Emilou och Australien del 18- Avhandlingen är det bästa och största jag gjort i mitt liv

Jag känner mer och mer att jag är otroligt stolt över min avhandling. Den är absolut inte perfekt, eller allt jag ville att den skulle vara, men för vad den är så är den jävligt bra. Varje gång jag kollar igenom den för att jag måste kolla upp en referens så känner jag mig liksom lite stolt över att det var jag som skrivit den. Det är stort. Det största jag gjort i livet hittils.

Emilou och Australien del 17- sista veckan i Canberra.

Jag är inne på sista veckan här i Canberra och jag har blandade känslor inför detta. Samtidigt som jag ser fram emot att åka ut och resa, och att tillslut komma hem, så har jag ju just kommit till rätta här. Jag känner att jag kommer att sakna sjön jag bor vid, att springa runt den och att promenera längs den på väg till jobbet. Jag kommer sakna de två fina kompisarna jag fått här, de bra kollegorna. Jag känner mig heller inte riktigt färdig med Canberra, konstigt nog. Jag har ju bara spenderat tre helger här i stan. Och även om Ellen ju tagit mig till jätte trevliga ställen så har mitt upptäckande alltså mest varit i hennes fotspår. Så jag har lite upptäckarlust kvar! Får väl helt enkelt ta med mig den ut när jag reser.
Men i blandingen ingår också en känsla av att ge upp den lilla trygghet jag ändå har här. Jag gillar trygghet. Nu ska jag resa mellan platser, bo på olika ställen varje vecka, och leva ur en resväska. Det är läskigt, nästan mer läskigt än spännande. Men som tur är kommer jag att ha sällskap på stor del av resan. Det är skönt.
En sak jag verkligen inte kommer att sakna med Canberra är dock min lägenhet. Den är stor, fräsch, fin och det är häftigt med en glasvägg, Men alltså den där jävla luftkonditioneringen, dåliga internetet, receptionen som bara är öppen under kontorstid, stökiga grannar, alla ljud som kommer från huset och att konstant känna mig övervakad. Det kommer jag inte att sakna. Inte alls.
Men i och med att det är min sista vecka här också så känns det liksom lite meningslöst att faktiskt jobba och göra saker. För det känns inte som om jag kommer hinna bli klar med det även om jag försöker. En sak som är säker är ändå att det inte kommer att ske om jag sitter och bloggar. Så nu ska jag försöka skriva lite.

Emilou och australien del 16- Allt jag vill är att vara själv men jag kan inte bestämma mig för vad jag vill göra!

Vem trodde att denna dag skulle komma då jag längtar efter att få vara själv och göra vad jag vill. Strosa runt i stan själv, gå på bio själv, läsa en bok, gå till gymmet, gå på museum, fixa med bilder, äta långsam frukost. För ett tag sedan hade jag haft ångest över att ha en hel söndag utan planer, men nu tycker jag att det är skönt. Men problemet idag är att jag inte kan bestämma mig för vad jag vill göra! Ska jag gå till museumet? Ska jag gå till gymmet? Jag borde läsa den där artikeln som jag har blivit ombedd att utvärdera, jag vill gå till gymmet och behöver handla mat för veckan. Men nu har halva dagen gått och jag har fortfarande inte bestämt mig!

Emilou och Australien del 15- plötsligt händer det

Det är precis på samma sätt som när jag var i London. Den första och största delen av tiden vantrivs jag, har ingen motivation, inget fokus, ingen aning om vad jag gör. Men så sista tiden, på slutspurten, så hittar jag min roll, mitt fokus och min motivation. Jag trivs och vill få saker gjort, jag får saker gjort. Och tro det eller ej, jag är lite ledsen över att jag bara har en och en halv vecka kvar här.

Emilou och Australien del 14- Ibland agerar jag irrationelt

Just som jag skriver att allt känns meningslöst med att vara här och jag räknar dagarna till att jag får åka hem igen så följer jag upp på ett förslag av en av mina kollegor att vi ska söka pengar för att jag ska kunna komma tillbaka. Vi hittar på ett massivt projekt som också ska vara jämförande med England. Jag har ett jobb att komma tillbaka till i England. Men jag söker ändå pengar för ett nytt forskningsprojekt delvis baserat i Australien. Det är inte så logiskt.

