och trots att vi är rätt så korkade så är jag lite kändis numera, för här kan man lyssna på när jag var i London och delade ut enkäter till deltagare i Climate March demonstrationen. Det är första gången jag faktiskt hör mig själv prata engelska och jag blir förundrad över min accent/dialekt eller vad du nu vill kalla det. Nu förstår jag fascinationen för min engelska och varför min morbror skrattar åt mig.

Doktorander, och akademiker, är de dummaste människorna i världen

Ja, jag skulle vilja ta upp en kamp emot den ganska så väl spridda uppfattningen att doktorander är smarta människor som har något vettigt att säga. Vi kan även expandera detta argument till att inkludera akademiker generellt eftersom de en gång började som doktorander.

Jag tror nämligen att det är de som inte väljer att fortsätta den akademiska vägen som är de egentliga genierna. Det är de som är smarta, alltså riktigt smarta, på riktigt. Jag vet nämligen en massa studenter på min kurs som fick bättre betyg än jag på både examensarbetet och i slutgiltigt betyg, men inte valde att fortsätta gräva i böcker och artiklar för att försöka komma underfund med världen. De hade redan då kommit på att 1. man kan bara verkligen förstå världen genom att leva i den och praktisera politik, och 2. det är helt enkelt slöseri med tid och kraft att försöka svara på frågor om ungdomars politiska engagemang, men kanske allra viktigast 3. du som nyutexaminerad statsvetare har ingen aning om vad som är viktigt eller intressant, du tror att du har en frågeställning som kan revolutionera världen, men du har ingen aning om hur fel du har (eller de som inte går den akademiska vägen fattar ju att de har fel). Vidare så är det ju de som väljer att inte gå den akademiska vägen som anstränger sig för att nätverka och skaffa sig relevant erfarenhet. Eller tvärt om: de som har denna relevanta erfarenhet behöver inte fortsätta på den akademiska vägen. Till skillnad från mig som inte engagerade mig i klubbar och föreningar, utan fokuserade på det akademiska, och nu står här, inte mycket klokare utan snarare mer förvirrad, med bara en väg att gå; den akademiska.

Jag har nu börjat inse dessa tre faktum och börjar alltså tvivla på hur smart det egentligen var att gå den här vägen, om jag bara hade vetat detta tidigare. Vi akademiker tror att vi är så himla smarta, och andra tror att vi är så himla smarta, men egentligen är vi jävligt dumma och osmarta, det är därför vi är där vi är; vi har helt enkelt begränsat våra alternativ så att vi inte har någon annan stans att gå.

Jag skriver min professors uppsats

Jag vet att jag sagt att det inte skulle bli skola pa bloggen efter att jag skapade nya bloggen for skola, men det har handlar egentligen inte om det jag pluggar utan hur jag pluggar.
Hur som helst, jag hade ett mote med min professor i Citizenship and Democracy idag om min nasta uppsats som ska diskutera rostrattsaldern. Jag kom in till motet med en ide om vad jag ville saga, och precis som forra motet sa gick jag darifran forvirrad och med en helt annan ide and det jag tankte fran borjan. Men denna gang sa blev det aven sa att jag praktiskt taget kommer att argumentera precis hans argument. Motet bestod namligen av att han orerade och jag satt och forsokte hanga med. Det ar ett grymt argument, men jag vet inte vad jag ska referera for litteratur och vad jag vet finns det inte mycket litteratur pa detta amne, eller det ar vad jag antar fran mina fruktlosa litteratursokningar. Och utan litteratur blir jag osaker pa hur jag ska fa argumentet att halla. Men han avslutade i allafall med att saga att det nog ligger en intressant artikel i detta om man knyter ihop det med andra saker. Sa det kanns ju bra. Och det ar ju anda sa att dessa filosofiska funderingar och utredningar om ungdomar behover goras innan jag kan undersoka de unga. Och jag har ju alltid varit mer pa den teoretiska sidan snarare an empiriska sa detta ska nog ga bra, men det kanns som att jag ar ute och stapplar pa svag is.

How much do you know about yourself if you've never been in a fight?

Såg detta uttalande på baksidan av min 'Fight Club' DVD, som jag fick i födelsedagspresent för evigheter sedan men inte ens tagit av plasten på. Och jag inser nu efter min första fight att det ligger väldigt mycket sanning i det. Fast det behöver ju inte direkt vara en fight, utan det går även bra med andra adrenalin pumpande aktiviteter som kräver din fulla koncentration och snabba reaktioner samtidigt som det kräver ett enormt lugn. Lägg sedan på en enorm fysisk påfrestning i att faktiskt bli slagen, slå och flytta på sig, och du börjar närma dig vad som krävs när du är där i ringen. Det klart att man kan ställa sig i ringen utan att behärska alla dessa kvaliteer, och det är många som gör det, inklusive mig själv när jag gick upp i ringen första gången. Men, det man inser där när man står öga mot öga med någon som kommer att slå en och som man kommer att slå, då inser man vilka av dessa kvaliteer som man har och vilka man inte har. Jag har nu i efterhand insett att det var den psykiska påfrestningen som var mest ansträngande för mig när jag gick upp i fighten. Fysiskt är jag starkare än henne, även tekniskt, men veckan innan fighten hade jag först panikat när vi skulle sparras för att jag såg henne sparras med en annan tjej och jag tyckte att jag inte kunde klara av att komma undan hennes jabbar, för att sedan i andra ronden bli sjukt frustrerad och arg och därmed börjat slåss istället för att fightas. Skillnaden är hårfin, eftersom båda går ut på att man ska fysiskt slå en annan person, men en fight innebär strategi och poäng medan ett slagsmål endast handlar om att slå så hårt och mycket man kan. Självklart är det bra om man slår hårt även i en fight, men det är inte det som är poängen. Men att hitta den balansen och klara av att hålla huvudet kallt men alert är vad jag tycker gör en bra boxare.

