Emilou och gråzonen

Jag jobbar just nu på ett papper om föräldrars inflytande på sina barn, och vi vet ju alla att det sker, men diskussionen handlar om hur det sker. Om det är genom status eller genom socialisering. Det senare perspektivet handlar mycket om hur föräldrarna beter sig och uppfostrar barnen, medan det tidigare perspektivet handlar om att barnet ärver förälderns status och klass och därför beter sig på samma sätt. Egentligen är det ju antagligen en blandning.
Min forskning har ju alltid legat nära mina egna erfarenheter, jag har alltid grundat mitt forskningsintresse i mina politiska intressen och upplevelser. Men den literatur jag läser nu tar meningen av erfarenheter till en annan nivå. Den triggar känslor och erfarenheter från min uppväxt som jag liksom inte valt att låta min forskning utgå ifrån. De överraskar mig och gör det svårt att koncentrera mig. Inte för att det på något vis är traumatiskt, men hjärnan börjar liksom analysera annat än texten och datan jag har. Jag börjar också tänka på hur folk runt omkring mig växt upp och hur det påverkat hur de beter sig idag, eller hur de som är föräldrar runt mig är som föräldrar och vad det kan leda till för beteenden och attityder hos deras barn. Den här gråzonen mellan jobb och privat är något jag både hatar och älskar med mitt jobb.

Emilou och ta dig upp ur sängen

Jag har sovit dåligt sedan jag kom tillbaka till England.  Jag drömmer konstiga saker, vaknar stup i ett. Så det var väldigt svårt att ta mig upp ur sängen imorse.
Det är mycket som snurrar i huvudet.
En sak som snurrar är varför det blir så att när vissa personer klagar så lyssnar folk bara, tycker lite synd om men lägger sig liksom inte i för att försöka komma med lösningar eller råd. Medan när andra personer klagar så lägger sig folk i för att försöka rädda personen som klagar, komma på lösningar, förslag på hur saker ska hanteras, eller börjar analysera situationen och hitta orsaker till det.
Jag vet att jag är skyldig till att göra bådeoch. Jag vet att jag ofta får både och. Så det måste ha att göra med dynamiken mellan personerna eller hur det uttrycks.

Emilou och jag saknar honom

Jag gick just ut och hällde kaffesump i trädgården.
Värmepannereparatören var här på förmiddagen och fick en kopp kaffe.
Just det där med att hälla kaffesumpen i trädgården är något som D alltid gör när han är hos mig. Han dricker mer kaffe här än jag. (Jag borde förövrigt inte dricka kaffeslatten som blev över eftersom jag försöker detoxa, men jag har ju även ätit socker och kolhydrater så jag kanske får börja om helt enkelt).
Att gå ut och hälla kaffesumpen i trädgården slängde mig tillbaka till när D var här. Det var som att den kroppsliga aktiviteten väckte ett kännslomässigt minne, ett känslomässigt minne som verkligen kändes i kroppen. Känslan när han var här. Känslan att vara med honom. Vara nära honom. Jisses vad jag saknar honom nu.

Det är underligt hur kroppen och knoppen hänger ihop på det sättet. Hur en tanke kan kännas i kroppen. Hur en rörelse kan ge upphov till en tanke. Hur en känsla kan vara i både kroppen och knoppen samtidigt.

Och det är fantastiskt hur hjärnan kan bli kontrollerad. Vanligtvis kompartmentalerar jag mina känslor angående vårt förhållande. Jag spenderade så mycket energi på att oroa mig de första åren att jag var tvungen att lära mig att lägga om energin på de rätta grejerna, som att visa att jag gillar honom och uppskatta hans känslomässiga uttryck. Det främsta jag lärde mig var att inte oroa mig när vi är ifrån varandra. Och därmed inte tänka så mycket på förhållandet heller när vi är ifrån varandra. Jag håller det i sin lilla låda i mitt huvud som jag öppnar när vi är tillsammans. Det har hjälpt jättemycket. Men så ibland kommer kroppen med sådana här minnen, då känslorna kommer utan att jag förväntar mig dem. Och min lilla låda öppnas upp automatiskt. Den som jag annars bara öppnar när jag är med honom. Jisses vad jag saknar honom nu.

Men hjärnan är fantastisk. För jag låter den där känslan komma fram, känner den lite. Sedan kan jag stänga lådan igen, inte låta den dominera mitt liv och min dag. Lite sipprar ut såklart. Jag saknar honom ju hela tiden.