Emilou och Australien del 13- Saker som jag borde veta men inte lärt mig

Den där känslan av meningslöshet har kanske inte helt lagt sig, men jag tror att jag nu har ett papper på gång som kan bli riktigt bra. Ett papper som är baserat i det jag gjorde för avhandlingen men bättre strukturerat än vad jag lyckats få till där. Allt tack vare ett möte idag. Nu ska jag kanske inte ta ut segern i förskott, men känslan av att saker och ting går framåt och liksom kommer samman, det är en känsla jag längtat efter.
Tidigt insåg vi att två månader att göra det jag tänkt göra nog var lite kort, och tidigt fick jag därför försöka hantera känslan av att misslyckas. Eller kanske inte misslyckas, men behöva erkänna att det inte funkar och börja om på nytt. Börja om på nytt en extra gång när jag precis avslutat typ det största jag någonsin gjort och då jag sagt farväl till det ställe jag bott på i fyra och ett halvt år. Börja om på nytt med jobbet när jag precis sagt farväl till alla mina vänner och funnit nya. Och sen funkade inte omstarten heller. Så då var vi på plan C, där jag var beroende av någon annan för att få data att analysera. En någon annan som tydligen hade en meltdown. Jaha ja, jag sitter väl bara och väntar då på att denna meltdown  ska gå över för att kunna arbeta... Allt detta var alltså ganska frustrerande. Jag kunde liksom inte arbeta och göra rätt för mig. Och denna frustration ganska tröttsam. Det är egentligen inte förens denna vecka eller kanske förra veckan som jag hade orken och motivationen att faktiskt skriva lite på de där två pappren (ett otroligt konstigt ord) som jag lyckats vrida och vända mina misslyckade projekt till.
Jag försökte att tänka att jag ju bara hade två månader, att jag ju faktiskt har gjort grejer typ som att gett feedback på papper, jag kommer att ha gjort tre presentationer, jag har träffat de där namnen som jag bara läst och citerat tidigare och fått en förståelse för hur Australiens politik fungerar. Jag har nätverkat och varit en aktiv del i fakulteten. Men det kändes liksom inte nog. Alla de sakerna kändes liksom som undanflykter när jag planerat att få ut två artiklar (mycket bättre ord) från projektet och också helst något från min avhandling. Även om det uppenbarligen var ambitiöst så kände jag mig värdelös. För inte bara hade jag inte lyckats producera, men jag hade inte ens motivationen att försöka.
Därför känns det så otroligt skönt att nu faktiskt ha en artikel där jag känner att det är sådant jag vill göra och som jag gjort förut, som jag liksom har koll på och som faktiskt kan bli riktigt bra. En artikel som applicerar och utvecklar det jag gjort i min avhandling och alltså kan bli en publikation som jag har riktig användning för. Tillslut kom motivationen, inspirationen och energin till mig. Den kom till mig genom att en kollega tyckte vi skulle ha ett seminarium. Vi hittade en artikel som jag känner till väldigt väl och hade en konversation om den. Och det visade sig att jag har massa åsikter om artikeln som jag egentligen inte visste att jag hade, massa bra insikter om svagheterna och problemen med artikeln och föreslag på alternativa lösningar. Jag förvånade mig själv med hur genomtänkt min kritik egentligen var, trots att det var totalt ogenomtänkt och ostrukturerat.
När jag kämpade med motivationen sa folk att det skulle lösa sig tillslut. Och jag vet det ju egentligen; det löser sig ju alltid tillslut. Och även om det också hade varit ok att åka härifrån med bara nätverk i bagaget, och det kanske är det enda jag kommer härifrån med, så känns det bra att motivationen, energin och inspirationen äntligen kommit till mig. Nu när det är två veckor kvar på institutet. Men det viktigaste är att jag nu känner att jag verkligen fått ut något av att vara här. Jag vet att det funkar så här, jag kämpar och kämpar för att få till något, tänker, reflekterar, vrider och vänder, och mår dåligt för att det inte kommer framåt. Men så tillslut släpper det. Jag kommer förbi spärren, hittar formuleringen som fixar strukturen, jag hittar den gömda länken, och den känslan är nästan värd all oro och småångest som leder upp till den. Eller den kanske måste vara värd den, för annars skulle jag inte hålla på med detta antar jag. Ibland är jag rädd att jag liksom behöver den där ångesten för att nå euforin, men det är något framtiden får utröna.

Emilou och australien del 12- När jag ser flygplan på himlen önskar jag att jag var på planet påväg hem.