Grejen är den att denna balans och kontroll av stress, frustration och prestation är något man behöver i andra delar av livet, inte bara när man står i en boxningsring! Jag märkte detta när jag panikade på precis samma sätt som i boxningen över en uppsats. Det handlar helt enkelt om självkontroll och självförtroende, att kunna prestera när adrenalinet pumpar, att kunna återhämta sig snabbt från motgångar och ge dubbelt så mycket efteråt. Jag lärde mig under min träning inför fighten att jag är min egen värsta fiende och största konkurrent. Jag är inte tävlingsinriktad, vilket i viss mån skulle vara bättre för då skulle jag bli nöjd så länge jag vann, utan jag är jävligt driven. Det var därför jag tränade fem gånger i veckan i en månad, det var därför jag inte drack alkohol på en månad och det var därför jag flippade veckan innan fighten. Jag hade så sjukt höga förväntningar på mig själv för jag har boxats längre än Charlie, och jag är tekniskt bättre, men när detta inte fick uttryck i ringen så blev jag besviken på mig själv. Men det var också därför jag kunde återhämta mig från flippen och ställa om min inställning till fighten. För mig handlade det tillslut inte om att vinna, utan det handlade om att klara tre ronder både fysiskt och psykiskt. Och det gjorde jag. Kanske inte supersnyggt, en av boxarna sa att det såg ut som att hon lekte med mitt huvud, men jag flippade inte och blev inte knockad. Nu i efterhand minns jag bara hur trött jag var under fighten, kanske var det eftermiddagens spänning och stress, kanske var det förkylningen som kom smygande eller så var det den mentala ansträngningen av att inte flippa och börja slåss som gjorde det.

Men fighten och träningen inför fighten lärde mig otroligt mycket om mig själv och hur jag reagerar i stressade, pressade och adrenalin pumpande situationer, och det är jag jävligt glad för!

Jag vill bara vara glamorös

Nu när jag har varit sjuk och inte orkat upp ur sängen så har jag sträck-kollat på Desperate Housewives, förutom då jag febersovit. Det har fått mig att önska att jag också kunde leva ett sådant liv, där man får gå runt och vara snygg, lycklig och glamorös och dricka vin dagarna i ända. Ok, alla är inte glamorösa, typ Lynette har väl inte det glamorösaste livet med fyra ungar, men hon är bannemig lycklig och dricker vin!

Självklart kan man ju som student dricka vin hela dagarna rent teoretiskt, och kanske skulle mina uppsatspaniker komma lite mer sällan (eller oftare eftersom det blir blandat med bakisångest), men praktiskt och ekonomiskt funkar det ju inte så. Jag tror att jag måste prioritera hyra, böcker och mat framför ett glas vin om dagen. Det får mig också att tänka på hur underligt det är att de dricker så mycket så vardagligt i den serien, och hur det legitimiserar vardags pimplande. Nu låter jag säkert som en moraltant, och inte den 22-åring jag är, men i och med att jag, denna moraltant, blir sugen på att dricka mer vin till vardags eftersom det symboliserar en lättsam existens och ett lyxliv som jag inte har men vill ha, så tycker jag mig höra lite varningsklockor i bakgrunden. Visst att de dealar med Brees alkoholism i några avsnitt, men alla andra runt henne vardagspimplar fortfarande och det är inte som om hon inför noll-tolerans eller är öppen med sin alkoholism efter de avsnitten. Att inte dricka är helt enkelt inget som får plats eller syns, medan drickandes syns och är del av en lyxig livsstil.

Kanske överreagerar jag, kanske uttrycker jag en oro som är en produkt av Sveriges IOGT-NTO tradition och skolans anti-allt kampanjer där en klunk vin var dörren till alkoholism. Men jag tycker ändå att det är en obalans i acceptansen av drickande och icke-drickande i den serien.

Nog moraliserande, nästa grej var ju det här med snyggheten och glamouren. Jag vill också få gå runt i snygga outfits, ha supersnyggt stylat hår och matchande accessoarer till vardags. Och visst, allt detta är fullt möjligt, men för det första är inte direkt stilen på campus särskilt uppklädd utan det är mjukisbyxor och UGGs som dominerar och för det andra så; Palla! Orka stå och fixa håret och matcha kläder varje dag, tänka kreativt om accessoarer och smink, när ingen ändå bryr sig. Sure, jag kan göra det för mig själv osv. och det gör jag ju ibland, men fanemig inte varje dag. Plus att jag ju ofta numera inte ens går till skolan, utan jobbar mest hemifrån. Och om jag suttit hemma på förmiddagen och har föreläsning på eftermiddagen orkar jag oftast inte byta om nämnvärt för att gå till skolan. En bidragande orsak till denna lathet är ju att det måste vara praktiskt också. Regnar det så måste jag ha regnjackan, och det är heller ingen vits att fixa håret mer än att sätta upp det i en tofs, för alla andra försök skulle ruineras så fort jag kliver utanför dörren.

Tur är det väl då att jag inte behöver gå till skolan varje dag. Jag är helt enkelt för lat för att vara fåfäng!