Emilou och kändis

Igår blev jag uppringd av radion och de frågade om jag ville bidra till en av deras kvällsshower. Till en början ville de att jag skulle komma till en studio, sedan kollade de om de kunde komma med en bil, för att tillslut bli en inspelad intervju. Allt detta mellan 18.15-21.30.
Jag har nu bidragit till radio ett par gånger och den där spänningen och läskigheten har försvunnit. Och igår kändes det verkligen som att jag fick sagt det jag ville och behövde, det var skönt!

Emilou och jaha det är så det känns att inte räcka till

Min sista dag i Sverige ville min käraste lille E leka med mig. Jag är ju lekmostern som fixade rymdskattjakt och det var min sista dag hemma så han ville vara med mig.
Men jag hade massa andra saker att ordna med, packa, städa tornet, fixa iordning för att åka så jag kunde inte leka med honom hela tiden. Emellan dessa saker gick jag in i mitt rum och kollade på telefonen. En av de gångerna kom han in och sa:

Emilou jag vill leka med dig. Du kollar ju bara på telefonen hela tiden!

Och jisses vad hjärtat krossades just då. Plötsligt var jag inte den roliga lekmostern, utan jag var mostern som bara kollade i telefonen. Jag fick en så stark känsla av skuld och att inte räcka till. Inte göra nog för honom. Inte vara tillräckligt närvarande. Och jag insåg plötsligt att föräldrar måste känna så hela tiden. 

Emilou och det här med sociala medier och att stänga av

I min värld är det ganska vanligt att folk klagar över att de har för mycket distraktioner och intryck från emails, sms, sociala medier osv. Så det är ganska vanligt att de stänger av vissa kanaler.
Jag är kluven till detta.
För mig är sociala medier, sms, whatsapp osv. ett jättebra sätt att hålla lite koll och kontakt med mina kompisar som jag flyttat ifrån. Det utvidgar liksom min umgängeskrets till lite mer än de fåtal jag hänger med där jag för tillfället bor. Och om folk då stänger av, eller liksom säger att det är besvärande för dem, så känns det liksom lite dissigt.
Men jag känner ju också av stressen från sociala medier. Eller att det är så himla lätt att bli distraherad, och att det blir lite mycket intryck. Det är ju inte heller så att det en ser på sociala medier alltid är sanningen, utan en mer polerad version av den, eller de baksidor som väljer att visas. Och kumulativt så stressar ju det också, alla har så fina hus, resor, liv, fina bilder. Och jag misslyckas med allt.
Det klart att det är skillnad på information och informaiton, ett sms från en familjemedlem är ju mer värt än ett sms från någon du typ känner i en grupp chat. Men ibland känns det som om de som stänger av liksom inte gör den skillnaden, utan stänger av allt. Och det känns onödigt dissigt.

Emilou och det här med par

Jag har ju en liten störning på par som är väldigt pariga, som liksom hänger mer med varandra än andra när en är i en grupp med dem.
Jag har många kompisar som är så som par, och jag gör verkligen mitt bästa för att inte vara så med D. Jag har en ganska ny kompis som är jätte bra på att hitta denna balans. Jag har hängt med henne och hennes kille ett par gånger och det har alltid varit jätteroligt. Och här om dagen kom jag på att det var lite för att hon inte bara frågade om han kan vara med på våra planer, men också för att hon frågar om jag vill hänga med på deras planer ibland. Och det är en så sjysst och inkluderande attityd som jag verkligen tror bidrar till att det är så lätt och skönt att hänga med dem.

Emilou och nostalgi?

Jag var i Wales i helgen och det var sista gången jag hälsade på D i Newport. Idag flyttar han sina grejer till en kompis vind, och på söndag flyttar han ut för gott.

ÄNTLIGEN!

