nära. Det gav mig styrka. Ända in i märgen.
Jag älskar dem båda, men de är så olika.

Emilou som syndabocken

Idag känns det ännu en gång som om jag bara ställer till problem. Jag ser problem, inte lösningar, frågar dumma frågor, vet inte vad jag snackar om. Presenterar saker dåligt. Skriver dåligt. Folk måste ta över och göra om och göra rätt.
Jag känner mig alltså jobbig. Kanske har det att göra med den nya tjejen på jobbet. Hon har varit här bara ett par veckor och är redan mycket mer självgående än jag. Men så jobbar hon ju med det hon redan kan för hon har jobbat lokalt förut. Jag har aldrig ens jobbat som tjänsteman förut. men det gör ju inte min situation lättare...

Emilou och livet.

Jag missade just bussen till jobbet med typ 30 sekunder. Och det spöregnar. Och jag är förkyld. De är maj och jag har fortfarande på mig min vinterjacka. Igår skulle jag och träna men bussarna krånglade så jag kom alldeles för sent. Det är ungefär så livet känns just nu.

Emilou skäms.

Jag insåg just att jag bloggar om vädret. Kul blogg det här har blivit. Ikväll kanske jag kan blogga något mer roligt. Kanske kan jag redigera några av de halvskrivna inläggen som ligger och skräpar.