Emilou och Australien del 11- Canberra en show off!

Canberra är en konstig stad. På många sätt påminner den om Southampton, båda är städer där folk inte riktigt stannar. I Sotons fall är det för att det är en hamnstad, i Canberras fall för att det är en skapad huvudstad. I båda fallen handlar det också så att det finns massa trevligare saker runt omkring, så man åker liksom igenom på vägen till något annat.
Just att Canberra är en skapad stad märks på många sätt. Dels är det en ganska utspridd stad, förorter har liksom byggts ut allt eftersom staden expanderat. Men det har inte varit en organisk tillväxt eftersom det som det expanderas från något som liksom är artificiellt. Så det är stora distanser, och mellan där jag bor och stan så är det till och med en nationalpark. Det som är bra med det är att kängurus syns titt som tätt i stan, speciellt på universitetet.
Canberra skapades som huvudstad för att de helt enkelt inte kunde bestämma sig för om Sydney eller Melbourne skulle vara huvudstad, och kompromissade då med att skapa Canberra. Och att Canberra är just en skapad huvudstad märks på all symbolik som staden har i sin stadsplanering. Citykärnan är uppbyggd runt avenyn som förbinder det gamla och nya parlametet med warmemorial och tanken var att om de som fattar beslut om krig ska påminnas om alla som skickats ut i krig och inte kommit tillbaka. Så mellan parlamenten är det liksom massa utrymme som man inte får göra något med som kan störa utsikten. Så det är massa showgrejer som typ någon typ av skulptur och flaggor och såklart massa gräs. Ingenting får heller vara högre än det nya parlamentet, som har en konstig stålstruktur ovanpå det.
Det känns liksom som om sådana saker inte skulle hända om det inte var en skapad stad. Här har man liksom kunnat anpassa hela stadsplaneringen till en sådan sak. I en stad som växer fram så kan man liksom inte planera sådana saker i lika stor utsträckning. Canberra har skapats för att vara en representationsstad, något man visar upp, och det har de minsann lyckats med!

Emilou och Australien del 10- Big brother is watching you.

En sak som jag märkt här är att staten är mycket mer närvarande än vad den är i både England och Sverige. Det märks på lite olika sätt. Dels när man kommer hit så måste man ju ha visum, och passkontrollen var ju väldigt rigorös. Men det är i vardagen som jag märker att staten är med mig i nästan varje steg.
Det första har att göra med boendet. För att få bo där jag bor måste jag intyga att jag inte är rik. För student boende får man bara om man behöver det, och hyrorna är 20% under medel i stan. Så att de som verkligen behöver det får det. Och det är ju faktiskt en bra ide. Men detta betydde att jag var tvungen att fylla i en massa blanketter och enkäter, få underskrifter från vittnen och ha papper på hur lite jag tjänade innan jag kom hit.
Det andra har att göra med när jag köpte min telefon och skaffade kontantkort. Jag behövde identifikation och registrera kontantkortet, och fylla i en massa papper. Allt för staten. Förhoppningsvis lyssnar de inte på mina samtal...

Det kan tyckas att det är bra att ha en närvarande stat, men problemet är att när jag behövde staten var den svår att hitta. Jag skulle registrera mig med medicare, som är sjukförsäkringen man har här, och det var närainpå omöjligt att hitta dem. För det första hade de flyttat från stället som deras hemsida informerade om att kontoret skulle ligga. Och där det nya kontoret låg såg man inte från utsidan att det var där medicare låg. Då var staten inte särskilt närvarande.
Men det bästa är att staten i alla fall är närvarande, och ger instruktioner, när jag tvättar händerna! 