Newport har minsann varit ett äventyr. Först med häftiga lägenheten, men som var iskall på vintern. Sen Crazy Tracys hus med alldeles för många inneboende, trasiga fönster, en lös diskho och dusch som läckte ned på en lampknapp på våningen under. Men det var också där D lärde sig laga fantastisk curry. Sedan flyttade han till ett hus som fortfarande var delat, men med trevligare grannar och bättre hyresvärd. Han köpte the Bug som gjorde att vi kunde åka på äventyr i Wales, och han kom alltid och hämtade mig på flygplatsen. Ett par gånger med en bukett blommor. Vi klättrade upp på Pen-y-fan i snö, sol, regn, och alla på samma gång. Vi promenerade på Sker stranden vid Tata stålverken, vi utforskade Bristol, Cardiff och Penarth. Trots att Newport inte är världens bästa ställe så är jag glad att vi upptäckt så mycket av den delen av landet. Jag har sett mer av det än jag annars skulle gjort.
Men det har varit jävligt svårt många många gånger att ha honom så långt bort, att jag varit så långt bort. Inte minst för att han inte alls trivits, på jobbet, i stan eller i sitt boende. Det har ofta känts ovärt på så himla många nivåer . Det har varit så jävla svårt att kommunicera, bry sig, och stå ut på distans. Svårt att stå ut med hans nedstämdhet, hans negativitiet och kritiskhet. Hans ogillande av jobbet, och hur det har dragit ned honom. Det har varit svårt att stötta honom i det när alla delar av hans liv är rätt så dåliga. Det har varit svårt att vara så långt borta. Men jag och vi hittade ett sätt hantera det, i alla fall lite bättre, och vi jobbar fortfarande på det. Det är ju inte som om det kommer bli lättare när han är i Gambia.
Så jag vet inte om det är nostalgi jag känner nu när flyttlasset går. Det finns ju kanske inte så mycket att vara nostalgisk över, men det är heller inte en lättnad för vi har ju en ännu större utmaning framför oss. Jag tänkte här om dagen på att jag ju tänker att jag åker och hälsar på i Gambia, och den tanken gjorde mig lite rädd och nervös. Tänk då hur D känner. Kanske är jag därför lite nostalgisk, för det vi lärt oss under Newport tiden, att vi ändå var relativt nära varandra, att vi hade våra egna utrymmen och liv igen, och hur det nog var bra för oss just då. Jag är definitivt nostalgisk över de resor vi gjort tillsammans, i Wales, sydvästra england och utomlands. Jag är stolt över hur vi växt genom att ha lite avstånd, men också orolig över hur mycket saker jag inte längre vet hur vi fungerar tillsammans. Som typ tvätt och vardags grejer, hur funkar det numera? Vi har ingen aning. Så jag är liksom lite osäker och nervös också.

Men jag är otroligt glad att han kommer ifrån sitt jobb och Newport. Jag kommer nog aldrig åka dit igen.

Emilou och being messy

Jag läste en artikel en women's glossy magazine om folk som är messy och hur dåligt det är att vara messy. Inte messy i meningen att en har det stökigt hemma, eller att en är slarvig, utan att en har ett messy privatliv som en delar med sig av hela tiden. Till alla.

Och jag insåg att jag ju är jävligt messy, i den bemärkelsen. Jag delar ofta med mig om mina tankar och problem i livet, kanske till för många och kanske lite för ofta. Jag blev efter detta väldigt medveten om detta drag hos mig, och jag insåg varför kanske vissa (speciellt britter) har svårt för det och därmed tar lite avstånd till mig. Så jag försökte ett tag att begränsa mig, och inte dela med mig av all till alla hela tiden. Men uppenbarligen är detta ett drag hos mig som är ganska grundläggande, för nu bloggar jag ju om det också.

Sen kom jag på att de personer som jag har svårt för är ju de som inte delar med sig av saker. De som håller allt personligt för sig själva, som inte delar med sig av saker de är med om eller sina känslor och tankar runt det. Jag tycker de är kalla och väldigt svåra att prata med. Jag har liksom ingen känsla för vilka de är som personer, hur de känner och tänker och kan därmed inte relatera till dem. Så att vara totalt non-messy är i min mening precis lika illa som att vara för messy.

Det klart att det finns ett mellanting, en situation då en delar med sig av nog att kunna relateras till men inte så mycket att det blir överväldigande. Sen beror det ju också på vem och var en delar med sig till. Jag tror att jag ibland delar med mig till fel personer, typ folk som jag inte är så nära och som inte är den typ av person som delar saker. Jag tror det helt enkelt beror på att de är som de är; jag har helt enkelt inget annat att prata med dem om för de delar inte med sig av saker. Då försöker jag ändra tonen på konversationen och prata om något privat (som egentligen inte är så personligt eller känsligt) för att försöka få någon typ av gemensam grund. Men jag fattar nu att det ju liksom är helt fel och blir jättekonstigt för dem. Jag behöver helt enkelt hitta ett annat sätt att prata med dem.

Men jag tycker ändå att det är okej att vara lite messy, det är det som ger folk karaktär, det är det som gör att jag kan relatera till dem. Som gör dem personliga.

Emilou och det är inte spännande längre

Jag kanske är i skrivfasen some karaktäriseras av tvekan, självförtrodendekris och allmän ångest. Det har ju skett förr.

Men.