Det här med titlar

För ett tag sedan, ja ganska bra tag sedan, så berättade min (dåvarande?) kompis G för mig att hon hade stött på vår professor, tillika min handledare, på väg till en av hans föreläsningar. Hon berättade att hon tyckte det skulle kännas konstigt att inte säga hej, när de uppenbarligen var på väg till samma ställe, trots att han antagligen inte hade någon aning om vem hon var. Så hon säger 'Hello Sir....' varpå jag avbryter henne och utbrister 'Did you say SIR?!?!' och är uppenbarligen väldigt road av detta. För min handledare är ju typ den sjysstaste mest jordnära personen i (den akademiska) världen! Han skulle aldrig kräva att någon kallar honom 'sir', eller bli det mista förnärmad om någon inte kallade honom 'sir'! Min kompis G blev lite förnärmad och sa, 'But what would I say then? It didnt really feel ok to say Professoer whats-his-name either, and because he's my professor I didn't feel comfortable just calling him by his firstname, cause he's authority!'

Då slog det mig att det ju inte bara är min handledare som det där med titlar beror på, utan även vad man blivit uppfostrad till. Jag som växt upp i titelfria Sverige är inte van att genom en titel ge auktoritet eller visa respekt, jag har inte blivit uppfostrad till att kalla mina lärare vid efternamn och civilstånd, som det är standard att göra här i England. Det här med civilstånd är extremt ingraverat i folks medvetande, och jag har verkligen blivit uppmärksammad på detta nu när jag bytt namn. Varje gång jag har gått någonstans för att ändra mitt namn så har de frågat om jag har gift mig, eller snarare om det nu alltså är Mrs, istället för Miss. Det roligaste, och mest frustrerande var nog när jag var på banken och kvinnan hade fruktansvärt svårt att förstå att jag hade bytt namn utan att ha gift mig.

'Hi, I would like to change the name on my bank account'

'Ok, so you've married, can I see your marriage certificate'

'No I have not married, (blabla om alla mina bekymmer med namnbyte och att de behövde mitt pass)'

'So you have done it by d-pol?'

'No, or yes, but back home in Sweden'

'Ok, (mummel mummel tar fram papper och ändrar saker i datorn), so it is Mrs now then is it?'

' No, because I didn't get married.'

' ah ok....eh (ser väldigt förvirrad ut) so you've taken your maiden name?'

'No because I didnt get married nor divorced!'

Hur svårt kan det vara att förstå att det ju faktiskt är fullt möjligt att byta namn för andra anledningar än att man gifter sig? Och när jag sagt flera gånger att jag INTE gift mig.

Hur som helst, det är underligt hur det här med titlar skiljer sig. G har växt upp i en ganska, vad jag förstår, rik familj i Wiens övre sociala klasser, och därmed varit med på en massa formella tillställningar där det här med rätt titel på rätt person spelar roll. Därför så blir det ett dilemma för henne när hon inte vet vad hon ska kalla sin professor. Speciellt eftersom denna professor ju är väldigt vänlig och avslappnad. En titulering kan ju inte bara visa respekt, men en felaktig titulering kan ju även förolämpa bäraren. Det var väl kanske ett lite liknande dilemma som den kära bankdamen upplevde, hur skulle hon bestämma min civilstatus? Men vi svenskar som växt upp utan titlar upplever inte detta dilemma. Dock kan det ju ändå leda till roliga missförstånd, kanske just för att vi inte är vana vid tituleringar. När mamma och jag bokade min superlyxiga buisness class biljett tillbaka till England i julas så bokade vi den ju på hennes kort, och när hon skulle ge mitt namn så sa hon först mitt gamla namn, varpå jag fick rätta henne med mitt nya. Och eftersom jag och min mamma då inte hade samma efternamn så antog damen på resebyrån att jag var Mrs. R! Det spelar ju egentligen ingen roll alls, men det är lustigt vilken felaktig bild folk kan få av en. Jag menar, jag är ju inte ens i närheten av att tänka på att gifta mig! Samma lustiga felaktiga bild kom ju fram i början av terminen när halva fakulteten trodde att jag gift mig!

Men visst att vi slipper dilemmat med vad vi ska kalla folk, och att det kanske är ganska sjysst att slippa stoltsera med sitt civilstånd (eller endast kvinnor behöver ju göra detta offentligt), men alla de andra titlarna, som Dr. Professor, Sir, Madam, de som ju faktiskt kan vara ett ganska bra sätt att uttrycka sin respekt i formella sammanhang, de förlorar vi som kallar varandra vid du. Det är otaligt många gånger som när jag ska skriva formella brev på Svenska som jag tycker att det känts lite väl vardagligt att börja brevet med 'Hej XX!'. Vid de tillfällena är Engelskans 'Dear Sir/Madam' eller någon av de professionella titlarna mycket bekvämare att använda. Hälsningsfrasen sätter liksom tonen, och hellre en formell ton än en 'tjena tjena'!

Detta till trots, så skulle jag ju aldrig ens drömma om att kalla någon vid titel i verkliheten, för då kan man oftast komma undan med att bara säga typ hej, och att slänga in titlar skulle bara vara slöseri med ord och tid. Och det känns som om jag kan visa respekt på andra, och kanske bättre och mer genuina, sätt än att kalla någon 'sir'!