Emilou och Australien del 9- Anzac Day

Vi var lediga i Fredags igen. Jag verkar ha lyckats komma hit under en tid med många lediga dagar, vi jobbade bara tre dagar förra veckan. I fredags var vi lediga för att det var Anzac day. Jag hade aldrig tidigare hört om Anzac day, men av att döma av 1. vi var lediga och 2. alla pratade om Anzac day så fattade jag att det liksom var en gaska stor grej för australierna.
Det är en minnesdag för de som krigat för Australien och Nya Zeeland och det började under första världskriget. Och det man gör är att gå på dawn service där de läser brev från de som krigat, viktiga människor pratar och sedan 5.30 på morgonen, innan gryningen, är det en gudstjänst. Denna gudstjänst sänds live över hela australien, och i år var prins William och Kate där. Under dagen sedan dricker man och spelar man two-up, som är ett spel som militärerna spelade under första världskriget. Och det är den enda dagen man får spela det på gatan, annars är spelande i offentlig miljö förbjudet.
Det verkar generellt som att många saker är annorlunda på Anzac day. Tillexempel så fick jag inte plats på bussen som gick klockan fyra, för den var full. Det var fullt med folk på busshållplatsen, och inte bara de man skulle förvänta sig; de gamla och familjer, men även universitets studenter som var yngre än jag. Fem minuter innan vi kom till war memorial så var det fullt med folk på gatorna, alla på väg åt samma håll. I morgonmörkret såg detta väldigt surrealistiskt ut. Och när vi väl kom in till stan så var det bilar parkerade överallt, på gräsmattor, i mittfåran på vägen (den är ganska bred....) och huller om buller på smågator. Cafeer öppnar tidigt för att servera frukost efter dawn service och dessa cafeer var fullpackade, trots att klockan alltså bara var sex på morgonen.
Själva dawn service var dock inget för mig. Jag blev tagen av storheten av det, av hur viktigt detta verkade vara för så många. Dels för de som varit i krig, men kommit tillbaka levande, eller bara sårade, men också de vänner och familj av de som gått bort i kriget. Talen som hölls var verkligen känslosamma och berörde, och det fick mig att reflektera över saker som jag inte reflekterat över förr. Hur förhåller man sig till att ens närstående gjort valet att gå ut i krig, och gått bort medan de är i krig? Hur försvarar man det? Hur accepterar man det?
Men jag tror just att det är det som är grejen. Sverige är en nation som inte har varit i krig på det sättet. Vi har sänt trupper genom FN osv. för fredsbevarande syften till exempel. Men vi har inte gått in i ett land och attackerat som Australien har. Så därför är det svårt att relatera till hela 'krigshjälte' grejen. Jag förstår att det är viktigt för de som berörs av kriget att deras uppoffring erkänns och hyllas. Men det fundamentala med att gå ut i krig och att försvara mitt land på det sättet, det har jag svårt att relatera till. Det hade antagligen varit annorlunda om jag växt upp här. Och kanske just därför var det en väldigt intressant upplevelse, men något som jag antagligen inte skulle göra igen.

Emilou och Australien del 8- träningen

Jag gick med i universitets gymmet här om dagen, för eftersom affärer och andra kultur utbud verkar stänga klockan fem på eftermiddagarna så behöver jag något att göra om kvällarna. 

Jag har inte tränat ordentligt på över tre månader, och de senaste sex månaderna har min träning ju mest bestått i att spring träna. Man kan alltså lugnt säga att mina muskler inte direkt har varit välanvändna på senaste tiden. Trots detta har jag ju gått ned i vikt, men eftersom jag inte har någon våg har jag ju inte så bra koll på hur mycket. Jag har dock märkt att alla mina kläder börjat sitta pösigt, men har trott att det varit för att de tappat passform snarare än att det handlat om min kropp. Men igår när jag handlade ett par nya jeans kom jag i en storlek som jag inte ens minns när jag passade i sist. Det var en väldigt konstig känsla. Och det gjorde att jag spenderade alldeles för mycket pengar på dessa jeans...

Tillbaka till träningen. Jag anmälde mig direkt till två klasser på raken. Dock var den första bara 15 minuter. Men det var 15 minuter av 'ab crunch'. Och den andra klassen var en typ av cirkel träning, men mycket intensivare än jag varit van vid. Men jag pressade mig som jag brukar. Utan att ha tränat mina muskler på ett halv år. Och jag känner det idag. Jag känner mig helt mördbultad! Kan knappt lyfta på benen, varje steg gör ont och jag tror jag fått blåmärken på ryggen. 

En annan anledning, förutom att jag är knäpp, till att jag pressade mig så hårt var för att de andra tjejerna som var där var av gym-tjej typen som jag ogillar starkt. De spenderade mer tid med att snacka med den snygge instruktören än att faktiskt träna. De förde konversationer om kropps ideal,  självuppfattning och vikt. Och hur hälsosamma de kände sig. Samtidigt som de klagade över att all choklad de ätit över påsk hamnat på rumpan. Och jag kände så himla starkt att jag 1. Var mycket äldre än dem och 2. Tränar av helt andra anledningar. Detta nådde sin topp då en av tjejerna frågade om det fanns någon övning man kunde göra för att få brösten att se större ut. 

Jag kan helt ärligt säga att jag aldrig i hela mitt liv undrat det. 