Jag tycker inte mitt jobb är så kul och spännande längre. Det har jag ju uttryckt förut också, men det är liksom en känsla som återkommer och består. Det känns så ovärt att hålla på med alla detaljer som behövs, hitta rätt ramverk och litteratur för att ge bakgrund till frågeställningen. Jag får mindre och mindre tillfredställelse från att bara skriva. Det är inte kul. Det är bara jobbigt. Det var länge sedan jag kände den där känslan av att jag skriver något smart och bra. Inte ens här på bloggen får jag till det särskilt ofta.

Det klart att det är jättebra och kul att få resa så mycket som jag gör, det är lyxigt att ha de resurser till kunskap som universitetet ger och att ha väldigt flexibla arbetstider är väldigt skönt. Men mestadels av tiden är jag själv med mina tankar. Och det är jävligt trist måste jag säga. Det tar också väldigt lång tid innan någon form av bekräftelse kommer, och då mest i form av en publikation som kanske läses av någon. Ibland presenterar jag på konferenser och får en bra diskussion efter, men oftast ställs bara konstiga kritiska frågor. Så jag har slutat bry mig så mycket om konferenser. Folk är också så nervösa med att dela insikter och tankar för att folk ska sno dem från en att det inte sker så mycket diskussion ändå.

Jag står nog ut ett tag till, speciellt eftersom jag ju fått förlängt kontrakt, men efter det måste jag ta tag i var jag vill att karriären ska ta vägen. Jag ska ju såklart inte sitta och rulla tummarna medans för att förbereda för en annan kariär, men jag tänker också utnyttja det jag har för tillfället till max.

Emilou och jag måste nog jobba på mina värderingar

Igår cyklade jag förbi en tvättomat som det låg brinnande kläder utanför. En vid medelålers kvinna stod utanför och såg upprörd ut. Min första tanke var varför skulle någon sätta eld på tvätt? Min andra tanke, och detta skämms jag för, var att denna kvinna satt eld på någon annans tvätt, kanske någon som inte tömt maskinen snabbt nog, och helt ärligt tänkte jag att det skulle kunna vara en rasistisk grej. Typ; de där muslimerna/polackerna/pakistanierna/ afrikaner/generellt folk som inte ser ut som en vit brittisk arbetarklass vet inte hur en beter sig i en tvättomat, så då måste de typ bestraffas. Sen tänkte jag att hon kanske var mentalt sjuk på något vis, och att hon satte eld på sin tvätt i någon typ av psykos.

Det tog väldigt lång tid tills jag förstod att det ju var hennes tvätt och att det antagligen var torktumlaren som satt eld på den.

Den mest logiska och sannolika förklaringen var inte det första, andra eller tredje som kom till mig. Och eftersom jag trodde att kvinnan hade någon typ av skuld i det hela gjorde jag ju heller ingenting för att hjälpa henne. Det var föresten inte många alls som gick fram för att hjälpa.

Vad är det som gjort att jag, som är välutbildad, kritisk och någolunda empatisk, inte ser den logiska situationen och hjälper till? Jag läser verkligen inte sensations nyheter, jag försöker att inte döma folk, så var kommer denna konstiga uppfattning från?

Kanske är det så att jag i min mediakonsumption ändå ser knäppgökarna, men genom att den media jag följer fördömer dem? Så därmed får jag en bild av att den vita arbetarklassen här i England är lite knäpp och rasistisk. Visst att det finns knäppa och rasistiska personer i vita arbetarklassen, men precis som att jag fördömer dem för att de dömer folk av annan hudfärg eller som inte ser ut som dem måste ju jag lägga av med att döma dem för att de råkar vara vit arbetarklass. Det är verkligen en svår och jobbig insikt att jag är typ lika småsint som de jag fördömer. Jag måste verkligen jobba på mina värderingar.