Jag har bestämt mig

Bloggen ska få överleva. Och jag ska bli bättre på att uppdatera. Låg och kunde inte sova igår för att jag praktiskt taget sovit eller legat i min säng sedan i söndags, förutom då jag åkte till läkaren och fick penicillin för århundradets halsfluss i måndags och igår då jag provade en promenad till skolan för att få extensions på uppsatserna som ska in om en alldeles för snar framtid. Då i alla alla fall tänkte jag på massa saker som jag ville skriva här, och det är nog första gången sedan jag flyttade hit till soton som jag känt det, så då bestämde jag mig för att bloggen ska få fortsätta leva. Den har ju ändå hängt med mig i fem år nu, från det år jag tog studenten genom mina första universitets år, och jag har nog tänkt att den ska få följa med ända tills jag blir klar med min doktorand. Och till säkerligen mångas förtjusning så ska jag sluta blogga skola. Och till andras kanske lika stora förtjusning så ska skolan få en alldeles egen blogg, den är redan skapad, men har inget innehål ännu. Inte ens en presentation av mig, men det kommer jag lovar. Denna blogg har fått ett nytt fokus; hur man överlever som doktorand.

Det som är bra med nya fokuset och nya bloggen är att jag kan vara lite mer privat här, och lite mer seriös på den nya bloggen. Det klaffar ganska bra med namnbytet också, för på nya bloggen är jag helt öppen med vem jag är, och det är det namn folk skulle söka på i framtiden om de söker på mig (vilket ju var lite vitsen med namnbytet). Denna blogg är för det första emilou, men kontot är under mitt gamla efternamn. Så, Nya bloggen med Nya efternamnet för seriösa skolgrejer, och Gamla bloggen med Gamla efternamnet för skvaller och tankar. Känns som en bra linje att dra.

Nog så om det administrativa. Igår då jag låg och snurrade i sängen så tänkte jag också på det som står i min header. Jag tror att vi hade det samtalet 2006, precis innan jag flyttade till England, och det var ju J som så väl förutspådde min framtid, för när jag är klar 2013 har det ju gått sju av de tio åren sedan vi förutspådde varandras framtid. Självklart finns det ju fortfarande plats för ändring, jag menar jag kanske failar eller hoppar av, och efter att jag är klar är det ju fortfarande tre år kvar tills de 10 åren har gått. Men om allt går som det ska kommer jag ju ha tillbringat mestadels av de 10 åren som student. Så J hade rätt. Men jag kommer inte ihåg vad vi sa om alla andra. Vad skulle de göra om tio år? klart att det ju är en tid kvar tills dess, men det vore roligt att veta så att vi kan se om några andra av våra fördomar besannas.

Ja jag vet att den där utvärderingen av Sheffield dröjer. Och att det är ganska så tunt på uppdateringsfronten generellt på denna blogg numera.

Men kanske är det så att jag inte kan utvärdera Sheffield, för Sheffield finns fortfarande. Alltså jag menar inte i ett självklart fysiskt tillstånd, jag tror inte att saker och ting försvinner för att jag inte är där/ser dem. Det jag menar är att Sheffield och folket där ju fortfarande är en del av mitt liv, om än något sporadiskt. Vänskapsrelationerna som skapades i Sheffield finns ju fortfarande. Alldeles runt det nya året fick jag en del oväntad Sheffield-kärlek, som visar att det är inte bara jag som kommer ihåg dem, de kommer ihåg mig också. En flytt betyder inte avslut, även om jag trott det så många gånger.

Kanske är det så att utvärderingen dröjer för att om jag avlutar Sheffield så måste Southampton börja, och det känns inte riktigt som om Southampton har kommit igång än. Jag stapplar fortfarande runt på osäkra ben och försöker finna lite balans i tillvaron. Missförstå mig inte, jag trivs väldans bra, speciellt med det akademiska och har fått en del fina vänner. Men allt är fortfarande nytt och känns inte riktigt på riktigt.

Kanske är det båda sakerna tillsammans. Antagligen är det så, för sann samhällsvetare som jag är så kan jag ju inte tro att det finns en orsak till verkan.

nytt år, nytt decennium

00-talet var det första decennium som jag genomlevt, jag var 12 när det började och 22 när det slutade, så det är en ganska stor del av mitt liv!

- Jag har gått ut och överlevt högstadiet.

- Jag har gått ut och överlevt IB, med ett fantastiskt betyg.

- Jag har haft mitt första riktiga jobb.

- Jag har har flyttat hemifrån och tillbaka och iväg igen.

- Jag har blivit klar med min grundutbildning och blivit finansierad att fortsätta.

- Jag har bytt namn utan att gifta mig.

Klart det hänt en massa annat, men dessa saker är liksom viktiga hållpunkter som förändrat mitt liv och framtid. Och allt det på bara ett decennium.

Verkligheten

Det här med verkligheten är ett lustigt begrepp.

Jag kommer på mig själv ganska ofta med att känna att det liv jag lever här i Southampton inte riktigt är på riktigt. Snart så vaknar jag ur drömmen och befinner mig hemma i Stockholm. Ofta har det med språket att göra, jag hör mig själv prata engelska och det känns så himla långt ifrån något som ens skulle kunna vara min verklighet. Men engelskan är, och har varit i tre år, min verklighet. Så jag borde kanske ha vant mig. Men av någon lustig anledning så känns hela den här englandsgrejen inte riktigt på riktigt.

Det händer i sociala situationer också,som typ boxningen. Jag ser mig själv göra saker, ta del av saker och vara med folk, och det känns som om det är någon annan som gör det. Eller att det bara är på låtsas.