För ett par år sedan hade nog dessa tjejer stört mig mer än vad de gjorde nu. Eller i alla fall på ett annat sätt. Förut hade jag känt mig tjock och som en loser i deras närvaro. Och trots att de inte pratade om mig hade jag tagit det som pikar till mig och min självkänsla hade fått sig en törn. Men nu när jag är lite äldre, har varit med om lite mer saker, växt ur den osäkerheten har jag liksom fattat att jag duger rätt bra som jag är. Jag tränar för att bli stark, och jag är stark. Så nu  stör jag mig mest på dem för att de är så himla clueless, men det är inte mer än så.   Det berör mig inte mer än så. Denna utveckling har nog många andra kommit underfund med långt tidigare, men jag har haft kvar den osäkerheten väldigt länge. Och det är otroligt skönt att ha blivit av med den. Jag kan nu tillochmed sträcka mig till att acceptera att alla tränar för olika anledningar och det är okej att undra om det finns övningar för att brösten ska se större ut. Även om det också är något jag skrattar åt. 

Emilou och Australien del 7- Kylan

Gerry hade förvarnat mig att det skulle vara kallt när jag kom hit, jag kommer ju på vintern och de lever i en illusion att det alltid är varmt i Australien och därför inte bygger hus som klarar ordentlig kyla. Men det är det inte. Här i Canberra kan det tydligen vara -5 på morgonen för att gå upp till +20 på dagen. Men de där -5 känns när man har ett hus utan isolering.
Nu är det inte midvinter här ännu, det är fortfarande sen höst, men jag fryser. Mest hela tiden. På kontoret måste jag sitta med en sjal runt mig för att det är så kallt. Hemma hade jag förra veckan på mig dubbla byxor, två tröjor och en fleece. Nu har jag fått låna ett element av en kompis som jag har på max hela tiden och äntligen har det blivit en relativt normal temperatur här. Anledningen till detta är att luftkonditioneringen fortfarande är på, och den är centralt kontrollerad. Så jag kan varken stänga av den eller ändra temperaturen. Så småningom kommer luftkonditioneringen slå om till värme, men när det sker vet ingen.
Likaså är det ju kallt ute på morgonen, och jag tog verkligen inte med mig rätt kläder för detta. Men jag tror kanske att jag känner kylan mer än andra, för när jag går runt i jacka och halsduk, går andra runt barbent och en tunn tröja. I helgen när vi campade sov jag med underställ, två tröjor, fleece, raggsockor och tre filtar och först då frös jag inte. Det fanns knapt plats för mig i tältet pga alla filtar som kan ses på bilden nedan...
I helgen ska jag köpa mig en varm tröja eller två och hoppas på varmare tider. Men det är osannolikt att det kommer ske förens jag är uppe i norr på min semester!

Emilou och Australien del 6- attention seeker

Nackdelen med att ha jobbat intensivt med ett stort projekt under en langre period ar att nar man val varvar ned sa kanns livet lite tomt. Just nu vantar jag mest pa att hora fran folk angaende det jag forsoker gora har, och det ar ganska trakigt. Sa jag sitter pa facebook, mailen, whatsapp och nu alltsa ocksa bloggen, for att fa lite stimulans, lite interaktion. Vid sadana har tillfallen ska man ju egentligen njuta av att man inte har nagra masten, och ta igen alla de saker man inte hinner med annars. Typ som att lasa massa artiklar. Men det ar ju sa himla trist! Speciellt nar jag laser utan nagot egentligt syfte. Det ar alltsa mycket roligare att kolla facebook i parti och minut, planera resor och blogga.

Emilou och Australien del 5- det går mot ljusare tider!