Även om det nu är mycket bättre än vad det var den första tiden här då jag grät konstant så känns min vistelse ganska meningslös. Jag har inte lyckats göra det jag skulle göra, och känner inte riktigt att jag knutit de kontakter jag önskat att jag skulle gjort. Och någonstans i mitt bakhuvud tänker jag att det varit mer produktivt för mig att vara kvar i Southampton och jobba på att få ut publikationer från min avhandling med Gerry. Och då hade jag ju kunnat vara med D också. Jag är inte så bra på att deala med att inte producera. Det är absolut inte så att de jag jobbar för verkar missnöjda med det jag gör, de är väldigt nöjda. Men jag känner att jag inte presterar, jag är inte nöjd med vad jag gör, och är framförallt inte alls motiverad att se till att få något gjort.
Jag är med om helt fantastiska erfarenheter, träffar trevliga människor och ska ju snart på semester. Men jag kan liksom inte uppskatta det. Jag gillar inte limbo och just nu är jag i ett större limbo än jag varit på många många år. Det där när man är mittemellan två liv och det därför inte är någon vits att skapa ett nytt liv. Jag umgås med trevliga människor här, men känner att relationerna liksom är meningslösa för jag ska ju snart åka tillbaka till Europa. Och även om vi just nu halvt planerar att söka pengar för att jag ska kunna komma tillbaka, så känns det meningslöst att lägga ned energi på att behålla relationerna. De är tillfälliga, trevliga och ger mig något att göra på helgen, men de kommer att ta slut och försvinna snart. Samtidigt är det på något vis en ganska skön sak, för det gör att jag inte behöver oroa mig så mycket för att vårda relationerna. Det låter kanske arrogant, och det klart att jag vårdar dem för jag umgås ju med dessa människor. Men om ett störningsmoment kommer upp eller en liten meningskiljaktighet så kan jag ju liksom bara släppa det, för om bara lite mer än en månad är jag på andra sidan jorden igen. Det klart att detta är en sund inställning till vänskap i allmänhet, att inte hålla på och störa sig på sina kompisar, men här kan jag helt enkelt tänka att jaja jag står ut i en månad.  Mina kollegor här skämtar om att de inte kommer klara sig utan mig, och att de kommer sakna mig, och jag skrattar artigt och säger att jag kommer sakna dem med. Men egentligen längtar jag tills dagen då jag sitter på flyget hem.
Men på grund av detta limbo kan jag inte heller riktigt se fram emot semestern, för jag vill bara hem och ha ordning på livet igen. Jag ser mer fram emot att flytta till Newcastle, börja ett riktigt jobb och bygga ett hem igen än att kajka runt på australienska kusten i en månad. Ok, det är kanske inte helt sant, jag ser lite fram emot kustens äventyr. Men jag längtar också till den dagen då det är jag som sitter på planet som flyger över himlen på väg hem.

Emilou och Australien del 11- Canberra en show off!

Canberra är en konstig stad. På många sätt påminner den om Southampton, båda är städer där folk inte riktigt stannar. I Sotons fall är det för att det är en hamnstad, i Canberras fall för att det är en skapad huvudstad. I båda fallen handlar det också så att det finns massa trevligare saker runt omkring, så man åker liksom igenom på vägen till något annat.
Just att Canberra är en skapad stad märks på många sätt. Dels är det en ganska utspridd stad, förorter har liksom byggts ut allt eftersom staden expanderat. Men det har inte varit en organisk tillväxt eftersom det som det expanderas från något som liksom är artificiellt. Så det är stora distanser, och mellan där jag bor och stan så är det till och med en nationalpark. Det som är bra med det är att kängurus syns titt som tätt i stan, speciellt på universitetet.
Canberra skapades som huvudstad för att de helt enkelt inte kunde bestämma sig för om Sydney eller Melbourne skulle vara huvudstad, och kompromissade då med att skapa Canberra. Och att Canberra är just en skapad huvudstad märks på all symbolik som staden har i sin stadsplanering. Citykärnan är uppbyggd runt avenyn som förbinder det gamla och nya parlametet med warmemorial och tanken var att om de som fattar beslut om krig ska påminnas om alla som skickats ut i krig och inte kommit tillbaka. Så mellan parlamenten är det liksom massa utrymme som man inte får göra något med som kan störa utsikten. Så det är massa showgrejer som typ någon typ av skulptur och flaggor och såklart massa gräs. Ingenting får heller vara högre än det nya parlamentet, som har en konstig stålstruktur ovanpå det.
Det känns liksom som om sådana saker inte skulle hända om det inte var en skapad stad. Här har man liksom kunnat anpassa hela stadsplaneringen till en sådan sak. I en stad som växer fram så kan man liksom inte planera sådana saker i lika stor utsträckning. Canberra har skapats för att vara en representationsstad, något man visar upp, och det har de minsann lyckats med!