Ibland kan frånvaron från verkligheten ta andra uttryck, som tillexempel att jag vägrar inse saker i min omgivning. Eller det motsatta när jag får för mig att saker är på ett visst sätt och då ser världen ur den synvinkeln, för att ofta senare inse att jag hade fel. Sverige har självklart en stor roll i detta, jag lever fortfarande ett halvt, eller kanske tredjedels liv där. Så det gör att min verklighet inte bara är här, utan även där. Kanske inte så himla komplext när man bara säger det såhär, men att leva det är en helt annan grej!

hur som helst kommer jag ju hem på lördag!

Akademi del 1

Ja, det går ju inte direkt undan här med uppdateringarna och utvärderingen av Sheffield. Men här kommer den knepiga delen, akademi.

Jag har nog alltid varit en högpresternande plugghäst som är nyfiken på att veta mer om saker och ting, gå till grunden med ett problem och verkligen förstå något. Det var det som gjorde att jag valde att plugga politik och filosofi, jag hade erfarenhet av politiken genom ungdomsrådet, men ville veta mer. Ville förstå det bättre och lära mig vad saker och ting betydde. Se det ur ett annat perspektiv, få distans till verkligheten.

Så kom jag då till Sheffield den 11 september, utan att ha pluggat på över ett och ett halvt år och slängdes in i politisk analys, etik och politisk filosofi. Jag tror att jag blev lite överväldigad. För jag som inte direkt har svårt att ta till orda var knäpptyst i seminarier under de första månaderna, jag trodde att jag inte förstod vad de andra sa och att andra inte skulle förstå mig. Och så kom ju uppsatserna, första uppsatsen som jag skrev hade jag förberett mig ordentligt och börjat läsa tidigt, men ändå så satt jag där 12 timmar innan deadline och hade inte mycket skrivet och visste inte vad jag skulle skriva. Kanske berodde det på att jag hade valt att jämföra två helt olika filosofer, och som vanligt alltså gjort det svårare än nödvändigt för mig. Det var mitt första möte med min växande prestations ångest.

Jag gjorde ändå relativt bra ifrån mig i ettan, för jag jobbade hårt och var nog den enda som gjorde det trots att ettans betyg inte räknas. Den underligaste uppgiften och som vi fick bäst betyg på var när vi gjorde en presentation om tjetjenien konflikten i ryssland. Men jag tror att mitt hårda arbete i mångt och mycket har lönat sig, för jag har koll på saker och ting, och kan även nu knyta an till saker som skedde då i ettan. Men i övrigt så var ettan lite av ett akademiskt vakuum, jag hade inte riktigt koll på vad jag var intresserad av eller hur jag skulle knyta an det jag var intresserad av till det jag lärde mig. Kanske är det alltid så i grundkurser, att det är så generellt att det är svårt att få fokus. Men nyhetens behag och introduktionen till en helt ny värld gjorde ändå att jag uppehöll ett intresse för det hela. Jag minns fortfarande alla uppsatser jag skrev i ettan, det var British politics om EU, political analysis om democracy, comparative poltics om frankrike och ryssland, det var Matters of life and death om döden och abort, det var philosophy of religion om cosmological objection, det var human rights om just war och kvinlig könsstympning och det var globalisation of poltics om kalla kriget. Banne mig vad produktivt det var! Och här sitter jag och panikar över en uppsats!

Istället för sömn (en rip-off och kommentar till Isabelle)

Jag borde egentligen sova, för jag har satt alarmet på klockan 07.30 imorgon och min kropp har hela dagen skrikit efter sömn. Men som så många andra gånger så när jag väl ligger i sängen bestämmer sig min hjärna för att producera.(klockan är alltså halv tre, och jag är förkyld, detta kanske inte blir den mest samanhängande kommentaren, so please be gentle och ha förståelse)