Eller alltså jag är ju fortfarande chockad över hur tidigt det blir mörkt och affärer stänger här, men helgen var väldigt rolig och jag känner inte att det är lika kämpigt att vara här, gå till jobbet osv. Jag har inte gråtit sedan i onsdags, och har nog med energi för att planera saker och ta beslut om saker. Och det känns inte så sopigt längre att gå hem efter jobbet och inte göra så mycket. Jag är trött, men det är för att jag plötsligt blivit en morgon människa som av mig själv vaknar klockan halv sju på morgonen och somnar klockan halv tio.
I helgen så satt vi uppe runt elden, och trots att klockan bara var halv nio var det becksvart ute. Vi diskuterade vilken tid som vi trodde månen skulle komma upp, och jag sa att det enda jag visste var att jag skulle somna inom en timme och att det skulle vara innan månen gick upp. En av camparna tog fram en gitarr och började spela och sjunga, och så sant som det var sagt så somnade jag prick halv tio, enligt utsaga.
Helgen var precis vad jag behövde, lugna frukostar, ingen stress, men ändå lite saker att fixa med och saker att göra. Så händelserik, men på halvfart. Jag hann landa och komma in i en bra rytm igen.
Jag har spenderat mestadels av dagen med att kolla på resor, dels för sista månaden här, men också under helgerna när jag är här. Det finns så mycket att se och göra, och jag ska verkligen försöka se till att göra så mycket jag hinner och kan. Samtidigt måste jag ju göra lite datainsamling och skriva ett papper, men jag har faktiskt bara åtta veckor här och på den tiden hinner man inte riktigt göra något 'theoretically groundbreaking' direkt. Men jag tänker att det faktiskt inte behöver vara det just nu.
Det jag verkligen ska försöka göra här är att få tillbaka balansen mellan jobb och nöje. Försöka bli uppspelt över och planera annat än min karriär. Jag ska också försöka se till att våga göra saker själv, och ha kul när jag gör saker själv. Det är en bra utmaning tror jag. Och egentligen är detta en perfekt set up; Jag har två månader i ett kontext som jag är rätt trygg i och sedan när jag acklimatiserat mig ger jag mig ut på äventyr.
Det kommer bli bra det här.

Emilou och Australien del 4- Jag gor planer!

Igar nar jag at lunch i koket sa blev jag implicit inbjuden till att fira pask med en av doktoranderna har. Hon borjade beratta om sina planer for pasken och att hon var tvungen att bekrafta lite grejer, men det var inte forens hon sa att det kunde vara kul for mig att hanga med och kolla pa kamel race som jag fattade att hon bjod in mig. Jag hade ocksa blivit medbjuden av Lain som jag jobbar med har att campa med hennes familj, men det kanns lite roligare att hanga med nagon som inte har tre barn. Vi pratade just om vad vi ska gora och jag ser valdigt mycket fram emot det! Antligen har jag lite planer som jag ser fram emot. I eftermiddag ska jag in till stan for att kopa en telefon och kolla runt lite, och forhoppningsvis borja gilla Canberra lite battre.

Emilou och Australien del 3- Jag kämpar

Jag gråter fortfarande regelbundet. Har ingen aptit och enorm hemlängtan. På ett sätt är det ganska skönt att gråta när jag känner för det. Så länge jag är hemma alltså. Jag har inte gråtit på så länge förut att det är skönt att släppa på lite tryck.
Jag vet att det kommer bli bättre det här. Och jag kämpar för att försöka få det att bli bättre. Försöker tänka positivt och att jag ju bara varit här i totalt fem dagar hittils så det är ju inte så konstigt att jag är 1. trött och 2. inte har en massiv social krets.
Men jag vet inte riktigt hur jag ska gå till väga för att skaffa kompisar heller. Och jag är inte så nyfiken på att utforska grejer. D föreslog att jag skulle gå på puben och åka till stranden. Men han är mycket bättre på att vara själv än jag. Jag hatar att vara själv.
Men i kväll ska jag spela ulitmate frisbee med en av Js kompisar som bor här. Så förhoppningsvis vänder det snart.

Emilou och Australien del 2 - saknaden

Jag saknar D. Något enormt. Precis innan jag åkte umgicks vi ju ganska intensivt eftersom han var helt fantastisk och hjälpte mig att måla om och flytta alla möbler från lägenheten. Vi blev bara lite irriterade på varandra ett par gånger men jobbade annars väldigt bra ihop. Vi började prata framtid, han träffade mamma, och jag kände så himla starkt att jag verkligen gillar den här killen. Och allt det där vi sa om att vi får se hur det blir när jag är i Australien kändes så himla långt borta, jag ville inte att detta skulle vara början på slutet, inte ens att det skulle kännas som ett slut på något vis.
Eftersom jag jobbat intensivt med att bli klar med avhandlingen hann vi inte ses så himla mycket de sista veckorna jag var hemma så det var skönt att ha en hel helg tillsammans, även om vi ju mest jobbade och vi var båda helt slut.
Vi åt middag med mamma och jag hade helt plötsligt en kille som jag presenterade för mamma, en kille som jag vill ska komma hem till Sverige med mig och träffa hela familjen. Och därför saknar jag honom mer än jag trodde jag skulle.

Emilou och Australien del 1- dippen och hemlängtan.