Emilou och Australien del 10- Big brother is watching you.

En sak som jag märkt här är att staten är mycket mer närvarande än vad den är i både England och Sverige. Det märks på lite olika sätt. Dels när man kommer hit så måste man ju ha visum, och passkontrollen var ju väldigt rigorös. Men det är i vardagen som jag märker att staten är med mig i nästan varje steg.
Det första har att göra med boendet. För att få bo där jag bor måste jag intyga att jag inte är rik. För student boende får man bara om man behöver det, och hyrorna är 20% under medel i stan. Så att de som verkligen behöver det får det. Och det är ju faktiskt en bra ide. Men detta betydde att jag var tvungen att fylla i en massa blanketter och enkäter, få underskrifter från vittnen och ha papper på hur lite jag tjänade innan jag kom hit.
Det andra har att göra med när jag köpte min telefon och skaffade kontantkort. Jag behövde identifikation och registrera kontantkortet, och fylla i en massa papper. Allt för staten. Förhoppningsvis lyssnar de inte på mina samtal...

Det kan tyckas att det är bra att ha en närvarande stat, men problemet är att när jag behövde staten var den svår att hitta. Jag skulle registrera mig med medicare, som är sjukförsäkringen man har här, och det var närainpå omöjligt att hitta dem. För det första hade de flyttat från stället som deras hemsida informerade om att kontoret skulle ligga. Och där det nya kontoret låg såg man inte från utsidan att det var där medicare låg. Då var staten inte särskilt närvarande.
Men det bästa är att staten i alla fall är närvarande, och ger instruktioner, när jag tvättar händerna! 

Emilou och Australien del 9- Anzac Day

Vi var lediga i Fredags igen. Jag verkar ha lyckats komma hit under en tid med många lediga dagar, vi jobbade bara tre dagar förra veckan. I fredags var vi lediga för att det var Anzac day. Jag hade aldrig tidigare hört om Anzac day, men av att döma av 1. vi var lediga och 2. alla pratade om Anzac day så fattade jag att det liksom var en gaska stor grej för australierna.
Det är en minnesdag för de som krigat för Australien och Nya Zeeland och det började under första världskriget. Och det man gör är att gå på dawn service där de läser brev från de som krigat, viktiga människor pratar och sedan 5.30 på morgonen, innan gryningen, är det en gudstjänst. Denna gudstjänst sänds live över hela australien, och i år var prins William och Kate där. Under dagen sedan dricker man och spelar man two-up, som är ett spel som militärerna spelade under första världskriget. Och det är den enda dagen man får spela det på gatan, annars är spelande i offentlig miljö förbjudet.
Det verkar generellt som att många saker är annorlunda på Anzac day. Tillexempel så fick jag inte plats på bussen som gick klockan fyra, för den var full. Det var fullt med folk på busshållplatsen, och inte bara de man skulle förvänta sig; de gamla och familjer, men även universitets studenter som var yngre än jag. Fem minuter innan vi kom till war memorial så var det fullt med folk på gatorna, alla på väg åt samma håll. I morgonmörkret såg detta väldigt surrealistiskt ut. Och när vi väl kom in till stan så var det bilar parkerade överallt, på gräsmattor, i mittfåran på vägen (den är ganska bred....) och huller om buller på smågator. Cafeer öppnar tidigt för att servera frukost efter dawn service och dessa cafeer var fullpackade, trots att klockan alltså bara var sex på morgonen.
Själva dawn service var dock inget för mig. Jag blev tagen av storheten av det, av hur viktigt detta verkade vara för så många. Dels för de som varit i krig, men kommit tillbaka levande, eller bara sårade, men också de vänner och familj av de som gått bort i kriget. Talen som hölls var verkligen känslosamma och berörde, och det fick mig att reflektera över saker som jag inte reflekterat över förr. Hur förhåller man sig till att ens närstående gjort valet att gå ut i krig, och gått bort medan de är i krig? Hur försvarar man det? Hur accepterar man det?
Men jag tror just att det är det som är grejen. Sverige är en nation som inte har varit i krig på det sättet. Vi har sänt trupper genom FN osv. för fredsbevarande syften till exempel. Men vi har inte gått in i ett land och attackerat som Australien har. Så därför är det svårt att relatera till hela 'krigshjälte' grejen. Jag förstår att det är viktigt för de som berörs av kriget att deras uppoffring erkänns och hyllas. Men det fundamentala med att gå ut i krig och att försvara mitt land på det sättet, det har jag svårt att relatera till. Det hade antagligen varit annorlunda om jag växt upp här. Och kanske just därför var det en väldigt intressant upplevelse, men något som jag antagligen inte skulle göra igen.