Denna gång min hjärna går på högvarv är det tankar angående vad som verkar ha blivit en dikotomi mellan den duktiga flickan/kvinnan och det slarviga geniet. Det börjar hos Isabelle, som verkar vilja komma till sans med sin förvirring, och hittar en förklaring i det manliga geniets 'charmiga' 'legitimt grava förvirring'. Den är tillåten, omgivningen accepterar denna typ av förvirring, även om det kanske, precis som Isabel tar upp ibland är otroligt medvetet och genomtänkt. Isabelle ser orsaken till detta att det är ganska charmigt, men jag vet inte om jag håller med. Efter att ha bott med två, möjligtvis tre, av dessa manliga slarviga genier tror jag snarare att det är uppgivenhet som gör att vi accepterar. Vi förstår, och accepterar, att det helt enkelt inte finns så mycket att göra åt förvirringen eller latheten, utan gör det bara. Jag tyckte inte att det var ett dugg charmigt att de lämnade köket som en krigszon efter att de hade lagat mat, och om inte jag var där och städade upp det skulle det inte bli diskat eller städat någonsin.
Men här kommer genuset in, och Isabels uppror, acceptansen kan ses som en typisk kvinnlig 'egenskap', och detta sätts inom '' för att det antagligen är mer en produkt av kultur och uppfostran än en egenskap i personlig bemärkelse, eftersom, precis som diskussionen har kommit till genom Julia och Isobel, det oftast är en kvinna som 'har egenskapen' sopa upp spillrorna efter geniet. Se till att geniets verklighet fungerar, och i mitt fall se till att ingen av oss blev matförgiftad. Isabel vill sluta skämmas för att vara slarvig, för det är det hon får göra som kvinna, medans mannens slarvighet ses som ett tecken på att vi har ett geni att göra med.
Men, precis som Julia och Isobel kommenterar så är det kanske inte rätt väg att gå. Det finns kanske något att hämta i att torka upp efter sig, ta ansvar för sina handlingar, och ge tillbaka till dem som ger dig något. Det finns mycket att få genom att visa empati. Visst att det krävs att man ger lite, att man tänker lite på andra och gör det där jobbiga som att ta ansvar. Men det är inte denna förebild vi ska sträva efter, varför sträva efter att vara en arrogant intollerant egoist? Sure att du kanske lyckas konentrera dig på dina intellektuella kvaliteer och därmed utveckla dem, men seriöst, vad har du vunnit? Brist på social kompetens? Brist på respekt och hyfs?
Isobel nämner att det under denna hyllning av det slarviga geniet ligger en extremindividualism, och det är inte en lång koppling till Elins senaste inlägg om att vi kanske har ett ansvar att ta hand om varandra.
Jag håller med i detta, och jag har starka issues med individualismen som har övertagit vår kultur. Det som jag också blir otroligt frustrerad över är att det är den som tänker på andra som måste ändra på sig. Detta var definitivt starkt påtagligt då jag bodde med de två/tre genierna, det var jag som ville ha ordning och städat i huset som var den som skulle ändra på mig, jag projicerade mitt sätt att leva på dem och det var jag som skulle slappna av lite. Det är hur tydligt som helst att detta är en feministisk fråga, det 'manliga' draget- individualismen och allt som kommer med det, är det som prioriteras och värderas, medans det 'kvinnliga' draget- empatin är det som man vill komma ifrån. Detta om det manliga och kvinnliga skriver Julia och Isobel väldigt bra om. Och för att ännu en gång knyta an till Elin, om vi anser att det är mannens individualistiska drag vi ska leva upp till, så är det ju förbannat synd om alla kvinnor som blir uppfostrade till att inte vara slarviga, för då måste de hela tiden motarbeta antingen det de blir uppfostrade till och bete sig enligt det manliga idealet, eller att acceptera sin uppfostran och därmed acceptera underkastelse. Hur vi än väljer så förlorar kvinnan, och hon görs i båda situationerna till någon typ av offer.* Men detta är inte rätt väg att gå, utan det är snarare, som Julia och Isobel argumenterar, bättre att lägga värde i empatin och respekten för din omgivning.

Men det är inte bara en fråga om manligt och kvinnligt när det kommer till om vi diskar eller inte utan det hanldar om att det ännu en gång är den 'manliga' kvaliten som blir mallen. Precis som Elin påpekar så har vi kanske tappat bort empatin i vårt individfixerade samhälle, och detta kan ses som roten till många av de problem som vi har i samhället idag. Mina två akademiska förebilder Colin Hay och Gerry Stoker har ju gjort precis denna anlys av dagens politiska klimat med mer enfråge engagemang, marketisering av politiken och lågt deltagande i den formella politiken. Elin frågar vilket ansvar vi har för varandra, om vi har något, jag vill fråga vad vi har för ansvar för det vi har gemensamt. Som vår demokrati eller vår miljö. Det skriks efter kollektiva lösningar, internationella övergripande förslag och fördrag, men inget av detta kommer att ske så länge vi tänker på varandra bara som individer som inte behöver ta något ansvar. Vi måste lägga värde i det kollektiva, vi måste börja bry oss om varandra och det vi har tillsammans för att vår samlevnad ska fungera. Ett samhälle är inte ett samhälle utan de kollektiva elementen av det, och dessa kan var förtryckande, så som patriarkin, men även skapa en gemenskap och kollektiv identitiet som jag tror att vi alla behöver någon gång. Men varför individualismen har fått ett sådant genomslag är för rädlsan för det kollektivas makt, vi vill behålla vårt självbestämmande och vår frihet, vi vill kanske vara det slarviga geniet, för då är vi ändå individer. Men jag tror att vi måste komma över vråldjupet mellan individualism och kollektivism, det går att vara individualistisk kollektivist. Även om det låter som en contradiction in terms, så tror jag att det går, det handlar bara om att se att det är olika nivåer av existens. Vi har en del som är kollektiv där vi identifierar med andra och en annan del där vi står själva och bryter oss loss från likriktningen. De två krafterna arbetar tillsammans men mot varandra. Och jag tror att vi ständigt måste jobba på att hitta balansen.


*Och självklart kan vi här ta en diskussion om kön och genus, där de kvinnliga egenskaperna inte alltid finns hos en biologisk kvinna, och vise versa. Men, könsrollerna har en biologisk grund, inte i att de kommer från biologin álá grottmänniskor, utan att om man är en biologisk kvinna får man vissa förväntningar på sig från samhället, och uppforstras till att bete sig på ett visst sätt, så att föreställningarna får en viss resonans. Men eftersom det är en föreställning, eller social konstruktion, så kan varje individ göra motsatt förväntningarna.