Jag kom hit i lördags och Lain mötte mig på busstationen. Jag hade rest i typ 30 timmar, flugit i 24. Det hade varit jävligt intensivt veckan innan, jag blev klar med avhandlingen på fredagen, flyttade och målade på helgen, mamma kom på söndagen, jag lämnade in avhandlingen på måndagen, vi städade och gjorde det sista innan jag lämnade in nycklarna.
Så kommer jag till Australien, checkar in på boendet, Lain har fixat allt jag behöver i form av köks grejer och täcke, lakan osv. och tar mig sedan direkt för att handla mat. Så fortfarande full rulle.
När jag kommer hem från det, har packat upp väskorna och maten. Då ställer jag mig i duschen och gråter. Jag är helt slut och kan inte längre hålla tillbaka tårarna som jag gjort tidigare.
Jag undrar vad sjutton jag gett mig in på. Varför gör jag det här hela tiden? Flyttar och sätter mig i en situation där jag är ensam och själv? Lain har tagit jätteväl hand om mig, men det går inte att undgå att jag faktiskt känner mig ensam. Och det kanske inte är jättekonstigt att jag inte har en stor vänskaps krets eftersom jag bara varit här tre dagar, men det tär på mig. Jag saknar D. Jag saknar min familj och den trygghet som jag inbillar mig att jag hade i soton. Även om jag inte umgicks med så många där i slutet. Och en del av de som jag umgicks med jag kan klara mig utan.
Men så undrar jag hur sjutton det kommer bli i Newcastle. Det är ju samma jävla sak igen; jag flyttar någonstans där jag inte känner en kotte och måste bygga upp ett helt nytt liv. Jag är trött på det och är inte bra på att vara själv.
Jag försöker skypa med pappa, ordna med banken, men det verkar som om mitt internet kopplar ned då och då, så samtalen bryts hela tiden. Och jag kan bara ha antingen telefonen eller datorn inkopplade samtidigt. Och utan skype och whatsapp känner jag mig ännu mer isolerad. Och jag undrar hur sjutton jag ska klara mig i två månader med detta hattiga internet, speciellt eftersom det är mitt enda sociala liv för tillfället.
Det här kommer att gå över, antingen genom att jag lär mig hantera det eller genom att jag träffar folk jag vill umgås med och som vill umgås med mig. Och att vara här är ju en helt fantastisk möjlighet och jag borde vara mer uppspelt och exalterad. Men det är så himla tröttsamt. Socialisera och lära känna nya människor, jag är inte så bra på det. Jag är trött. Samtidigt ska jag hitta på ett nytt forskningsprojekt och prestera genom det. Jag är beroende av folk att berätta för mig vad som händer och vad jag ska göra. Beroende av att folk ska fråga om jag vill hänga med på lunch. Jag ogillar den känslan.
För tillfället räknar jag dagarna tills jag får åka hem igen.

Emilou och de kommande 24 timmarna

Jag vill bli klar med avhandlingen imorgon. Skriva ut och lämna in för att bli bunden på fredag. Men så hade jag möte med min handledare som ville att jag skulle skriva om min slutsats. Och göra lite ändringar på inledningen också, och egentligen läsa igenom hela avhandlingen för att se till att jag inte har dålig engelska överallt. Klargöra saker. Jag vill vara klar imorgon. Det kommer bli svårt. Jag har tagit ut segern i förskott och är bakis. Gjort en alldeles för tajt tidsplan för att flytta ut och måste få detta gjort. Vi ses på andra sidan. Då jag inte längre skriver på min avhandling utan då den är inlämnad.

Emilou och Newcastle

Jag fick en bra känsla när jag var där. Det var soligt, jag hittade en favorit restaurang (turkisk och billig!), ett mysigt jazzcafe, och bra barer. Jag längtar tillbaka till en av barerna speciellt. Kan inte sluta tänka på den. Jag är alltså redan kär i min nya hemort. Newcastle.

Emilou och avhandlingen

Hörni, det börjar dra ihop sig mot slutet på min avhandling! Har fått kommentarer från handledare och korrläsare och det verkar som om min avhandling faktiskt snart är klar för inlämning. Den är värd att skickas iväg till en professor som ska läsa och säga om jag blir godkänd eller inte. Men avhandlingar skickas inte till professorer om de inte är bra nog för att med största sannolikhet bli godkända, med mer eller mindre rättelser, för det vore att slösa deras värdefulla tid. Detta innebär alltså att min avhandling, den jag jobbat på i fyra år, snart är redo för detta! Herregud. Jag kan knappt fatta det. Men fy sjutton vad skönt!