Emilou och Australien del 8- träningen

Jag gick med i universitets gymmet här om dagen, för eftersom affärer och andra kultur utbud verkar stänga klockan fem på eftermiddagarna så behöver jag något att göra om kvällarna. 

Jag har inte tränat ordentligt på över tre månader, och de senaste sex månaderna har min träning ju mest bestått i att spring träna. Man kan alltså lugnt säga att mina muskler inte direkt har varit välanvändna på senaste tiden. Trots detta har jag ju gått ned i vikt, men eftersom jag inte har någon våg har jag ju inte så bra koll på hur mycket. Jag har dock märkt att alla mina kläder börjat sitta pösigt, men har trott att det varit för att de tappat passform snarare än att det handlat om min kropp. Men igår när jag handlade ett par nya jeans kom jag i en storlek som jag inte ens minns när jag passade i sist. Det var en väldigt konstig känsla. Och det gjorde att jag spenderade alldeles för mycket pengar på dessa jeans...

Tillbaka till träningen. Jag anmälde mig direkt till två klasser på raken. Dock var den första bara 15 minuter. Men det var 15 minuter av 'ab crunch'. Och den andra klassen var en typ av cirkel träning, men mycket intensivare än jag varit van vid. Men jag pressade mig som jag brukar. Utan att ha tränat mina muskler på ett halv år. Och jag känner det idag. Jag känner mig helt mördbultad! Kan knappt lyfta på benen, varje steg gör ont och jag tror jag fått blåmärken på ryggen. 

En annan anledning, förutom att jag är knäpp, till att jag pressade mig så hårt var för att de andra tjejerna som var där var av gym-tjej typen som jag ogillar starkt. De spenderade mer tid med att snacka med den snygge instruktören än att faktiskt träna. De förde konversationer om kropps ideal,  självuppfattning och vikt. Och hur hälsosamma de kände sig. Samtidigt som de klagade över att all choklad de ätit över påsk hamnat på rumpan. Och jag kände så himla starkt att jag 1. Var mycket äldre än dem och 2. Tränar av helt andra anledningar. Detta nådde sin topp då en av tjejerna frågade om det fanns någon övning man kunde göra för att få brösten att se större ut. 

Jag kan helt ärligt säga att jag aldrig i hela mitt liv undrat det. 

För ett par år sedan hade nog dessa tjejer stört mig mer än vad de gjorde nu. Eller i alla fall på ett annat sätt. Förut hade jag känt mig tjock och som en loser i deras närvaro. Och trots att de inte pratade om mig hade jag tagit det som pikar till mig och min självkänsla hade fått sig en törn. Men nu när jag är lite äldre, har varit med om lite mer saker, växt ur den osäkerheten har jag liksom fattat att jag duger rätt bra som jag är. Jag tränar för att bli stark, och jag är stark. Så nu  stör jag mig mest på dem för att de är så himla clueless, men det är inte mer än så.   Det berör mig inte mer än så. Denna utveckling har nog många andra kommit underfund med långt tidigare, men jag har haft kvar den osäkerheten väldigt länge. Och det är otroligt skönt att ha blivit av med den. Jag kan nu tillochmed sträcka mig till att acceptera att alla tränar för olika anledningar och det är okej att undra om det finns övningar för att brösten ska se större ut. Även om det också är något jag skrattar åt. 