Kärlek del 1

Äntligen kommer nästa del i följetongen om mitt liv i Sheffield. Tanken var ju att detta skulle skrivas under sommaren när Sheffield fortfarande var färskt i minnet och inte hade påverkats av de nya intrycken i Southampton. Men det blev inte så, sommaren var lång men gick fort, och inget blev ju egentligen skrivet. Jag undrar egentligen vad vitsen av detta är, jag har ju bloggat kontinuerligt, så det blir ju bara en repris av det hela. Men det kanske behövs, som ett avslut på tiden i Sheffield. Kanske som ett avslut på detta narcissistiska känslodravel.
Hur som helst har vi nu kommit till den första delen i Emilou och Kärleken. Det är nog denna del som är mest intressant eftersom denna del inkluderar dels det längsta 'förhållandet' och dels det med starkast känslor.
Vi börjar från början. De internationella vännerna som jag lärde känna på hösten blev inte bara mina vänner, utan en av dem, den 28årige tysken, blev även något av en pojkvän. Till en början var jag, eller min hjärna, emot det, han var gammal, inte så snygg och Tysk för fan! Men tidns nog vände dessa känslor och jag erkände för mig själv att jag nog kände något för denna man. Redan här bör väl varningsklockor ringa eftersom det var en övertalningsprocess att få mig att gilla honom, men kanske ligger det mer hos mig och min självbild (typ jag måste övertala mig själv om att denna person verkligen vill ha mig för att kunna acceptera eller våga känna något för den) eftersom det var precis samma sak med Herr M. Men, när jag väl hade övertalat mig själv om detta, eller nära slutet på den processen så har jag och tysken ett snack där han säger att det inte kan bli något riktigt på grund av vår åldersskillnad och att han bara skulle vara i Sheffield ett år. Så vi har ett 'öppet' förhållande, men det gällde ju bara i terorin, ingen av oss var egentligen ute och hånglade med andra människor, inte då i alla fall. Vi betedde oss som ett par under hösten, gick på promenader i regnet, drack vin och kollade på film, och det är väl det närmsta jag kommit ett förhållande på många år.
Under våren blev det dock annorlunda, för samtidigt som jag började bryta mig loss från höstvännerna så blev det att jag bröt mig loss från tysken, för han var ju del av den kretsen. Jag såg inget problem i det hela eftersom vi hade ett öppet förhållande utan förpliktelser. Just detta var vi uppenbarligen inte överrens om. Jag hade när vi hade det snacket stängt av alla mina känslor, inte tillåtit mig att känna mer än något tillfälligt, inte låtit mig fästas vid honom. Om min irritation över praktiskt taget allt han gjorde kom från denna ovilja att fästa mig vid honom eller om min ovilja att fästa mig vid honom kom från irritationsmomenten är en hönan eller ägget situation som jag låter hänga i luften. Antagligen bidrog de till varandra. Så när jag kände behovet av att bryta mig loss såg jag inga problem med det, men det gjorde han. Han ville träffas, han ville ha kärlek. Till saken hör att jag hade ofantligt mycket att göra i skolan också och därför hade begränsat med tid att ses, så jag var tvungen att prioritera, och han kom efter boxningen och mina nya vänner. Detta var Tysken inte riktigt med på, han hade under tiden utvecklat känslor för mig och då när jag kallblodigt började skärma av och göra andra prioriteringar blev han svartsjuk. Denna svartsjuka ledde honom till att göra helt irrationella saker som var menade att visa hans starka känslor för mig, antar jag, och som i ett annat sammanhang kanske skulle kunna tolkas så, men för mig då såg jag det bara som enorm irritaiton och nästan stalker aktigt. Så jag tog naturligtvis mer avstånd ju mer känslor han visade. Kulmen nåddes när han konfronterade mig i biblioteket, jag vad benhård mot honom och han sedan stötte på Abi och började störtgråta.
Det är lustigt, denna sida av mig, den strikt rationella som prioriterar och inte känner utan handlar kommer bara fram i vissa stunder. Då jag är pressad på något sätt, ofta känslomässigt. Jag har gått för långt i kompromisser med mig själv och kan helt enkelt inte komma ur det på ett snyggt sätt, så jag måste skära radikalt. När jag pratade om denna situation med min syster Anna så utbrast hon att hon inte skulle vilja bli kär i mig. Men det hon inte förstod var att jag bara agerade utifrån det han hade lagt ned som premiss. Vi var bara tillfälliga, och om han kunde få säga det med sin tidsplan som grund, kunde väl jag få bryta upp tidigare om jag ville det. Jag såg det väldigt pragmatiskt, för det var så relationen var. Den skulle ta slut efter en viss tidspunkt, jag bara flyttade den lite närmre i tiden för att funka med mina premisser.
Under denna tid så hade jag ju också kärleken till boxningen som konkurrerade med eventuella relationer till män. Och med boxningen så kom flirtandet och boxarna. Det var och är ju ganska ovanligt att tjejer boxas, så jag väckte en del uppmärksamhet där i källaren, speciellt eftersom jag inte var rädd att sparras och var väldigt seriös i min träning. Så under våren gick jag på en hel del 'dejter' eller öl efter träningen som vi kallade dem. Och detta utvecklades ju ännu mer i tvåan. Men jag insåg då under våren att det fanns mycket mer där ute än den tyska 28åringen, och att jag inte ville ha det jag fick. För det jag fick var helt enkelt något som begränsade mig i mitt nuvarande liv, men bara var där tillfälligt. Jag var helt enkelt inte beredd att uppoffra att bygga relationer eller ha kul för något som jag visste inte skulle vara. Det var väldigt enkel, men hård logik, samma resonemang som med vännerna.
Kanske mycket tack vare det goda självförtroende och jävlar anamma som boxningen och boxningsflirtandet utvecklade så raggade jag upp golfaren där i april någon gång. Vi var på en klubb och gick förbi varandra och fick ögonkontakt ett antal gånger och började tillslut prata, och i slutet av kvällen bytte vi nummer. Vi smsade en del och bestämde tid för en dejt. Jag var skiträdd, men uppspelt när jag gav mig ut i regnet för att träffa honom. Han var fantastiskt rolig och vi hade verkligen samma typ av humor, vi drack oss jättefulla och bröt alla dejtingregler genom att både hångla offentligt och gå hem till mig på första dejten. Men han var fin, och vi träffades ett antal fler gånger. Golfaren var någon som jag verkligen kunde se mig själv tillsammans med. Men så kom sommaren och jag åkte hem till Sverige, jag var nära på att inte åka hem utan stanna i Sheffield över sommaren och söka ett jobb. Men den pragmatiska sidan hos mig ansåg att jag inte kunde göra det 'för' en kille. Så här i efterhand kan jag kanske se att det skulle kunnat vara lika mycket 'för' mina vänner och för att jag gillade Sheffield, men det var inte så många som stannade under den sommaren, och jag ville inte vara 'utlämnad' till att bara ha honom när det inte var så seriöst än. Och inte att förglömma så hade att stanna i Sheffield under sommaren varit att välja emot familjen och vännerna hemma i Sverige. Sommaren och de andra loven var liksom deras tid, den tid då jag kom hem och landade.
Jag vet inte vad denna kärlekshistoria har sagt om mig, kanske att jag går mer på hjärna än hjärta. Att jag är en hardcore egoist som sätter mig själv i första rummet och bara gör det som jag vet att jag i längden kommer att må bra av. Jag tar inga risker när det kommer till känslor. Och det är kanske sant. Men samtidigt bygger jag luftslott, jag skapar förväntnignar, jag drömmer och önskar att jag ska hitta rätt. Att det ska funka, inte bara personkemi, utan ju också tajming. Det har varit svårt att ha liv i England och Sverige när det kommer till romanser, för båda liven har varit någorlunda tillfälliga och jag har vetat att ett längre uppbrott ligger i den snara framtiden och då har jag helt enkelt inte kunnat se, eller det har inte kunnat bli, någon egentlig framtid. Och till viss mån tror jag att för att våga känna kärleken, eller kanske lita på kärleken, för jag var ju väldigt kär i Golfaren och kanske lite kär i Tysken, så måste man se en framtid där kärleken får plats och är på riktigt. Men när man lever två liv är tajmingen väldigt viktig.
Så vad har vi lärt oss? Kanske att min syster har rätt, bli fanemig inte kär i mig!