Emilou och tuesday blues

Ibland Ganska ofta, undrar jag hur folk ser mig som person, kompis, kollega, bekant. Mest för att jag försöker att lista ut varför vissa personer beter sig konstigt mot mig, eller varför jag inte blir inkluderad i grupper eller planer, eller varför det alltid är jag som föreslår kaffe/lunch/AW, och inte blir medbjuden när andra gör sådana planer. Jag glöms liksom ofta bort känns det som. Jag vill inte tro att det är för att jag anses vara en trist, fruktansvärd eller jobbig människa. Men den förklaringen snurrar ju alltid i huvudet. Så jag försöker ibland  ganska ofta komma underfund med om det är något annat med hur de ser mig, kanske tror de att jag är upptagen? Kanske tror de att jag inte äter lunch/dricker kaffe/dricker öl? Jag kommer alltså inte så långt i andra förklaringar.
Det värsta är att det sker med närmre folk också. Jag har hade en kompis från doktorandtiden som jag tyckte jag kom överrens jättebra med, hon kom och hälsade på här i NCL. Men så efter det så var det liksom inget mer. Jag ringde och smsade men aldrig något svar, aldrig någonting mer. Och jag förstår det verkligen inte. Visst, vissa människor växer man ifrån, men detta var ju så abrupt. Och jag var aldrig en naturlig del av en grupp i soton heller, jag ser nu på fb hon och en del jag umgicks med ibland där nu ofta hänger och är liksom en fin liten grupp. Jag blev aldrig del av en grupp där.
Jag må ha vänner och bekanta på många ställen i världen, men det är inte ofta jag känner att jag blir del av en grupp.
Kanske är det bara mina hjärnspöken, men ibland blir det uppenbart att det inte är så. Ofta är det ju så att det är bekanta eller kollegor som jag kanske inte helt föredrar att hänga med heller som det blir kallt med, så egentligen borde jag ju inte bry mig. Men det får mig ändå att undra varför jag blir utesluten eller kanske bortglömd, är det något jag gör?är det något med mitt beteende? är jag en jobbig person? För om det är något jätteuppenbart så vill jag ju kanske jobba på det, så att jag framstår som en lite trevligare och lättumgänglig person. Men samtidigt blir jag förbannad för jag försöker ju vara trevlig och social, även om jag inte kommer överrens med personerna så himla bra, jag bjuder in och bjuder med. Men att inte ens få lite tillbaka känns jävligt ovärt.

Emilou och Måndag

Det har varit en otroligt dålig måndag, jag har inte fått något gjort alls.
Kanske är det som vanligt på måndagar, det är en långsam start på veckan. Jag har googlat information om Gambia, jag har ringt takläggare, sorterat papper och ätit lunch i solen.
Just det där med att ringa takläggare är jag iochförsig ganska stolt över. En firma kom förbi i helgen och gav ett pris, och hade egentligen tänkt att inte fråga andra för denna firma har jag fått rekommenderad av en kollega. Men så bestämde jag att vara vuxen och ta ansvar och ringde på två andra firmor också. För rekommendationen är ju att få tre prisofferter. Den ena kommer imorgon och den andra på torsdag. Det är lite läskigt för det handlar antagligen om mycket pengar, och jag har ju ingen aning alls om hur en utvärderar kvalitet på takläggande. Men jag känner att jag får många många vuxenpoäng av detta.

Emilou och inneboenden

Jag var trött igår.

Min inneboende har varit här den senaste veckan, och jag tror att vi hittat ett okej sätt att bo tillsammans äntligen. Men så kommer kommentarer som jag vet inte är menade att att svida, men de stör mig.
Exempel 1. Hon lämnar ofta sin disk bredvid spisen. Just at hon lämnar disken har jag kommit över. Men så här om dagen hade jag lagat mat som hade stänkt lite olja- helt naturligt under stekning. Men så när jag var klar så flyttade hon sin disk till diskhon med kommentaren: 'dessa är antagligen greasy nu.' Men hon gjorde inget åt det mer än att flytta dem till bredvid diskhon. Jag tänkte att hon skulle diska dem senare kanske, men nästa dag stod de kvar och hon hade tagit ut en ny tallrik och bestik att återanvända, men lämnat dem längre ifrån spisen. Hennes kommentar och beteende fick mig liksom att känna att jag på något sätt smutsat ned hennes smutsiga disk och att det var ett problem och att hon nu undviker att lämna det där så att jag inte smutsar ned det igen.
När jag skriver ned det så här så ser jag ju att det inte alls är så, utan hon anpassar sig till en situation utan att egentligen göra drama över det. Visst att hon flyttar på disken för att slippa få den smutsig, men hon anklagar inte mig för det.

Exempel 2. Hon kommenterar mitt beteende hela tiden. Igår när jag kom hem sa hon 'du kommer hem sent'. Klockan var 19.30. Sedan frågade hon om jag ville äta i vardagsrummet för att hon hade tvättmaskinen igång. Det kändes lite konstigt att hon typ gav mig tillåtelse att äta i mitt vardagsrum. Lite senare var jag ute och rökte och hon tittar ut genom dörren och säger 'det luktar som om du behövde en ordentlig paus'. jaha? Jag vet att dessa kommentarer inte är illa menade, men jag förstår inte varför hon behöver kommentera detta. Kankse är jag känslig för kommentarer om mig och mitt beteende, men jag tycker också att dessa är helt onödiga.

Jag gör säkert också saker som är störande ibland, det gör vi alla. Men det är skönt att hon åker till Leeds på söndag.