Emilou och Australien del 7- Kylan

Gerry hade förvarnat mig att det skulle vara kallt när jag kom hit, jag kommer ju på vintern och de lever i en illusion att det alltid är varmt i Australien och därför inte bygger hus som klarar ordentlig kyla. Men det är det inte. Här i Canberra kan det tydligen vara -5 på morgonen för att gå upp till +20 på dagen. Men de där -5 känns när man har ett hus utan isolering.
Nu är det inte midvinter här ännu, det är fortfarande sen höst, men jag fryser. Mest hela tiden. På kontoret måste jag sitta med en sjal runt mig för att det är så kallt. Hemma hade jag förra veckan på mig dubbla byxor, två tröjor och en fleece. Nu har jag fått låna ett element av en kompis som jag har på max hela tiden och äntligen har det blivit en relativt normal temperatur här. Anledningen till detta är att luftkonditioneringen fortfarande är på, och den är centralt kontrollerad. Så jag kan varken stänga av den eller ändra temperaturen. Så småningom kommer luftkonditioneringen slå om till värme, men när det sker vet ingen.
Likaså är det ju kallt ute på morgonen, och jag tog verkligen inte med mig rätt kläder för detta. Men jag tror kanske att jag känner kylan mer än andra, för när jag går runt i jacka och halsduk, går andra runt barbent och en tunn tröja. I helgen när vi campade sov jag med underställ, två tröjor, fleece, raggsockor och tre filtar och först då frös jag inte. Det fanns knapt plats för mig i tältet pga alla filtar som kan ses på bilden nedan...
I helgen ska jag köpa mig en varm tröja eller två och hoppas på varmare tider. Men det är osannolikt att det kommer ske förens jag är uppe i norr på min semester!

Emilou och Australien del 6- attention seeker

Nackdelen med att ha jobbat intensivt med ett stort projekt under en langre period ar att nar man val varvar ned sa kanns livet lite tomt. Just nu vantar jag mest pa att hora fran folk angaende det jag forsoker gora har, och det ar ganska trakigt. Sa jag sitter pa facebook, mailen, whatsapp och nu alltsa ocksa bloggen, for att fa lite stimulans, lite interaktion. Vid sadana har tillfallen ska man ju egentligen njuta av att man inte har nagra masten, och ta igen alla de saker man inte hinner med annars. Typ som att lasa massa artiklar. Men det ar ju sa himla trist! Speciellt nar jag laser utan nagot egentligt syfte. Det ar alltsa mycket roligare att kolla facebook i parti och minut, planera resor och blogga.

Emilou och Australien del 5- det går mot ljusare tider!

Eller alltså jag är ju fortfarande chockad över hur tidigt det blir mörkt och affärer stänger här, men helgen var väldigt rolig och jag känner inte att det är lika kämpigt att vara här, gå till jobbet osv. Jag har inte gråtit sedan i onsdags, och har nog med energi för att planera saker och ta beslut om saker. Och det känns inte så sopigt längre att gå hem efter jobbet och inte göra så mycket. Jag är trött, men det är för att jag plötsligt blivit en morgon människa som av mig själv vaknar klockan halv sju på morgonen och somnar klockan halv tio.
I helgen så satt vi uppe runt elden, och trots att klockan bara var halv nio var det becksvart ute. Vi diskuterade vilken tid som vi trodde månen skulle komma upp, och jag sa att det enda jag visste var att jag skulle somna inom en timme och att det skulle vara innan månen gick upp. En av camparna tog fram en gitarr och började spela och sjunga, och så sant som det var sagt så somnade jag prick halv tio, enligt utsaga.
Helgen var precis vad jag behövde, lugna frukostar, ingen stress, men ändå lite saker att fixa med och saker att göra. Så händelserik, men på halvfart. Jag hann landa och komma in i en bra rytm igen.
Jag har spenderat mestadels av dagen med att kolla på resor, dels för sista månaden här, men också under helgerna när jag är här. Det finns så mycket att se och göra, och jag ska verkligen försöka se till att göra så mycket jag hinner och kan. Samtidigt måste jag ju göra lite datainsamling och skriva ett papper, men jag har faktiskt bara åtta veckor här och på den tiden hinner man inte riktigt göra något 'theoretically groundbreaking' direkt. Men jag tänker att det faktiskt inte behöver vara det just nu.
Det jag verkligen ska försöka göra här är att få tillbaka balansen mellan jobb och nöje. Försöka bli uppspelt över och planera annat än min karriär. Jag ska också försöka se till att våga göra saker själv, och ha kul när jag gör saker själv. Det är en bra utmaning tror jag. Och egentligen är detta en perfekt set up; Jag har två månader i ett kontext som jag är rätt trygg i och sedan när jag acklimatiserat mig ger jag mig ut på äventyr.
Det kommer bli bra det här.