Uppdatering

Idag träffade jag de som går samma kurs som jag.
Först var jag lite hämmad, för vi träffades alla i ett rum, och ingen verkade vilja ta kontakt. I en sekund, minut eller vad man nu vill kalla den stunden som jag kände så, så panikade jag. Jag trodde ett tag att min MSc (jag har ikväll lärt mig att göra skilnad, och de tär en väsentlig skillnad mellan MA och MSc) skulle bli som den här första veckan. Den första veckan som också var som första året. Då jag bara hängde med de internationella, och visst, hade kul och fick häftiga utbyten, men jag visste att jag skulle vara där längre än dem, så jag behövde skapa ett liv där. På ett helt annat sätt än dem. Jag behövde leva för framtiden, inte bara för stunden.
Hur som helst övergick paniken i lugn då T, en ny T, också letade efter utgången i det som är min nya fakultet som mer liknar en labyrint (trots att det är en fyrkant) än en byggnad. Vi började prata och gick sedan för at fika. När vi gick in till cafét så mötte vi några som vi kännde igen från morgonmötet och fikade med alla dem. Det blev lite så där konstigt som när en grupp träffas, att alla pratar i mun på varandra eller inte pratar alls. Men det var okej, för det känndes som om vi fick igång en hel del diskussioner och snack ändå.
Mitt på dagen bjöds det på lunch från vår skola, vi satt på golvet, var ivägen (för dem som ville igenom dörren som vi typ blockerade) och kände av varandras nivåer och ställningstaganden.
De flesta av dem, förutom T, gör en vanlig vidareutbildning, vi gör en som leder till forskning. Och det märks nästan, jag har mitt ämne som jag bryr mig om, T har en väldigt teoretisk syn på saker, och ställer de komplicerade frågorna, de andra har ett intresse, men håller sig på en ganska grundläggande nivå. Men, det sagt, så är det ju bara olika typer av intressen, olika vägar att gå, olika frågor att ställa och olika stimulans.
Men kontentan är att jag trivs. Jag trivs otroligt bra. Folket jag träffat hittils synkar jag med på ett riktigt bra sätt, och det verkar som om vi är överrens om det (A höll med mig om det på puben ikväll). Vi är helt enkelt ett bra gäng som råkat sammanstråla under den första dagen.
Det bästa med att jag trivs är att jag är så bekväm. Som ikväll så stannade jag kvar efter att mina kompisar gått hem(!) och snackade med folk som råkade göra liknande kurser som jag. Jag är helt enkelt en re-fresher, jag återlivar första årets nyfikenhet och vänlighet till folk, men jag har en trygghet som jag saknade som fresher.
Som grädde på mostet så träffade jag idag en av mina gamla semnarieledare från Sheffield, som jag kom väldigt bra överrens med, och som också skrev en av mina rekomendationer.Hon hade också kommit till södern och ska undervisa typ alla av mina kompisar, och hon föreslog att vi skulle fika någon dag. Denna grädde gör att jag trivs ännu mer, för jag vet att inte bara så trivs jag med mina kursare som jag kommer att vara med i ett år framöver, utan jag trivs med personalen på fakulteten, som jag kommer vara med fyra år framöver!
Detta är säkerligen alldeles osammanhängande och bara deskriptivt, men det är så det blir när man har hängt med folk på en pub.